Enligt skollagen (SFS 2010:800) och läroplanen i förskolan (Lpfö.18) kan rektor ta beslut om att ett barn får särskilt stöd. Enligt resultatet i studien anser alla respondenterna att barnen med dessa svårigheter inte får det stöd som de behöver, så de kan nå så långt som möjligt i sin utbildning. Respondenten uttrycker att barn som är tysta, oroliga och ängsliga inte får särskilt stöd i den utsträckning de anser lämpligt. Anledningen till detta ansågs vara att ämnet inte lyfts och talades om på förskolorna, samt att barnen glöms av för att de inte gör så mycket väsen av sig. Flaten (2015) menar att förskollärare bör ingripa om barnet inte kan tillgodose sig utbildningen och träna på att ingå i sociala relationer, även om barnet inte vill det. Den lagstadgade Barnkonventionen (2009) har en artikel om barnets rätt till att få sin röst hörd vilket ska vägas mot makten som vuxen och artikeln om barnets bästa, för att ge barnen den utbildning som de har rätt till.
Huvudmannen och rektorn har det övergripande ansvaret för förskolans kvalitet och ska ge förskollärarna förutsättningar för att bedriva undervisning. Hen ska se till att personalen har den fortbildning som krävs för att ge barn rätt stöd samt skapa förutsättningar för reflektions- och diskussionstid (Lpfö.18). Respondenterna i studien ansåg att några av anledningar till varför barnen inte fått det stöd de har rätt till, var utebliven reflektionstid eller att oron kom för sent så de inte hann sätta in insatser innan barnet byter skolform. Den vanligaste anledning ansågs dock vara bristande kompetens. Med anledning av detta ställer vi oss frågande till om rektorerna i verksamheterna har följt sitt uppdrag, om det är dialogen mellan rektor och huvudmannen som är bristfällig eller om det är huvudmannen som inte gett rätt resurser. Eller kan anledningen vara precis som Lund (2004) nämner att resurserna inte används på rätt sätt.
Vi anser att respondenterna inte har haft ett tydligt förhållningssätt eller en gemensam syn om hur de ska möta barn med dessa svårigheter, därför får inte alla barnen det stöd och i vissa fall det särskilda stöd de behöver. Hamre & Flaten (2013) visar att barn som är tysta och orolig inte får samma stöd i förskolan och detta stämmer således med det som respondenterna i den studien uttrycker. Anledningen anses vara att utåtagerande barn tar mycket plats och diskussionerna om dessa barn upptar diskussionstiden för pedagogerna. God adekvat verksamhet gynnar barn som är tysta, ängslig och oroliga (Granlund m.fl. 2016). För att detta ska var möjligt behöver personalen i förskolorna tid för reflektion och planering av verksamheten (Lpfö.18). Enligt våra respondenter var detta inte alltid möjligt pga. personalbrist. Vi ser också i studien att detta inte följs och Socialstyrelsen (2010) påvisar vikten av att ha förskoleverksamheter som arbetar hälsofrämjande, vilket är något som skiljer mycket mellan förskoleverksamhetens innehåll i svenska förskolor.
8.4 Strategier och bemötande
Förskolans verksamhet ska vila på vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet (Lpfö.18). I denna studie var det bara en av respondenterna som hade tagit del av forskning inom ämnet och hen hade inte i sin nuvarande roll delgett detta till sina kollegor. Vi menar att för att få möjlighet att ge barn som är tysta, ängsliga och oroliga bästa förutsättning i förskolan behöver mer kunskap och framförallt vetskap om vad som är gynnsamt för barnen och att detta kan hindra psykisk ohälsa i framtiden (Socialstyrelsen 2010).
Trots detta uttrycker många av respondenterna bra strategier som forskningen visar är gynnsamt för dessa barn. Där ibland fanns det en respondent som talade om att hen gav mycket positiv kritik och lyft barnens insats i gruppen. Fler av respondenten talade om att de arbetat eller vill arbeta i mindre grupper för att skapa talutrymme och tid för de tysta, oroliga och ängsliga barnen. Detta kan vara gynnsamt och ge förutsättningar för att stärka barnens självförtroende och träna på sociala kontakter som är viktigt för dessa barn (Flaten 2017). I analysen såg vi att det fanns en tendens att falla över på ett kategoriskt perspektiv då de ibland i sin efterfrågan av kunskap fokuserar på hur barnen ska förändras. Denna tendens kan förstås som att de känner att de har för lite kunskap och med en större kunskap kan de troligen flytta fokus från de enskilda barnen till verksamheten. Förskolans läroplan (Lpfö.18) föreskriver att förskolans verksamhet kan hålla en högre kvalitet om där finns förskollärare som kontinuerligt får fortbildning som ökar deras kunskap på det vetenskapliga området.
