Förhållningssätt till sekularism & immanent kritik

Diskussionen inleds med att diskutera respektive tänkares olika förhållningssätt till sekularism samt eventuella överlappningar. Börjar vi med Taylor så diskuterar han om sekularism med fokus på vad som utgör en sekulär stat. Taylor menar att de modeller som finns idag gällande vad som utgör en sekulär stat endast fokuserar på uppdelningen mellan stat och kyrka och menar att sekularism är mer komplicerat än så. Taylor vill konkretisera vad sekularism egentligen innebär och presenterar sin modell av tre principer som han anser att en sekulär ska förhålla sig till, dessa principer är neutralitet, jämlikhet och brödraskap. Det finns mycket i Taylors resonemang som kan inspirera till att kritisera den sekulära diskursen.

Taylor diskuterar bland annat begreppet neutralitet vilket är något som den sekulära diskursen definieras utifrån. Den stora skillnaden är att Taylor uttrycker att en sekulär stat bör vara neutral gentemot alla trosuppfattningar vilket är inkluderande även för det religiösa medan den sekulära diskursen i sig ses som det neutrala i relation till det religiösa. Taylors definition av neutralitet har en inkluderande funktion där förutsättningen för att en sekulär stat ska fungera är just att ha en neutral inställning till alla, oavsett trosuppfattning vilket inte riktigt blir funktionen med att den sekulära diskursen ses som neutral. Konsekvensen blir snarare det motsatta då den bli exkluderande gentemot religiösa ifall diskursen intas och ses som dominerande.

Även Taylors diskussion om jämlikhet blir aktuellt här. För att en sekulär stat ska fungera måste det råda en jämlikhet mellan olika livsåskådningar. Taylor menar att ingen tro, religiös eller icke-religiös ska få en priviligierad status. Om vi jämför detta med den sekulära diskursen i skolan går det att ifrågasätta huruvida den diskursen har fått en priviligierad status. En förenklad bild av vad det innebär att vara sekulär anses som det normala, allt annat är onormalt.

Taylor lägger också betoning på brödraskapet där alla spirituella familjer ska få höras, något som inte heller kan sägas stämma överens med den sekulära diskursen där alla uppfattningar som inte överensstämmer med diskursen uppfattning av vad det innebär att vara sekulär i sin tur tystnas ner. På så vis kan argumentera för att Taylors beskrivning av sekularism i sig självt går att använda för att kritisera den sekulära diskursen.

Ann af Burén diskuterar semisekulära svenskars inställning till religion med målet att ifrågasätta bilden av Sverige som sekulärt i en entydig bemärkelse. Semisekulära svenskar är exempel på att det finns individer som själva identifierar sig som sekulära men som inte bekräftar den sekulära diskursen syn på religion som något förlegat eller tillhörande det privata utan ser på religion med en mer komplex inställning. Semisekuläras inställning till religion

35

utmanar synen på att sekulära människor tar avstånd till religion eftersom semisekulära laborerar med flera betydelser av religion samtidigt och i sina intervjuer uttrycka en flytande relation till sig själva och sin trosuppfattning. Kittelmann Flensner skriver att den sekulära diskursen beskriver mångas syn på sekularism och vad det innebär att vara sekulär. Denna sekulära diskurs kan beskrivas med skarpa och tydliga linjer med synen på det sekulära som jämställt, neutralt och normalt. Det af Burén bidrar med är att presentera faktiska individer som bryter ner tanken om dessa skarpa linjer. Semisekuläras sätt att resonera visar på att vara sekulär är inte så konkret som den sekulära diskursen kanske får det att låta.

Vad kombinationen Taylor och af Burén bidrar med är att representera flera nivåer i samhället. Taylors kritik riktar sig egentligen mot uppfattningen många har av vad sekularism innebär och menar att det blir ett problem när sekularism målas upp som någon form av hegemoni som avskärmar sig från inflytande och kritik. Man kan se att den Taylors resonemang är som kritik mot en hel diskurs eller sekularism som koncept och diskuterar utifrån denna kritik hur diskursen borde se ut. Vad af Burén gör är istället att diskutera sekularismens komplexitet på grupp och individnivå i samhället utifrån en svensk kontext. Vad af Burén försöker göra är, liknande Taylor, att ifrågasätta och ändra diskursen kring sekularism men utifrån att diskutera vad det innebär att vara sekulär i Sverige.

Det som blir en intressant utgångspunkt kring diskussionen om sekularism som neutral är Taylor tankar om att sekularism inte förnekar Guds existens. Utifrån den sekulära diskursen som Kittelmann Flensner presenterar så förlikas sekularism med icke-religiositet vilket innebär att det inte finns rum för Gud. Det finns likheter mellan Taylor och af Burén gällande att sekularism inte behöver förneka Guds existens. Detta går att se i af Buréns diskussion om den semisekulära svensken inställning till religion som en samtidighet⁷⁹som innebär en ”både och”

inställning i synen på sig själv i relation till religion. Taylor och af Burén visar här att sekularism inte behöver vara i motsättning till religion vilket den sekulära diskursen uttrycker.

