Förförståelsen

En pojke satt tillsammans med en ur personalen i soffan och byggde med några klossar. De började tillsammans sjunga på En liten båt visan. Efter ett tag reste pedagogen sig upp och gick ut ur rummet, kvar i soffan satt pojken som fortsatte att sjunga på visan och började bygga en båt av klossarna. Vi ser den här processen hos pojken som ett tecken på att han förankrar texten i visan i sig själv genom att bygga en båt. Han meningsskapar, gör till sitt eget. ”Begrepp som lärs in utan att upplevas konkret förblir skramlande tomma, och otillgängliga för ett eget berättande…” (Jederlund, 2002, s. 89).

En pojke sa: "Vi har köpt en ny bandspelare!" En av pedagogerna samtalade med pojken om att de hade köpt en ny "bandspelare" för den andra hade gått sönder. Hon frågade pojken om han kom ihåg när de lyssnat på en speciell saga en gång då cd-skivan hade stannat ofta och fungerade sen inte mer. Pojken kom ihåg det. Vid detta tillfälle tog pedagogen vara på det pojken själv kom ihåg och det blev en meningsfull dialog som en del i att stimulera språket med stöd av egna erfarenheter.

Barnen och pedagogerna var mycket engagerade och alla närvarande samtalade gärna om djuren det sjöngs om under en av musikstunderna. Pedagogen försatte ofta barnen i sammanhanget – att de hörde samman på något sätt med djuren. Barnen blev betydelsefulla i sammanhanget. Det anser vi gör det troligare att barnen vågar föra en dialog. Det samtalades

om att djuren har ganska lika behov som barnen, exempelvis att kissa på pottan eller toaletten. Ett av barnen sa att han sett apan på ICA när han varit där och då framkallades en dialog som handlade om apan och ICA. Under denna sångstund sjöng nästan alla barnen med i texten. Vi tolkar detta som att barnen väl kände till melodin som var samma som i sången, Imse vimse

spindel och att de hade en stor förförståelse av texten i sången genom att de sjungit den flera

gånger innan. Det är även av stort värde anser vi att förförståelsen genom barnens egna upplevda erfarenheter utanför förskolan också togs tillvara, med tanke på att de pratade om barnets upplevelser på ICA.

Under sångstunden då de sjöng En bonde i vår by blev pedagogen vald till att vara en ost. Denna upplevelse bearbetas av en pojke som var med under denna stund och som han lyfte senare genom att säga: ”Du fick vara osten.” Detta uttalande framkallade ett meningsfullt samtal som handlade om andra pålägg man kan ha på sin smörgås. Vi tolkar detta som att denna sångtext inspirerade till samtal där barnen genom att känna igen ord i sången som de stöter på i sin vardag och detta stimulerar barnens förståelse för hur språk kan användas på ett kommunicerande sätt.

Samtalet som följer skedde precis innan en rytmikstund.

Pedagog = P Barn = B

P - Ska du spela på trumman? B Skakar på huvudet

P – Inte?

B Skakar på huvudet P – Ska du spela gitarr då? B Skakar på huvudet

P – Vem ska spela gitarr då?

B Pekar på pedagogen. – Jag har en gitarr hemma. P – Kan du spela på den?

B Skakar på huvudet P – Lite kan du väl?

Ovanstående samtal är ett exempel på då en pojkens förförståelse kommer fram och tas tillvara av en pedagog.

När de var ute på gården satt ett barn på en cykel och sjöng Bä bä vita lamm ända tills pedagogen hörde det. Pedagogen började då sjunga med i sången och när den var färdigsjungen ville barnet att pedagogen skulle sjunga Bamse. Pedagogen gjorde det och barnet önskade sedan fler sånger, bland annat sångerna som sjöngs på sångstunden under gårdagen. När barnen sedan gått in tittade ett barn på ett av våra anteckningsblock och såg att det var fiskar på det. Pedagogen frågade om barnet kunde någon sång som handlar om fiskar. Barnet började då sjunga En liten båt. Ett annat barn satt och bankade på en bokhylla med en hammare och sjöng samtidigt Jag hamrar och spikar. En flicka som gick runt med en barnvagn sjöng på Pippi Långstrump och när sedan pedagogerna ropade att det var dags att städa undan för att de skulle ha samling sjöng hon fortfarande med pippimelodi, men nu var texten istället Nu ska vi ha samling. Vid alla dessa händelser använde barnen sig av sina egna upplevelser av sångerna de deltagit i och bearbetade dem under sin fria lek. Vi ser här hur sångerna förankrades i barnens egen verklighet.

Vid sångstunden då de sjöng julsånger såg vi tydliga exempel på när barnens förförståelse togs tillvara. Pedagogen visade en bild på ett hus som låg i skogen. Hon sa inte vilken sång de skulle sjunga utan barnen fick med hjälp av bilden gissa vilken sång som skulle komma. Hon började med att fråga var huset låg någonstans. Ett barn svarade: ”På marken.” Hon frågade sedan vad som fanns i bakgrunden och då sa några av barnen: ”Granar.” Pedagogen undrade:

Vad är det för sång då? Ett barn svarade stolt: Ekorren satt i granen. Pedagogen sa då att: ”Nä det är inte den utan vi ska sjunga: I ett Hus vid skogens slut.” Genom att barnen fick

möjlighet att själva fundera på vilka sånger bilderna stod för togs deras förförståelse av hur de uppfattade bilderna tillvara. I dialogerna som skapades fick sångerna mer liv och meningsfullhet för barnen uppfattade vi, även om det i detta fall bilden inte betydde det några av barnen trodde. I förskolans uppdrag ingår att såväl utveckla barns förmågor och barns eget kulturskapande som att överföra ett kulturarv – värden, traditioner och historia, språk och kunskaper – från en generation till nästa” (Skolverket, s.5). Vi anser att det är just vad de gjorde när de sjöng och samtalade om julsångerna, överförde gamla traditionella visor som sjungits i Sverige under lång tid. Även många av de andra visorna anser vi också är en del av ett kulturarv såsom: Bä bä vita lamm och Imse vimse spindel.

När pedagogen sedan visade en bild på en stjärna ropade barnen ut: ”Blinka lilla stjärna!” De flesta barnen sjöng med och de gjorde det med starka stämmor. Detta var en visa som barnen var väl bekanta med tolkar vi. Nästa visa, Lusselelle, uppfattar vi var ny för alla barn och även för några pedagoger. När de sedan sjöng Tre pepparkaksgubbar var det inte bara barnen som hade problem med texten till denna sång, utan även pedagogerna. Innan lunchen sjöng de en matvisa innan de fick gå och sätta sig och äta sin mat. Matvisan är en visa som återkommer varje dag, den hör ihop med att det är dags att äta, tolkar vi det som. Inför lunchen frågade barnen: ”Ska vi sjunga matvisan nu?” Visan hörde samman med lunchen och vi upplevde att den var viktig för barnen på så sätt att den berättade för dem när det var dags att äta mat och var en rutin som ingav trygghet.

Barnen rimmade när de tog på sig och pedagogen samtalade med barnen om sin familj. De förde en dialog på ett respektfullt och stimulerande sätt även med de minsta barnen. Rimmet fick en betydelse för barnen. Vi anser att sånger med rim i fångar barnens uppmärksamhet och får dem att lättare minnas olika ord, inlärningen av de olika orden verkar förstärkas av att de tycker det är kul att rimma. Vi tycker inte det är viktigast att orden de rimmar på finns, utan att de fantiserar och leker sig fram genom språket.