När de specialpedagogiska barnen inte anpassar sig efter pedagogernas maktuttryck utövar de vid flera tillfällen motstånd. Genom motstånd kan makt förskjutas eller delas mellan flera individer (Palla 2011). Vid några tillfällen i observationerna förskjuts makten till de specialpedagogiska barnen och de får sin vilja igenom, till exempel när Samuel får hälla vatten på bordet eller Aaron får plocka upp leksakerna ur papperskorgen. Tillfällena tyder på att maktrelationerna inte är statiska på Myran utan ständigt omförhandlas, ett sätt att tänka om makt som har en grund i Foucaults teorier.
Vid flertalet andra tillfällen så fortsätter pedagogerna att tillrättavisa eller organisera barnen trots att de gör motstånd, alltså förskjuts inte maktrelationen vid de tillfällena utan barnen får istället anpassa sig efter reglerna. Sådana situationer går att koppla till en ordningsdiskurs, där Hugo tillrättavisas att sitta vid bordet och äta fint trots att han visar motstånd eller när Henry måste gå ut trots att han inte vill för att pedagogerna ska få det gjort. Markström (2007) redogör för ett organisatoriskt perspektiv, där pedagogerna tvingas in i ett utvecklingspsykologiskt arbetssätt av resursbrist. Även Lundqvist, Allodi Westling och
Siljehag (2016) skriver att en pressad verksamhet tenderar att åsidosätta specialpedagogiska barns behov. Sådana resurs- och organisationsaspekter är en möjlig förklaring till varför pedagogerna vid vissa tillfällen väljer att inte dela makt med barnen och därmed inte låta dem få inflytande över sin vardag. En annan möjlighet är synen på barndom som becoming, att de specialpedagogiska barnen måste lära sig att anpassas för att fungera i framtiden och vuxenlivet. En alternativ barndomssyn till det är att barnen i sitt nu har rätt att uttrycka sig, göra motstånd och inte behöver ses som blivande vuxna som behöver lära sig utan snarare kan få ses som kompetenta subjekt här och nu.
Flera observationstillfällen kopplade till motstånd öppnar för flera tolkningsmöjligheter. Ett exempel på det är när de specialpedagogiska barnens tillrättavisningar inte fullföljs, som när Aaron får plocka upp leksakerna ur papperskorgen trots att det var en straffåtgärd mot hans beteende. Pedagogens tillåtande av motstånd kan ses som en vilja att dela makt med barnen. Det skulle också kunna ses som att pedagogerna ger upp sina försök att anpassa barnen till institutionen då de anser att barnen är för avvikande. När pedagogerna berömmer de specialpedagogiska barnen när de leker fint kan det bero på att pedagogen tyckte att det var en beundransvärd handling trots barnets avvikande från normen. Ytterligare ett sätt att se är att pedagogen helt enkelt uppmuntrar ett barn som anpassar sig efter de normer som råder för alla förskolebarn på Myran. När en pedagog skrattar åt Samuel när han låter som borren, kan det ses som att pedagogen skrattar åt barnets avvikande beteende eller att hen skrattar åt ett barn som gör något roligt och att pedagogen hade gjort det oavsett vilket barn som gjort samma sak. Att bedöma barn olika eller att skratta åt ett barn som bedömts vara i behov av särskilt stöd, väcker känslor. Den tidigare forskning och litteratur som presenterats visar att specialpedagogiska barn generellt ses som avvikande och de två observationerna kan ses som exempel på det, med det sagt gör inte pedagogerna något som inte händer på någon annan förskola. Att de specialpedagogiska barnen ska ses som barn med brister eller barn som roar menar jag dock inte är förenligt med ett respektfullt bemötande eller den värdegrund förskolan vila på.
Tolkningsmöjligheterna av materialet etablerar två olika synsätt på flera av de observerade händelserna på Myran. Det ena tolkningen synliggör inlyssnande pedagoger som delar makt med det kompetenta specialpedagogiska barnet. Den andra tolkningsmöjligheten ser en utvecklingspsykologisk pedagog som fostrar barn normativt. När tillrättavisningarna inte fungerar väljer de att låta de specialpedagogiska barnen förbli icke-normativa och därmed inte
inkluderade i förskoleverksamheten. Att försöka kategorisera någon tolkning som korrekt är omöjligt utifrån ett poststrukturalistiskt synsätt, men att tolka empiri och framförallt en annan yrkesmänniskas prestationer för att hitta fel innebär inte att forskaren är mer analytisk än vid en välvillig tolkning. Foucaults teorier möjliggör för en verklighet med flera sanningar (Axelsson & Qvarsebo 2017) vilket innebär att syftet med studien inte är att hitta en etablerad sanning på Myran, utan hur olika sanningar praktiseras och skapas där.
