JURIDISKA INSTITUTIONEN
Stockholms universitet
Förhållandet mellan förskott på
arv och laglott
- en belysning av rättsläget och dess
tillämpningsproblem
Rebecka Ahlvik Doverhem
Examensarbete i Successionsrätt, 30 hp Examinator: Kent Källström
SAMMANFATTNING
Både reglerna om förskott på arv och reglerna om laglott har sedan lång tid tillbaka varit en del av den svenska arvsrätten. De båda instituten är till för att skapa rättvisa mellan arvingarna. Förskottsreglerna aktualiseras då en bröstarvinge erhållit en gåva av arvlåtaren. Gåvan ska då avräknas på bröstarvinges arvslott om avräkningsskyl-dighet föreligger. Laglottsreglerna aktualiseras då en arvlåtare genom testamente kränker en bröstarvinges rätt till arv. Har en bröstarvinge mottagit ett förskott måste denne även avräkna detta på sin laglott enligt stadgandet i 7:2 ÄB. Regeln i 7:2 ÄB har visat att det endast är de avräkningsskyldiga förskotten som ska avräknas. Detta leder till att en arvlåtare kan gynna vissa bröstarvingar framför andra genom att ge gåvor utan avräkningsskyldighet. Detta stadgande medför även att det i vissa fall kan leda till orimliga resultat vid beräkning av laglott då vissa bröstarvingar kan erhålla betydligt mer än laglottens värde. Detta oaktat att arvlåtaren många gånger inte vill att en bröstarvinge ska få ut mer än vad laglotten är värd. Trots att en särbehandling från arvlåtarens sida är möjlig finns det i dagsläget inget som tyder på en förändring. Gåvor som ges i nära anslutning till arvlåtarens bortgång kan komma att falla in un-der 7:4 ÄB och måste då återbäras. Troligtvis kommer en sådan gåva inte heller att ingå i en eventuell bodelning mellan makarna trots att en gåva många gånger givits av makarnas giftorättsgods. Detta leder till att den efterlevande maken hamnar i en sämre ställning än om gåvan hade lagts till innan bodelningen.
Att införa en jämkningsregel i 7:2 ÄB, lik den i 7:4 ÄB, skulle kunna vara ett alterna-tiv för att värna ytterligare om bröstarvingarnas rätt vid orimliga resultat. Dock har det inte funnits diskussioner om att en sådan regel borde införas. Det kanske även är dags att avskaffa laglotten helt. Dock får vi inte glömma att laglotten har en viktig funktion, d.v.s. att skapa rättvisa mellan arvingarna. Denna funktion har dock blivit meningslös då arvlåtaren kan åsidosätta denna ”rättvisa” på ett lagligt sätt.
Slutsatsen som dragits är att regeln i 7:2 ÄB i kombination med reglerna om förskott i 6 kap. ÄB medför onödiga tillämpningsproblem då en arvlåtare på ett enkelt sätt kan särbehandla arvingar. Dessa problem leder i sin tur att syftet med laglottsinstitutet blir värdelöst.
FÖRKORTNINGAR
AL Lag (1928:279) om arv
FAL Försäkringsavtalslag (2005:104)
GFAL Lag (1927:77) om försäkringsavtal
HD Högsta domstolen
IAL Internationella arvslagen
IDL Lag (1937:81) om internationella
rättsförhållanden rörande dödsbo
LU Lagutskott
NDL Lag (1935:44) om dödsbo efter dansk, finsk, isländsk
eller norsk medborgare, som hade hemvist här i riket, m.m.
NJA Nytt juridiskt arkiv avdelning I
NJA II Nytt juridiskt arkiv avdelning II
Prop. Proposition
RH Rättsfall från hovrätterna
SOU Statens offentliga utredningar
SvJT Svensk juristtidning ÄB Ärvdabalk (1958:637) ÄktB Äktenskapsbalk (1987:230)
INNEHÅLLSFÖRTECKNING
1. INTRODUKTION 5
1.1 Inledning 5
1.2 Problemformulering 6
1.2 Syftesformulering och frågeställningar 6
1.3 Avgränsning 6 1.4 Metod 7 1.5 Disposition 7 2. FÖRSKOTT PÅ ARV 9 2.1 Inledning 9 2.1.1 Historisk tillbakablick 9
2.1.2 Förskottsreglernas utformning och innebörd 10
2.2 Gåvor 11
2.2.1 Inledning 11
2.2.2 Frikallande från avräkningsskyldigheten 13
2.2.3 Gåva till bröstarvinge 14
2.2.4 Gåva till annan arvinge 16
2.2.5 Gåva till utomstående 17
2.3 Förskott på arv i övriga Norden 18
3. LAGLOTTSINSTITUTET 20
3.1 Inledning 20
3.1.1 Historisk tillbakablick 20
3.1.2 Laglottsreglernas utformning och innebörd 22
3.2 Regleringen i 7:2 ÄB 23
3.3 Regleringen i 7:4 ÄB 25
3.3.1 Särskilda skäl 27
3.3.2 Hanteringen av 7:4-gåva vid bodelning 28
3.4 Laglotten i övriga av Norden 29
4. LAGLOTTENS OCH FÖRSKOTT PÅ ARVS FÖRHÅLLANDE TILL
TESTATIONSFRIHETEN 32
4.1 Inledning 32
4.3 Bör laglotten avskaffas? 33
4.4 Arvsförordningens påverkan på laglotten 36
5. DISKUSSION 39
5.1 Inledning 39
5.2 Förhållandet mellan laglottsreglerna och förskott på arv
och dess tillämpningsproblem 39
5.3 Problematiken kring gåvor givna enligt 7:4 ÄB 45
5.4 Är laglotten tvingande eller dispositiv? 46
5.5 Laglottsinstitutets framtid 47
6. SLUTSATS 51 7. LITTERATUR-‐ OCH KÄLLFÖRTECKNING 53
1. INTRODUKTION
1.1 INLEDNING
”Alla är lika värda” och ”det är viktigt att dela med sig” är några välkända uttryck som de flesta någon gång har hört. Vad orden egentligen har för innebörd kan disku-teras. En sak som i alla fall är säker är att laglottsreglerna, som många anser är grundpelaren i svensk arvsrätt, har som utgångspunkt att alla bröstarvingar ska få ta del av lika mycket och att på så sätt motverka särbehandling.
Ett annat välkänt talesätt är ”regler är till för att brytas”. Trots att de flesta har en för-ståelse för att lagar och regler måste existera har många någon gång brutit mot en lag eller regel med ett leende på läpparna. Det kan faktiskt vara så att många gånger är vi tvungna att bryta mot en regel för att åstadkomma någonting. Det kanske låter dras-tiskt men tyvärr är det sant. Ibland kanske det endast handlar om att vi bryter mot en fiktiv regel som att inte tränga sig i kön i mataffären. Vi kan ställa oss frågan om det är okej att till viss del bryta mot en regel om det finns ett lagligt sätt att göra detta på, d.v.s. om det finns en möjlighet att gå runt den. Eller ses detta som att vi fortfarande brutit mot syftet med regeln?
Genom att i över fyra års tid studerat lagar och regler har vi, som juridikstuderande, lärt oss att många regler egentligen saknar den funktion som den till syftet från början hade. Frågan är då om vi borde bryta mot den regeln för att få en förändring? Lag-lottsreglerna har varit uppe för diskussion under ett flertal år där många söker en för-ändring. Trots att laglotten har en viktig funktion i den svenska arvsrätten finns det en misstanke om att särbehandling av bröstarvingar är möjlig och att detta bryter mot regelns syfte. Det är framför allt när laglottsreglerna kombineras med reglerna om förskott på arv, som det blir komplikationer som kan leda till onödiga svårigheter. Vad är det egentliga syftet med laglottsreglerna och är det verkligen så enkelt för en arvlåtare att särbehandla vissa bröstarvingar och om särbehandling sker kan vi på lag-lig väg motverka detta?
1.2 PROBLEMFORMULERING
”Hur förhåller sig laglotten till reglerna om förskott på arv i 6 kap. ÄB och ger dessa några tillämpningsproblem på området och vad blir i så fall konsekvenserna av detta?”
