Torun Zachrisson
När Olaus Petri skriver i sin svenska krönika på 1530-talet att ”hvar släkt hade sin eeghen ättahaga
i sin boolstadh, hwilka man än nw monga seer för öghonen ...” framgår att åtminstone han hade klart
för sig sambandet mellan de synliga gravarna och bebyggelsen invid. Han var vid den tiden den förs te som fäst uppmärksamheten på förhistoriska be gravningar. Men Olaus Petri uppger att det även fanns andra tolkningar till vad de forntida gravarna representerade: ”Sommestedes äro steenar satta
kringh om graffuanar, och är än nw thet rychtett, at ther skola Jettar wara begraffne.” (Båda citaten
finns återgivna hos Schlick 1932:19.)
Olaus Petri, med sin protestantisk-kritiska håll ning, var före sin tid. Den uppfattning han före trädde blev allmän först på 1700-talet i och med upplysningstidens kritik. Under 1500- och 1600- talen var i stället den götiska romantiken förhärsk ande och denna blommade ut i rudbeckianismen (Schiick 1932:20). Vid tidpunkten för Rannsak-
ningarna tycks den allmänna uppfattningen om gra
var mer överensstämma med de rykten som Olaus Petri refererar än den syn han själv företrädde. Myn digheternas förfrågningar besvaras ofta på ett sätt
som visar att man hade fjärmat sig från fornläm- ningarna och att de i stället ingick i andra och inte längre lika uppenbara relationer (jfr Selinge 1980: 296). Pastorn i smålandssocknen Forsheda kan tjä na som ett exempel detta. Han skriver apropå hö gar och resta stenar: ”Huad nu slijka högar, och
Steenar månde betyda, fins intet något Skriffteligit icke häller så fins någon gammal eller åldrigh mann, som om sådant haar någon kunskap. Så att antingen i fordom tijder, widh sådana orter, äro håldne någre feldt-Slagh, sä att någre förnämme och tappre hiäl- tar och krijgz folck, månde ther widh Steenarna wara begrafne. Eller och uthi förrige tijder, att folck- en haffwa widh Jordhögerna, der Sina Ettess och Familiers Högar, widh hwarie högh, hwar them sin Slächt begraffiven. eller sådana högar äre af sielfwa Naturen.” (Rannsakningar efter antikviteter 1992:
75f.)
Folketymologier
Ett sätt att nå folkliga föreställningar om fornläm- ningar kan vara att se till traditioner kring ortnamn. Exempel på sådana är folketymologier, d.v.s.
folkli-Av Rannsakningar efter antikviteter framgår att såväl hög som låg i stormaktstidens Sverige såg jättar som landskapets forna inbyggare. Särskilt gällde detta monumentala fornlämningar som storstensgravar (jfr Burström 1994). Per Arvid Säve har under en antikvarisk resa i Västergötland år 1862 tecknat den lilla människan i förundran över en överväldigande stenkammargrav. Gånggrift vid Lovene Back gården, Karleby socken. Foto: SHM 1953. ATA.
ga tolkningar av ortnamns betydelse. De senare an ses uppstå då namnens ursprungliga betydelseinne håll blivit tillräckligt oklara. Lärda folketymologier kallar man de korrigeringar som ämbetsmän, så som lantmätare och jurister eller kyrkans män, gjort i syfte att snygga till något obegripligt eller miss hagligt (Ljunggren 1958:19ff). Ett välkänt exempel är omskapandet av det sörmländska sockennam net Slem till Salem.
Det råder en brist i ortnamnslitteraturen på över sikter över folketymologier. Det som finns att tillgå av mer principiell karaktär är Karl Gustav Ljung grens artikel ”Folketymologi och korrektion” i Saga
och Sed (1958). Där är ambitionen närmast, att
genom att skärskåda folketymologier göra bättre och mer korrekta etymologiska förklaringar. Vad som saknas är en mer generell genomgång av folk- etymologier på deras egna villkor. Vad avslöjar
folk-etymologierna om tankemönster och värderingar hos de som omskapade namnen? Hur ser det kul turlandskap ut som namnen är uttryck för?
