Ett tillskott av yttre fackkompetenser kan underlätta medborgarinitiativens process mot
genomförande. Störst betydelse för initiativens framtida situation har dock de givna förutsättningar som det administrativa systemets hantering av medborgarinitiativen ger. Förändringar av detta system kan göra initiativen mer livskraftiga och självständiga och förminska behovet av stöd utifrån. Förändringar av hur medborgarinitiativens verksamhet internt organiseras kan ytterligare förbättra den egna möjligheten att påverka. Här följer en uppräkning av förändringar som utifrån studien av Möllevångsgruppen framkommit som betydande för medborgarinitiativets framtid. Förändringarna presenteras utan inbördes rang.
Interna förändringar
En målmedveten utveckling av de interna förhållanden som råder inom föreningen skulle potentiellt kunna öka föreningens möjlighet att uppnå de kriterier Collins definierar för framgångsrika
organisationer: högklassiga resultat, ett påtagligt inflytande och varaktighet. Det skulle dessutom underlätta för föreningens yttre kontakter och utformande av stödåtgärder. Möllevångsgruppens tidigare framgångar överensstämmer till stor del med det tredje steget i Jim Collins Good to great- modell, disciplinerad handling. Föreningens överlevnad kan jämföras med modellens andra steg,
disciplinerat tänkande, då man trotsat de svåra förutsättningarna som föreningens arbete har. För
vidare utveckling krävs också satsningar på övriga steg i modellen. Följande förändringsförslag bygger på modellens disciplinerade människor och att skapa varaktig mästarklass.39
• Rekrytering av aktiva medlemmar. Belastningen från det administrativa arbetet skulle om det fördelades mellan fler personer inte bli lika tung att bära och mer energi skulle kunna läggas på projekten. Tillskott av yngre engagerade hade kunnat tillföra nya perspektiv och färsk kraft till föreningen. Ett generationsskifte där de äldre och erfarnas kunskap tas tillvara och bevaras i föreningen är önskvärt.
• Samarbete mellan föreningar. Nätverksskapande gör föreningarna starkare tillsammans, för att driva gemensamma frågor och utbyta erfarenhet och idéer. Ett systematiserande av kontakter, så att de inte är bundna till en person i föreningen, skulle underlätta upprätthållande av relationer över tid.
• Tillgängliggörande av förändringserfarenheter. Att i olika medier kommunicera ut vad föreningen arbetat med, dess motgångar och resultat, skulle vara en viktig del i processen att engagera och utvärdera föreningens arbete. Det viktigaste budskapet att förmedla skulle vara att det går att förändra sin närmiljö.
• Etablering av kontakt med de kompetenser föreningen behöver. Detta har föreningen erfarenhet av från tidigare, men skulle kunna utveckla det vidare och i mer kontinuerliga samarbeten. • Kunskapsöverföring mellan medlemmar. För att underlätta arbetet och förståelse för vad olika
befattningar i föreningen innebär bör befattningsbeskrivningar uppföras i syfte att samla kunskap kring uppgifters genomförande. Att införa en viceordförande i styrelsen skulle avlasta
ordförandens tunga roll. Systematiska dokumentationer och utvärderingar av genomförda projekt kan bli viktiga utgångspunkter för framtida initiativ.
• Anläggande av strategi för hantering av externa projekt. Samarbeten är viktiga för föreningens frågor och externa relationer, men leder i dagsläget ofta till en viss intern splittring och frustration. Förhållningssätt bör inom föreningen diskuteras i varje enskilt fall, kring förväntningar och syften med samarbetet både utifrån och från föreningen själv. Föreningens roll i externa projekt bör sedan kommuniceras ut och utvärderas.
Externa förändringar av den hårda infrastrukturen
Patsy Healeys planeringsmodell Inclusionary argumentation inriktas på förändringar av den mjuka infrastrukturen av relationer och den hårda infrastrukturen av den strukturella utformningen av det administrativa systemet. Av de problem som framkommit i studien härrör de flesta från externa förutsättningar och kan behandlas i förändringar i både den mjuka och den hårda infrastrukturen. De som främst rör den hårda strukturen av det administrativa systemets utformning i förhållande till medborgarinitiativ bemöts med följande förändringsförslag.40
• Decentralisering av makt till stadsdelsförvaltningarna. Detta skulle innebära ökade möjligheter för närdemokrati, deltagande och lokalt förankrade beslut. Det skulle vidare kunna minska tröghet i systemet och ge ökat förtroende för demokratins möjligheter.
• Gratis föreningslokaler som bidrag från kommunen skulle underlätta tillgänglighetsproblematiken och arbetsbördan i ansökan för ekonomiska medel.
