FÖRHÅLLANDET MELLAN LAGLOTTSREGLERNA OCH FÖRSKOTT PÅ ARV OCH DESS TILLÄMPNINGSPROBLEM

Reglerna om förskott på arv, då närmast regeln i 6:1 ÄB, är enligt min uppfattning inte speciellt svår att förstå. Den ger ett klart uttryck att en bröstarvinge som mottagit en gåva eller liknande ska avräkna detta som förskott på arv och leda till att värdet på gåvan ska avräknas på den bröstarvinges arvslott. Dessa regler är ganska lättillgäng- liga och i vanliga fall behöver dessa inte heller leda till problem. Däremot blir det krångligare då arvlåtaren genom testamente förordnat över sin kvarlåtenskap och ge- nom detta kränkt sina bröstarvingars laglott. Ännu mer komplicerat blir det då arvlå- taren har förordnat över sin kvarlåtenskap genom testamente och samtidigt har givit förskott på arv till någon av sina bröstarvingar. Reglerna i 7:2 ÄB säger då att det som mottagits som förskott på arv ska avräknas på arvslotten men även på bröstar- vinges laglott. Det gör att en bröstarvinge som fått ett förskott av arvlåtaren måste räkna av detta på dennes laglott vilket kan leda till att bröstarvingen inte får ut mer av arvlåtaren. Det ska noteras att detta likväl kan hända då förskottet enbart ska avräknas på arvslotten. I och för sig låter dessa regler ganska självklara men det är vid många

tillfällen diskussioner bröstarvingar mellan hur mycket var och en ska erhålla trots att bröstarvingar sinsemellan ofta har en tankegång att de ska tillerkännas lika mycket.

Det som är viktigt att notera vad gäller förskottsreglerna är att dessa är dispositiva. Det betyder att arvlåtaren i dessa fall kan bestämma själv om reglerna ska bli tillämp- liga eller om de helt ska sättas ur spel. Som redogjorts för ovan har arvlåtaren den möjligheten att denne kan genom en enkel viljeförklaring åstadkomma att förskotts- reglerna inte ska tillämpas, d.v.s. trots att en gåva har givits ska denna inte avräknas som förskott på arv. En arvlåtare har även möjlighet att sätta vissa bröstarvingar som förmånstagare i försäkringar. Dessa ska som nämnts inte ingå i bodelning eller läggas till arvlåtarens kvarlåtenskap. Genom detta har en arvlåtare makt att själv bestämma vilka av sina bröstarvingar som ska få ta del av mer egendom och vilka som ska er- hålla lite mindre. Detta leder till att en bröstarvinge inte har någon bestämmanderätt vad gäller arvlåtarens valmöjligheter.

Trots att förhållandet mellan reglerna om förskott och laglott är så starkt införlivade i svensk rätt är laglottsreglerna inte dispositiva utan tvingande. Detta betyder att en arvlåtare inte har någon som helst möjlighet att avtala bort eller göra sina barn arvlösa genom testamente. Laglotten kommer alltid att få företräde framför ett testamente som kränker bröstarvinges rätt till laglott. Detta kan bli komplicerat när förskottsreg- lerna är dispositiva men reglerna om laglott är tvingande trots att samspelet mellan dem är ständigt aktuellt. Frågan som uppkommer då är om laglottsreglerna verkligen är tvingande? Som redogjorts för ovan känns det som att det finns många möjliga sätt att gå kringgå dessa regler för att på ett enkelt sätt slippa ta hänsyn till dessa regler.100

Genom lydelsen i 7:2 ÄB förstår vi att de en bröstarvinge mottagit som förskott på arv ska avräknas på bröstarvinges laglott. Det som kan göra saker och ting extra svår- tolkat är om det både är avräkningsbara och icke avräkningsbara förskott som ska hamna in under tolkningen i 7:2. Genom att enbart utgå från lagtexten kan det vara svårt att finna svar på den frågan. Där står det att det som en bröstarvinge mottagit i förskott ska avräknas på dennes laglott. Egentligen ska detta inte leda till några pro- blem om vi utgår från förarbetena till lagtexten där det står klart och tydligt att vid                                                                                                                

