Ett långtidsperspektiv på kulturlandskapets föränd ring underlättar förståelsen av den omgestaltning som landskapet genomgår i vår egen tid. En av tank arna med föreliggande studie har varit att under söka i vilken utsträckning som äldre dokumenta tionsmaterial kan utnyttjas för detta ändamål.
Av detta skäl har en s.k. sockeninventering för Husby-Rekarne socken granskats närmare. Inven teringen genomfördes 1936-37 av Ivar Schnell och är - såsom ofta är fallet med denna typ av invente ringar - mycket välgjord. Enbart en socken visade sig emellertid erbjuda ett allt för litet material för att vara lämpligt att använda vid jämförande stu dier baserade t.ex. på fotomaterialet. Någon när mare bearbetning har därför inte företagits.
Det bör emellertid noteras att de talrika special kartor som upprättades i samband med socken inventeringarna gör det möjligt att jämföra dagens fornlämningsbestånd med 1930-talets. Det borde således vara möjligt att detaljstudera förändringar både vad beträffar igenväxning (specialkarterade gravfält kan av praktiska skäl inte ha varit särskilt igenvuxna vid karteringstillfället) och skadegörelse p.g.a. exempelvis bebyggelse och husbehovstäkt av grus och sten. Därigenom skulle man få ytterligare ett tidstvärsnitt 25-30 år före Riksantikvarieämbe tets förstagångsinventering. En sådan analys krä ver dock ett större jämförelsematerial samt en hel del ombesiktningar.
En möjlighet att gå ytterligare ett steg tillbaka i tiden inom det område som behandlats här erbju der Olof Hermelins teckningar av fornlämnings- lokaler från 1860-talet. Teckningarna är i regel myc ket välgjorda och ingår som illustrationer till en re gelrätt fornminnesinventering som Hermelin utför de redan vid denna tidpunkt (Odelberg 1993).
be-Bild A.
Bild A. Gravfältet mellan Almby och Berga i Husby-Rekarne socken exemplifierar hur olika inventeringars dokumentationsmaterial kan användas för analys av de förändringar som fornlämningsbeståndet genomgått under de senaste 150 åren. Redan på 1860-talet upprät tade Olof Hermelin en skiss över gravfältet (A). Av denna framgår att fornlämningarna vid mitten av 1800-talet var belägna i trädlös betes- och slåttermark, väl synliga från den väg som leder förbi gravfältet. Foto ATA.
Bild B. Gravfältet specialkarterades 1936 av Ivar Schnell (B) i samband med en s.k. sockeninventering av Husby-Rekarne. Förmodligen var gravfältet vid denna tidpunkt fortfarande i stort sett fritt från vegetation. Vid förstagångsinventeringen 1956 betecknades emellertid gravfältet som ”Gammal betesmark som skogsplanterats”, vilket slutligen ändrades till ”Skogsmark” i samband med revideringsinvente ringen 1986. Specialkartan förvaras i ATA. Karta: Annica Boklund.
Bild C. Gravfältets nuvarande utseende framgår av bild C. En av de resta stenarna som återges på Hermelins skiss står ännu kvar, de övriga är omkullfallna. Gravfältet är numera till största delen bevuxet med skog, bl.a. tall och asp. De delar av gravfältet som vid besikt ning i december 1993 var bevuxna med skog har angivits med mörk ton på specialkartan från 1936. Flera av de anläggningar som upptagits på kartan kan nu endast med svårighet identifieras bland träd och ris. Riksantikvarieämbetets specialkartor bör kunna använ das för detaljstudier av de förändringar som många fornlämningslokaler genomgått under de senaste decennierna. Foto: Björn Winberg.
KARTA
GRAVFÄLT mellan ALMEN och BERGA, HUSEN- REKARNE Sn, SÖDERMANLAND Upprättad den 8 okt 1936 a/ /. Sdmell
arbeta i sin helhet. Man borde t.ex. kunna under söka hur stor del av det under mitten av 1800-talet kända fornlämningsbeståndet som numera är bort taget eller kraftigt skadat. Detta har emellertid fått anstå. Föreliggande undersökning har i stället kon centrerats till de lokaler inom Österrekarne härad som är belägna inom analysområdet och som Her melin ansåg vara så märkliga att han dokumente rade dem med skiss. Enbart lokaler med flera forn- lämningar har behandlats. Undersökningen omfat tar därvid 17 fornlämningslokaler vilka jämförts med fotobilderna och beskrivningarna från revide ringsinventeringen. Därigenom konstaterade större skador och andra förändringar på fornlämningslo- kalerna har sammanställts i tabellen på nästa sida.