Målet med den här uppsatsen är att kritisera den sekulära diskursen genom att använda en specifik religionskritisk strategi. Denna strategi är Stenmarks öppna strategi med fokus på immanent kritik. Varför en typ av religionskritiks strategi har valts ut är för att kritisera den sekulära diskursen är för att kritiken i sig ska bidra med något bra till undervisningen. En typ av strategi som är passande för undervisningen är enligt mig den öppna strategin som genom Immanent kritik fokuserar mer på de interna än de externa skälen vid utformning av kritik.

79 För en tydligare definition av begreppet se avsnitt 2.3

36

Taylor och af Buréns resonemang möjliggör en i sig en immanent kritik genom att de fungerar som exempel på interna skäl inom sekularism för att kunna kritisera den sekulära diskursen. Dessa interna skäl har presenterats löpande under uppsatsens gång. Exempel på dessa interna skäl är semisekulära svenskar som utgör faktiska individer som i sig kan ses som en immanent kritik gentemot den sekulära diskursen. Semisekulära svenskar visar på att det finns individer som själva identifierar sig som sekulära men som inte bekräftar den sekulära diskursen syn på religion som något förlegat eller tillhörande det privata utan ser på religion med en mer komplex inställning. Semisekuläras inställning till religion utmanar synen på att sekulära människor tar avstånd till religion eftersom semisekulära laborerar med flera betydelser av religion samtidigt där de i sina intervjuer uttrycker en flytande relation till sig själva och sin trosuppfattning. Detta resonemang kan ses som interna skäl då det kritiserar den sekulära diskursen utifrån sina egna premisser. Detta är strategi är enligt Stenmark mer fruktbar i ett sekularistiskt och pluralistiskt samhälle vilket också kan bidra till att kritiken som utgörs av Taylor och af Burén bidrar till att folk som anammar den sekulära diskursen kan ändra uppfattning kring vad det innebär att vara sekulär, vilket enligt mig är viktigt för att få en mer inkluderande religionsundervisning.

Synen på religion är den stora skillnaden mellan hur Taylor och af Burén diskuterar sekularism gentemot hur den sekulära diskursen beskriver sekuläras syn på religion. Den sekulära diskursen kan man beskriva bekräfta det som Taylor ställer sig kritisk till, alltså att man särar på ett sekulärt språk och ett religiöst språk med motiveringen att det sekulära språket är mer användbart. Det sekulära ses som det neutrala och det mer jämställda enligt de som tillhör den sekulära diskursen vilket bidrar till att religion agerar det motsatta. Problematiken med att måla upp religion som något onormalt eller oneutralt går även det att finna i Taylors resonemang. Taylor ifrågasätter västvärldens fixering vid religion och i sig vilka röster som får höras i samhället. Genom sin diskussion där han tar upp Habermas och Rawls som exempel vill Taylor understryka varför det är viktigt att alla åsikter ska få ta plats i offentligheten istället för att utveckla ett sekulärt språk vilket Habermas och Rawls föreslår men även något den sekulära diskursen förmedlar. Taylor menar att det inte finns någon anledning att peka på religion som något emot sekulära ståndpunkter och att vi behöver låta alla röster höras inte bara för att staten ska upprätthålla tre-principmodellen i form av frihet, jämlikhet och brödraskap men också för att skydda människan. Detta, tycker jag, går att härleda tillbaka till alla människors lika värde och rätten att på lika villkor få vara en del av samhället vilket är grundläggande för en demokrati.

37

Det blir som en motsatt effekt att västvärlden är så fixerade vid religion och tanken att religion är emot sekulära ståndpunkter så att det istället blir tvärt om och det sekulära är emot religiösa ståndpunkter. Det blir också tydligt genom att titta närmare på hur sekulära människor resonerar att det tydliga avståndstagandet från religion inte är lika tydligt som kanske den sekulära diskursen indikerar. Det af Burén visar genom att diskutera begreppet semisekulära är att det finns olika uppfattningar av vad det innebär att vara ”sekulär”. Att befinna sig i ett samhälle präglat av mångfald erbjuder individer möjligheter, något af Burén beskriver som samtidigheter vilket visar på nyanser och att en persons syn på religion är olika i specifika sammanhang. En tydlig kontrast gentemot den sekulära diskursen som är väldigt statisk i förhållande till religion blir de semisekuläras flytande ”både och, varken eller” inställning till hur de ser sig själva och religion vilket tyder mer på att en individs livsåskådning och trosuppfattningar är dynamisk och föränderlig beroende på sammanhang. Även om den gruppen af Burén har valt att kalla semisekulära utgör en väldigt liten del av den svenska befolkningen blir gruppen ändå ett bevis på att bara för att man ser sig själv som sekulär i ett sekulärt samhälle så kan man fortfarande i vissa sammanhang dela vissa religiösa uppfattningar.

Detta är varför Taylor och af Burén enligt mig är rimliga för att försöka nyansera bilden av vad sekularism innebär. Att vara sekulär behöver inte betyda att man är neutral och jämställd.