tillämpning av regeln i 7:2 ÄB ska reglerna i 6 kap. ÄB tillämpas om förskott. Grans- kar vi det hela närmare kan det framstå som komplicerat att regeln i 7:2 ÄB kopplas till 6 kap. ÄB som handlar om förskott på arv och inte förskott på laglott. Visserligen kan det anses finnas likhet mellan avräkning på arv och avräkning på laglott. Regler- na i 6:1 ÄB ger uttryck för att det endast är de förskott som har avräkningsskyldighet som ska avräknas. Detta leder till att det bara är avräkningsbara förskott som ska falla in under regeln i 7:2 ÄB. Detta kan i och för sig ses som en självklarhet, om vi nu ska tillämpa reglerna i 6 kap. ÄB, då arvlåtaren genom sin rätt att välja om förskotten ska vara avräkningsbara eller avräkningsfria. Det skulle kunna uppstå onödiga problem om avräkning skulle behöva ske för arvslotter men inte för laglotter. Det skulle även kunna bli svåra tolkningsproblem om det även de avräkningsfria förskottet skulle ingå. Det skulle bli många tvister om förskotten som arvlåtaren givit där viljeförkla- ringen är något otydlig. Det skulle då uppstå diskussioner om arvlåtarens vilja, om denne hade tänkt att förskottet skulle vara avräkningsfritt och på så sätt inte inkludera regeln i 7:2 ÄB. Det kan bli svåra gränsdragningar om vad arvlåtaren har velat och vad denne har uttryckt innan eller i ett testamente.

Å andra sidan kan denna lagreglering ge en väldigt orättvis behandling av bröstar- vingar. Trots att arvlåtaren har en vilja att förskotten ska avräknas och att alla sina barn ska behandlas lika kan regel i 7:2 ÄB främja att barnen i slutändan behandlas olika. Regeln medför också att arvlåtaren på ett enkelt sätt kan särbehandla sina ar- vingar utan att någon kan ingripa. Laglottsinstitutet är till för att bröstarvingarna ska behandlas lika av arvlåtaren och att en arvlåtare inte ska kunna ge bort hela sin egen- dom och lämna sina arvingar helt lottlösa. Därför kan regleringen i 7:2 ÄB bli något motsägelsefull. Det som inte många har uppmärksammat, eller kanske uppmärksam- mat men inte lagt speciellt mycket energi på att utreda är hur regleringen i 7:2 ÄB leder till för problem. Ett exempel är att regeln som nämnts tidigare kan på ett enkelt sätt särbehandla bröstarvingar. En arvlåtare har genom regeln möjlighet att låta en av flera bröstarvingar få tillgång till större egendom är de andra. Detta kanske ses som naturligt i och med hur lagtexten ser ut men kan i vissa fall leda till att det blir orim- liga resultat i slutändan.

Som tidigare nämnts är en av anledningarna till att laglotten finns kvar är att särkull- barn inte ska kunna missgynnas av arvlåtaren genom att denne testamenterar bort sin

egendom t.ex. till sina andra bröstarvingar. Såsom regeln i både 6:1 ÄB och 7:2 ÄB är utformade idag finns det inga hinder att särbehandla vissa speciella arvingar och låta andra arvingar få ta del av mindre. Det som kan läggas en tanke åt är om detta verkligen var syftet med laglotten när denna infördes. Hade lagstiftaren någon funde- ring över att laglottsreglerna kan särbehandla arvingar, och om denna tanke fanns, vad var i så fall motiven till att vissa bröstarvingar skulle på ett lagligt sätt kunna gynnas.

Ett exempel på hur laglotten i 7:2 ÄB medför för problem kan uppstå i följande situ- ation. Det kan vara så att i en familj har arvlåtaren till nästan alla sina bröstarvingar givit en gåva under livstiden. Arvlåtaren har genom denna gåva också föreskrivit att dessa inte ska avräknas som förskott på arv. Detta gör som sagt att gåvan då varken ska avräknas på bröstarvinges arvslott enligt 6:1 ÄB eller bröstarvinges laglott enligt 7:2 ÄB. Detta problem belyses bäst när det rör sig om gåvor till ett betydande värde. Det som blir problematiskt är om t.ex. arvlåtaren sedan, för att försöka jämna ut det mellan bröstarvingarna, testamenterar viss egendom till den bröstarvingen som inte mottagit någon gåva och resten av egendomen till någon utomstående. Detta gör att arvlåtarens testamente kommer kränka de andra arvingarnas laglotter. Detta i sin tur leder till att de bröstarvingarna som genom gåvorna fått betydande egendom, men som inte skulle avräknas, trots detta kan begära att få ut sin laglott. I slutändan kom- mer den bröstarvingen som erhållit testamentslotten att vara tvungen att utgiva egen- dom till resterande bröstarvingar och i många fall få ta del av mindre egendom från arvlåtaren.

