Föreställningar om våld

Prata om våld, förstå vad som är våld och vilka konsekvenser våldet kan medföra, belyses återkommande i intervjumaterialet. En av socialarbetarna förklarar hur samhället har en bild av vem som blir utsatt, hur den blir utsatt och vilka konsekvenser våldet kan medföra, och som vidare inte alltid överensstämmer med verkligheten. Socialarbetaren förmedlar hur de under sin yrkeskarriär har mött personer som har en viss föreställning om våld i nära relationer. Att föreställningen bland annat inkluderas av att våld endast förekommer i relationer med missbruk och psykisk ohälsa samt att våld ofta handlar om fysisk- och att det psykiska- och ekonomiska våldet inte räknas in då det fortfarande är svårt att greppa för vissa personer. Socialarbetaren förklarar vidare hur att det saknas en bredare förståelse om våldet.

Vi har en bild av vem som blir utsatt och varför och ruckar vi på den bilden då måste vi också rucka på våra egna vår egen bild av hur våran generation ser ut och vem som kan... många känner nån som är utsatt men det är ingen som känner nån som utsätter och det blir väldigt väldigt svårt att göra det.. asså ta in den känslan.. för att då måste man agera på nått sätt…

En av socialarbetaren vill vidare förmedla vikten av att börja ifrågasätta denna bild och inte blunda för den verkliga problematiken. Då vår okunskap och frånvaro av ifrågasättande resulterar i färre resurser och förutsättningar för att driva arbetet framåt. Socialarbetaren lägger slutligen vikten på, ska vi förändra situationen och åtgärda detta samhällsproblem måste vi börja ifrågasätta vår egen föreställning om våld.

29 I intervjuernas resultat går det att tydliggöra hur en av socialarbetarna upplever att vissa individer inte har en viss föreställning om våld i nära relationer och som inte alltid stämmer överens med hur verkligheten ser ut. Engdahl och Larsson (2012) förklarar hur vi människor föds och socialiseras in i olika sociala institutioner under vår livstid och hur de har en

påverkan på oss människor i våra liv. Det kan genom detta tänkas att vissa individers förutbestämda föreställningar om våld har påverkats av deras sociala institutioner. De som uttrycker att det endast är missbrukare som utsätter varandra för våld i nära relation har socialiserats in med den föreställningen, vilket i sin tur gör det svårt att föreställa sig att vem som helst kan utsättas för våld i nära relationer. På samma sätt kan föreställningen om hur våldet ter sig förklaras. Att vissa individer föreställer sig fysiskt våld när de kommer i kontakt med våld i nära relationer, då de har socialiserats in med att våldet ter sig fysiskt. En av socialarbetarna uttrycker hur vi måste förändra vår bild om våld, och hur svårt det kommer att bli då vi genom detta måste börja ifrågasätta oss själva och agera. Denna problematik kan vidare förklaras genom dels hur vi under en lång tid kollektivt har socialiserats in med en viss föreställning och hur vi samtidigt måste gå emot vårt kollektiva medvetandet och ifrågasätta det samt ifrågasättas av övriga inom den sociala institutionen för att en förändring ska ske i samhället.

8. Slutsatser

Syftet med denna studie var att söka kunskap om socialarbetares erfarenheter i arbetet med kvinnor som har utsatts för VINR, svårigheter de möter i arbetet och om dessa kan härledas till socialtjänstens organisatoriska förhållanden. Med hjälp av de semistrukturerade

intervjuerna har vi kunnat få en förståelse för hur de tre socialarbetarna på socialtjänsten i en kommun i Mellansverige arbetar med kvinnor som har utsatts för VINR. Socialarbetarnas arbete med våldsutsatta kvinnor var individfokuserat och handlade i stor utsträckning om bemötande och att bygga en arbetsallians. Arbetet utgick från ett systemteoretisk synsätt och en kombination av olika teorier användes utifrån vad som kunde vara verkningsfullt i det specifika fallet. De möjligheter som socialarbetarna kunde identifiera i sitt arbete var de lagstyrda grundförutsättningarna att kunna handla och ge ge stöd åt våldsutsatta. Bemötande, kunskap och kompetens var faktorer som underlättade för socialarbetarna att uppnå ett gynnsamt arbete med den våldsutsatta kvinnan. De svårigheter som kunde identifieras var att tillhandahålla långsiktiga och praktiska lösningar såsom flytt och boende till den våldsutsatta, samt att hjälpa mängden våldsutsatta utifrån de begränsade resurser som organisationen har blivit tilldelad. Resursbristen uttalades som den största svårigheten för socialarbetarna, för att kunna göra ett bra arbete med den våldsutsatta. Andra svårigheter var långa utredningstider och brist på samsyn gällande våldet under samverkansprocesser. Organisatoriska

