I de församlingar jag undersökt framkommer tydligt att den stora utmaning församlingarna står inför är att hitta vägar att såväl nå som att anpassa sitt utbud till en aktiv, kyrkligt distanserad mellangeneration som församling-arna i stor utsträckning saknar kontaktytor gentemot. Om den äldreinriktade församlingsverksamheten och hanteringen av ekonomiska medel har en tydlig koppling till diakonernas arbetsområde, framstår ambitionen att nå mellan-generationen som en gemensam angelägenhet för hela församlingen, diakoner inräknade.
Motiv till att sätta mellangenerationen i fokus
Hos medarbetare och förtroendevalda kan man finna olika motiv till varför det är angeläget att sätta just mellangenerationen i fokus. Ett första motiv är att motverka att församlingskärnan dör ut. Med ett minskande antal guds-tjänstbesökare och ett minskande antal äldre i olika verksamheter är det angeläget att nå nya grupper.
Vi måste se till så att folk kommer överhuvudtaget så att församlingen inte dör ut!
Idag finns en liten sårbar kärna i de gamla. För att skapa en ny, frisk kärna är det nödvändigt att prioritera verksamheter bland barnfamiljer och ung-domar. ”Om vi inte når ungdomarna”, säger en medarbetare, ”gräver vi vår
kyrkoavgift. ”Folk måste få veta att kyrkan är nåt att ha – inte bara andrum och musik”, menar en annan. Även ur detta perspektiv framhålls att verk-samheter för barn, familj och ungdom blir allt viktigare. Ett tredje motiv för att nå mellangenerationen, är önskan hos vissa församlingsmedarbetare att möta dem som ”är oss lika”. Det finns en ”positiv upplevelse av att kunna jobba med människor i vår egen ålder, med människor mitt i livet”. Önskan är att möta människor, såväl i verksamheter som i församlingsliv, som man själv har personligt utbyte av.
Det är viktigt att nå dem som är som man själv, och som söker det man själv söker.
Det förefaller vara av vikt att förnyelsearbete även skall vara givande för församlingens medarbetare. En generell upplevelse är dock att det är svårt att nå de grupper man önskar, inte minst de friska, resursstarka församlingsbo-rna i aktiv ålder.
Även om församlingarna uttrycker önskemål om att utöka kontaktytorna gentemot en kyrkligt distanserad mellangeneration, finns redan etablerade kontaktytor där relationerna på olika sätt skulle kunna fördjupas. En sådan kontaktyta är förrättningarna som enligt en präst ”är en privat familjeangelä-genhet för vanligt folk medan församlingens övriga verksamheter bara når en grupp som går runt på allt”. Det finns synpunkter på att församlingarna inte alltid tar dessa tillfällen till kontakt till vara, utan tvärtom att förrättningar är något som det istället slarvas med. En annan viktig, men som många uppfat-tar ofta förbisedd kontaktyta är körverksamheten. Även den, menar man, kunde fördjupas genom ett samarbete med präst eller diakon. Musikverksamheten överlag uppfattas framför allt av musikerna spela en viktig roll eftersom den attraherar vanligt folk i alla åldrar, och för att detta utbud tillåter dem att komma på sina egna villkor. ”Var och en” säger en musiker, ”är fri att uppleva musiken på sitt eget sätt”. Musikverksamheten blir dessutom viktigare i tider av förändring. Den får då en ökad betydelse som ”något beständigt som er-bjuder en kontinuitet som inte störs – eller förstörs, av övriga yttre former”.
Även om musikverksamheten å ena sidan skapar kontaktytor mot människor församlingen inte annars möter, uppfattas utbudet å andra sidan till stor del bestå av kyrkomusik för ”bildade personer”. En musik som vissa anser kostar mycket utan att bidra till att bygga församling. Församlingarnas diakoni-mottagningar utgör en tredje kontaktyta mot mellangenerationen, både ge-nom den traditionella besökaren, en medelålders man med missbrukspro-blem, och genom en ökande andel kvinnor. Många av dessa är ensamstående mammor som söker sig till mottagningen antingen för att få ekonomiskt bi-stånd eller för att samtala. En fjärde kontaktyta är föräldrar som har sina barn i kyrkans barntimmar eller kyrkans förskola, föräldrar som kommer till den öppna förskolan och konfirmandföräldrar. Vid sidan av enstaka föräldradagar eller träffar saknar flertalet av de församlingar jag undersökt mer utvecklade kontakter med föräldragruppen.
Även om det finns tydliga önskemål om och behov av ett förnyelsearbete, vittnar många medarbetare om hur svårt det är att få önskvärd utveckling till stånd. En tidigare utredning som genomfördes i en av de församlingar jag undersökt, pekade år 1990 på behovet av ett metodiskt tillvägagångs-sätt för att nå ut till yrkesverksamma åldrar (Nordanstig 1990:115).