Ett annat exempel som kan belysa problemet är då en arvlåtare ger en av sina bröstar- vingar en stor gåva på låt säga tio miljoner kronor. Problematiken belyses klarare då gåvan till bröstarvingen gavs då arvlåtaren hade goda ekonomiska förutsättningar. Gåvan har sedan givits under de förutsättningarna att den inte ska avräknas som för- skott på arv. Gåvan kommer då inte heller att avräknas vare sig på hans arvslott eller laglott. Det kan vid senare tidpunkt uppkomma en situation då arvlåtaren inser att han givit den ena bröstarvingen gåvan på tio miljoner kronor men att den andra bröstar- vingen inte erhållit ett enda öre. Arvlåtaren kan därför strax före sin bortgång eller på dödsbädden, för att kompensera den andra bröstarvingen, ge denne arvlåtarens reste- rande egendom på 200 000 kronor. I denna situation kan arvlåtaren befinna sig i ett

sådant tillstånd av dåliga ekonomiska förutsättningar vilket gör att värde på egendo- men inte är särskilt omfattande.

Genom vad som redovisats ovan kommer denna gåva att falla in under 7:4 ÄB, det vill säga under det förstärkta laglottsskyddet. Den som mottagit denna gåva kommer med sannolikhet att vara tvungen att återlämna denna till dödsboet och kan bara be- hålla gåvan om det föreligger särskilda skäl. Den bröstarvingen som mottagit gåvan om 200 000 kronor kommer därmed inte att få behålla gåvan utan kommer vara tvungen att återbära denna till boet. Den bröstarvingen som erhållit gåvan om tio mil- joner kronor utan avräkningsskyldighet kommer därmed att utöver sina tio miljoner kronor lyckas genom stadgandet i 7:2 ÄB även få ut laglotten ur den egendomen som är kvar, d.v.s. 200 000 kronor, då denne inte behöver avräkna vad denne mottagit i förskott på arv. Detta leder till att den bröstarvingen som erhållit gåvan på 200 000 kronor måste ge vika för den andra bröstarvingen som begär att få ut sin laglott. Det hela slutar i att den ena får mycket mer än den andra vilket inte speglar rättvisetänket. Detta kan i och för sig kännas rimligt då alla bröstarvingar ska ha rätt att kunna kräva sin laglott. Däremot tror jag inte att grundtanken bakom laglottsreglerna är att det ska kunna gå till på detta sättet, d.v.s. att en arvinge som mottagit extremt mycket mer än den andra arvingen även ska kunna få ut sin laglott vilket resulterar i att den ena får mycket mer än den andra. Laglottsreglerna är ju i grund och botten en regel för att alla bröstarvingar i slutändan ska få lika mycket och att alla bröstarvingar ska värde- ras lika, då det är enligt lagstiftaren många gånger arvlåtarens vilja. Detta gör att lag- lottsfunktionen helt sätts åt sidan.

Det som gör det komplicerat är att 7:2 ÄB automatiskt blir kopplat till 6 kap. ÄB trots att ingen egentlig hänvisning till kapitlet finns. Det är endast sagt i lagtexten att för- skott som bröstarvingen mottagit ska avräknas på laglotten. Det står ingenting om det är både är avräkningsbara eller avräkningsfria förskott det gäller. Problemet är som sagt att 7:2 ÄB på ett konstigt sätt blir ihopkopplad med 6 kap. ÄB. Enligt min egen uppfattning borde det finnas en ganska självklart anledning till varför en arvlåtare väljer att endast ge laglotten till sina bröstarvingar. Grundtanken torde vara att en arv- låtare inte vill att vissa bröstarvingar ska erhålla mer än vad laglotten är värd. Det kan då anses egendomligt att en bröstarvinge som erhållit ett förskott utan avräknings- skyldighet även ska få åtnjuta en laglott, trots att denne redan erhållit anmärknings-

värt mycket mer. Detta borde då inte kunna hänföra sig till arvlåtarens vilja att den bröstarvingen som enbart ska få ut sin laglott kan erhålla så pass mycket mer bara för att ett avräkningsfritt förskott givits. På något sätt säger detta emot laglottsinstitutets syfte. Exemplet ovan kan belysa detta. Där ville arvlåtaren att den sista bröstarvingen skulle erhålla de resterande 200 000 kronorna i kompensation och där var arvlåtarens vilja troligtvis inte att den andra arvingen skulle ha möjlighet att begära ut sin laglott. Något som ska poängteras är att det i exemplet ovan kan komma att tillämpas regler- na om särskilda skäl, men jag har valt att inte gå in på den punkten för att belysa pro- blemet kring det orimliga resultatet.