1.3 SYFTESFORMULERING OCH FRÅGESTÄLLNINGAR
Det huvudsakliga syftet med denna uppsats är att undersöka om ärvdabalkens regle-ring bidrar till tillämpningsproblem vid beräkningen av laglott.
Syftet är vidare att utreda på viket sätt förskottsreglerna i 6 kap. ÄB har för betydelse i förhållande till 7:2 ÄB och 7:4 ÄB samt att försöka utreda om dessa regler bidrar till orimliga resultat inom laglottsberäkningen. Slutligen är uppsatsens syfte att se hur laglotten påverkar den svenska arvsrätten och om det finns behov av en förändring inom området.
Frågeställningarna som kommer spegla uppsatsen är följande: • Vad är laglottens huvudsakliga syfte?
• Bidrar dagens laglottsregler till svåra tillämpningsproblem, och i så fall hur kan dessa undvikas?
• På vilket sätt förhåller sig laglottsreglerna till reglerna om förskott på arv? • Vad är det som räknas som ”förskott” vid tillämpningen av 7:2 ÄB? • Borde reglerna om laglott se annorlunda ut för att undvika eventuell
särbe-handling?
• Hur ska en gåva enligt 7:4 ÄB behandlas vid en bodelning?
1.3 AVGRÄNSNING
För att bibehålla struktur och en röd tråd kommer denna uppsats enbart att behandla tillämpningsproblemen kring laglottens beräkning. För att få en helhet i uppsatsen kommer dock förskottsreglerna och laglottens utformning och syfte att beröras. Upp-satsen kommer inte fördjupa sig i beräkningar av laglott samt förskott på arv. Huruvida detta är ett utbrett problem i den praktiska tillämpningen av arvsreglerna
kommer inte att beröras i denna uppsats. Orsaken till att detta har uteslutits grundar sig i den uppfattningen att det inte anses vara ett uppmärksammat problem bland praktiserande jurister. Därmed kommer uppsatsen enbart behandla reglerna i 7:2 ÄB och 7:4 ÄB i förhållande till 6:1 ÄB och om dessa medför några tillämpningspro-blem.
1.3 METOD
Denna uppsats kommer till största del att belysas av den rättsdogmatiska metoden. Denna metod gör att uppsatsen kommer att återspegla lagstiftning, förarbeten och praxis för att utreda, systematisera och fastställa vad som är gällande rätt på området. Huvudfokus kommer att ligga på svensk rätt men uppsatsen kommer även få inslag av de övriga nordiska ländernas gällande rätt och uppsatsen kommer därför i viss mån innehålla en komparativ del. För att få en bättre helhetsbild kommer uppsatsen till viss del även att få inslag av ett rättshistoriskt perspektiv för att kunna förstå vad syf-tet med laglotten är och om syfsyf-tet såg annorlunda ut vid laglottens tillkomst.
Uppsatsen kommer använda sig av doktrin för att se problemet ur olika synvinklar men även för att få en bredare förståelse kring ämnet. Tyvärr finns det inte speciellt mycket doktrin på det område som uppsatsen söker och kräver. På grund av detta kommer olika förarbeten till både laglottsreglerna men även reglerna om förskott på arv bli en viktig del i uppsatsen. Vad gäller praxis finns det heller inte speciellt myck-et att gå på vad gäller tillämpningsproblemen kring laglotten så uppsatsen kommer mest använda sig av praxis för att belysa övriga frågor.
Vad gäller analysen kommer denna att speglas av en rättsanalytisk och rättspolitisk metod där tillämpningsproblemen kommer att belysas och utvärderas. Sedan diskute-ras även laglottsreglernas funktion idag, hur dessa påverkar vårt samhälle och vilka konsekvenser detta leder till.
1.5 DISPOSITION
Uppsatsen kommer att presenteras i fyra avsnitt bortsett från introduktionsavsnittet. I kapitel två kommer en framställning göras kring reglerna om förskott på arv. Här
kommer det att presenteras bakgrunden till reglerna om förskott och vilka olika typer av förskott som finns och vilka som omfattas av dessa. Kapitel tre kommer att foku-sera på laglottsinstitutet. Reglerna i 7:2 ÄB samt 7:4 ÄB kommer att beröras och noga belysas. Viktigt att notera är att de två första kapitlen är endast är beskrivande faktadelar. I det fjärde kapitlet kommer laglotts- och förskottsreglerna i förhållande till testationsfriheten att beröras och den kritik som har framförts på just laglottsom-rådet. Det femte kapitlet är ett diskussionskapitel där det som berörts i uppsatsen kommer att ifrågasättas och diskuteras. Här kommer eventuella problem som upp-märksammats att belysas. Uppsatsen avslutas i det sjunde kapitlet med en slutsats där allt knyts samman och ger en överblick på vad som gäller på området.
2. FÖRSKOTT PÅ ARV
2.1 INLEDNING
2.1.1 HISTORISK TILLBAKABLICK
Reglerna om förskott på arv sträcker sig långt bak i tiden. Från den romerska rätten kommer begreppet kollation som följt med oss under lång tid. Kollationsreglernas syfte var att skapa rättvisa mellan arvingarna genom att utjämna resultatet om en gåva hade givits av arvlåtaren. Kollationsreglerna kunde i sin tur delas in i två huvudgrup-per, realkollation och idealkollation. Idealkollation innebar att gåvan som arvingen fått under livstiden skulle ses som ett förskott och avräknas på dennes arvslott. Var-ken gåvan eller värdet av densamma behövdes återbäras. Realkollation innebar att arvingen skulle återbära det han mottagit till dödsboet. Antingen fick arvingen åter-bära gåvan i natura – naturalkollation, eller så skulle endast värdet av gåvan återbä-ras, värdekollation.1
Redan i gamla ärvdabalken fanns något som liknade dagens förskott på arv. I 1734 års lag fanns det regler i 16 kap. om så kallat hemföljd. Gifte sig ett barn eller läm-nade huset på annat sätt var det inte ovanligt att gåvan gavs i form av hemföljd. Hem-följd var dock en form av realkollation då hemHem-följdstagaren var tvungen att vid giva-rens död återlämna det denne hade mottagit för att senare bli föremål för skiftet.2 Hade hemföljdstagaren tur kunde denne få hemföljden utan återbäringsskyldighet och behövde inte då återbära gåvan till skiftet. I slutet på 1800-talet kom dock ny praxis3 på området som gjorde att en arvinge som mottagit för mycket i hemföljd inte var återbäringsskyldig för den överskjutande delen.4 Regeln blev en idealkollationsregel istället för en realkollationsregel. Hemföljdsreglerna avskaffades år 1920 men princi-pen om idealkollation hade då fått starkt fäste och år 1928 flyttades samma tankesätt över till AL5 där de nya reglerna om förskott å arv införlivades.6
1 SOU 1925:43 s. 261 f. 2 Hafström s. 58. 2 Hafström s. 58.
3 Denna hemföljdsregel återfanns i 12:9 ÄB men kom även att tillämpas på de hemföljdsregler som
återfanns i 16 kap. ÄB.
4 SOU 1925:43 s. 262 f. 5 Lag (1928:279) om arv 6 SOU 1925:43 s. 18.
2.1.2 FÖRSKOTTSREGLERNAS UTFORMNING OCH INNEBÖRD
”Vad arvlåtaren i livstiden har gett en bröstarvinge skall avräknas som förskott på dennes arv efter arvlåtaren, om inte annat har föreskrivits eller med hänsyn till om-ständigheterna måste antas ha varit avsett. Är mottagaren en annan arvinge, skall avräkning ske endast om detta har föreskrivits eller på grund av omständigheterna måste antas ha varit avsett då egendomen gavs.
