7. Resultat och analys
7.2 Organisatoriska förhållanden
7.2.1 Byråkratisk organisering
Av empirin framkommer det att socialtjänstens arbete med våldsutsatta kvinnor till stor del styrs av organisatoriska förhållanden och utifrån vilka samhälleliga resurser som finns att tillgå. Samtliga socialarbetare tar upp sekretess som en återkommande aspekt att ta hänsyn till. En socialarbetare benämner sekretessen som en “het potatis” som kan medföra vissa svårigheter i samverkan mellan instanser och organisationer. Men av det framkommer tycks svårigheterna främst gälla familjerättsliga ärenden om vårdnad av barn. Dokumentation är en annan del i arbetet som omnämns som ett måste av respondenterna. Två av socialarbetarna lyfter att allt arbete ska dokumenteras, vilket en av socialarbetarna uttrycker för att vara väldigt tidskrävande. Socialarbetaren uttrycker också att de behöver hitta en slags medelväg:
Vi behöver hitta någon gyllene medelväg kanske så att man ändå ska kunna komma hit lite på öppen ingång, till exempel utan att det ska dokumenteras och kanske till och med att få vara lite anonym.
Den andra socialarbetaren menar att dokumentationen är till för att göra arbetet rättssäkert för individen. Fortsättningsvis uttrycker socialarbetarna att socialtjänstlagen (2001:453) och socialtjänstförordningen (2001:937) är styrande i arbetet med våldsutsatta och utgör en grund för allt som utreds inom socialtjänsten. En socialarbetare anser att socialtjänstlagen gör det tydligt att handla på så sätt att lagen stadgar att socialtjänsten ska ge stöd till den våldsutsatta. Socialarbetaren menar att regleringen av socialtjänstens tillhandahållande av stöd ger dem möjligheter att skippa en hela bedömningen av huruvida det finns tillräcklig bevisning eller inte för att stöd ska inrättas. En annan socialarbetare framhåller däremot att lagen inte är så detaljerad på så sätt att det inte står exakt i vilka fall det “ena eller andra ska beviljas”. Socialarbetaren menar vidare i motsättning till den andre socialarbetaren att de måste jobba väldigt mycket med bedömningar. Alla tre socialarbetare tar också upp en komplexitet i lagrummet vad det gäller våldsutsatta kvinnor som har barn. En socialarbetare uttrycker att lagtexterna inte alltid är skrivna utifrån att den som utsätter en för våld också är den andre föräldern.
Det finns ju liksom lagtexter som inte alltid är kompatibla med andra lagtexter, och där måste man ju alltid jobba fram någon form av lösning. Till exempel så är en förälder skyldig att se till att det finns en god kontakt med den andra föräldern. Socialarbetaren menar vidare att lagtexternas inkompatibilitet leder till krockar där förälderns rättighet att träffa sitt barn inte går ihop med barnets bästa om den ena föräldern utsätter den andra föräldern för våld. Detta uppges för att vara problematiskt att lösa. En annan
socialarbetare trycker på att det juridiska komplexiteten blir påtaglig för den våldsutsatta kvinnan när det finns barn i bilden i den mening att det kan pågå vårdnadsprocesser och barnutredningar samtidigt.
I enlighet med vad Weber (1983) framhöll att den byråkratiska organisationen utmärks av, framkommer det att socialarbetarnas arbete bedrivs genom och styrs av rättsliga
26 förutsättningar, och hanteras med hjälp av beslutsfattande och dokumentation. Det kan med utgångspunkt i Webers (1983) förklaring av den ideala byråkratiska organisationen
synliggöras att socialtjänstens krav på dokumentation visar på en kontroll inom
organisationen. Genom dokumentationen kan organisationen kontrollera att arbetet utförs inom de organisatoriska ramarna och att de fastställda reglerna följs. Socialarbetarnas uppfattningar om att lagen både försvårar och underlättar arbetet skulle kunna förstås med hjälp av Lipskys gräsrotsteori att det byråkratiska handlingsutrymmet så småningom gör arbetet rutiniserat och begränsat (Levin, 2017). De rättsliga ramarna som stadgar
socialarbetarnas skyldighet att ge stöd åt den våldsutsatta kvinnan kan förstås innebära en rutinisering som gör det tydligt för socialarbetaren och därigenom också underlättar arbetet. Samtidigt kan de fastställda lagarna förstås skapa begränsningar i särskilda fall där dessa inte överensstämmer med hur lagrummen är formulerade. Det kan tolkas att ärenden där den våldsutövande och den våldssutsatta är föräldrar till deras gemensamma barn saknar en rutinisering på grund av lagrummens inkompatibilitet vilket gör fallet problematiskt att lösa.