• Verksamhetsbidrag från kommunen. Möjligheten att söka och få ekonomiska resurser för
föreningens löpande verksamhet skulle förenkla budgetberäkningar och ansökningsprocesser samt möjliggöra bättre förvaltning av projektresultat.
• Kommunens projekt bör utformas med mer hänsyn till föreningarnas arbete för att effektivisera insatser och samarbete. Kompetensen hos de föreningsaktiva bör värdesättas och tilldelas skäligt arvode för det konsultarbete som utförs i kommunala projekt.
• Möjligheter för föreningar att, med arbetsstöd från A-kassan, anställa eller ge praktik till arbetslösa. På så vis ges föreningen ökad möjlighet att bedriva sin verksamhet. Dessutom kan människor åter komma in i arbetslivet genom engagemang för sitt lokalområde.
• Systematisk behandling. Hanteringen av ideella föreningar avgörs i hög grad av den personliga inställningen hos de i det administrativa systemet som har kontakt med föreningarna. En strukturpolicy för hur man hanterar detta skulle minska problemen när poster byts ut och nya personer tillsätts.
• Uppmärksamma engagerade medborgare. För att förstärka relationen och visa på inställningen att medborgarnas engagemang och insatser för stadens utveckling är viktiga bör kommunen visa uppskattning genom att uppmärksamma upphov och nedlagt arbete.
Externa förändringar av den mjuka infrastrukturen
Bland problemen i medborgarinitiativets förutsättningar som presenterats kretsar de flesta kring en förändrad inställning och en bättre kommunikation mellan olika parter. En utveckling av
kommunikationen är vidare förutsättningen för en förbättrad samverkan mellan det administrativa systemet och det civila samhället, vilket är en del av målen kring en hållbar utveckling. De
kommunikativa förutsättningarna kan beskrivas i förändringar av tre aspekter: attityd, arenor och återkoppling. Dessa härrör från Healeys mjuka infrastruktur och dess fokusering på skapande av relationer mellan intressenter, som utgörs av medborgare och representanter för det administrativa systemet.
• Attityd
Grunden till en stor del av problemen ligger i inställningen ovanifrån, som dock håller på att förändras.
Av erfarenhet vet vi att när människor är involverade så blir det mer bestående och rent krasst blir det mindre förstörelse. Ofta också stoltheten över sitt område, man värnar om det. Jag tror att det är grundläggande. Och sen tror jag också att man måste ha ödmjukhet ovanifrån, att man inte har alla lösningar. / representant för Malmö Stad
Det finns en öppnare inställning hos myndigheter och samtidigt ett ökat intresse för att problematisera och självkritiskt granska den egna organisationen och den egna rollen. Möjligheterna för olika aktörer att samverka i lokalt utvecklingsarbete har ökat. 41
Malmöinitiativet är ett tecken på en sådan förändring. Mer behöver dock göras och det är fortfarande oklart om attitydförändringen leder till förändrad handling.
För att överföra en förändrad inställning till förändrad praktik krävs att det administrativa systemet vågar dela sin makt. Man ser ovanifrån att ett problem med de fria initiativen är att några få, som kanske inte representerar allmänhetens åsikt, får stor makt. Dessutom anses att de som hörs mest tillhör en stark välutbildad medelklass. Samtidigt betraktas problemet med att ge makt till folket vara att de inte har tillräcklig kunskap eller kompetens. Detta är en något paradoxal hållning, där det krävs en värderingsdiskussion där begreppen kan redas ut. Att alla ska ha möjlighet att göra sin röst hörd är det väsentliga, inte att alla faktiskt hörs, eftersom alla inte vill engagera sig. Ytterligare ett ovanifrån definierat problem är att medborgarnas engagemang är enfrågeinriktat. Som systemet för hantering av medborgerligt deltagande ser ut idag krävs dock att sådant engagemang är just
enfrågeinriktat. Här behovs arenor där bredare diskussioner kan föras mellan medborgare och makthavare. Det är intressant att man från kommunens sida desperat söker efter deltagande och engagemang i egna projekt, men inte tillvaratar det engagemang som redan finns. Detta beror troligtvis på att det deltagande som stimuleras ovanifrån är bekvämare och lättare att styra. Poängen med deltagande förminskas dock med en sådan inställning, och kan jämföras med att klättra nedåt i Sherry Arnsteins deltagandestege. De problem man ser med de fria medborgarinitiativen kan dock vara reella, och kräver dels att föreningar som Möllevångsgruppen är öppna för alla, dels att man i det administrativa systemet försöker lösgöra sig från förutfattade meningar och utvärdera varje medborgarinitiativ för sig. En möjlig fördel man i det administrativa systemet bör få upp ögonen för är att skalan på insatser kan bli annorlunda om man tar större hänsyn till lokalområdets medborgare. Dessa kan genom sin lokalkännedom ha större förståelse för vilka åtgärder som är viktigast och kan
ge störst effekt i området. Genom att sammanföra det reaktiva arbetssättet från kommunen med mer proaktiva idéer från medborgare kan pengar sparas i mer effektiva satsningar.