Har en make av sitt giftorättsgods gett förskott på arv till en bröstarvinge som är makarnas gemensamma, skall avräkning för detta göras på arvet efter den först av-lidne maken. Om detta arv inte räcker till, skall återstoden avräknas på arvet efter den andra maken. Vad som sagts nu gäller också då en efterlevande make av sådan egendom som omfattas av bröstarvingars arvsrätt enligt 3 kap. 2 § har gett förskott på arv till en bröstarvinge till den först avlidna maken.” – 6 kap. 1 § ÄB
Det är inte ovanligt att vi upptäcker att när arvlåtaren avlider har denne någon gång under livstiden givit en person någon form av gåva. Det kan röra sig om gåvor till barn, barnbarn eller kanske en granne eller en vän. Gåvorna i sig behöver inte vara av monetär karaktär utan kan även vara annan typ av egendom. Det kan vid dessa till-fällen vara extra viktigt att gåvorna beaktas vid arvlåtarens bortgång, detta för att i viss mån upprätthålla en form av rättvisa mellan arvingarna när arvlåtarens kvarlåten-skap ska fördelas. Det är dock endast de gåvor som arvlåtaren givit till sina bröstar-vingar som kan bli föremål för avräkningsskyldighet enligt 6:1 ÄB.7
Har arvlåtaren under sin livstid givit en bröstarvinge en gåva ska denna alltså räknas som ett förskott på arv.8 Syftet bakom dessa förskottsregler är enligt förarbetena att arvlåtaren i så stor utsträckning som det går vill att sina arvingar ska erhålla lika mycket i arv, trots att vissa av arvingarna fått ta del av mindre eller större gåvor ge-nom dennes livstid.9 I slutändan kommer denna del som arvingen erhållit som för-skott räknas som ett förtidigt arv och ska avräknas på dennes arvslott han eller hon skulle erhållit enligt lag.
Anses en gåva till en bröstarvinge utgöra förskott på arv ska gåvans värde vid motta-gandet läggas tillbaka till arvlåtarens kvarlåtenskap.10 Den bröstarvingen som erhållit gåvan kommer sedan vara tvungen att avräkna vad denne mottagit i gåva på sin
7 Gåvor som givits till andra arvingar och utomstående diskuteras närmare under avsnitt 2.2. 8 Det finns vissa undantag se mer under avsnittet 2.2.
9 SOU 1925:43 s. 265.
arvslott. Har en bröstarvinge erhållit mer i förskott än vad dennes arv ger rätt till är denne inte återbäringsskyldig för det överstigande beloppet.
2.2 GÅVOR
2.2.1 INLEDNING
Huvudparagrafen vad gäller förskott på arv hittar vi i 6:1 ÄB. För att denna regel ska bli tillämplig krävs det som tidigare nämnts att arvlåtaren givit någon en gåva. Vad som räknas som gåva har genom praxis fastslagits att det inkluderar även andra bene-fika fång än gåvor som rent formellt kan ses som en gåva.11 Exempel på sådana gåvor kan vara försäljning till underpris, efterskänkande av fordran, betalning av skuld m.m. Försäljning till underpris är vanligt förekommande just när det kommer till generat-ionsskiften av fastigheter där arvlåtaren överlåtit egendomen till ett rejält underpris till en bröstarvinge. Vanligtvis är det värdet vid gåvotillfället som ska läggas till grund för förskottet.12
Det finns dock vissa gåvor som inte ska räknas som förskott på arv.13 Det är så kal-lade sedvanliga gåvor. Det kan röra sig om presenter som en arvinge fått vid stora högtider såsom exempelvis jul eller födelsedagar. Frågan som uppstår här är i vilken proportion som exempelvis julklappar och liknande kan ges utan att det anses som mer än en sedvanlig gåva. En ledning att gå på är hur stor presentens värde är i för-hållande till familjens ekonomiska situation. Att ett av barnen fått en dyrare present under jul bör inte leda till avräkningsskyldighet. Dock kan detta komma att ändras om arvlåtarens gåvor stod i missförhållande till dennes villkor, t.ex. om denne givit en gåva som uppenbarligen gått utöver hans ekonomiska förhållanden. Det kan även vara så att en arvlåtare under sin livstid givit sina bröstarvingar samma typ av gåva vid exempelvis deras artonårsdag. Värdet på dessa gåvor kan ha skiftats beroende på konjunktur m.m. och i sådana fall kan det anses vara arvlåtarens avsikt att dessa
gå- gå- gå- gå- gå- gå- gå- gå- gå- gå- gå- gå- gå- gå- gå- gå- gå- gå- gå- gå- gå- gå- gå- gå- gå- gå- gå- gå- gå- gå- gå- gå- gå- gå- gå- gå- gå- gå- gå- gå- gå- gå- gå- gå- gå- gå- gå- gå- gå- gå- gå- gå- gå- gå- gå- gå-
11 NJA 1939 s. 171 där en kvinna hade försålt en fastighet till underpris där transaktionen ansågs
ut-göra en gåva.
12 Detta framgår av 6:3 ÄB.
vor inte ska avräknas som förskott på arv utan det kan tyda på att det har varit arvlåta-rens avsikt att låta udda vara jämt.14
Även kostnader som lagts ned på barnens utbildning och liknande ska inte heller av-räknas.15 Här kommer också frågan upp i vilken utsträckning och hur dyr en utbild-ning får vara innan det anses utgöra en gåva. Har föräldrar som lever i goda ekono-miska förhållanden givit sina barn olika typer av utbildningar kan det inte anses moti-verat att ett barn som fått en dyrare utbildning än sitt syskon ska vara tvungen att räkna av detta som förskott på sitt arv, trots att det ena barnet fått en utbildning för dyrare pengar. Annorlunda kan det te sig då det gäller en familj som lever under knapra förhållanden. I dessa situationer kan det vara så att föräldrarna har givit det ena barnet mer än vad deras underhållsskyldighet påkallar i form av en väldigt dyr utbildning vilket det andra barnet inte fått. Detta kan leda till att det blir fråga om ett förskott på arv, för det ena barnet, i de delarna som går utöver vad som är skäligt.16 Det kan även vara så att en familjs ekonomiska ställning växlat under tiden vilket har gjort att de kan erbjuda sina barn olika dyra utbildningar. Detta borde inte leda till avräkningsskyldighet för det barnet som fått ta del av den dyrare utbildningen. Trots att arvlåtaren varit tvingad till att bekosta en högre utbildning som inte ska betraktas som förskott på arv, har alltid arvlåtaren en möjlighet att i testamente förordna att de kostnader som han eller hon lagt ut ska avräknas på arvslotten så länge den inte in-kräktar på vederbörandes laglott. Om kostnaderna inte ska räknas som förskott ska dessa inte heller tas med vid beräkningen av laglottens storlek enligt 7:2 ÄB.17
Trots att en gåva kan framstå som ett förskott måste ändå omständigheterna i varje enskilt fall utredas. Det extensiva gåvobegreppet som förskottsreglerna innefattar framträder också i reglerna om det förstärkta laglottsskyddet i 7:4 ÄB, där gåvan till syftet ska vara att likställa med testamente.18 Viktigt att notera är att förskottsreglerna inte blir tillämpliga om arvlåtaren givit bröstarvinge en gåva i form av ett lån, en för-sträckning.
14 Eriksson s. 116 f.
15 Här är det bara fråga om underhållsskyldighet till barn, och inte mer avlägsna bröstarvingar. 16 Walin, Lind s. 178 f.
