Följande avsnitt kommer bland annat att visa hur den brytningstid som både kyrkan i stort och de olika församlingarna uppfattas stå inför, påverkar församlingsdiakonernas verksamhet. Trots svårigheterna att identifiera vigda diakoners särskiljande arbetsuppgifter finns stor samstämmighet runt en önskvärd ny utformning av församlingsdiakoni – både av diakonernas funk-tion och av deras personliga förhållningssätt.
En ny typ av församlingsdiakoni efterfrågas
I några av de församlingar jag undersökt, blir det särskilt tydligt att försam-lingarnas diakonala arbete befinner sig i kris. Arbetet förlorar stöd och legiti-mitet hos övriga medarbetare och hos förtroendevalda genom en verksamhet som till största delen är inriktad på traditionellt äldrearbete, och genom att vara den verksamhet som föga förändringsbenägen sackar efter och står utanför den utveckling som sker inom församlingarna för övrigt. Det diakonala arbetet har enligt många medarbetare en låg status och möts av låga förväntningar samtidigt som det saknas någon som för diakonins talan, som kan stå för eller besvara frågor runt diakoni.
Även om äldrearbetet är behjärtansvärt, kan insatserna för gamla och sjuka, för enstaka äldre på sjukhemmen förlora sin relevans när det bland annat sker en omfattande inflyttning av barnfamiljer till kommunen. (Ordförande i kyrkoråd) När den äldreinriktade diakoniverksamheten förlorar sin relevans och inte längre betecknas som ”diakoni” efterfrågar man en annorlunda diakoni-funktion. Några av de nyckelord som kännetecknar den särskilda diakoni man efterfrågar är pedagogisk, analytisk, dokumenterande och utvärderande, övergripande, samordnande, organisatorisk, nätverksinriktad och politisk.
En yttersta utpost
Diakonernas särskilda (önskvärda) uppdrag blir för det första att finnas i periferin – som en församlingens yttersta utpost i det omgivande samhället.
Diakonen blir en observatör och sensor som känner och känner av situatio-nen, behoven och den pågående utvecklingen såväl i samhället i stort som i församlingens närområde, och som har ständigt aktuell kunskap om sam-hällets insatser. Diakonalt arbete, anser många, bör därför vara extremt flexibelt till sin karaktär eftersom sociala behov är flexibla. Det bör även vara flexibelt i växlingen mellan olika plan: mellan att omfatta en kunskap såväl om enskilda utsattas levnadsvillkor som om övergripande samhälls-frågor, mellan att ha en förtrogenhet med och att möta såväl enskilda indi-vider i en utsatt livssituation som professionella aktörer på den sociala arenan samt mellan att hantera såväl utsatthetens kultur hos socialt väleta-blerade som hos socialt utslagna grupper. Här står diakonen i båda fallen inför en ”metodkris” när gamla modeller inte längre fungerar, varken i mötet med en tros- och värderingsmässigt ”ny” generation, eller i mötet med en allt ”vildare” och fördjupad social problematik.99
En förmedlande funktion
Diakonerna bör vidare ha en förmedlande funktion på två sätt: för det första i riktningen från församlingen ut i närområdet genom att upprätthålla aktu-ella kontaktytor, utveckla och ingå i olika nätverk, föra dialog om och eta-blera olika former av samarbete. För det andra genom att knyta enskilda tillbaka till församlingens verksamheter och gudstjänster, men även genom att återföra kunskaper om förhållanden i närområdet till övriga medarbe-tare. Diakoner har enligt många medarbetare särskilt ansvar för att diakoni skall genomsyra församlingens verksamheter. På samma sätt som församlingspedagoger har det övergripande ansvaret att befordra ett peda-gogiskt anslag inom alla verksamheter, har diakoner ansvar att på motsva-rande sätt befordra ett diakonalt anslag. Diakonernas särskilda uppgift är att leda, inspirera, utbilda och handleda andra människor – såväl medarbe-tare och förtroendevalda som församlingsbor, korister och ”hjälpsökande”.
Diakonen förväntas både arbeta självständigt och finnas involverad i alla olika verksamheter, bland alla olika åldrar. Diakonernas tjänster bör därför, menar man, kännetecknas av ett stort mått av frihet som tillåter en hög grad av samverkan både internt och externt. En viktig förmedlande funk-tion blir dessutom att koppla ihop skeenden och situafunk-tioner i samhället med församlingens centrum, gudstjänsten. Diakonernas liturgiska funktion fram-står ur detta perspektiv vara av stor betydelse.