I många fall har säkert traditioner kring ortnamn funnits, men det som återstår i dag är bara namn ens olika skrivningar, som visar att tolkningsföränd- ringar har skett. Vi kan ta exempel som gäller ort namn, som bär namn efter gravläggningar. Det finns en grupp namn av ålderdomligt slag, men som ofta blivit omvandlade så att deras urspungliga betydelse är svårgripbar. De är namnen på -hög och -rör. De östgötska ortnamnen Haninge, Rävsjö, Särtshöga och Ödeshög innehåller alla efterleden hög (Mo berg 1951:15). Förleden är olika mansnamn. Efter leden hög tycks här åsyfta gravhögar på den öst götska slättbygden. Som Jan Paul Strid anför är kombinationen av ett mansnamn och ordet hög på fallande (Strid 1987:59). I dessa fall har Hane, Räv,
Særidh och Ödhirs gravhögar fått ge namn åt bebyg gelser. Dessa bebyggelsenamn är sekundära i den mening att de först har syftat på gravhögarna, som senare fått ge namn åt en gård eller by på platsen. I exempelvis fallet Rävsjö kan man tänka sig att de folkliga berättelserna bakom namnet, måste varit väsentligen mycket annorlunda i fallet Rävshög jäm fört med Rävsjö.
När ortnamn upphör att ha en mening för män niskor, så omformar man dem och gör dem begrip liga. En uppländsk by i Husby-Långhundra socken skrevs under medeltiden Hidbinskelf (1333), Hedin- skälv. Ordet skälvs innebörd är omtvistad och nå gon konsensus kring denna namntyp finner man inte
inom ortnamnsforskningen (se Ståhl 1986). Skälv- namnen utmärker platser som ligger på små höjder i terrängen, men man är oenig om vad för slags platser - avsatser i landskapet, vakttorn eller sejd- platser? Begreppet skälv försvann tidigt ur språket och senare förstod man det inte. Hedinskälv blev under 1600-talet förvandlat till Hönsgärde - byns nuvarande namn (se Ståhl 1986:76).
Folketymologier har likheter med folktro kring fasta fornlämningar (se s. 92) på det viset att de faller mellan två olika akademiska discipliner. I det första fallet mellan nordiska språk och etnologi och i det andra fallet mellan arkeologi och etnologi. Detta får till följd att dessa båda sorters
folktra-Vid en rättegång 1675 i Vendel stod Slinke-Malin och hennes dotter Maria anklagade för att ha farit till Blåkulla. Maria berättade för rätten att Satan kunde ”göra Blåkulla var han ville”, bland annat gick resorna till Uttershögen i Wändell (Lindqvist 1936:39). Efter en teckning av Johan Peringskiöld i Ättartal (1725). ATA.
Kvinnor, anställda vid Fornminnesavdelningens Registerenhet, sittande på ”Kvinnohögen”, vid en personalutflykt i juni 1993. Foto: Ulf Bertilsson.
ditioner blivit styvmoderligt behandlade av de olika disciplinerna. Tidigare, under 1900-talets början, intresserade man sig mest för sanningsinnehållet i de folkliga traditionerna. Var det verkligen Ottar Vendelkråka som låg begraven i Uttershögen i Ven del i Uppland? Eller fanns det en skatt nedlagd i Gullhögen? Under senare delen av 1900-talet har intresset däremot varit svalt för folktraditioner om fornlämningar och ortnamn hos både etnologer, arkeologer och nordister.
Ett illustrativt exempel när det gäller folkliga tolkningar av ortnamn finns i det västmanländska
Konugla i Irsta socken. Namnet skrivs 1371
Konug-lom. Redan under senmedeltid börjar namnet sta
vas Konunglom (1402). I skrivformerna har nam net alltså tidigt kommit att associeras med ordet
konung. Det dialektala uttalet ”Kånuggla” har där
emot snarare fört tankarna till fågelnamnet uggla. Dessa båda associationer har smält samman och givit upphov till den folkliga etymologin om Kung Uggla, som uppges vara gravlagd i en större hög invid gården (Ståhl 1944 och 1985:110). Det är ovisst hur gammal traditionen om Kung Uggla är. Det äldsta skriftliga belägget för namnet Kung Ugg
las hög, tycks finnas i ett brev i ATA från 1907 (ATA,
Ortnamns-arkivet i Uppsala finns endast ett senare belägg). Där har hembygdsforskaren Frans August Wreder i Kärrbo socken skrivit till någon ”doktor” vid myn digheten och berättat om högen vid Kånugla.