Också inställningen hos initiativtagarna bland medborgarna kan behöva förändras, i takt med att förutsättningarna ovanifrån förbättras. Det hårda klimat som initiativen mötts av har gett
initiativtagare en i viss grad onödigt onyanserad hållning mot det administrativa systemets försök till förbättringar. Möllevångsgruppens plats i Mera Möllans styrgrupp hade kunnat utnyttjas för att påverka mer markant än vad som sker. Här är ett av problemen det som en av de intervjuade tjänstemännen identifierar som “revirtänket” mellan de olika parterna som anser sig ha rätt till ett område. Detta grundas i sin tur delvis på kommunens parallella projekt i området, där det
förekommit att idéer från engagerade medborgare övertagits av det administrativa systemet i stället för att initiativtagare stöttats i vidare utveckling och implementering av förslagen. Projekten har därmed trots goda avsikter misslyckats avseende lokal förankring, medan medborgare blir negativt inställda och förvaltningen av projektens resultat blivit bristfällig. Det kan vara rimligt att
makthavare tar det första steget i en försoning mot samverkan.
• Arenor
Flera samlande åtgärder behövs för att underlätta och förstärka den deltagande strukturen. Dessa kan uttryckas i skapandet av arenor, dels en administrativ arena, dels en medborgararena. En arena som samlar nyckelpersoner från olika instanser i det administrativa systemet behövs för att ta emot medborgarinitiativ. Denna skulle medföra ökad samstämmighet mellan instanser: vad menar vi med delaktighet och vad strävar vi efter att uppnå? Det skulle också innebära att aktörer, både från det administrativa systemets och medborgarnas sida, lättare och snabbare skulle kunna få gehör för initiativ. Dessutom skulle det bli lättare för medborgare att veta var man ska vända sig med idéer. En medborgararena skulle samla initiativtagare för att skapa starkare strukturer utanför det administrativa systemet. Vidare skulle tydliga länkar emellan dessa båda arenor behövas för att minska revirtänket och öka samarbetet. En sådan struktur av samverkan skulle innebära en värdeförskjutning i det administrativa systemet, mot det som Charles Landry kallar en lärande organisation.42
Dessa två typer av arenor representeras av Malmöpanelen respektive Malmöinitiativet. Vi menar dock att dessa båda åtgärder skulle behöva utvecklas för att vidare stärka samverkan.
Malmöinitiativet ger möjlighet för medborgare att lägga fram och få respons på sina idéer, men ger begränsade möjligheter att diskutera större frågor. Den digitala samlingsplatsen som
Malmöinitiativet utgör skulle kunna kompletteras med en fysisk arena där aktiva föreningar möts och inbjuder övriga medborgare att delta. Det digitala mediet skulle sedan kunna användas för att visa upp resultat av diskussioner i arenan. Ytterligare begränsningar i Malmöinitiativet ligger i att inga strukturella former för behandling av förslagen i det administrativa systemet finns. Här skulle det vi beskriver som en administrativ arena vara möjligheten att ta upp förslag. Malmöpanelen skulle kunna ses som ett fenomen separat från den struktur vi beskriver ovan, eller utvecklas genom syftet att fungera som en sådan administrativ arena. Aktiva medborgarföreningar bör få en roll i sådana arenor.
• Återkoppling
Bättre kommunikation krävs från både medborgarnas och myndigheternas sida. En viktig del av denna kommunikation innebär en bättre återkoppling till medborgarna då förändringsförslag behandlats av det administrativa systemet, vare sig de drivs igenom eller avslås. En bättre
återkoppling skulle bidra till ökad förståelse för den demokratiska process som systemet bygger på, anledningarna till varför initiativ inte får gehör samt vara en möjlighet att bekräfta relationen mellan medborgare och myndighet och att fira lyckade resultat. Detta skulle vidare öka chansen för ökat engagemang i framtiden. Av samma anledning behöver föreningarna för medborgarinitiativ också utveckla system för att kommunicera genomförda projekts resultat.Också återkoppling i en vidare bemärkelse behövs i arbetet kring hållbar utveckling. Möllevångsgruppen har själva identifierat sin potentiella roll som översättare och förmedlare av stadens, eller hellre gemensamma,
hållbarhetsvisioner till en bred mångkulturell grupp som i dag står utanför hållbarhetsdiskursen.