99 Att beteckna sociala problem som ”vilda” innebär att det är problem som inte klart kan definieras och på vilka man inte kan uppnå någon objektivt bästa lösning (se Schön 1987;
Glavind & Kristiansen 1998).
Diakonernas liturgiska funktion
Diakonernas aktiva deltagande i församlingarnas gudstjänstfirande är emel-lertid genomgående lågt. Diakonerna har ingen given eller kontinuerlig del-aktighet varken i gudstjänstplaneringen eller i gudstjänstfirandet. I flera församlingar uttrycker präster önskemål om ett ökat deltagande i liturgin från diakonernas sida. Det tycks emellertid finnas en bristande kommuni-kation där vissa präster uppfattar det som krångligt och svårt att få diakoner delaktiga, medan vissa diakoner menar att det finns en vilja till ökad delak-tighet, men att detta skulle kräva både delaktighet i planeringen och mer kontinuerligt deltagande. Idag kan diakonernas medverkan efterfrågas med kort varsel, och om diakonen då säger nej, kan detta felaktigt uppfattas som ovilja. Kanske kan man säga att det bemötande som vissa diakoner upple-ver att de får av präster inför medupple-verkan i gudstjänstfirandet motsvaras av vissa prästers upplevelse av det bemötande de i sin tur får av diakoner inför deltagande i ”deras” andakter på sjukhem och institutioner. I båda fallen saknas en viss upplevelse av det gemensamma i uppgiften. Det finns dess-utom diakoner som av olika skäl inte vill ha någon liturgisk funktion. Ett skäl kan vara att man bor långt från den församling man tjänstgör i. Ett annat att man har valt någon annan församling som sin gudstjänstfirande församling. Ett tredje skäl kan vara att man inte känner sig bekväm i en liturgisk funktion. Tveksamhet inför diakonernas liturgiska funktion kan dessutom finnas när betoningen av det liturgiska diakonatet uppfattas stå i motsättning till ett socialt betonat och utåtriktat diakonalt arbetssätt. Även iscensättandet av ytterligare ett (liturgiskt) möte mellan präster och diakoner som saknar motsvarighet i det praktiska vardagsarbetet möts av en viss skepsis. I ett par församlingar har emellertid diakoner varit delaktiga i att utveckla alternativa gudstjänstformer som meditations- och förböns-gudstjänster samt kvällsmässor.
En fördjupande funktion
Det är inte i första hand olika diakonala verksamheter som efterfrågas, utan att diakoner som både har kunskaper om människors livsvillkor och en spe-cifik själavårdande kompetens finns till hands, och är disponibla för en fördjupad kontakt med enskilda. Då många av församlingarnas verksamhe-ter uppfattas som förytligade, efverksamhe-tersom de dels vänder sig till bättre bemedlande församlingsbor och dels saknar problemdjup, efterfrågar med-arbetarna en diakoni som kan möta enskilda som har särskilda behov av samtal eller andra insatser. Dessutom behövs en diakoni som har rätt kun-skaper för att kunna slussa enskilda vidare eller bistå dem i kontakter med andra instanser. Det är inte diakoni i form av olika nya verksamheter som efterfrågas, utan diakoni i en ny funktion. Man efterfrågar diakoner som, genom att vara väl förtrogna med både situationen i samhället och männis-kors utsatthet, får en tydligare förmedlande funktion mellan centrum och periferi. För det första mellan det centrum församlingens gudstjänst utgör
och periferin, det omgivande samhället. För det andra mellan centrum i bemärkelsen att möta människor på djupet och en mer perifer, kontakt-skapande verksamhet som övriga medarbetare bedriver. I den mån man talar om diakonernas målgrupper är det i första hand den kyrkligt distanse-rade mellangenerationen, precis som för församlingarna generellt, som är mest angelägna att nå.
