Rytm och rörelse

Enligt Uddén (2004) älskar de flesta barnen att spela rytmiskt på instrument, men hon menar att man inte ska koppla samman spelandet med sjungandet. Hon anser att man istället ska spela till instrumental musik eller till en pedagog som ackompanjerar på en gitarr. Barnen

måste helt enkel få koncentrera sig på en sak i taget (s. 130). Om man som pedagog ändå vill låta barnen prova att använda rytminstrument i samband med sång anser Uddén (2004) att det passar bäst med instrument som har ett samlat ljud såsom trummor och claves. Maracas och bjällror kan uppfattas som stressande och ska därför undvikas. Det allra bästa vid små samlingar är äggmaracas. På förskolan där vi observerade använde sig pedagogen och barnen av instrument, samtidigt som de sjöng till visorna under rytmikstunderna. Vi anser att barnen klarade av att spela på instrumenten på ett bra sätt till vissa av de enklaste visorna. Barnen tyckte att det var roligt att spela och visor som var mer kända av barnen sjöng de med i samtidigt som de spelade. Dock kan vi förstå vad Uddén menar med att det kan vara svårt att spela till visor med text i, speciellt om det är visor med rörelser i. Pedagogen märkte det själv och kommenterade det. Jederlund (2002) refererar till ”Skrammel Nisse”, Nils Lindgren, att barn utgår från sitt eget primära tempo när de är små och ska spela med rytmikinstrument. De hittar sin egen puls och sitt eget tempo när de får improvisera fritt (s. 40). Vi anser att barnen har nytta av att få använda instrumenten på sitt eget sätt och lära känna dem. Att sjunga samtidigt ibland till sångerna behöver inte störa deras utveckling. Vi anser bara att det kan vara bra att de får pröva både att sjunga med och utan instrument. Vi tycker dock att det skulle vara bra för barnen att även få prova på att improvisera fritt med sina rytmikinstrument, både med och utan instrumental musik.

Som vi tidigare nämnde i detta examensarbete hur sångstunderna gestaltades beskrevs om en rytmikstund (s. 22). En flicka uttryckte under denna stund då väskan med rytmikinstrument skickades framför henne: ”Boll!” när hon såg en maracas i väskan. Barnen skickade runt väskan till sina kamrater med pedagogernas hjälp. Vi tolkar det som att hennes förförståelse kom fram då hon såg den runda delen av maracasen och hon blev glad av att känna igen formen. Det för barnen behagligaste rytminstrumenten anser Uddén (2004) är trummor och claves/rytmpinnar för att det har ett samlat ljud och en fast ton, vilket gör det lättare att ta emot och sortera ljuden (s. 119). Vad var det som gjorde att alla barnen valde maracas? En av anledningarna tror vi var att pedagogen först tog upp en maracas och skakade på den innan hon skickade vidare väskan. Om hon inte gjort det hade kanske något barn valt claves som också låg i väskan, ett barn var faktisk på väg att ta en claves, men då hon bara tog en rytmpinne (detta instrument är framställt att användas för att slå en claves mot en annan claves för att det ska bli bäst ljud), la en av pedagogerna tillbaka den och flickan valde en maracas istället. Var det så att pedagogerna ville att de skulle använda sig av maracas då de har ett ”behagligare” ljud än vad slaginstrumenten har? Om så var fallet varför låg det då

claves i lådan? Detta kan vi inte få reda på, men vi anser att pedagogerna tyckte nog bättre om skakinstrumenten då de inte låter lika högt som clavesen gör. Detta strider dock mot vad Uddén säger om att trummor och claves har behagligast ljud. Vi hade behövt fler observationer för att på riktigt få en bild av vad som var anledningen till att barnen valde de instrument de valde och vilka instrument som var behagligast att lyssna till.

När pedagogen som ledde rytmikstunden uppmuntrade barnen att själva välja vilken sång som skulle sjungas sa en pojke: "Jag hamrar!” De sjöng då Jag hamrar och spikar. Pedagogen påpekade efter denna sång att det var kanske inte så smart att sjunga en sång som det finns rörelser till samtidigt som de skulle spela på sina rytminstrument. Hon riktade absolut inte påpekandet till barnen utan bara konstaterade att det inte är så lätt att både spela och göra rörelser samtidigt. Vesterlund refererar till Orff som menar att både pedagogens och barnets musikaliska nivå bör vara riktmärke för var processen ska börja. Han menar att det enkla är oftast det bästa (Vesterlund, 2003 s. 15). Vi menar att i detta fall så var nog inte processen så genomtänkt hos pedagogerna. Vi tolkade det som att barnen inte hade nått den musikaliska nivå som krävdes för att spela och sjunga de specifika sångerna samtidigt som de skulle spela. När de sedan sjöng Pippi Långstrump släppte en pojke sitt instrument och gjorde två ”flätor” med sitt hår, en av pedagogerna hängde med på detta och till denna låt spelades det knappt på instrumenten. Pedagogen som höll i rytmiken påpekade detta och sa till de övriga pedagogerna att de måste spela för annars gör inte barnen det. Enligt Uddholm (1993) är det viktigt att ”ge tydliga instruktioner genom att själv visa. Förvänta dig aldrig av någon att göra det du själv inte törs. Som vägvisare är vi förebilder” (s. 54). Bä bä vita lamm följde sedan och detta är den första sång som flertalet av barnen sjöng med i under hela sången. När de sedan sjöng Lilla snigel, sjöng nästan alla barnen med och spelade samtidigt, men till denna sång måste de spela försiktigt, instruerade pedagogen. Vi märkte att barnen förstod instruktionerna pedagogen gav för de började spela väldigt försiktigt med sina rytminstrument.

När sedan rytmiken var avslutad gick de ut på gården. När de tog på sig sina kläder var det en pojke som sjöng Lilla snigel. Han gjorde det med inlevelse, både sången och rörelserna som hör till. När sedan en pedagog tog på ett barn och hans mössa sa hon: ”Var är Göran?” Barnet svarade när ögonen kommit fram: ”Här är jag!” Samma pojke hade ett par vantar, som pojken uppfattade det, liknade en krokodil. Han kom då ihåg gårdagens sångsamling då de sjöng om krokodilen Kia som inte var snäll mot pedagogen eftersom hon ville bita pedagogen

när hon skulle plocka upp henne ur påsen. Han uttryckte detta till pedagogen och hon bekräftade det han sa. Vi drar slutsatsen att barn bär på sina erfarenheter och bearbetar dem efterhand. Här fanns pedagogen för att fånga upp denne pojkes tankar om det han upplevt.

Vid vilan på båda förskolorna satte pedagogerna på lugn instrumental musik. Vi uppfattade det som att de flesta barnen kom ner i varv väldigt fort. Uddén (2004) skriver att sång passar för att lugna ner barn vid vilan. Det är det monotona i sången eller musikens rytm som påverkar barnen på ett lugnande sätt. Därför räcker det med att nynna en lugn melodi då ord oftast får barnen att lyssna. Precis som de gjorde på förskolorna funkar det också väldigt bra att använda inspelad instrumental musik menar Uddén (2004, s. 122). Vi tolkar att denna lugna musiks inverkan på barnen vid vilan kan liknas vi den trygga känslan barnen fick när de var väldigt små och kände mammans hjärtslag.