En övergripande sanningsregim från observationerna är att pedagogerna tycks anse att de kan tolka barnet och förstå vad det behöver. Det som pedagogerna ofta anser att barnet behöver är att anpassas efter institutionen, även om det förekommer undantag på Myran. För att uppnå en anpassning används maktformer som exempelvis tillrättavisningar eller exkludering vilka grundas i en tanke om vad som är en god barndom. I 5.1.2 Inkännande barn säger exempelvis en pedagog till Valter på skarpen vilket förkommer som fostransteknik i flera studier (McEvilly, Antenico & Verheul, 2015 samt Tebexreni Orsati, 2015). Föreställningen om den goda barndomen eller det önskvärda förskolebarnet får pedagoger att agera och konstruera sitt språk på ett sätt som förhoppningsvis kommer att förändra subjektet, i det här fallet barnen, till barn anpassade efter de normer och föreställningar som finns om en god barndom.
Dolk (2013) redogör för många av de normer som framkommit i även den här studien. Normerna är exempelvis att barn på förskolan ska vara glada och att barnen ska följa de regler som är uppsatta. Att inte följa regler på avdelningen eller att inte följa ett normativt beteende, som att vilja leka med andra barn, kategoriseras som avvikande. Att vara asocial, som en pedagog anser att Clara är i 5.1.3 Sociala, lekande och glada barn, kan innebära att inte kommunicera eller ta kontakt med andra barn eller vuxna inom förskolan och att inte besitta dessa förmågor ses enligt pedagogerna i Palla (2011) som en brist inom förskolan. Normerna ligger till grund för den diskurs jag kunnat urskilja, vilket är att de specialpedagogiska barnen på Myran inte anses vara normativa vilket inte är önskvärt.
Såväl Foucault (2003) som Börjesson och Palmblad (2003) ifrågasätter kategoriserandet av personer som normfungerande eller inte som en sanning. Barnen som diskuteras i den här studien rör sig mellan två olika diskurser; dels en om specialpedagogik/psykisk sjukdom där de behöver stöd för att lära sig att fungera normativt och dels i diskursen om barndom, där vuxna anses behöva lära och korrigera barn till att lära sig att fungera önskvärt. Grunden i de båda institutionella kontrollerna skulle kunna sammanfattas med en tanke om personer som icke-normfungerande, det vill säga personer som behöver hjälp att anpassas till det normala samhället. Att de specialpedagogiska barnen konstrueras som tolkningsbara i enighet med resultatet från Myran blir grundläggande för att experter ska kunna göra bedömningen kring vad som behöver åtgärdas eller fostras för att barnet ska bli normalt. En sådan bedömning blir i sig en maktapparat, där barn inte själva tillåts skapa sin egen identitet utan behöver orientera sig kring de speciella behov någon annan urskilt att de behöver. Å andra sidan kan den diagnos eller de stödbehov som en expert identifierat att de har, vara till stor hjälp i de specialpedagogiska barnens liv.
Genom att någon annan tolkar vad en person är och behöver blir personerna som anses icke- normfungerade reducerade till objekt, där personer med makt kan besluta om vad som är bäst för personerna över deras huvuden. Objektifierande av barn i relation till vuxna är något som Dolk (2013) tar upp när hon diskuterar begreppen delaktighet och demokrati i förskolan. En förlängning av att tro sig kunna tolka vad en person känner eller tycker skulle kunna vara totalisering, vilket förekommer till exempel när en pedagog säger att Samuel påminner om dementa. Pedagogerna på Myran uttrycker att de kan se vad barnen behöver. De specialpedagogiska barnen räcker inte till för de behöver stöd och kontroll. Vetenskapliga omsorger som Foucault (2003) tar upp, som till exempel habiliteringsprogram (Axelsson & Qvarsebo 2017) visar experters mandat att styra hur ett specialpedagogiskt barn bör fostras. Genom de vetenskapliga omsorgerna, exempelvis stödinsatser, konstruerar även pedagogerna sig som goda experter som vägleder och stöttar de specialpedagogiska barnen. På Myran syns dessa fostransformer genom att pedagogerna tillrättavisar barnen med till exempel uttryck som det är dags att han lär sig. Både Palla (2011) och Dolk (2013) tar upp hur barn gör motstånd mot de fostransnormer som råder inom den institutionaliserade barndomen i enlighet med observationerna från Myran.
En stark norm är att barn i Sverige går på förskola, och att förskolan ska vara inkluderande, en förskola för alla barn (Palla 2011). Genom att de specialpedagogiska barnen ska delta i en
verksamhet som tycks vara baserad på en normativ och schemaorienterad verksamhet (Brown 2006) exkluderas de vid vissa tillfällen, då pedagogerna anser att de specialpedagogiska barnen inte uppfyller de normer eller regler som råder på avdelningen. När barnen själva väljer att gå ifrån verksamheten, som när Hugo inte vill sitta vid matbordet eller när Valter erbjuds olika aktiviteter att delta i trots att han inte vill, tillrättavisas han till att sitta ned. Pedagogerna tycks vara de som kan välja när ett specialpedagogiskt barn ska vara inkluderat eller inte. Genom resultatet visas hur pedagogerna konstruerar barnen som avvikande även vid de tillfällen då barnen inte praktiskt exkluderas eller organiseras genom pedagogernas språk. Ett alternativt sätt att närma sig frågan om de specialpedagogiska barnen hade kunnat vara att de inte behöver följa avdelningen regler och normer, och exkluderas genom att inte behöva delta i en speciell aktivitet istället för att exkluderas som ett straff för avvikande beteende. Sådana institutioner där specialpedagogiska barn exkluderas från vad som anses vara normativa barn är dock inte förenlig med tanken om en förskola för alla eller det likvärdighetsbegrepp som till stor del genomsyrar svensk förskola. För vem de specialpedagogiska barnen ska fostras normativt, sig själv eller samhällets, kan diskuteras vidare.