Medmänsklighet och – eller professionalitet
I förra avsnittet framkom att kravet på att församlingarnas verksamheter skall hålla god kvalitet har ökat. Medarbetare i de församlingar jag under-sökt uppfattar att kyrkans framtida trovärdighet hänger samman med i vil-ken mån församlingarna höjer såväl medarbetarnas professionalitet och kompetens som kvaliteten på de insatser man erbjuder.100 Sandahl (1998) pekar på den svårighet det innebär att diakoners yrkeskunnande inte är specifikt på samma sätt som hos präster, läkare eller lärare. Har en enskild diakon uppträtt på ett mindre trovärdigt sätt, får detta andra konsekvenser än för dessa yrkesgrupper. En mindre bra lärare eller en otrevlig läkare blir inte på samma sätt som en diakon förödande för hela yrkeskårens trovär-dighet. Ett tillkortakommande tillskrivs snarare den enskilda personen. Detta ställer implicit stora krav på enskilda diakoner som förmedlare av en tro-värdig och relevant diakonisyn. ”Hade vi haft andra diakoner, hade verk-samheten sett annorlunda ut” säger en präst i en av de församlingar jag har undersökt. För att diakonin skall fungera på ett nytt sätt i församling och samhälle efterfrågar medarbetare således diakoner som kan gestalta denna nya typ av diakoni, diakoner som
- är modiga och som varken är rädda att röra sig ute i samhället eller för att möta företrädare för närområdet och människor i utsatta livssituationer
- har en stark identitet, en klar teologi, bärande idéer och nytänkande, en tydlig relation till liturgin samt kurage nog att stå upp för diakonin inför medarbetare och förtroendevalda - har en tydlig kompetens för sina uppgifter, är hantverksmässigt
kunniga, och som har förutsättningar att leda och organisera det diakonala arbetet
- fungerar på ett sådant sätt att medarbetarna känner förtroende att både samarbeta med och hänvisa enskilda vidare till dem
100 Kravet på ökad kvalitet i församlingsarbetet betonas även i andra sammanhang. ”Kvalitets-kraven förändras och höjs på många sätt för oss som ska företräda kyrkan, samtidigt som ris-ken för osynliggörande och privatisering är stor” skriver exv. biskopen i Växjö stift i sin äm-betsberättelse till 2005 års präst och diakonmöte.
- varken gör enskilda människor eller samarbetsparter till subjekt och mottagare av ”hjälp” eller av ”något trevligt arrang emang” utan finner lösningar i dialog tillsammans med enskilda - har förmågan att bedriva kulturdiakoni101 och kan ”slänga käft”
i mötet med andra aktörer i samhället.102
Ett svårlöst dilemma uppstår i församlingar där ledningen uttrycker förvän-tan på en diakoniverksamhet som riktar sig mot nya grupper och som gör detta utifrån en annorlunda funktion, men där församlingens diakoner har valt sina tjänster utifrån önskan att arbeta med äldre församlingsbor. Diakoner-na kan sakDiakoner-na såväl vilja som kompetens och fallenhet att arbeta med exem-pelvis tyngre social problematik eller ingå i nätverksarbete. En församlings-syster som innehaft samma äldreinriktade tjänst sedan 1970-talet säger att
”jag gör det jag har blivit anställd för att göra”. Även om kyrkorådet har befogenhet att ändra diakonernas arbetsinstruktioner innebär detta ingen lösning på ett sådant dilemma. En annan fråga som uppkommer är om diakoner som nyanställs skall få friheten att utveckla sina tjänster utifrån det diakonen själv uppfattar som stimulerande och väsentligt – eller om de skall anställas med krav på en specifik kompetens som svarar mot de sär-skilda behov som finns i församlingen.
Frågan om diakonernas (eventuella) professionalitet diskuteras av en rad författare. För att de diakonala aspekterna skall erkännas och beaktas menar exempelvis Engström (1996) att det
… krävs hos diakonins företrädare – vare sig de är diakoner, präster eller frivil-liga – en kompetenshöjning som syftar till ett professionellt förhållningssätt både till den egna diakonala identiteten och till det verksamhetsområde det är fråga om. (Engström 1996:70)
Sandahl (1998) pekar på svårigheten att tala om diakonen som en profes-sionell yrkesutövare. Diakonens yrkeskunnande är svårt att precisera bero-ende av att man inom kyrkan har en definition och legitimitet som inte alltid bär utanför kyrkan. ”Utövandet av diakonens yrkeskunnande ska ha sin ut-gångspunkt i kärleken” skriver hon.
Vad vi i dagligt tal menar med professionalism och vad vi menar med kärleks-gärning, är inte det enklaste att få ihop. Ofta betraktas dessa båda förhållnings-sätt som motsatser. (Sandahl 1998:13)
101 Kulturdiakoni som ett kyrkans aktiva deltagande i samhällslivet.
102 Sandahl (1998) visar i en studie att det förekommer önskemål om särskilda personliga egenskaper i cirka trettio procent av de platsannonser där församlingar sökte diakoner. Vanli-gast var att man sökte diakoner som är självständiga, kan samarbeta och som dessutom är kreativa och initiativrika (a.a:13).