För att skapa bra strategier och bemötande anser vi att pedagogerna behöver få mer kunskap om de tysta, oroliga och ängsliga barnen, något även respondenterna uttryckte. De beskrev att de inte får eller har fått några fortbildningar i bemötande av dessa barn och att man inte heller på förskollärarutbildningen läser om dessa barn. Barn med diagnosen ADHD lyfter respondenterna som en grupp som har de fått kunskap om och vet hur de ska bemöta. Att ha en samsyn i hur olika barn ska bemötas är en strategi som behöver en samverkan i arbetslaget.
I resultatet kom det fram att förskollärarna ville ha en samsyn i verksamheten för att bemöta barnen på liknande sätt. De ville även ha mer kunskap om psykisk ohälsa, vilka faktorer som kan påverka barnets mående, olika verktyg för att arbeta med dessa barnens svårigheter, olika förhållningssätt och arbetssätt, och kunskaper om att möta vårdnadshavare på ett annat sätt.
8.5 Samverkan och samsyn
En av respondenterna beskrev att en anledning till att barnet inte får det stöd de har rätt till är att förskolläraren inte gör det som är överenskommet. Att det inte finns en samsyn på förskolorna kan vara ytterligare en anledning till detta. Resultatet blir att förskollärare inte uppfyllt sitt ansvar, då det är varje förskollärares ansvar att se till att varje barn utvecklas så långt som möjligt med rätt stöd och stimulans (Lpfö.18)
Vidare menar vi att något som är viktigt för att uppmärksamma just barnen som är tysta, ängsliga, oroliga, samtidigt som de är följsamma och flyter med, är att ha en bra relation till varje barn och en bra samverkan med vårdnadshavare. En bra relation med barnen och en bra samverkan med vårdnadshavare är något som kan skapas genom att arbeta utifrån en relationell pedagogik på det vis som Aspelin & Persson (2011) beskriver, med en syn på utbildning kopplad till relationell pedagogik. Samt ett relationellt perspektiv på specialpedagogik som Persson (2013) beskriver.
Vi ser i vår analys att det finns vilja till att sträva emot den relationella pedagogiken, men att det är något som behöver förankras högre upp hos rektor och kanske i nästa steg även hos huvudman, för att få en verksamhet som genomsyras av den relationella pedagogiken. Att ha en sådan verksamhet är det som kommer till genom att fullfölja steg 3 och 4 vilka vilar på att ha kollegiala samtal och utbyten för att få en samsyn i verksamheten. Det handlar om att ha en samsyn som kommer till genom diskussion, analys och ett synliggörande av den relationella pedagogikens teori. Vilket i sin tur kan ge en
verksamhet som har ett relationellt perspektiv på specialpedagogik, där det ingår ett förhållningssätt som ser till och anpassar verksamheten runt barnen istället för att leta fel hos barnet och försöka anpassa individen (Aspelin & Persson 2011; Persson 2013). För att kunna anpassa en verksamhet runt ett barn behöver det finnas kunskap om svårigheten som barnet befinner sig i.
8.6 Sammanfattning
Vi anser att utifrån respondenternas svar, talar de som om de har ett relationellt specialpedagogiskt perspektiv och som om att de delvis bedriver en relationell pedagogik. Vi ställer oss dock frågande till om de i praktiken utgår från detta perspektiv och denna teori i möten med barnen, eftersom de i delar av intervjuerna talar om kunskapsbrist, och att de glömmer och inte ser dessa barn tillräckligt. De uttrycker samtidigt att de är oroliga och inte hinner med dessa barn. Respondenterna beskriver att de har strategier för att ge barnen bra förutsättningar. Vi ställer oss frågande till om detta verkligen stämmer, eftersom de talar om för lite reflektionstid, för sena insatser, ej följda överenskommelse och avsaknad av uthållighet i arbetet. Utifrån ett samhälleligt perspektiv bör strategier dokumenteras för att synliggöra förskollärares arbete utifrån erfarenhet, prövad erfarenhet och beprövad erfarenhet för möjlighet att dela med sig av lyckade strategier, för alla barns rätt att må bra. I ett första steg kan dokumentationen delas mellan nära kollegor och sedan spridas inom kommunen.