förhållanden visade sig ha en stor inverkan på vilka möjligheter och svårigheter

socialarbetarna hade i sitt arbete med den våldsutsatta. De organisatoriska förhållandena i form av lagar, dokumentation, resurser och regler var styrande i allt arbete som utfördes. Organisationens resurser och ramar hindrade socialarbetarna från att utöva ett förebyggande arbete trots att det fanns ett uttalat behov. De avgränsade villkoren och resurserna försvårade också socialarbetarna att gå in direkt i ett ärende med mindre insatser. Fortsättningsvis kunde det konstateras att det fanns skiljaktiga meningar och uppfattningar inom olika enheter om vad våld i nära relation innebar och hur det skulle lösas.

Av materialet har vi kunnat dra följande slutsatser. Socialarbetarna arbetar utifrån ett eklektiskt förhållningssätt. Socialarbetarnas fastställda och avgränsade handlingsmönster försvårar möjligheterna att lösa praktiska saker som våldsutsatta kvinnor är i behov av.

30 Svårigheter och brister kan härledas till organisatoriska villkor och studiens resultat pekar på uppenbara brister i erhållandet av resurser till socialtjänstens arbete med kvinnor som utsatts för VINR. Ytterligare en slutsats som kan dras är att det saknas en bredare förståelse av våldet bland andra yrkesverksamma och vilka former våldet kan te sig, vilket leder till svårigheter att upprätta en enad målbild av hur våldsproblematiken i enskilda fall ska hanteras. Den kollektiva föreställningen inom vissa sociala institutioner om våld och

utövandet av våld kan härledas till en problematik där bara en viss form av våld, det fysiska, erkänns.

9. Diskussion

Följande avsnitt har som syfte att diskutera de slutsatser som dragits på grundval av studiens resultat och analys.

9.1 Arbetssätt och metoder

Det har konstaterats att de tre yrkesverksamma inom två olika enheter inom socialtjänsten, tillämpar teorier och metoder genom ett eklektiskt förhållningssätt. Det eklektiska

förhållningssättet kan i ljuset av Payne (2015) och ovanstående analys framhållas för att vara verkningsfullt i det individuella och unika fallet. Av Payne (2015) framgår det dock att det finns en risk med det eklektiska förhållningssättet på så sätt att det kan bidra med en

förvirring. En användning av det eklektiska förhållningssättet kräver således en medvetenhet och ett ansvar för vilka teorier och/eller metoder de väljer att kombinera och varför de väljer dessa (ibid). Huruvida de yrkesverksamma som intervjuades tar ansvar för vilka teorier och metoder de väljer att använda och kombinera, framgår inte av intervjusvaren. De