I folktraditionernas värld menar folkloristen Ebbe Schön att ”ingen bygd med självaktning sak
nar sin egen kunglighet” (1993:52). Det vimlar på
den svenska landsbygden av berättelser om kungar, drottningar och andra kungligheter och berättel serna om dem har ofta knutits till fornlämningar. Här finns kung Kåre, kung Borre, drottning Omma och många andra. Till dessa sällar sig även kung Uggla. Harry Ståhl som undersökt ortnamnet kan visa att Konugla sannolikt är ett ursprungligt
”Konuhughle, där förleden är genitiv av ordet kona,
’kvinna’ medan efterleden *hughel, *hughle, är ett ord för kulle (Ståhl 1944). Bebyggelsen Konugla tycks alltså ha blivit namngiven efter den gravhög, enligt en tidigare uppfattning innehållande en kvin- nograv, som är belägen vid gården.
Gravhögen som givit namn åt bebyggelsen Ko nugla ligger på ett impediment väster om den his toriska bytomten. Högen är 12 m i diameter och 1 m hög, men den framstår som större eftersom den ligger krönet av en naturlig kulle (Raä 154, Irsta socken). Nedanför och ikring högen registre rades vid den senaste fornminnesinventeringen ett antal husgrundsterrasser och terrassformade åkerytor
: z^Berga y
/gamb tomt Berga F gamb torrł/ feForråkrar
ornåker
M
j kKLAVSTA
k = Fornlämning 0 100 200 m Vretbö.Kung Ugglas hög ligger på det största impedimentet ute i åkermarken väster om den vikingatida/ tidigmedeltida fägata som löper längs med byarna Konugla och Klavstas avhysta tomter. Trakten runt Konugla är rik på fornlämningar: gravar, fornåkrar och boplatser. Här finns även ett stort antal äldre bytomter som avhysts under godset Gäddeholm. Ritning: Annica Boklund.
(Löthman 1988:155). Möjligen är det denna be byggelse, som ursprungligen fått namnet Konugla
- ’kvinnohögen’ - genom sin belägenhet invid hö
gen.
Namnförklaringssägner är mycket vanliga. Lik som i fallet kung Uggla, är det oftast fråga om att man har försökt härleda ett personnamn ur ett obe gripligt namn. Personen i fråga uppges inte sällan ha varit den förste inbyggaren på platsen (jfr Vik strand 1994, Schön 1993:30ff och Klintberg 1977: 206). Vissa av dessa mytiska bosättare har hågkom- mits i s.k. genealogiska ramsor. Ramsorna innehål ler ett personnamn och namnet på en by, utjord eller ödesböle. De hör samman med det äldsta be- sittningstagandet av en plats eller med det första kyrkbyggandet i en socken. Ramsorna har beskri vits av Johan Nordlander i Norrlands äldsta sägner (1907). Ytterlännäs kyrka i Ångermanland skall ha börjat byggas av fem bönder:
”Pål i Veija, Funt i Mo, Kil i Lägdom, Raka i Angsta
samt Hålätter i Stensätter. ”
(Nordlander 1907:25.)
I Ragunda socken i Jämtland sägs de äldsta bön derna ha varit: ’”n jude i Lien, ’n Pål i Pålgård, ’n Tor i Torsgård, ’n Brodde i Hoo, ’n Ronnkel i Ammer å ’n Kel i Krånge. ”
Enligt Nordlander var det inte alla traditionsbärare som hade uppfattningen att dessa män var socknens äldsta inbyggare, utan vissa menade att någon av dem levt samtidigt som den äldsta kyrkan byggdes och andra hävdade att männen var de enda överle vande efter digerdöden. Men samtliga uppgifter
hänför männen till ett avlägset förflutet i socknen. Personnamnen i dessa ramsor går att föra till me deltid, men vissa är av hedniskt ursprung. Vad gäl ler ortnamnen är de gamla, med efterleder som ex empelvis -vin, -sta och -hem (1907:28ff).