Alla barn har rätt att få sin röst hörd (Barnkonventionen 2009) och det är upp till förskolan som första utbildningsinstans att skapa förutsättningar för detta. Vi anser att alla barn inte har den rätten idag utifrån studiens resultat. Denna studie kanske kan skapa ringar på vatten och få fler att få upp ögonen för hur viktig det är att ge dessa barn rätt förutsättningar, genom att vi tar upp och diskuterar studien i våra framtida
yrkesroller som specialpedagoger. Genom att få rätt förutsättningar kan barnen med stöd av de vuxna tillgodose sig utbildningens alla delar och få den omsorg, utveckling och lärande som de har rätt till som barn. Samtidigt minskar risken att drabbas av psykisk ohälsa längre fram i livet.
8.7 Metoddiskussion
Valet att använda intervjuer med öppna frågor bedöms fortfarande som rätt val, eftersom det gav oss ett kvalitativt material där vi kunde närma oss våra respondenternas vardagliga kontext för att kunna få svar till vår studie (Eriksson, Barajas, Forström & Engström 2013; David & Sutton 2016). Däremot upptäckte vi vid genomgången av vår datainsamling att vi skulle behövt justera intervjufrågorna så att det var lite mer inspirerade av våra teorier. Anledningen till att det blev så här anser vi är att vi inte var riktigt helt klara med vårt syfte och våra teoretiska perspektiv när vi gjorde intervjuguiden, något som Kvale & Brinkmann (2014) trycker på är viktigt. Det var i samband med att vi genomförde våra intervjuer samt transkriberade dem, som syftet föll helt på plats och vi även kunde förankra våra teorier fullt ut. Med anledning av rådande pandemi försvårades även möjligheten att göra kompletterande intervjuer med fler frågor.
Valet att enbart intervjua utbildade förskollärare bedöms också som rätt val eftersom vi ville ha respondenter med liknande bakgrund. Vi kände dock vid genomgången och sammanställningen av resultatet att vi skulle gjort fler intervjuer med rektorer och specialpedagoger, för att få fler perspektiv från dessa yrken. På grund av den pågående pandemin och tidsbrist, beslutade vi att detta inte var möjligt att få till.
Precis som nämndes i metodavsnittet finns det en svårighet i att vara objektiv vid en kvalitativ ansats. Det försvårades ytterligare genom att vi enbart fick till intervjuer i för oss kända verksamheter på grund av den pågående pandemin, det var även denna som gjorde att vi fick lämna vår grundtanke att genomföra intervjuerna tillsammans. Trots detta tyckte vi ändå att vi kunde sträva emot att vara så objektiva som möjligt. Genom att exempelvis vid genomgången av resultatet försöka se förbi den förförståelse och kunskap som finns runt verksamheten, och enbart titta på vad som sades vid intervjun. Här hade vi en nytta av att vi var två som gick igenom resultatet tillsammans.
Genom att se till reliabilitet och validitet genom på det vis Bryman (2011) beskriver utifrån tillförlitlighet och äkthet, anser vi att till viss del uppfyller detta. Tillförlitligheten uppfylls genom kriterierna; trovärdighet, överförbarhet, pålitlighet och möjlighet att styrka och konfirmera. Det vi hade kunnat skruva till lite mer är trovärdigheten, genom att ta tillbaka resultatet till respondenterna och låtit dem läsa detta för att ytterligare bekräfta att vi uppfattat deras verklighet rätt, innan vi ansåg oss klara med studien. Som togs upp även i metoden så uppfyller vi inte heller pålitligheten helt, eftersom vi istället väljer att hålla på anonymiteten och konfidentialitet, vilket inte hade varit lika lätt om vi delat med oss fullt ut av transkriberingarna av intervjuerna.
När det kommer till att uppfylla äktheten är det första kriteriet, rättvis bild, som hade kunnat uppfyllas bättre precis som med trovärdigheten. I övrigt anser vi oss dock uppfylla äktheten och det synliggörs i resultatet utifrån vad respondenterna säger. När respondenterna lyfter under intervjuerna att vi ger dem ny kunskap och nya tankar, synliggörs både den ontologiska- och den pedagogiska autenticiteten, men också då de säger att de vill ta del av studien när den är klar. De säger även att de vill ha mer kunskap om de tysta, ängslig och oroliga barnen, mer kunskap om ångest och barn, att de vill diskutera vårt ämne i framtiden för att bättre synliggöra dessa barn och skapa ett gemensamt förhållningssätt och en samsyn, vilket visar på en katalytisk- och en taktisk autenticitet.
Vid genomgången av resultatet såg vi även att validiteten var uppfylld genom att vi enbart fått ett material som vi hade användning av, kopplat till våra frågeställningar och syfte. En tanke kring det är att vi hade en intervjuguide med öppna frågor som var kopplat till just frågeställningar och syfte, men också att vi vid intervjun kunde styra tillbaka samtalet mot vårt tänkta syfte genom de följdfrågor som vi ställde.