17 Se mer under avsnitt 3.2. 18 Se mer under avsnitt 3.3.
Vad gäller livförsäkringar anses dessa inte utgöra en form av gåva och ingår som hu-vudregel inte i en kommande bodelning mellan makar, utan försäkringsbeloppet till-faller förmånstagaren direkt efter försäkringstagarens bortgång. Detta resulterar i att försäkringsbeloppet inte kommer att läggas till den avlidnes övriga kvarlåtenskap. Många gånger är det den efterlevande maken som är ställd som förmånstagare vilket leder till att dennes ställning stärks gentemot bröstarvingarnas. Genom att arvlåtaren fört över egendom i försäkringar kan denne enkelt gynna en arvinge och minska bröstarvingarnas laglott då försäkringsbeloppet inte läggs till arvlåtarens kvarlåten-skap. Bröstarvingarna har dock möjlighet att jämka ett förmånstagarförordnande och därmed få del av försäkringsbeloppet. För att kunna begära jämkning krävs det att förordnandet leder till oskäliga resultat för den berörda bröstarvingen.19
Det är viktigt att ta hänsyn till förskott på arv, inte minst för rättvisa mellan samar-vingar men även för laglottsberäkningen. Förskott på arv som en bröstarvinge har mottagit påverkar inte bara arvslottens storlek utan även laglotten.20 Förskottet inver-kar på så sätt arvlåtarens disponibla kvot vilket eventuella testamentstagare har ett intresse av även om endast en arvinge finns. Det normala är att det är egendomens värde vid gåvotillfället som ska vara aktuellt vid avräkningen av förskott, 6:3 ÄB.21
2.2.2 FRIKALLANDE FRÅN AVRÄKNINGSSKYLDIGHETEN
Det finns situationer då en bröstarvinge trots att denne erhållit en större gåva inte be-höver avräkna denna som förskott på sitt arv. Arvlåtaren kan frikalla gåvotagaren från avräkningsskyldighet genom att t.ex. i sitt testamente förordna om att avräkning inte ska ske. Arvlåtaren kan även i ett gåvobrev när gåvan ges föreskriva om att det inte ska föreligga någon avräkningsskyldigt. Ett frikallande behöver dock inte alltid komma till uttryck genom ett testamente utan kan även endast framgå av omständig-heterna.22 Har arvlåtaren när gåvan gavs uttryckligen betonat att gåvan inte ska av-räknas som förskott ska detta gälla. Det finns dock inget krav på vid vilken tidpunkt denna viljeförklaring ska komma till stånd, utan det kan ske när gåvan ges eller flera
19 Vad gäller ett förordnande till förmån för efterlevande make ska det enligt förarbetena sällan anses
oskäligt om det endast finns gemensamma barn. Vid ett missgynnande av arvlåtarens särkullbarn kan det föreligga grund för jämkning av förordnandet. Prop. 1986/87:86 s. 105 f.
20 Mer om detta under avsnitt 3.2.
21 Här skiljer det sig när det kommer till gåvor enligt 7:4 ÄB. Där gåvans värde är det som det var vid
arvskiftet.
år senare. Har denna viljeförklaring inte uttryckligen föreskrivits i testamente kan det uppstå svåra bevisfrågor och det är den som påstår att förskottet inte ska avräknas som har bevisbördan för sitt påstående.23 Har arvlåtaren givit en gåva som inte ska avräknas medför detta att förskottet inte kommer läggas tillbaka till behållningen i boet. Trots att avräkningsskyldighet inte föreligger kan gåvan bli föremål för återbä-ring enligt 7:4 ÄB.24
Ett frikallande från avräkningsskyldighet medför konsekvenser inte bara i förhållande mellan bröstarvingarna. Gåvan kommer således inte heller att omedelbart inverka på laglottsberäkningen. I detta avseende verkar förhållandet till nackdel för arvlåtaren själv i det att den disponibla kvoten sålunda beräknas endast med hänsyn till den re-ella kvarlåtenskapen. Vidare medför ett frikallande att gåvan ej avräknas vid bodel-ning enligt stadgandet i 11:5 ÄktB. Ett frikallande har därmed verkan i fler än ett av-seende. Därför kan det anses av vikt att en viss försiktighet iakttas när det gäller att bedöma huruvida, med hänsyn till omständigheterna, arvlåtaren kan antas ha avsett att frikalla en arvinge från avräkningsskyldighet.
Vad gäller ett återkalleligt förmånstagarförordnande till en försäkring enligt 14:7 FAL, har det ansetts kunna medföra skyldighet till avräkning som arvsförskott enligt 6:1 ÄB.25 Av rättsfallet NJA 1996 s. 428 framgår att 1987 års ändring av regeln i 104 § GFAL26 inte bör anses ha medfört någon ändring i principen om att belopp som tillfaller en bröstarvinge på grund av förmånstagarförordnande i och för sig kan av-räknas som arvsförskott men att sådan avräkning endast ska ske om detta har före-skrivits eller med hänsyn till omständigheterna måste ha antas varit försäkringstaga-rens avsikt.
2.2.3 GÅVA TILL BRÖSTARVINGE
En gåva som givits till arvlåtarens bröstarvingar presumerar vara förskott på arv vid arvlåtarens bortgång. Bröstarvinge är i första hand arvlåtarens barn och skulle ett av arvlåtarens barn vara avliden träder dennes barn in i dennes ställe som bröstarvingar. Även barn som inte är makarnas gemensamma, det vill säga särkullbarn, räknas också
23 Se NJA 1935 s. 658, NJA 1939 s. 171, NJA 1941 s. 708, RH 1982:23. 24 Se mer under avsnitt 3.3.
25 NJA 1939 s. 532. 26 Nuvarande 14:7 FAL.
som bröstarvingar om det härstammar från arvlåtaren. Adoptivbarn räknas även de som arvlåtarens bröstarvingar.
När en gåva givits till en bröstarvinge ska gåvans värde avräknas och det grundas på en presumtion från arvlåtarens sida att gåvan inte ska påverka delningsresultatet mel-lan övriga arvingar.27 Det betyder att arvlåtaren i de flesta fall helst ser att resultatet blir detsamma som om gåvan aldrig hade givits. Anledningen till att det föreligger en presumtion om att gåvor till bröstarvingar ska avräknas som förskott på arv är att bar-nens rätt till lika arvslotter ska respekteras samt att arvlåtaren i slutändan vill att sina barn ska erhålla lika mycket. Ärvdabalksutredningen la dock i SOU 1998:110 fram ett betänkande om att presumtionen skulle slopas. Anledningen till detta var att lerna i 6 kap. ÄB åberopades väldigt sällan, då det inte var många som kände till reg-lerna om förskott på arv.28 Ärvdabalksutredningen ansåg att förskottsreglerna borde förenklas och menade att presumtionen om förskott borde slopas och enbart gälla då arvlåtaren föreskrivit att avräkning ska ske.29 Det kan även vara så att en arvlåtare ger en av bröstarvingarna ett förskott utan avräkningsskyldighet bara för att gynna en specifik bröstarvinge framför de andra.
Det kan hända att en arvlåtare har givit en gåva av makarnas gemensamma giftorätts-gods till deras gemensamma bröstarvinge. Huvudregeln är då att avräkning ska göras på arvet efter den först avlidne maken. Om detta arv inte räcker till ska återstoden av-räknas på arvet efter den andra maken. Antingen kan förskottet anses givet av båda makarna med hälften var, så att halva beloppet ska avräknas på arvet efter den först avlidne maken och den andra halvan på den andra maken. Förskottet kan annars be-traktas som givet i avräkning på det första arv som kommer att falla. Är förskottet större än vad arvslotten efter den först avlidne ger kommer som nämnts ovan återsto-den del avräknas efter återsto-den sist avlidna.
Har en gift person givit ett förskott är det viktigt att utreda om förskottet har givits av giftorättsgods eller ur dennes enskilda egendom med hänsyn till bodelningen. Har
27 NJA II 1928 s. 397. Se även SOU 1998:110 s. 190. 28 SOU 1998:110 s. 197.
29 Även Lagrådet uttalade inför reformen 1987 att reglerna om förskott är väldigt komplicerade och
kan i många fall vara invecklade. De ansåg att en omkastning av presumtionen skulle gälla att en bröstarvinge enbart skulle avräkna sitt förskott om arvlåtaren föreskrivit om detta eller med hänsyn till omständigheterna måste antas ha varit avsett.
förskottet givits av makarnas gemensamma giftorättsgods inverkar det både på arv-skiftet men även på makarnas bodelning enligt 11:5 ÄktB. Oavsett vem av makarna som givit ett förskott av giftorättsgods till deras gemensamma bröstarvinge ska detta förskott avräknas på arvet efter den först avlidne maken, 6:1 st. 2 ÄB. Är förskottet så stort att det inte kan avräknas på den först avlidne maken ska återstoden del avräknas när den efterlevande maken avlidit.
Har det skett att en efterlevande make givit efterarvingar, både bröstarvingar och i vissa fall särkullbarn30 gåvor, ska detta förskott avräknas på efterarvet efter den först avlidne maken vid den efterlevande makens bortgång. Har förskott givits till bröstar-vinge som enbart är arvingar till den efterlevande ska förskottet enbart avräknas efter den efterlevande maken.
