En tillgång i Flame har varit att man valt att gå in i projektet utan en förutbestämd agenda kring arbetets riktning, bl a för att främja elevernas engagemang och arbeta elevorienterat. Detta kan dock leda till att känslan blir lite famlande, vilket några av kulturpedagogerna givit uttryck när de beskrivit inledningsskedet. I en sådan situation kan en stödstruktur i form av ett starkare förankrat förhållningssätt vara till hjälp. Ett sådant ger inga färdiga metoder att använda, utan fungerar mer som något att luta sig mot i de didaktiska avväg- ningar som måste göras på vägen. Här kommer återigen reflektionen in. Att återvända till tankar som dykt upp i en tidigare diskussion kan då utgöra en stödstruktur även för peda- gogerna. En loggboks fördel är att man lätt kan återvända till tidigare resonemang, men det finns som vi tidigare påpekat även andra vägar att gå.
Det faktum att alla i projektet inte reflekterat i loggboksform är möjligen en nackdel på så vis att man inte uppnått den vision man haft. Vi fäster dock inte så stor vikt vid det eftersom vi menar att det viktiga är att man i projektet resonerar och diskuterar med varandra, och att det finns en levande didaktisk diskussion. Thavenius påpekar att radikal estetik inte är en metod eller något som kan behandlas isolerat, utan ett sätt att förhålla sig till estetiken i undervisningen. Det märks i projektet att de olika aktörernas syn på kultur, såväl som på hur arbetet ska genomföras, inte alltid stämmer överens. Man saknar helt enkelt ett gemensamt förhållningssätt och den teoretiska ambition som presenteras i Flames projektplan har inte förankrats hos alla pedagoger.
Hur ska man då uppnå ett gemensamt didaktiskt förhållningssätt? I Flames fall har man i viss utsträckning haft tid för förberedelser med de inblandade pedagogerna innan arbetet
med eleverna började. Detta är mycket positivt. Projektledningens intentioner var att man skulle ha tid och möjlighet att tillsammans prata ihop sig och planera inför terminen. Det är dock viktigt att aktiviteterna inte stannar vid ett lära-känna stadium utan leder till att handla om didaktiska överväganden. Att detta drivs igenom och möjliggörs är projekt- ledningens och skolledningarnas ansvar. På projektets hemsida finns, förutom en hel del material och möjligheter att följa arbetets gång, även litteraturtips som t ex Kultur i Skolan-rapporten. Med tanke på Flames radikala anspråk borde kanske delar av aktuell forskning vara obliga- torisk läsning för de medverkande så att de har något att hålla med om eller ta avstånd ifrån i den fortgående diskussionen.
Det behöver inte råda total samstämmighet bland pedagogerna om vilken roll estetiken ska spela. Dysthe poängterar att det flerstämmiga inte är liktydigt med likatänkande. Tvärtom ger olika stämmor upphov till ett bättre demokratiskt klimat. Flame har möjlighet att utvecklas, inte bara i relation till eleverna, utan även i planeringsprocessen och i arbetet med att leta sig fram till ett gemensamt förhållningssätt.
Arbetet med att skapa ett förhållningssätt är en tidskrävande process som kräver en hel del engagemang från de inblandade. Initiativet till detta arbete borde komma från projekt- och skolledning, eftersom det i första hand är de som kan möjliggöra arbetet genom att avsätta tid för fortbildning och flerstämmiga diskussioner.
Den manual som har utarbetats under arbetets gång inom Flame kan utgöra såväl en möjlighet som ett problem. I bästa fall skulle den kunna fungera som en form av stöd- struktur för pedagogerna, men tanken på en manual skulle också kunna vara en yttring av att man inte har förstått idén om den radikala estetiken som förhållningssätt och i så fall skulle den kunna hamna i konflikt med Flames visioner. I den undervisning som vi tagit del av har pedagogerna visat skicklighet i att anpassa arbetet till den aktuella elevgruppens för- utsättningar. Varje undervisningsgrupp kräver att man möter den där den befinner sig, och en manual kan uppfattas som en form av bruksanvisning för hur man ska arbeta med kultur i skolan. Detta står i så fall i motsättning till den radikala estetiken. För att minimera riskerna kunde en manual möjligen fungera som en introduktion i projektet och ett under- lag för vidare processinriktad diskussion med de inblandade. Kanske är det just så den kommer att fungera och som sådan är den användbar.
Elevorienterat
Projektet heter Flame eftersom man vill tända en gnista hos eleverna genom att ta elevernas kultur på allvar. Å ena sidan uppfattar vi detta som ett försök att förhålla sig till
marknadsestetiken, eftersom man vill fånga upp elevernas egna erfarenheter och använda sig av dem i undervisningen. Å andra sidan menar vi att alltför stort fokus på elevernas lust i värsta fall kan leda till att man okritiskt anpassar undervisningen efter dem. Projekt- ledningen menar att man medvetet arbetar utan förutbestämda riktningar. För att den elevaktiva undervisningen ska fungera som ett redskap för inlärning, torde det vara viktigt att skapa stödstrukturer i form av exempelvis tydliga kopplingar till kursplanens mål och innehåll. Detta arbete kunde med fördel ligga till grund för en del av reflektionerna. Även i planering och upplägg av lektionerna måste lärarna inom ramen för elevernas påverkan synlig-göra målet med arbetet och utifrån det ge det en tydlig struktur. En av Flames styrkor är att de kan skapa upplevelser för eleverna. Samtidigt har det visat sig att det intellektuella arbetet fallit i skymundan. Från projektledningens och skolledningens sida bör man ta denna brist på allvar och inte sätta alltför stor tilltro till estetikens motiverande och inspirerande effekt.