yrkesverksamma kunde inte nämna vilka teorier och/eller metoder de “plockade ifrån” eller kombinerade. Med stöd av Payne (2015) kan avsaknaden av en djupare förståelse för vad socialarbetarna mer preciserat arbetar utifrån tolkas som ett tanklöst förhållningssätt. Härmed kan det diskuteras att det kan finnas en förvirring där teori och metodval inte är genomtänkta. En användning av ett eklektiskt förhållningssätt där de yrkesverksamma har svårt att motivera och precisera sin teoretiska användning, skulle vidare kunna anses krocka med Levins (2017) betoning på människobehandlande organisationers behov att söka legitimitet. Huruvida de yrkesverksamma väljer teorier och tekniker som är socialt sanktionerade blir svårbedömt i de fall användningen sker på ett “tanklöst sätt” och legitimiteten från samhället kan inte ernås. I de fall de yrkesverksamma möjligtvis arbetar utifrån ett sätt som de är vana vid och vad som känns mest bekvämt, menar Payne (2015) att den yrkesverksamma håller sig till sitt sätt trots att forskning och andra belägg har styrkt att en annan teori hade varit mer verksam. Det skulle utifrån den synvinkeln kunna diskuteras att det kan finnas andra teorier, metoder och arbetssätt som de yrkesverksamma hade kunnat använda som gett ännu bättre verkan. I likhet med det socialarbetarna har förmedlat i studiens resultat går det att konstatera att en överensstämmelse finns med det Nixon, Bonnycastle och Ens, 2017; Jonhed, Källström och Glatz, 2018 presenterar gällande huruvida socialarbetaren bör lägga fokus på att skapa en god relation till kvinnan som bygger på att kvinnan ska uppleva sig trygg och trodd, att de ser till kvinnans unika situation, jobbar stärkande och är flexibel i deras möte. Precis som Sullivan (2019) betonat i sin studie har även den berörda studien kunnat konstatera att de praktiska åtgärderna, framförallt att ordna med flytt och boende till den våldsutsatta, är särskilt problematiska. Socialarbetarnas svårigheter att hitta långsiktiga lösningar kan med stöd av Bronfenbrenners (1979) socialekologiska systemteori diskuteras höra samman med

31 bostadsmarknaden som makrosystem förstås påverka socialarbetarnas möjligheter att bistå sina klienter med bostäder på så sätt att bostadsmarknaden ställer höga resursmässiga krav som enligt studiens resultat kan vara svåra för de våldsutsatta kvinnorna att nå upp till. Utifrån den infallsvinkeln kan det med stöd av Sullivan (2019) diskuteras att det är viktigt att ta itu med inbördes relaterade problem, såsom ekonomisk status, som inverkar på kvinnans möjlighet att bli hjälpt ur ett långsiktigt perspektiv. Att till exempel med hjälp av samverkan med arbetsförmedlingen arbeta för att kvinnan ska ha bättre resurser genom ett arbete, skulle långsiktiga lösningar för den våldsutsatta kvinnan lättare kunna tillhandahållas. Samtidigt kan det också framhållas utifrån Sullivan (2019) att kvinnans möjligheter att fokusera på sin levnadssituation kan anses vara försämrade på grund av det trauma som den våldsamma relationen har medfört. Att arbeta för att kvinnorna ska bli självständiga ekonomiskt och boendemässigt kan å ena sidan tänkas vara verkningsfullt för kvinnorna i ett långsiktigt perspektiv men å andra sidan vara desto svårare eftersom traumasymptomen kan innebära förvirring, minnesförlust och svårigheter att fatta beslut (Sullivan, 2019). Det kan därför poängteras att en samverkan mellan olika enheter, exempelvis bistånd, kan anses vara mer till hjälp till en början för att socialarbetaren ska kunna hjälpa kvinnan att förändra sin

levnadssituation och göra de praktiska lösningarna mer hållbara.

9.2 Organisatoriska förhållanden

Svårigheter och brister har i studien kunnat härledas till organisatoriska villkor och lagar regler och dokumentation konstateras styra och avgränsa både arbetet och socialarbetarens handlingsutrymme. Dokumentation är tidskrävande för socialarbetarna och med tanke på den långa väntetid till att få stöd, kan det diskuteras att den tid som går åt att dokumentera hade behövts i det reella arbetet med gruppen kvinnor som har utsatts för VINR. Ett minskat krav på dokumentation hade också kunnat möjliggöra att våldsutsatta kvinnor kunnat komma på öppen ingång utan att det ska dokumenteras och få stöd anonymt. Ett sådant förfaringssätt hade kunnat vara effektivt för att ge kvinnorna en mindre insats eller stöd som hade kunnat förhindra och förebygga att kvinnan utsätts i en värre utsträckning som senare krävt en större insats. Samtidigt innebär ett sådant förfaringssätt att socialarbetaren handlar utom

organisationens kontroll och risken att egna moraliska värderingar tar överhand kan tänkas vara stor. Det kan framhållas att den inbyggda kontroll som den byråkratiska organisationen enligt Weber (1983) upprätthåller med hjälp av dokumentation och regler utgör en viktig del för att arbetet ska utgå från organisationens inbäddade moraliska värdeladdningar och inte utföras ojämlikt bland klienterna baserat på vilken socialarbetare de möter. Dokumentationen kan vidare förstås utgöra en avgörande betydelse för individens rättssäkerhet genom att arbetet kontrolleras att det utförs i enlighet med regler och riktlinjer och att socialarbetaren har grund för eventuella interventioner.