2.2.4 GÅVA TILL ANNAN ARVINGE
Har arvlåtaren under sin livstid givit någon annan arvinge än bröstarvinge en gåva så skiljer sig reglerna en aning än som nämnts under föregående avsnitt. Presumtionen när en annan arvinge mottagit en gåva är att denna endast ska avräknas om arvlåtaren föreskrivit om detta eller om det av omständigheterna framgår att det varit arvlåtarens avsikt.
Om arvlåtaren under sin livstid ger en gåva till en mer avlägsen släkting än bröstar-vingar och gåvomottagaren är en arvinge till givaren, har det inte ansetts motiverat att samma presumtion ska gälla. Därför har regeln för dessa fall utformats så att avräk-ning bara ska ske om det uttryckligen har föreskrivits av arvlåtaren eller ett antagande om en sådan avsikt kan grundas på omständigheterna. Ett sådant föreskrivande behö-ver inte ske skriftligen utan avsikten kan också framgå av muntliga uttalanden eller av omständigheterna i övrigt. Avsikten att gåvan ska avräknas måste dock framgå på nå-got uppfattbart sätt.31 En skillnad gentemot gåva till bröstarvinge är att avsikten med att gåvan ska avräknas måste föreligga redan vid gåvotillfället när gåvor ges till andra arvingar. Om gåvomottagaren har mottagit gåvan utan föreskrift om avräkningsskyl-dighet, kan givaren inte senare utan medgivande av mottagaren förpliktiga denne att
30 Detta kan bli tillämpligt då särkullbarnet avstått från sitt arv från arvlåtaren till förmån för den
efter-levande maken, 3:9 ÄB, men även då den efterefter-levande använder sig av basbeloppsregeln.
avräkna gåvans värde. Arvlåtaren kan dock genom testamente förordna om att gåvan ska vara föremål för avräkning.32
I de fall arvlåtaren givit ett barnbarn en gåva räknas denna inte som förskott så länge barnbarnets förälder, d.v.s. arvlåtarens bröstarvinge fortfarande är i livet. Ett barnbarn är därför inte skyldigt, att som förskott på arv, avräkna vad han mottagit som gåva. Detsamma är heller inte dennes förälder. Frågan som kan uppstå är ifall barnbarnen ska vara tvungna att avräkna gåvan som förskott på arv om dennes förälder avlider innan arvlåtaren. Det kan även vara så att vissa gåvor som arvlåtaren givit till sina barnbarn kan framstå såsom en gåva till dennes föräldrar. I dessa fall inträder avräk-ningsskyldighet för dem.
2.2.5 GÅVA TILL UTOMSTÅENDE
Gåvor eller förskott som givits behöver inte alltid ha skett till en bröstarvinge eller någon annan arvinge. Det finns även situationer då en arvlåtare under livstiden givit någon helt utomstående en gåva som inte står i direkt arvsförhållande till honom eller henne. Det kan till exempel röra sig om gåvor till en granne eller liknande till mindre eller större värden. När en gåva har givits till en utomstående är huvudregeln att den som mottagit gåvan, gåvomottagaren, inte är skyldig att återbära gåvan eller om gå-van inte finns kvar, dess värde.
Arvlåtaren kan alltså utan hinder ge bort egendom till personer som inte står i direkt arvsförhållande till denne utan att bröstarvingarna har något att säga till om. Det finns därmed inget skydd för bröstarvingar att arvlåtaren ger gåvor under tiden denne levde.33 Det kan leda till att bröstarvingarna i slutändan får ta del av en mindre kvar-låtenskap från arvlåtaren. Har arvlåtaren däremot givit gåvor som till syftet är att lik-ställa med testamente kommer gåvan att återbäras och om det inte går, gåvans värde.34
En annan situation som kan uppkomma är den då efterlevande maken har givit bort egendom som denne innehar med fri förfoganderätt efter den först avlidne maken.
32 NJA II 1928 s. 403 f. 33 NJA II 1928 s. 443.
Det kan till exempel vara att den efterlevande maken i gåva skänkt egendom till något välgörande ändamål eller till någon närstående. För att detta inte ska drabba efterar-vingarna i allt för stor grad finns det i 3:3 ÄB en regel som säger att om den efterle-vande maken givit en gåva som är utan tillbörlig hänsyn för efterarvingarna och denna gåva har orsakat en väsentlig minskning av egendomen ska vederlag utgå.35 Kan vederlag inte utgå ska gåvan eller dess värde återbäras. Detta gäller dock inte om den som mottog gåvan insåg eller borde ha insett att den kränkte efterarvingarnas rätt. För att denna regel ska bli tillämplig krävs det att egendomen har fått en väsentlig minskning. Enligt rättsfallet NJA 2013 s. 736 ansåg HD att en minskning om 25 pro-cent var att anse som en väsentlig minskning. Detta avgörande leder i slutändan till att den efterlevande maken innehar större del med full äganderätt.36
2.3 FÖRSKOTT PÅ ARV I ÖVRIGA NORDEN
När det kommer till gåvor som givits till bröstarvingar av arvlåtaren i övriga Norden kan det konstateras att de nordiska länderna har tre olika sätt att lösa problematiken kring förskott på arv. Som diskuteras har vi i Sverige, men även i Finland, ett system som bygger på att alla gåvor som ges av arvlåtaren under dennes livstid räknas som förskott om arvlåtaren inte föreskrivit annat eller om det av omständigheterna framgår att det var arvlåtarens avsikt att gåvan skulle avräknas. I Norge är reglerna om för-skott det motsatta.37 Där är presumtionen att avräkning ska ske endast om arvlåtaren föreskrivit detta eller om det inte kan framgå på annat sätt att det var arvlåtarens av-sikt. I Danmark har de ett helt annat system. Där måste avräkning avtalas i samband med att gåvan ges, annars är denna rätt förlorad.38
Det är inte enbart hur avräkningen ska ske som skiljer sig mellan länderna. Det är även olika när det kommer till om avräkningsbeloppet ska läggas till och räknas med
35 Brattström, Singer s. 142 f.
36 Detta rättsfall med att det måste vara en minskning om 25 procent stärker den efterlevande makes
ställning då denne fritt ska kunna förfoga över en egendomsmassa. Mer om detta i Brattström, Singer s. 143.
37 Lødrup, Agell s. 44 f.
38 Inom projektgruppen, Lødrup, Agell, var de eniga med att anse att den danska modellen var bästa
vid beräkningen av laglotten och även under vilka förutsättningar frågor om avräk-ningsskyldighet kan bestämmas.39
3. LAGLOTTSINSTITUTET
3.1 INLEDNING
3.1.1 HISTORISK TILLBAKABLICK
Rätten att ärva sina förfäder sträcker sig, liksom reglerna om förskott på arv, långt tillbaka i tiden. Tidigare hade jordägandet en avgörande betydelse för en persons ekonomiska och sociala ställning i samhället. Jordägandet var bundet till släkten och det var även dessa som ärvde arvlåtaren vid dennes död. Arvets betydelse för försörj-ningen medförde att arvet fördelades på ett sätt som uppfattades som ekonomiskt för-delaktigt för familjen eller släkten. En man hade ofta företräde till arv framför en kvinna. De äldsta lagarna, främst Götalagarna, tillämpade en så kallad
gradualprin-cip, enligt vilken den som stod först i arvsordningen tog hela arvet. Syftet var att inte
splittra boet i alltför många delar. Svealagarna uppvisade en annan ordning,
parentel-principen. Principen innebar att den avlidnes arvingar delades in i olika arvsklasser
med olika förtursrätt till arv. Först när arvingar i en arvsklass saknades kunde mera avlägsna arvingar i en efterföljande arvsklass ärva.40 Principerna förenades sedan i landslagarna där kvinnorna ärvde 1/3 och män 2/3.