6.3 Metoddiskussion
Studien har genomförts på en förskola som jag haft en tidigare relation till. Detta gav mig ett snabbt tillträde till känsliga situationer och en möjlighet att, så gott det gick, bevara en ”naturlig” miljö. Att få tillträde till och kunna analysera vad som händer på golvet vilket jag fick ger en ökad förståelse för förskolan som institution och hur vardagliga ageranden skapar normer i samhället, vilket bidrar såväl till förskolläraryrket som till det vetenskapliga fältet. Å andra sidan var min tidigare relation ett hinder när det kom till att sätta gränser för vänskapliga relationer och min forskningsansats samt min egen roll som pedagog och min roll som forskare. Jag inspirerades av Dolks (2013) redogörelse för hur hon försökt ta rollen som
en annan slags vuxen och avsäga sig sin roll som pedagog. Detta gjorde hon bland annat
genom att inte lägga sig i konflikter, inte delta i praktiska aktiviteter som påklädning och blöjbyte samt att inte organisera eller leda aktiviteter. Dessa riktlinjer bröt Dolk när det blev etiskt oförsvarbart att inte ingripa eller hjälpa till. Ungefär på ett liknande sätt försökte jag balansera mitt deltagande. Jag deltog i verksamheten men försökte att hålla mig mer i bakgrunden om jag inte blev tillfrågad. Jag var följsam för pedagogernas organisation och försökte inte styra eller reda ut pressade situationer om någon annan fanns till hands. Å andra sidan ingrep jag om något barn blev kränkt på ett eller annat sätt och ingen annan vuxen såg eller hörde. För mig var den största aspekten av mitt deltagande att inte styra pedagogernas samtal för att hitta material till min studie. Jag försökte helt enkelt att hålla mig utanför samtal som angränsade till min studie, och att svara neutralt om jag blev tillfrågad som mina tankar. Jag försökte även att respektera de tillfällen som pedagogerna valde att gå undan, för att prata eller pratade med låg röst, genom att inte följa efter dem eller ställa mig nära för att höra.
När det kom till tolkningen av materialet gav min tidigare erfarenhet av förskolan mig svårigheter i mina försök att vara vetenskapligt neutral. Alvehus (2013) skriver att neutralitet i deltagande observationer i sig är omöjliga, men framhäver vikten av att belysa flera sidor av
problemet som ett sätt att validera en kvalitativ studie, vilket jag gjort genomgående i den här studien. Genomgående genom empirin och min tolkning av den har jag försökt att visa flera tolkningsmöjligheter av en situation vilket har gett mig möjlighet att förhålla mig saklig i förhållande till empirin. Som metod valdes fältanteckningar, vilket enligt Denscombe (2016) lätt blir upphängt på pedagogens minne. Andra former av dokumentation såsom ljud- eller videoinspelning valdes bort. Vid dessa arbetsformer hade varje vårdnadshavare behövt lämna samtycke till barnens medverkan på inspelat material, det hade stört den naturliga miljön samt gett en stor mängd material att bearbeta med tanke på den här studiens praktiska förutsättningar. Att använda någon form av inspelningsutrustning hade å andra sidan kunnat bidra till att säkerställa någon form av icke-tolkat råmaterial.
Studien är avgränsad och sträcker sig varken över nämnvärt lång tid eller intensitet som Dolk (2013) och Alvehus (2013) säger är av vikt för en etnologisk undersökning. Detta kan enkelt förklaras med tids- och arbetsaspekten för studien som är ett examensarbete på förskollärarutbildningen. En större studie hade kunnat öka studiens giltighet. Dock ger de 42 observationstillfällena ett tillräckligt gott underlag för att en underbyggd diskursanalys skulle kunna genomföras, vilket bidrar till en högre vetenskaplig höjd än med ett fåtal observationer. En subjektiv och kvalitativ studie bygger på tolkning, vilket betyder att forskaren själv är central för studiens utformning. Alvehus (2013) skriver att just generella tolkningar som kommer av den här typen av studier kan bidra till att bredda forskningsfältet.