Något som också kan nämnas är regeln om särskilda skäl som återfinns i 7:4 ÄB. Den säger att trots att en gåva har givits för dödsfalls skull ska den inte återlämnas om det föreligger särskilda skäl. Vad som är särskilda skäl har tagits upp i avsnitt 3.3.1. Trots att det finns några rättsfall som kan ge vägledning om vad som faller in under denna regel känns den i dagsläget långt ifrån uttömmande. Trots att regeln finns verkar den inte alls åberopas särskilt ofta. Att regeln om särskilda skäl finns tycker jag är en nödvändighet och något som gör rättsregeln levande. Som nämnts under avsnittet 3.3.1 finns det situationer då en mottagare av en dödsfallsgåva inte borde lämna till- baka gåvan då detta kan leda till otillfredsställande resultat. Däremot är det konstigt att regeln i 7:2 ÄB inte har en motsvarande regel. Som belysts i exemplen ovan kan regeln i 7:2 ÄB i lika stor utsträckning ge orimliga resultat. Varken i förarbetena har det diskuterats om att en sådan regel kanske borde införas för att vara på den säkra sidan i fall en sådan situation skulle uppkomma. Något som även kan uppmärksam- mats är att FAL har en regel lik den om särskilda skäl i 7:4 ÄB. En bröstarvinge har möjlighet att begära jämkning av ett förmånstagarförordnande som leder till orimliga resultat. Här har lagstiftaren tillgodosett bröstarvingarnas rätt gentemot arvlåtaren men även förmånstagaren.

En av anledningarna till att 7:2 ÄB inte har en typ av jämkningsregel kan vara att det känns som en självklarhet att om någon mottagit ett förskott så SKA det räknas av även på laglotten för annars borde arvlåtaren föreskrivit om annat. Däremot när det kommer till regeln i 7:4 ÄB så gäller den även gåvor som inte enbart är ställda till bröstarvingar utan till vem som helst. Det kan då tänkas att regeln måste ha ett skydd för dem utomstående tredje män som mottagit en gåva som kan hänföras till just arv-

låtarens dödsfall. Det tycks ändå vara märkligt att 7:2 ÄB inte har en motsvarande regel som kan sätta stopp vid de tillfällena där regeln ger orimliga och märkliga resul- tat. Här verkar det som att lagstiftaren vill skydda utomstående ett steg längre än vad de är villiga att skydda bröstarvingarna sinsemellan vid orimliga delningsresultat. I exemplet som belystes ovan, där den ena bröstarvingen mottagit tio miljoner kronor och den andra inte har mottagit ett enda öre, kan det anses oerhört smärtsamt att den bröstarvingen som erhållit 200 000 kronor måste återbära gåvan då den faller in under 7:4 ÄB. Det blir då orimligt att den bröstarvingen som mottagit en större gåva kan via laglottsreglerna gå in och få ytterligare egendom på den andra bröstarvingens bekost- nad. I dessa fall skulle en regel lik den om särskilda skäl i 7:4 ÄB vara tillämplig. En liknande regel skulle i en sådan situation kunna sätta stopp för att den ena bröstar- vingen, på den andres bekostnad, går in och får ytterligare egendom. Det skulle då resultera i att den bröstarvingen som redan mottagit en gåva till ett betydligt större värde än laglotten inte får ut mer än vad denne redan fått. Visst skulle regeln om sär- skilda skäl i 7:4 ÄB kunna bli tillämplig på exemplet jag nyss tog upp, men det finns även andra situationer där just 7:4 ÄB inte blir tillämplig. En av anledningarna till att en jämkningsregel i 7:2 ÄB inte finns kan vara att den bröstarvingen som då blir utan laglott, redan gjort sig av med den tidigare gåvan och vid arvlåtarens bortgång inte har ett öre kvar av den bortgivna gåvan. Problemet då är att den bröstarvingen drab- bas negativt ekonomiskt sätt än om regeln inte hade funnits. Så det kan tyckas att den bröstarvingen som mottagit en större gåva för 20 år sedan inte ska drabbas av det i efterhand trots att denne gjort sig av med nästan allt som denne mottagit.

Det hela resulterar i att bröstarvingar idag kan få ut mycket mer än vad laglotten ger rätt till. När bröstarvingarna endast ska få ut sin laglott så är det enligt min uppfatt- ning enbart laglottens värde som ska utgå. Har förskott givits utan avräkningsskyl- dighet och den summan är oproportionerlig med arvlåtarens resterande kvarlåtenskap ska denna bröstarvinge inte kunna erhålla mer. Jag tror som nämnts ovan att det även är syftet med laglottsreglerna och att det bättre stämmer överens med arvlåtarens vilja. Arvlåtaren har kanske en anledning till att just det är det minimivärdet som ska utgå och ingenting mer, annars brukar en arvlåtare inte ta till laglottsreglerna. Därför är det konstigt att med dessa regler få ut mer än laglottens värde som bröstarvinge när laglottsreglerna blir tillämpliga.