För att inte en potentiell arvlåtare skulle testamentera all sin egendom till kyrkan in-fördes olika system för att skydda släktens rätt till jorden och därmed möjlighet till försörjning. Detta gjorde att arvlåtaren inte kunde testamentera bort sin jord hur som helst. På landsbygden tillämpades det så kallade huvudlottssystemet som innebar att arvlåtaren skulle dela kvarlåtenskapen mellan sig och arvingarna efter huvudtalet. Den del som arvlåtaren fick ta del av kunde han testamentera bort utan arvingarnas samtycke. Arvejordssystemet tillämpades också på landsbygden. Det innebar att 1/10 av arvejorden kunde testamenteras bort.41 I städerna däremot tillämpades ett slags laglottssystem som innebar att en arvlåtare som hade barn inte hade möjlighet att utan barnens samtycke testamentera bort egendom. En barnlös person kunde däremot
för- för- för- för- för- för- för- för- för- för- för- för- för- för- för- för- för- för- för- för- för- för- för- för- för- för- för- för- för- för- för- för- för- för- för- för- för- för- för- för- för- för- för- för- för- för- för- för- för- för- för- för- för- för- för- för-
40 Saldeen s. 26 f.
foga över 1/3 av sin kvarlåtenskap, 2/3 skulle tillfalla arvingarna som en sorts lag-lott.42
När den första lagen om testamente utkom år 1686 gjordes det fortfarande skillnad mellan land och stad. Det som infördes nu var att avlingejord och lösören kunde tes-tamenteras bort av arvlåtaren. Avlingejord var fast egendom som förvärvats av arvlå-taren, inte egendom som erhållits genom arv. Laglottssystemet som städerna hade fanns kvar, dock hade det mildrats något. Hade arvlåtaren barn kunde denne enbart testamentera bort 1/6 av sin egendom och hälften om arvlåtaren enbart hade andra arvingar.
År 1734 avskaffades skillnaden mellan lands- och stadsrätt vad gällde avlingejord och lösören. 1734 års lag innebar i två avseenden förändringar av arvsrätten jämfört med tidigare. Begränsningarna av arvsrätten i nedstigande led avskaffades och även av-lägsna släktingar tilläts ärva om närmare släktingar saknades.43 Däremot begränsades arvsrätten för barn födda utom äktenskapet. Kyrkan såg med stort ogillande på sådana barn men trots detta delade folket i allmänhet inte denna uppfattning. Därför ansågs det inte lämpligt att låta kyrkans uppfattning få fullt genomslag. Resultatet blev att barn födda utom äktenskap i flera fall behöll sin arvsrätt. De barn som trots allt inte ansågs bör ha arvsrätt fick istället rätt till ett visst underhåll från föräldrarna.
År 1857 avskaffades arvejordssystemet på landet och testamentsrätten blev nu lika för land som stad. Nu infördes även bröstarvinges laglott där de hade rätt till halva kvar-låtenskapen. Reglerna om laglott följde med i 1928 års arvslag och även i nya ÄB. Redan vid AL:s framkomst betonades det att bröstarvingarnas arvsrätt är så stark att det anses naturligt att de ska ha en laglottsrätt. Detta betraktelsesätt torde också över-ensstämma med det levande rättsmedvetandet hos vårt folk.44 Det har även ur lagbe-redningen från AL sagt att det borde ligga i sakens natur att bröstarvingarna ska få ärva arvlåtaren och att de inbördes ska ha lika mycket.45
42 Hafström s.131. 43 Saldeen s. 67. 44 SOU 1925:43 s. 299. 45 SOU 1925:43 s. 299.
3.1.2 LAGLOTTSREGLERNAS UTFORMNING OCH INNEBÖRD
Idag finner vi reglerna om laglott i ärvdabalkens sjunde kapitel. Reglerna ser i stort sett likadana ut som de gjorde när de infördes i AL år 1857.46 Grundtanken bakom laglottsreglerna är att en arvlåtare inte ska kunna göra sina bröstarvingar helt arvlösa. Som reglerna i sjunde kapitlet ser ut idag kan en arvlåtare inte fritt disponera över sin kvarlåtenskap och med det åsidosätta bröstarvingarnas rätt till arv. Huvudsyftet med laglottsreglerna är att bröstarvingarna ska få åtnjuta del av arvlåtarens kvarlåtenskap och även skapa rättvisa mellan dem.47 Laglottsinstitutet gör att en förälder, trots att denna kanske hamnat i skiljaktiga meningar med något av sina barn, aldrig kan göra sina bröstarvingar helt arvlösa genom att testamentera hela sin kvarlåtenskap till nå-gon annan, t.ex. ett annat syskon eller nånå-gon utomstående.
Laglottsreglerna innebär en inskränkning i arvlåtarens testationsfrihet. Vi i Sverige har med andra ord ingen fullständig rätt att bestämma vart vår egendom ska gå efter vi avlidit. Familjelagssakkunniga ansåg därför i ett betänkande från 1981 att institutet om laglotten skulle avskaffas. Anledningen till detta var att genom avskaffandet stärka efterlevande makes och sambos ställning då dessa kunde genom testamente ärva en större behållning.48 Familjelagssakkunniga ansåg att genom detta skulle ma-kar och sambor utan inskränkning kunna genom testamente åstadkomma det enligt dem lämpligaste skyddet för den efterlevande.49 Departementschefen uttryckte däre-mot att laglotten borde behållas då ett avskaffande kunde missgynna särkullbarnen.50
Laglott tillkommer endast bröstarvingar, d.v.s. arvlåtarens barn och om ett barn inte skulle vara vid livet dennes barn osv. Laglotten är den del av en arvinges arvslott som inte kan berövas honom genom testamente.51 Laglotten är halva arvslotten vilket gör att arvlåtaren kan disponera över halva sin kvarlåtenskap medan den andra halvan kommer tillfalla bröstarvingarna i form av deras laglotter. Laglotten ger inte en bröstarvinge rätt att bestämma över vilken egendom han eller hon ska få, t.ex. aktier, fastigheter, lösören m.m. utan det är endast en form av andel i arvlåtarens kvarlåten-skap som bröstarvingarna har rätt till. Så länge värdet uppgår till halva arvslotten är
46 Lindhagen, Lind s. 96. 47 SOU 1925:43 s. 287. 48 SOU 1981:85 s. 208 f.
49 Se mer om detta under avsnitt 4.4 50 Prop. 1986/87:1 s. 79.
laglotten inte kränkt. Däremot har bröstarvingarna rätt att kräva att egendomen som de ska få ut inte är belastat med några förvaltningsinskränkningar.
Trots att en bröstarvinge är laglottsberättigad får denne inte automatisk ut sin laglott. En arvinge som vill få ut sin laglott måste inom sex månader begära jämkning i tes-tamentet. Detta är något som varje bröstarvinge måste göra själv vilket gör att alla bröstarvingar som vill få ut sin laglott måste begära jämkning. Begär ingen av bröstarvingarna jämkning trots att testamentet inkräktar på deras rätt till laglott blir testamentet gällande trots detta.
3.2 REGLERINGEN I 7:2 ÄB
”Bröstarvinge är pliktig att å sin laglott avräkna vad han av arvlåtaren mottagit i för-skott å sitt arv, så ock vad han mottagit på grund av testamente, såframt icke annat föranledes av detta.”
Hela rättvisetänket handlar om att en bröstarvinge alltid är skyldig att på sin laglott avräkna vad denne fått i förskott på arv, 7:2 ÄB. När en bröstarvinge har begärt att få ut sin laglott är denne tvungen att avräkna om denne under sin livstid mottagit någon gåva från arvlåtaren. Vad som menas med förskott har belysts under avsnitt två. Som tidigare nämnts är presumtionen då arvlåtaren givit en bröstarvinge en gåva att värdet på gåvan ska avräknas som förskott. Vid beräkningen av 7:2 ÄB är det förskottsreg-lerna i 6 kap. ÄB som ska tillämpas.52 De vill säga att det enbart är de förskott som är avräkningsskyldiga som ska innefattas i stadgandet i 7:2 ÄB. Arvlåtaren har med andra ord möjlighet att fritt bestämma om en gåva ska avräknas på bröstarvinges lag-lott. Har en arvlåtare föreskrivit, eller om det framgår av omständigheterna att för-skottet som givits inte ska avräknas på laglotten kommer stadgandet i 7:2 ÄB inte bli tillämpligt.