En annan slutsats som har kunnat dras av det empiriska materialet är att bristande resurser upplevs vara det största hindret i socialarbetarnas arbete med den våldsutsatta kvinnan. Med stöd av Ekström (2018) kan det klargöras att socialarbetarnas förutsättningar att genomföra ett gynnsamt arbete är i en beroendeställning till hur organisationens tillgångar ser ut. Mot bakgrund av det lagförda ansvar som har tilldelats socialtjänst och socialarbetare att ge stöd åt våldsutsatta (5 kap 11 § SoL), kan det diskuteras att socialtjänsten och socialarbetarna inte har tilldelats tillräckligt med resurser för att kunna ta sig an detta ansvar fullt ut. Bristande resurser konstateras vara anledningen till de långa väntetiderna till att få stöd som våldsutsatt kvinna vilket i ljuset av det lagförda ansvar kan förstås utgöra en svårighet där socialtjänsten å ena sidan har en skyldighet att ge stöd till den som är våldsutsatt men å andra sidan inte har tilldelats tillräckligt med resurser för att hjälpa den mängden utsatta. Socialarbetarnas

32 upplevda hinder att utföra ett bra arbete kan genom analysen förstås härledas till vilka

resurser samhället och socialnämnden väljer att tilldela frågan. Socialstyrelsen (2009) skriver att på samma gång som det föreligger ett stort behov av vård och omsorg inom olika områden är samhällets resurser begränsade. Socialstyrelsen förespråkar ett långsiktigt perspektiv på effektiviseringsarbete där socialtjänstens uppdrag med utgångspunkt i regelverk, den

kommunalt valda ambitionsnivån, invånarnas situation och behov av socialtjänstens insatser och kommunens förutsättningar att uppfylla deras behov behöver genomgås. Att “börja från början” genom att titta på hur väl resurserna överensstämmer med organisationens uppdrag, de lokala målen och målgruppernas behov av stöd, service, vård och omsorg, samt hur kostnaderna fördelas mellan målgrupper och vilka effekter insatserna genererar i förhållande till organisationens mål och kostnader menar socialstyrelsen är ett tillvägagångssätt som rekommenderas.

En viktig infallsvinkel i rekommendationen är om och i så fall hur ett förväntat behov av insatser kan effektiviseras genom tidiga insatser eller förebyggande arbete. Som det framgår av vår studie poängterar även Socialstyrelsen (2009) att organisationerna kan behöva dra ner på förebyggande arbete alternativt skjuta fram insatser för klienter med mindre akuta problem för att hålla budgeten. Samtidigt framhåller Socialstyrelsen (2009) att det kan bli en negativ spiral där problemen växer sig större och kräver allt mer resurser senare vilket även

socialarbetarna i vår studie framhäver som ett faktum. Det kan här poängteras att trots att Socialstyrelsens information och rekommendationer är från 2009 kan rekommendationen utifrån den berörda studiens resultat anses vara aktuella. Socialstyrelsen skriver vidare att resursfördelning, verksamhetsformer och arbetssätt ofta sker på grundval av historiska förhållanden i den bemärkelse att man följer gamla mönster trots att behoven kan ha

förändrats och att insatser och stöd i andra former skulle kunna vara mer ändamålsenligt. Mot bakgrund av detta kan det tänkas att trögheten som enligt Svensson, Johnsson och Laanemets (2008) utmärker organisationer har en stark inverkan på att förändringen av resursfördelning och prioriteringen av mer ändamålsenliga insatsformer, som förebyggande insatser, inte har genomförts. En rädsla för försämringar i en kombination med att aktörerna inom

organisationen anser att det är andra aktörers eller organisationer uppgift att åtgärda detta kan i enlighet med vårt resultat tänkas ligga bakom att ett förebyggande arbete med fokus på tidiga insatser inte har införts.