Jag anser att bara för att man är en del av den sekulära diskursen så är man inte neutral och jämställd på grund av hur man målar upp religion som något som onormalt och inte en del i det offentliga utan bara något som är en del av det privata. Att vara jämställd handlar om att alla ska behandlas lika vilket den sekulära diskursen inte gör. Vad Taylor och af Burén bevisar är att man inte behöver se på religion som något förelagt och något som behöver tillhöra det privata för att vara sekulär och en del av en sekulär stat. Både Taylor och af Burén målar upp en komplex bild av vad det innebär att vara människa i dagens samhälle.

En immanent kritik är möjlig när man fokuserar mer på att utveckla den interna kritiken än den externa kritiken. Således är det egentligen alla former av argument som utformas utefter meningsmotståndarens egna premisser godtagbara argument, alltså att kritiken formas utefter att förstå andra med fokus på positiv argumentation. Det är tydligt i denna uppsats att utifrån den sekulära diskursen ser många det sekulära och det religiösa som varandras meningsmotståndare. Hur denna positiva argumentation kommer i uttryck hos Taylor och af Burén i hur deras olika förhållningssätt till sekularism inte förkastar religion utan deras förhållningssätt till sekularism snarare menar att man bör förhålla sig till religion även om man är sekulär. Detta bidrar till att skulle Taylor eller af Burén utifrån hur de ser på sekularism forma en kritik mot meningsmotståndaren religion skulle denna kritik troligtvis grunda sig i interna

38

skäl och förståelse för den andra. Taylor är mer tydlig på denna punkt då han uttryckligen beskriver vikten av jämlikhet mellan trosuppfattningar för en fungerande sekulär stat vilket bidrar till att skulle han syn på sekularism utforma kritik gentemot sin meningsmotståndare skulle detta troligtvis göras utifrån premissen att alla är jämlika. Tar vi istället af Burén så är hennes semisekulära svenskar inte lika tydligt neutralt eller positivt inställda till religion. Det af Burén visar är att semisekulära svenskars inställning till religion är flytande men att det ändå finns en öppenhet kring religion utifrån den här ”både och, varken eller” inställningen. Det af Burén vill visa med att diskutera begreppet semisekulär är just att man inte ska se på de som en homogen grupp utan som individers sätt att diskutera religion. Semisekulära svenskar kan snarare beskrivas som vad de inte är än vad de är. De är inte fientliga eller likgiltiga till religion och det är här öppningen finns till utformningen av en immanent kritik finns genom att skapa en positiv argumentation kring religion och eventuellt utveckla den interna kritiken. Så länge möjligheten till att försöka förstå religion för att forma sin kritik finns är en immanent kritik möjlig. Eftersom de semisekulära svenskarna placeras mellan de konceptuella kategorierna av sekulär och religiös kan detta i sig vara skäl till att glappet mellan sin egen och menings-motståndarens uppfattningar är mindre vilket i sig kan bidra till en ökad förståelse.

Taylor och af Burén är säkerligen inte ensamma kring att fungera som interna skäl för att möjliggöra en immanent kritik. All form av kritik som grundar sig i öppenhet åt båda hållen där man är beredd att ändra sin inställning om kritiken motbevisas och där kritiken fokuserar på interna skäl utgör en immanent kritik. Detta är säkert lättare sagt än gjort. Problemet blir när man tror att ens kritik grundar sig i en öppenhet men i själva verket grundas i externa skäl, vilket jag tror är fallet hos många som befinner sig i den sekulära diskursen. Många sekulära människor är så övertygade om att deras värderingar är det rätta att vid kritik av andra blir ett otänkbart att använda sig av interna skäl istället för de externa (i detta fall sekulära) skäl som för de sekulära är så uppenbart självevidenta. Tänk att du som sekulär ska kritisera religiöst motiverat våld men kan inte göra det genom att använda sekulära skäl till varför det är fel utan måste grunda kritiken i interna och religiösa skäl för att kritiken ska få fäste. Att engagera sig i en immanent kritik är lättare sagt än gjort. Det den immanenta kritiken vill är att om vi ska övertyga andra behöver vi använda oss av interna skäl men exkluderar inte externa skäl heller.

Processen kring den immanenta kritiken är utmanande men kan i sig bidra med att alla involverande lär sig något nytt och där kritik istället utvecklas till lärdom. Det är varför den immanenta kritiken passar för att nyansera bilden av sekularism.

Då både Taylor och af Buréns resonemang kring sekularism möjliggör en immanent kritik anser jag att de är rimliga kandidater för att utforma en religionskritik passande för

39

religionsundervisningen men också passande för att utmana och kritisera den dominerande sekulära diskursen. Om vi leker med tanken att vi presenterar Taylor och af Buréns syn på sekularism i klassrummet med syfte att synliggöra att den sekulära diskursen inte är neutral så är det intressant att diskutera vad detta skulle ha för didaktiska konsekvenser för undervisningen.