En av anledningarna till att förskottet även ska avräknas på laglotten såsom arvslotten är att skapa likställighet mellan arvingarna. Regeln i 7:2 ÄB ger en långtgående möj-lighet att uppnå rättvisa mellan arvingarna men det kan finnas situationer där skydds-aspekten går förlorad. Det kan finnas situationer där den laglottsberättigade går helt
lottlös då denne erhållit en gåva sedan flera år tidigare och som under tiden har kon-sumerats.53
Det kan även vara så att en arvlåtare i ett testamente givit en laglottsberättigad bröstarvinge egendom. I ett sådant fall ska avräkningen på laglotten göras för den egendomen om det framgår av testamentet att arvlåtaren hade en sådan vilja och i vil-ken utsträckning den bortgivna egendomen ska utgöra en form av kompensation för bröstarvingens laglott. I många fall leder detta mer in på tolkning av testamente och i de fall det inte går att avgöra vad testators vilja är ska avräkning ske.54 Framgår det att arvingen är skyldig att avräkna vad han mottagit genom testamente kan det i vissa fall resultera i att testamentsmedlen inte uppgår till laglottens värde. I dessa fall är arvingen berättigad att få resterande värde ur boet för att uppnå värdet på laglotten. Har arvingen fått ta del av egendom genom testamentet som uppgår till laglottens värde är denne inte berättigad till mer än vad testamentet givit denne. Om bröstar-vingen genom testamentet åtnjuter mer än vad laglotten omfattar är arbröstar-vingen berätti-gad till överskjutande del så länge den inte kränker någon annan bröstarvinges lag-lottsrätt.55
Trots att en bröstarvinge erhållit egendom av arvlåtaren genom testamente finns det ingen skyldighet att använda ett testamente som medför avräkningsskyldighet.56 I de fall arvlåtaren givit bröstarvinge egendom genom testamente i form av legat som uppgår eller överstiger värdet på laglotten har arvingen ingen skyldighet att använda sig av testamentet. Det kan vara mer fördelaktigt att påkalla jämkning av testamentet för utfående av laglotten. I och med detta behåller bröstarvingen sin ställning som dödsbodelägare i egenskap av arvinge.57
Vad gäller förmånstagarförordnande ska dessa inte avräknas på laglotten om det inte föreskrivits eller på grund av omständigheterna kan antas ha varit försäkringstagarens vilja.58 53 Walin, Lind s. 205. 54 Lindhagen, Lind s. 103. 55 Walin, Lind s. 213. 56 Walin, Lind s. 214. 57 Eriksson s. 115 f.
I många fall föreligger det inget behov av att skapa rättvisa mellan arvingarna. Det kan vara så att det enbart finns en bröstarvinge eller så har alla arvingar erhållit lika stora gåvor. Har arvlåtaren under sin livstid givit sina bröstarvingar gåvor av ett värde som uppgår till laglotten kan arvlåtaren fritt genom testamente disponera över sin kvarlåtenskap. Detta stadgande gynnar enbart arvlåtaren som med regeln i 7:2 ÄB får ett större utrymme att fritt disponera över sin kvarlåtenskap.59
Ett förskott som en bröstarvinge mottagit ska i första hand avräknas på dennes laglott och i många fall kan det leda till att inte hela förskottet kan avräknas. Förskottet kan även tänkas ha givits av den avlidnes giftorättsgods till en av makarnas gemensamma bröstarvinge. Om förskottet inte kan avräknas till fullo från den först avlidne maken kommer resterande del avräknas på arvet efter den efterlevande maken.60
En sak att notera är att stadgandet i 7:2 ÄB inte innehåller någon form av jämknings-regel. En bröstarvinge har med andra ord inga möjligheter att föra någon talan om denne anser att avräkningsreglerna ger otillfredsställande resultat eller på annat sätt leder till orimliga konsekvenser.61
3.3 REGLERINGEN I 7:4 ÄB
”Har arvlåtaren i livstiden bortgivit egendom under sådana omständigheter eller på sådana villkor att gåvan till syftet är att likställa med testamente, skall i avseende å gåvan vad i 2 och 3 §§ är stadgat om testamente äga motsvarande tillämpning, om ej särskilda skäl äro däremot; och skall vid nedsättning av gåvan motsvarande del av den bortgivna egendomen återbäras eller, om det ej kan ske, ersättning utgivas för dess värde. Vid laglottens beräkning skall värdet av den bortgivna egendomen läggas till kvarlåtenskapen.
Vill bröstarvinge mot gåvotagare göra gällande rätt som avses i första stycket, skall han väcka talan inom ett år från det bouppteckning efter arvlåtaren avslutades. Försittes denna tid, är rätt till talan förlorad.
Var vid dödsfallet gåvan ej fullbordad, må den ej, med mindre särskilda skäl äro därtill, göras gällande, i den mån det skulle lända till intrång i bröstarvinges lag-lott.”
59 Walin, Lind s. 206.
60 Detta har även diskuterats i avsnitt 2.2.5.
För att utöka bröstarvingarnas laglottsskydd ännu mer infördes år 1928 i samband med införandet av AL en regel som gällde vissa benefika dispositioner som arvlåtaren företagit under livstiden.62 Regeln om det förstärkta laglottsskyddet tar sikte på gåvor som till sitt syfte är att likställa med testamente. Förskottsreglerna i 6 kap. ÄB ger redan bröstarvingarna ett visst skydd men arvlåtaren har möjlighet att föreskriva att gåvan inte ska räknas som förskott på arv och kommer då inte vara en del av behåll-ningen. Det förstärkta laglottsskyddet har den effekten att arvlåtaren inte kan sätta regeln ur spel genom att föreskriva att gåvan inte ska avräknas. Det gör att regeln i 7:4 ÄB är helt oberoende av förskottsreglerna i 6 kap. ÄB. Det som även skiljer 7:4 ÄB gentemot förskottsreglerna är att det även gäller gåvor till andra än arvingar och att det är värdet av gåvan vi tiden för återbäringen som blir avgörande.63 Följden av lagregeln blir att en gåva som en arvinge eller någon utomstående mottagit måste återbäras till boet.
Av rättsfallet NJA 1973 s. 687 framgår det tydligt att det inte spelar någon egentlig roll vad givarens avsikt var för gåvan eller om denne har haft tankar att kringgå lag-lottsreglerna utan tillämpningen av 7:4 ÄB blir densamma. I detta rättsfall uttalade HD att förarbetena och litteratur kring lagrummet innehåller ”motstridiga uttalanden beträffande stadgandets innebörd”. Enligt förarbetena är syftet med lagrummet att en arvlåtare inte ska kunna kringgå reglerna om laglott. Oftast har bestämmelsen blivit tillämplig då någon avsett att kringgå bestämmelsen om laglott. Som lagrummet är utformat så omfattas både de situationerna då en givare både strävat efter att kringgå laglottsreglerna och de situationerna då ett kringgående inte har varit syftet med gå-vans givande.
Rättspraxis har vid flertalet tillfällen tagit upp vad som ska räknas som gåva. Det har t.ex. fastställt att försäljning till uppenbart underpris är att betrakta som gåva.64 Vad gäller förmånstagarförordnande kan nämnas att oåterkalleliga, men inte återkalleliga förmånstagarförordnande är tillämpliga på regeln om det förstärka laglottsskyddet.65
62 SOU 1925:43 s. 311. 63 SOU 1925:43 s. 321.
64 Se NJA 1939 s. 171. I detta rättsfall ansåg dock inte HD att det förstärka laglottsskyddet i 7:4 ÄB
var tillämpligt då kvinnan som sålt fastigheten till underpris skulle komma att leva ytterligare 25 år efter överlåtelsen. Mer om gåvobegreppet under avsnitt 2.2.