9.3 Föreställningar om våld

Ett hinder som har identifierats hos socialarbetarna när det kommer till att arbeta med våld i nära relationer, är föreställningen om våld samt hur samhället ser på problemet våld i nära relationer. Våld i nära relationer är ett uttalat folkhälsoproblem, men huruvida det erkänns som ett folkhälsoproblem eller inte kan diskuteras. I analysen förklaras det att det finns en bild hos vissa yrkesverksamma att det endast är missbrukare och folk med psykisk ohälsa som utsätter/utsätts för våld i nära relation, samt att våldet endast ter sig fysiskt. Det kan framhållas att föreställningarna om vem som utövar våldet och hur våldet ter sig får en inverkan på hur arbetet med frågan våld i nära relationer utformas och utövas. Arbetet hos den enskilda yrkesutövaren eller verksamheten begränsar sig till de definitioner och

klassifikationer som av organisationen är uttalade gällande frågan (Levin, 2017). I ett fall där andra våldstyper än det fysiska våldet inte erkänns eller klassificeras till vissa typer av insatser innebär att enbart en del av frågan och problemet hanteras. En oförståelse hos yrkesutövare för att våldet kan te sig i andra former än fysiskt våld och visa sig på andra sätt än blåmärken förminskar problemets omfattning och innebär en underlåtenhet för kvinnor som är utsatta för psykiskt våld exempelvis. Problematiken blir även viktig att lyfta ur ett

33 makroperspektiv då en eventuell oförståelse för våldets och problemets omfattning inom kommunförvaltningen och socialnämnd högst troligt inverkar på vilka resurser frågan och arbetet inom det tilldelas. Huruvida kommunförvaltningens och socialnämndens

förställningar och förståelse för frågan VINR hör samman med den konstaterade resursbristen kan vi inte säga något om, men en poängtering av det möjliga sambandet kan ändå anses relevant att lyfta. Studiens resultat pekar på att vi måste börja ifrågasätta föreställningen om våldet som enbart fysiskt, då den begränsar möjligheterna till att driva arbetet framåt med att förebygga och förhindra att kvinnor utsätts för våld i nära relationer. Hur människors redan förutbestämda föreställningar om våld ska förändras är en fundering som kvarstår men som blir viktig för de yrkesverksamma utifrån Ekströms (2018) konstaterande att kunskap och gemensam samsyn är avgörande inom samverkansprocesser för att kunna uppnå ett gynnsamt arbete. Samtidigt kan det utifrån ovanstående diskussion konstateras att organisationerna utmärks av en tröghet som gör att dessa föreställningar kan anses vara svårföränderliga (Svensson, Johnsson & Laanemets, 2008).

I det presenterade resultatet belyser socialarbetarna samhällsinformation om VINR som en förebyggande insats för att hindra att kvinnor utsätts för våld i nära relation. Socialarbetarna förklarade hur samhällsinformationen om VINR kan komma att bidra med att folk får en bredare kunskap och förståelse om och hur våld i nära relation kan uttrycka sig och att det i sin tur kan resultera i att folk börjar ifrågasätta vad som är rätt och fel i förhållanden. Det kan tänkas att samhällsinformationen verkar som en “utbildning” för samhällets medborgare. Samhällsinformationen kan även tänkas påverka och förändra de redan förutbestämda och felaktiga föreställningarna som människor besitter om VINR. Slutligen kan

samhällsinformationen få en betydelse genom att påverka det kollektiva medvetande som Engdahl och Larsson (2012) tar upp när de talar om sociala institutioner. Med det menas att samhällsinformationen betydelse socialiseras in och blir samhällsmedborgarnas kollektiva medvetandet, det som anses som rätt, att inte utsätta kvinnor för våld i nära relation. På samma sätt som samhällsinformationen kan verka på samhällets medborgare som utbildning och resultera i ett kollektivt medvetande, kan vidareutbildning inom VINR verka på de yrkesverksamma som kan komma att möta våldsutsatta kvinnor. Av det som framgått i