7.2.2 Resurser och förutsättningar
Av intervjusvaren som framkom från två av socialarbetarna, kunde en relativt stor
självständighet i deras arbete synas. Det framgår att de upplever sig fria i sin yrkesutövning och att utforma innehållet i sitt arbete med den enskilda våldsutsatta kvinnan. Den ena
socialarbetaren framhåller kunskapen som en viktig komponent till deras frihet. Med hjälp av kunskapen om våldets konsekvenser och verktyg i hur den våldsutsatta bäst kan bemötas möjliggör det en frihet att handla. Av det empiriska materialet framkom också en svårighet i att påverka arbetet i form av begränsade förutsättningar. En socialarbetare beskriver denna svårighet på detta sätt:
Jag skulle vilja att jag fick gå in direkt i ett ärende och att det inte skulle behöva ligga och vänta i sex månader. Då är det ju klart att det blir väldigt frustrerande ibland att se att den här lilla insatsen som vi hade kunnat göra för sex månader sen hade förhindrat detta och detta… Så det är ju en väldig frustration givetvis men det är ju saker som vi inte kan påverka så mycket. Vi kan liksom skrika om att det är såhär det ser ut och gör ju det också men förövrigt får vi ju bara försöka jobba på så gott det går med det vi har.
Fortsättningsvis är saknaden av resurser och förutsättningar i arbetet med människor som har utsatts för våld i nära relation något som tas upp återkommande i samtliga intervjuer.
Socialarbetarna berättar att det finns ett stort tryck på myndigheten i form av långa köer av kvinnor som är i behov av hjälp. De yrkesverksamma framhåller att resursbristen och de långa köerna innebär ett onödigt långt lidande för de utsatta. Ett exempel tas upp av en av de yrkesverksamma:
Jag hade en ung tjej som varit utsatt för våld i nära relation men asså han vart också åtalad för våldtäkt och det drog ut på tiden ofantligt mycket å då kan man tänka hur i hela fridens namn kan man INTE prioritera ett sånt här ärende… lite mer än att det ska ta flera år.
Som det framgår av exemplet har polisen långa handläggningstider, vilket socialarbetaren menar utgör faktiska utmaningar. En annan socialarbetare berättar att de skulle vilja arbeta mer förebyggande än vad de gör, att de gör en del utbildningsinsatser, men att de inte hinner med så mycket som dom skulle önska på grund av den rådande resursbristen. Socialarbetaren
27 uttrycker att resursproblemet är deras största svårighet för att göra ett bra jobb just nu. De yrkesverksamma har en tydlig önskan om att dessa ärenden ska prioriteras mer och uttrycker att det är en stor målgrupp som är i behov av fler resurser.
Att uppfylla klientens behov i enlighet med organisationens uppdrag kan uppfattas vara en svårighet på grund av begränsade förutsättningar och resurser. Socialarbetaren kan förklaras bli låst till de villkor och begränsningar som Lipsky med sin gräsrotsteori menar att
gatubyråkratens byråkratiska handlingsutrymme avgränsas till (Svensson, Johnsson & Laanemets, 2008). Socialarbetarens kompetens och vilja att förändra klientens situation med en mindre insats blir på grund av det byråkratiska handlingsutrymmet omöjlig att genomföra, vilket resulterar i en frustration för socialarbetaren över att inte kunna påverka vad de kan eller inte kan göra för att istället bli begränsad till att “försöka jobba så gott det går med det vi har”. Utifrån Hasenfelds (2010) begrepp human service organizations kan socialtjänsten förstås för att som uppdrag tillgodose både klienternas behov och statens och samhällets intressen. Det kan synliggöras att det problem socialarbetarna har att hjälpa alla kvinnor som är utsatta för våld i nära relation grundar sig i att organisationen är beroende av de resurser som organisationen tilldelas utifrån samhällets och statens intresse (Levin, 2017).