Trots att en gåvoöverföring har skett måste gåvan ha givits under speciella omstän-digheter för att regeln i 7:4 ÄB ska bli tillämplig. Det krävs att gåvan har givits under sådana omständigheter som till syftet är att likställa med testamente. Genom att läsa paragrafen rakt av är det svårt att veta exakt vad lagstiftaren menar med att ”likställa med testamente”. I motiven till lagregeln är det främst två typer av situationer som har uppmärksammats. Gåvan måste antingen ha givits på dödsbädden eller vid lik-nande tillfälle då gåvogivaren trodde att döden var nära. Har inte gåvan givits på dödsbädden måste arvlåtaren trots att han har givit egendomen som gåva behålla nå-gon form av nytta av det givna. Det kan t.ex. vara rätten till avkastning eller att giva-ren ger bort en fastighet men väljer att bo kvar på fastigheten.66
Ett annat ledmotiv till hur tolkningen av rekvisiten i regeln i 7:4 ÄB ska hanteras är att givaren av gåvan, d.v.s. arvlåtaren har försökt ordna med successionen genom gå-van.67 Är det så att givaren under livstiden har haft ett intresse att företa rättshand-lingen så borde det enligt motiven inte innebära att regeln om det förstärkta laglotts-skyddet blir tillämpligt.68 Vid de situationerna då givaren både haft successionens in-tresse för handen samt har under sin livstid haft ett inin-tresse att företa rättshandlingen är motivuttalandena tyvärr inte helt tydliga. Uppkommer det dock sådana fall får det göras en bedömning i det enskilda fallet och se om transaktionen är att likställa med testamente. En sak att särskilt beakta är om gåvan har inneburit någon faktiskt upp-offring för arvlåtaren.69
3.3.1 SÄRSKILDA SKÄL
Det förstärkta laglottsskyddet i 7:4 ÄB ska som nämnts tillämpas på de situationer då en arvlåtare givit en gåva till någon och gåvan kan jämställas med testamente. Det uppkommer dock fall där det kan tyckas oskäligt att en gåva ska återbäras. Lagstifta-ren har här sett till att regeln i 7:4 ÄB inte ska tillämpas om det finns särskilda skäl som talar emot att detta vore lämpligt. Det kan till exempel röra sig om situationer som skulle medföra otillfredsställande resultat av genomförandet.70 Ett exempel är där arvlåtaren givit ett av sina barn en gåva utan avräkningsskyldighet och sedan på 66 SOU 1925:43 s. 315 f. 67 NJA II 1928 s. 443. 68 Saldeen s. 110. 69 Se NJA 1985 s. 414. 70 Walin, Lind, s. 236
sin dödsbädd, då hans ekonomiska situation försämrats, ger sin kvarvarande egendom till det andra barnet. Denna situation skulle kunna medföra att det föreligger särskilda skäl för att inte tillämpa regeln om det förstärkta laglottsskyddet då regeln skulle kunna drabba gåvomottagaren orimligt hårt.71 Även en sådan sak som att gåvomotta-garen var i god tro kan tänkas ha betydelse för att bedömandet huruvida särskilda skäl föreligger. Det torde även vara möjligt att en form av jämkning av en gåva görs. Det vill säga att hela gåvans ursprungliga värde inte behöver återbäras utan endast en viss del.
I NJA 1942 s. 609 har regeln om särskilda skäl tillämpats och vunnit gehör. Rättsfal-let handlade om en änka som hade givit en gåva till hennes hushållerska mindre än ett år innan sin bortgång. HD ansåg efter en helhetsbedömning att gåvan var att likställa med testamente men trots detta ansåg de att regeln om särskilda skäl skulle tillämpas. Hushållerskan hade bland annat fått gåvan för hennes tjänster som hon hade utfört under den tiden hon jobbat för änkan. Hushållerskan hade även ådragit sig sjuklighet med nedsättning av hennes arbetsförmåga.
Ett annat rättsfall där frågan om särskilda skäl togs upp var NJA 1954 s. 517. Fallet handlade om en kvinna som givit ett av sina barn en gåva som föll in under 7:4 ÄB. Det andra barnet ville att gåvan skulle tas med i beräkningen när kvinnan sedan avled. HD ansåg däremot att med tanke på att det andra barnet hade utnyttjat kvinnan eko-nomiskt, genom brottsligt förfarande, att särskilda skäl förelåg och att barnet som er-hållit gåvan inte var återbäringsskyldig.
NJA 1937 s. 74 handlade om ett äldre par som inte hade några gemensamma barn, men de båda hade barn i tidigare äktenskap. Den ena maken hade givit sitt barn en gåva som var att likställa med testamente och föll in under 7:4 ÄB. Trots detta ansågs särskilda skäl föreligga då gåvan maken givit hade förvärvats genom eget arbete.
3.3.2 HANTERINGEN AV 7:4-‐GÅVA VID BODELNING
I många äktenskap är det inte ovanligt att makarna ger varandra gåvor, oavsett om det rör sig om en högtid eller inte. Många gör detta för att inte vissa barn, framförallt sär- sär- sär- sär- sär- sär- sär- sär- sär- sär- sär- sär- sär- sär- sär- sär- sär- sär- sär- sär- sär- sär- sär- sär- sär- sär- sär- sär- sär- sär- sär- sär- sär- sär- sär- sär- sär- sär- sär- sär- sär- sär- sär- sär- sär- sär- sär- sär- sär- sär- sär- sär- sär- sär- sär- sär-
kullbarn ska få ut lika mycket i arv efter arvlåtaren. Det kan även vara så att en arvlå-tare under tiden denne var gift överlät gåvor till den andra maken. Gåvor i sig utgör inte några större problem, utan makar kan utan något hinder ge varandra gåvor under tiden dem är gifta.72 Det kan dock uppstå situationer då gåvorna har givits av arvlåta-ren till den efterlevande maken eller någon annan precis innan denne avlider. Med andra ord kan det vara så att gåvorna faller in under det förstärkta laglottsskyddet i 7:4 ÄB. Frågorna som uppstår då är om gåvorna överhuvudtaget ska läggas tillbaka till behållningen, och om det ska läggas tillbaka, vid vilken tidpunkt. Frågan är om gåvan ska läggas tillbaka efter eller innan en bodelning mellan makarna genomförs. Reglerna om förskott på arv kan inte komma i fråga när det gäller gåvor till den efter-levande maken då denne inte utgör en bröstarvinge till arvlåtaren, utan där är det end-ast gåvor för dödsfalls skull som kan komma i fråga. Det är även av vikt att utreda ifall gåvan har givits av makens enskilda egendom eller om det utgör giftorättsgods. Den egendom som vanligtvis ingår i en bodelning vid en makes död är makarnas gif-torättsgods på dödsdagen samt avkastning därav fram till bodelningen.73 Har gåvan givits av makarnas gemensamma giftorättsgods borde det finnas möjligheter att gåvan ska läggas tillbaka innan laglottsberäkningen görs till bröstarvingarna. Tyvärr har denna situation inte närmare berörts i praxis eller litteratur.74
3.4 LAGLOTTEN I ÖVRIGA NORDEN
Alla de övriga länderna i Norden har liksom vi ett laglottsinstitut. Dessa skiljer sig dock en aning mellan länderna. Som bekant är laglotten i Sverige satt till halva arvslotten, likaså i Finland. I Norge, där laglotten kallas för pliktdel, och på Island är laglotten satt till två tredjedelar. År 1971 kom den norska lagstiftande församlingen, Stortinget, med ett förslag om att reducera de två tredjedelarna till hälften av arvslot-ten som vi har i Sverige. Stortinget var på denna punkt eniga om att förkasta detta förslag.75 I Danmark är bröstarvingens laglott (tvangsarv) satt till en fjärdedel av
72 Tottie, Teleman s. 197 f. 73 Andersson, Arnér m.fl. s. 128.
74 I SvJT 1972 på s. 135 har Walin diskuterat bodelning mellan makar och är beslutsam att en gåva ska
läggas till efter en bodelning, dock har han tyvärr inte berört den situationen då gåvan har givits av makarnas gemensamma giftorättsgods. Däremot har det i ett svaromål i mål nr. T 15116-14 uppmärk-sammats att en gåva enligt 7:4 ÄB borde ingå i en bodelning då gåvan utgör giftorättsgods.