Att denna dubbelhet utgör en svårighet som diakonin står inför i det mo-derna samhället, poängterar även Wadskjaer Nielsen (1997:21ff). Frågan är, menar han, hur diakonin skall kunna lösa de problem den åtar sig på ett tillfredsställande sätt – och samtidigt bevara sitt religiösa innehåll. För att leva upp till kraven på kvalitet och effektiv hjälp är det nödvändigt att tillägna sig tekniker som andra delsystem inom det sociala fältet använder sig av. Detta leder i sin tur till att samhällets krav på professionell service blir styrande även för diakonin och att dess religiösa innehåll efterhand förträngs. Eftersom diakoni är en kultur präglad av praxis, anser dock Ewalds, Fanuelsen Jensen, Lindström och Sverrisdottir (1999:12) att kvalitet i diakonalt arbete mer är en fråga om närhet, äkthet och moralitet än om professionalitet. Även Tönnäng (1999) uppfattar att personliga förhållnings-sätt formar diakonin.
Hur jag är och hur jag gör blir viktigare än vad jag gör. (Tönnäng 1999:115) Studier har visat hur socialsekreterare på ett motsvarande sätt tar sina per-sonliga värderingar och sin egen människosyn till utgångspunkt för hur de handlar i sitt arbete (se exv. Elander, Nohrstedt & Söderfeldt 1985). Detta kan leda till svårigheter att identifiera deras handlingar som professionella (Fossestöl 1997). När personliga erfarenheter, mer än yrkesgruppens acku-mulerade kunskap, ligger till grund för handlandet sker detta utifrån omed-vetna strategier. Detta resulterar i sin tur, menar Egelund och Halskov (1986), i en oförmåga hos socialarbetaren att redogöra för vad man gör och utifrån vilka metoder man handlar. På samma sätt skulle man kunna förklara den
”tysta diakonin” och oförmågan att artikulera den kunskap man förvärvat genom att konfronteras med människors skiftande omständigheter. Det är först när denna förtrogenhetskunskap artikuleras som den, enligt Bourdieu (1990), dessutom blir tillgänglig för utveckling.
En metod för diakonal utveckling
Ett sätt för de församlingar jag undersökt att främja framväxten av önsk-värd ny diakoni har varit att nyanställa personal. För det första har flera församlingar givit enskilda prästers tjänster särskild inriktning på diakoni och uppdraget att befrämja ett diakonalt arbetssätt i församlingen. Om präs-terna har haft ett arbetssätt som avviker från diakonernas traditionella har inget samarbete mellan ”diakonipräster” och diakoner kommit till stånd.
Ett exempel utgör den präst och före detta diakon, som upplever att det saknades intresse för hans tidigare erfarenheter av samverkan, nätverks-byggande och sociala projekt. En präst vars tjänst inriktats på sång och musik, samtalsgrupper och hembesök etablerade däremot ett givande sam-arbete med församlingens diakon, men inom ramen för den traditionella äldreverksamheten. Framför allt finner man tydliga tendenser att försam-lingarna ändrat inriktning på tidigare diakontjänster eller inrättat nya. Både den fackutbildning som efterfrågas och tjänsternas utformning och innehåll
utgör brott mot tidigare utformning av församlingarnas diakoniverksamhet.
Detta ställer nytillträdda diakoner inför en rad mer eller mindre uttalade förväntningar. För det första att bygga upp och ge en bild av den nya diakonin.
En nytillträdd diakon skall både utforma en för församlingen ny tjänst, upp-rätta nya nätverk till det omgivande samhället och ersätta en tidigare för-åldrad bild hos övriga medarbetare med bilden av en ny visionär, samver-kande och nätverksinriktad diakoni… För det andra att avsluta den tidigare traditionella verksamheten. Detta kan innebära att diakonen på egen hand skall avsluta eller förändra befintliga äldreinriktade verksamheter som fun-nits under en lång rad av år, trots att det inom medarbetarlaget inte alltid finns någon entydig eller gemensamt uttalad önskan om detta. Ofta finns viss äldreverksamhet som skall bevaras och som diakonen, trots egna öns-kemål och den uttalat nya inriktningen på tjänsten, tvingas ärva i befintlig form. För det tredje att bevisa något innan internt samarbete blir aktuellt.
Diakonen kan således få i uppdrag att upprätta bilden av diakoni både i förhållande till närområdet och i förhållande till det egna medarbetarlaget.