Socialarbetarnas möjligheter att tillgodose målgruppens behov kan på så sätt förklaras för att bli begränsade till i vilken utsträckning staten och samhället väljer att prioritera frågan våld i nära relation. Att socialarbetarna inte kunde arbeta förebyggande trots att de uttryckt ett behov av det, kan vidare förklaras med hjälp av Lipskys syn på socialarbetaren som en gatubyråkrat som företräder en organisation (Svensson, Johnsson & Laanemets, 2008). Ur den synvinkeln kan socialarbetarens arbete förstås för att avgränsas till det uppdrag och mål organisationen har satt utifrån de resurser de har blivit tilldelade. Det kan här tolkas att trots att socialarbetarna utifrån sin kompetens anser att ett förebyggande arbete hade behövts prioriteras, har socialarbetarna inte möjlighet att arbeta utifrån sin kompetens utan vad organisationen prioriterar utifrån de resurser de har blivit tilldelade. Detta mynnar ut i att socialarbetarna uppfattar sig hindrade från att utföra sitt arbete på ett bra tillvägagångssätt.
7.2.3 Uppdrag och samverkan
Socialarbetarna förklarar att varje organisation och enhet har sina mål, riktlinjer och uppdrag. En av socialarbetarna framhåller att de olika uppdragen som organisationerna och enheterna har åtagit sig innebär svårigheter. En socialarbetare uttrycker det på detta vis:
Så sen har ju vi väldigt mycket olika uppdrag och ibland kan det ju krocka ganska mycket i vårt uppdrag jämfört med till exempel barnutredarnas uppdrag därför att deras uppdrag är att titta på barnets situation och vad som är bäst för barnet å vårt uppdrag är kanske snarare att hitta ett skydd för den våldsutsatta eller att se till att det finns ett skydd och stöd kring de.
Socialarbetaren förklarar därefter att detta utgör en utmaning eftersom den andra verksamheten inte har ett uppdrag kring våldet utan att till exempel hjälpa föräldrarna i samarbetet kring deras barn. Att hitta något form av fungerande samarbetemellan föräldrarna när den ena utövar våld mot den andra menar socialarbetaren är svårt. Socialarbetaren
uttrycker att problemet ligger i att de har olika sätt att se på saken; att de yrkesverksamma från en enhet inom socialtjänsten pratar om våld medan barnenheten pratar om en konflikt som måste lösas. Detta innebär att, som socialarbetaren uttrycker det, att de står med fötterna på “helt olika sidor om sjön” vilket socialarbetaren menar är jättetufft att förhålla sig till.
28 Enheternas olika syn på problemet skulle kunna förklaras utifrån två olika perspektiv dels människobehandlande organisationer och även sociala institutioner. Med hjälp av
människobehandlande organisationer går det att tydliggöra att enheterna har sina individuella värdeladdade och moraliska bedömningar som Svensson, Johnsson och Laanemets (2008) menar finns inbäddade i den människobehandlande organisationens rutiner. Hur enheterna betraktar de problem som klienterna uppfattas omfattas av kommer vidare att inverka på vilka typer av interventioner eller åtgärder som enheterna klassificerar den sökande till (Levin, 2017). För en enhet inom socialtjänsten klassificeras utövning av våld till ingripande åtgärder mot våldet och dess konsekvenser för den våldsutsatta. För barnenheten är barnet i fokus och våldet härleds till samarbetssvårigheter mellan föräldrarna som påverkar barnet negativt. De yrkesverksamma inom de olika enheterna kan mot bakgrund av detta förstås för att
kategorisera klienten/klienterna till den åtgärd som på grundval av de värdeladdade och moraliska bedömningarna anses höra till det problem som klienten/klienterna omfattas av. Socialarbetarens uppfattning att de yrkesverksamma inom de olika enheterna står på olika sidor av sjön kan således klargöras för att bero på att enheterna ser till olika problem som behöver lösas utifrån vilka värdeladdade och moraliska bedömningar organisationen har infört i sina rutiner. Med stöd av Engdahl och Larssons (2012) förklaring gällande hur det finns särskilda roller, värden och normer inom den sociala institutionen som individen kommer att tillskrivas och följa, kan det förtydliga hur socialarbetarens roll gentemot den våldsutsatta kvinnan är att bearbeta våldet och inte samarbete mellan henne och hennes mans gemensamma barn. Socialarbetarnas arbete bygger på att bearbeta våldet och inte på att lösa konflikten kring vårdnaden, vilket vidare kan ses som både en möjlighet och en begränsning som socialarbetaren erhåller mot bakgrund av det socialtjänsten som social institution har som förutsättning. Socialarbetarna ges resurser med att bearbeta våldet vilket således blir en möjlighet i deras roll att bearbeta våldet, samtidigt begränsas socialarbetarna på så sätt att det inte finns utrymme för att hantera vårdnadskonflikten.