Genomgången har försökt ge svar på om loka lerna har beskogats, om omfattande grustäkt före kommit, om väg har anlagts så att den skadat forn- lämningen, eller om mer omfattade bebyggelse upp förts på eller omedelbart intill denna, d.v.s. inom fornlämningsområdet (det kan i en del fall vara svårt att avgöra om byggnader anlagts på eller enbart tangerar fornlämningslokalen utan besiktning på platsen). Även Schnells sockeninventering har kun nat utnyttjas vid denna analys.
En analys där så gammalt dokumentationsmate rial som Hermelins teckningar utnyttjats måste nöd vändigtvis bli förenklad. Anmärkningsvärd är dock teckningarnas vittnesbörd om det obetydliga insla get av vegetation på fornlämningslokalerna vid mit ten av 1800-talet. Endast i fonden på de sydligast belägna lokalerna skymtar skogen fram. Bilderna illustrerar indirekt det i andra sammanhang omvitt nade intensiva utnyttjandet av gräsmarkerna för fo derproduktion som karaktäriserar 1800-talets jord brukslandskap. Den närmast totala skoglösheten i socknarna runt Kafjärden uppfattades som ett stort problem och skogsplanteringsföretag igångsattes vid 1800-talets mitt i området (Hermelin 1869:263, jfr
Collmar 1951:198f). Åtta av Hermelins lokaler är numera skogbevuxna. Gravfältet med storhögen Grundby limpa (Vallby sn, Raä 36) och två grav fält vid Kungshållet (Kjula sn, Raä 11 och 12) har varit skogbevuxna, men vårdas numera som hag- mark.
Sex lokaler är starkt påverkade av utvidgad grus täkt, däribland det stora gravfältet vid Kungshållet på Kjulaåsen (se s. 121) och det ursprungligen mycket vackra gravfältet norr om Vallby kyrka (Vallby sn, Raä 44), vilket undersökts i flera om gångar. En runsten och en rest sten vid Högstena (Kjula sn, Raä 42) har flyttats p.g.a. vägomlägg- ning och ytterligare tre gravfält har allvarligt på verkats av vägomläggning etc. Hela åtta lokaler har dessutom fått störande bebyggelse uppförd på eller i sin omedelbara närhet.
Av tabellen framgår att av de 17 ”märkliga” fornlämningslokaler som Hermelin upprättat skiss över är det endast ett gravfält, nämligen Ormkullen (Hammarby sn, Raä 17), som fortfarande i stort sett är i samma skick som på Hermelins tid. Även på detta gravfält har dock en gammal grustäkt i gravfältets största hög utvidgats sedan Hermelins besök. Flera lokaler uppvisar en kombination av olika former av skadegörelse.
Anmärkningsvärt nog har det på fyra lokaler fö retagits ingrepp så sent som mellan förstagångs- inventeringen och revideringen. I ett fall utgörs in greppet av skadegörelse som närmast kan karak täriseras som nidingsdåd, nämligen vid fornlämning 48 i Kjula sn där de resta stenarna i en domarring slagits av. Lokalen är omnämnd redan i Rannsak-
ningarna 1682.
Tiden har således gått tämligen hårt åt det mer framträdande fornlämningsbeståndet inom analys området sedan Hermelin besökte det för 120 år sedan. Detta har man kanske inte någon anledning att förundra sig över. Vad som däremot förefaller
kräva en närmare analys är att framträdande och sedan gammalt väl kända fornlämningar och deras miljö fortfarande tycks vara utsatta för ingrepp av olika slag, bl.a. i form av otillåten skogsplantering. Möjligen skulle detta kunna motivera en översyn av praxis beträffande tillsyn och andra antikvariska åtgärder vad beträffar fornlämningar av särskilt hög dignitet.