Möjligheten till stöd och samarbete inom medarbetarlaget kan försvåras av att övriga medarbetare sedan tidigare har en negativ syn på diakoni som äldrearbete och därför väljer att förhålla sig avvaktande tills man ser hur det nya arbetet utvecklas. Dessa faktorer sammantaget försätter diakonen i en orimlig arbetssituation. Uppbrottet från den gamla diakonin anses skapa oklarheter och turbulens inom medarbetarlaget i stort. Det väcks nya frå-gor bland annat om församlingssyn, diakonins teologi och liturgiska funk-tion men även runt diakonens uppdrag och vad man uppfattar att detta egent-ligen bör vara. Detta ställer i sin tur diakonen inför medarbetarnas förväntan på att kunna besvara de frågor som aktualiseras. Ibland kan oklarheterna och den (orimliga) arbetssituation diakoner försätts i resultera i att det innovativa arbetet (nätverksarbete, samarbete, självhjälpsgrupper riktat mot nya grupper som ensamstående, ensamstående föräldrar och liknande), får stå tillbaka till förmån för traditionella och administrativa uppgifter. När diakonen misslyckas med att leva upp till förväntningarna på en ny typ av diakoni och med att befästa en förändrad syn hos medarbetarlaget, kan detta bidra till att fördjupa en redan befintlig skepsis gentemot diakoner och diakonalt arbete.
Att utöva diakoni ingår enligt kyrkoordningen i varje församlings grund-läggande uppgift. Som jag har nämnt tidigare, uppfattar flertalet medarbe-tare såväl i församlingsvårdande tjänster som i tjänster av mer administra-tiv karaktär att de utövar diakoni i sitt arbete. Mot bakgrund av detta uppfattar medarbetarna att diakoni berör alla, och att diakonal utveckling är ett ge-mensamt åtagande – och inte en uppgift för enskilda diakoner. Men det finns också åsikter om att en diakonal utveckling i form av utökade resurser eller tjänster inte är aktuell innan en konstruktiv och gemensam dialog har kommit till stånd. Det finns en tydlig vilja hos medarbetarna att delta i en
gemensam dialog, och uttalade behov av att brottas med de djupa frågorna runt församlingens uppgift att utöva diakoni.
Luddigheten runt diakonin skapar förutfattade meningar och förhindrar diskus-sion, och just därför är det så viktigt med en gemensam brainstorm med idéer från många.
Detta innebär att församlingarna måste hitta former för gemensam och på-gående reflexion runt församlingens diakonala uppdrag innan de kan for-mulera en strategi för framtiden.
Det är emellertid inte bara i de församlingar jag undersökt som behovet av dialog runt församlingarnas diakonala verksamhet och uppdrag påtalas.
För att kunna möta människors behov i dagens föränderliga samhälle, me-nar exempelvis Bernström (1998:81) att det ”behövs en ständigt pågående reflexion över det diakonala arbetet, en klar blick framåt och en villighet att gå oprövade vägar samt mod att överge vägar som inte längre svarar mot behov”. På samma sätt påpekar Engström (1996:71) att diakonin, om den skall bli relevant i morgondagens samhälle, måste ”uppdatera sig och se sina insatser i ett framtidsperspektiv, med helt andra förutsättningar än idag. Diakonin måste våga ifrågasätta traditionella inriktningar”. Dag och Stål (1998:62) betonar värdet av att församlingar – trots den osäkerhet som råder kring vad diakoni är – ändå klargör vad som är diakoni i förelig-gande församling.
Inom församlingsverksamheten ökar således behovet av dialog i förändringstider. Mot bakgrund av en oklar diakonisyn och en okunskap runt diakonins identitet och funktion, och mot bakgrund av en avtagande legiti-mitet till följd av en (uppfattat) otidsenlig äldreverksamhet, framställs be-hovet av intern dialog runt diakonala frågor som synnerligen angeläget i de församlingar jag undersökt. Uppbrottet från (eller önskan om uppbrott från) det gamla skapar oklarheter inom församlingen som helhet såväl som inom
Inom församlingsverksamheten ökar således behovet av dialog i förändringstider. Mot bakgrund av en oklar diakonisyn och en okunskap runt diakonins identitet och funktion, och mot bakgrund av en avtagande legiti-mitet till följd av en (uppfattat) otidsenlig äldreverksamhet, framställs be-hovet av intern dialog runt diakonala frågor som synnerligen angeläget i de församlingar jag undersökt. Uppbrottet från (eller önskan om uppbrott från) det gamla skapar oklarheter inom församlingen som helhet såväl som inom