Risk- och sårbarhetsfaktorer samt skyddande faktorer

Utvecklingspsykopatologin har främst inriktat sig på att fördjupa sig i de barn som lever i utsatta livssituationer med en barndom i risk (bl.a. Andersson 2008). De centrala frågeställningar inom detta teoretiska

4 Begreppet psykopatologi kan ge negativa associationer men Andersson (2008) betonar att inom den engelskspråkiga världen omfattar begreppet inte bara psykiatriska problem och kliniska diagnoser, Begreppet har en vidare innebörd och omfattar även olika uttryck för atypisk utveckling i förhållande till typisk eller normal utveckling, icke-adaptivt (maladaptive) beteende i förhållande till adaptivt, missanpassning i förhållande till anpassning. Vidare poängterar Andersson att utvecklingspsykopatologin enbart inriktar sig på barns utveckling under svåra förhållanden och att den avvisar en deterministisk syn på barn.

perspektiv söker svar på hur det kommer sig att barn som vuxit upp under mycket svåra förhållanden – trots detta – kan utvecklas i en positiv riktning. Detta uttrycks i termer av social anpassning och handlar om att få ett fungerande vuxenliv. Andersson (2008) påpekar att det är omgivningen som skapar begränsningarna för normalitet vilket innebär att definitionerna varierar över tid och också är beroende av det sociala sammanhanget. Den mest kända studien om risk- och sårbarhetsfaktorer samt skyddande faktorer är Werners studie (1993) från Hawaii och ön Kauai. Studien påbörjades 1955 och forskarteamet följde under drygt 60 års tid 698 nyfödda barns utveckling genom en noggrann dokumentation av både barn, föräldrar och omgivning. Forskarna intresserade sig inte bara för de risk- och skyddande faktorer som bestäms av barnets personlighet och det som händer inom familjen. Även faktorer i barnets omgivning – kamrater, skola och samhälle – dokumenterades. Werners studie (1993, 1995) visar att ungefär en tredjedel av högriskbarnen utvecklades till välanpassade, självständiga och högpresterande individer, trots en svår uppväxtmiljö (jmf. även Masten et al. 2004). Det som kännetecknade de barn som trots dessa svåra livsförhållanden lyckades bemästrade sin tillvaro var att familjerna hade en stark sammanhållning, gemensamma värderingar, tydliga regler och disciplin. Samtidigt fanns det också en tolerans inom familjen för barnens individualitet och barnen beskrivs som livskraftiga med en positiv förväntan på omgivningen (Werner & Smith 1982).

Till risk- och sårbarhetsfaktorer på individnivå räknas olika typer av svårigheter såsom upplevelser av måttlig till grav perinatal stress och personlighetsdrag eller funktionsnedsättningar som kan göra barn mer sårbara för förhållanden omkring dem. Ytterligare risk- sårbarhetsfaktorer är barnets ålder och utvecklingsnivå. Till riskfaktorer på familjenivå räknas bland annat psykisk ohälsa hos föräldrarna, arbetslöshet, fattigdom, missbruksproblem, våld i nära relationer, skilsmässa/separationer samt migration och flyttar (Werner 1993, 1995). Rutter och Quinton (2002) beskriver liknande riskfaktorer och lägger även till trångboddhet, kontakt med myndigheter på grund av sociala problem och fosterhemsplaceringar. Ju fler riskfaktorer barnet lever med desto större är risken för störningar. Till riskfaktorer på samhällsnivå kan skilda faktorer räknas som krig och naturkatastrofer. Men även brister i välfärdssystemet samt bristfälligt utbildningssystem räknas som riskfaktorer på en strukturell nivå.

Skyddsfaktorer definieras genom sin inverkan, inte genom sina egenskaper. Skyddande faktorer som förbättrar eller förändrar en persons känslighet i förhållande till risker och påfrestningar i omgivningen är dels egenskaper

och förmågor hos barnet själv såsom speciella talanger, hög intelligens, fysisk attraktivitet samt sociala färdigheter. I vuxen ålder kan en stöttande partner, ekonomisk trygghet, socialt stöd, en stark religiös tro och terapi fungera som skyddande faktorer (bl.a. Skerfving 1996, Sommerschild 1999, Werner 1993). Yttre omständigheter som påverkar barnet i en gynnsam riktning är en positiv relation till någon vuxen och goda erfarenheter i skolan. Forskning visar att det kan räcka med att en betydelsefull person ser barnet och hjälper barnet att förstå och hantera världen. För att barnet ska klara skolan och senare arbetslivet behöver det utveckla en känsla av egenvärde och få ett hopp om en möjlig framtid (Garbarino et al 1992).

Rutter och Taylor (2002) konstaterar att en faktor kan vara skyddande i ett sammanhang medan den i ett annat sammanhang kan innebära en risk. Resultaten visar också att ingen faktor är förutbestämd att gå i en viss riktning. Vilket utfallet blir beror på samspelet mellan de olika faktorerna och hur dessa yttrar sig i förhållande till omgivningen. Det viktigaste bidraget som forskning med ett utvecklingspatologiskt perspektiv ger är att det visar på de stora variationerna som finns mellan individer (bl.a, Rutter & Taylor 2002, Werners 1993).

En annan viktig aspekt är tiden. Är barnet utsatt för påfrestningar under en lång tid eller har de en tillfällig karaktär? Finns det flera påfrestningar som samverkar och kanske även förstärker varandra? Ytterligare en aspekt är tidpunkten – timing. När i barnets utveckling är det som påfrestningen inträffar. Forskningen visar att yngre barn har sämre motståndskraft än äldre barn och att barn som var äldre än elva år när de var med om sitt första trauma visade färre symptom än de yngre barnen. Barn som utsatts för trauma löper också större risk att drabbas på nytt (bl.a. Garbarino 1992, Hessle 1996).

Fattigdom räknas som en riskfaktor när det gäller barns utveckling. Andersson (2008) pekar dock på vikten av att skilja mellan bestående svårigheter från mer tillfälliga riskfaktorer. Att under hela uppväxttiden leva under knappa förhållanden får en annan innebörd för barns utveckling än att växa upp i en familj som under en avgränsad period har ekonomiska svårigheter. Samtidigt är sannolikheten stor att en riskfaktor samverkar med andra riskfaktorer. Fattiga familjer består oftare av ensamstående mammor – varav många har låg utbildning och många tillhör även minoritetsgrupperna i samhället. Fattiga familjer är ofta trångbodda och/eller bor i områden med trångboddhet, hög arbetslöshet, sämre skolor och högre brottslighet.