Biskopsvisitationen sju år senare i samma församling påvisade att ingen egentlig utveckling av detta slag hade skett. Biskopen såg detta som ”en utmaning till församlingarna att möta. Detta gör kanske livet lite besvärli-gare eftersom man måste finnas tillgänglig där folk finns och inte bara inbjuda till grupper”. Ytterligare tre år senare, år 2000, hade ännu inga större förändringar ägt rum. ”Vi är fast i gamla system och blundar för nya möjligheter” samt ”mycket går i gamla hjulspår – oavsett hur samhället förändras” är utsagor från medarbetare som belyser detta. Mot bakgrund av församlingens mycket konservativa karaktär uppfattar dock en medar-betare de alternativa gudstjänstformer som utvecklats som en ”mini-revolution”.
Nya sätt att nå mellangenerationen
Alternativa gudstjänstformer där förbönsmässor, Taize-, sinnesro- och meditationsgudstjänster utgör de vanligaste, är en av tre olika metoder som kommer till användning när medarbetare i de församlingar jag undersökt försöker etablera nya kontaktytor mot en kyrkligt distanserad mellan-generation. En andra metod är att bjuda in till föreläsningar runt teman som
”att vara förälder”, ”att vårda kärleken”, ”sorg” eller ”föräldrarollen”. En tredje metod är att inbjuda till grupper av olika karaktär. Det betonas att grupperna skall fungera på ett nytt sätt; lite enklare, roligare och med beto-ning på ömsesidigt stöd deltagarna emellan. Föräldrar är en angelägen målgrupp, men medarbetare nämner även nyseparerade, singlar, kvinnor generellt och unga sörjande. Grupperna skulle kunna ha formen exempelvis av äktenskapsskola, samtalsgrupper, ”modernt syföreningsprojekt” eller självhjälpsgrupper.
En församling som kan tjäna som exempel på hur dessa tre metoder tillsammans skapar en modell för förnyelsearbete, är Högsbo församling i Göteborg.104 Där etablerade man nya kontaktytor gentemot mellangenera-tionen genom att, som ett första steg, inbjuda till en öppen och kravlös mötesplats. Där samlas människor runt föredrag med hög kvalitet ”av nå-gon som brottas med sanningen”, men inte givet utifrån ett kristet perspek-tiv. Som ett andra steg avslutas föredragen med en enkel mässa, i en alter-nativ form ”anpassad efter dagens behov”. Utifrån denna inledande, öppna kontakt föds behov och efterfrågan på fördjupning som, i ett tredje steg, tar form i olika grupper. Olika teman för dessa är bland annat djupmeditation, aktiv avslappning, heliga texter, självkänsla, och man erbjuder även bibel-och drömgrupper. Genom denna modell sägs kyrkligt distanserade ges
möjlighet att ”närma sig det teologiska genom djupet av sitt eget liv”. Men även på ett önskvärt förnyelsearbete följer särskilda svårigheter. Erfaren-heter från Högsbo pekar bland annat på att nya, öppna verksamErfaren-heter som berör livsväsentliga frågor i en form som mellangenerationen godkänner drar mycket folk, vilket i sig kan vara svårt att hantera. Det drar dessutom en hel del ”svåra” människor, som man inom församlingen kan sakna förut-sättningar att bemöta på ett bra sätt. I det följande får medarbetare från en av de församlingar jag undersökt, artikulera andra svårigheter som kan uppstå till följd av ett genomfört förnyelsearbete.
Ett genomfört förnyelsearbete – och de svårigheter som följer på detta I en av de församlingar jag undersökt påbörjades ett medvetet förnyelse-arbete i mitten av 1990-talet. Målet för detta var att utveckla nya gudstjänst-former och skapa nya kontaktytor just gentemot en kyrkligt distanserad mellangeneration. Genom förnyelsearbetet iscensatte man många av de förändringar som övriga församlingar ser som eftersträvansvärda. Man omprioriterade i verksamheterna från den ”gamla tantkyrkan” till mellan-generationen, deras barn och ungdomar. Man satsade på att utöka och skapa nya relationer till närområdet, bland annat genom en medveten informations-strategi och en profilering i vissa prästtjänster mot föreningsliv och organi-sationer. Team utvecklades, dels inom två av distrikten där respektive ar-betsgrupp utgjorde ett team, dels i form av olika team inom ett tredje distrikt – runt vuxenarbete, runt barn och ungdomsarbete. Dessutom skapades tvär-grupper inom församlingen runt olika aktuella utvecklingsområden. Utrym-met för att utveckla nya gudstjänstformer var stort. Även om många medar-betare är stolta över det arbete som idag bedrivs inom församlingen, ser man vissa svårigheter, eller risker som följer på förnyelsearbetet. Det är risker som främst medarbetarna i det ”centrala” distriktet (där kyrkoherde, kanslichef och administration sitter och församlingens huvudkyrka finns) lyfter fram.
En första risk som påtalas är bristen på kontinuitet. En stor personalgrupp omfattar anställda med olika syn på vad en församling bör vara. Detta kan i sin tur ge olika inriktningar och en spretighet i verksamheten. Med olika medarbetare kommer nya eller olika målgrupper i fokus, och risken finns, menar en medarbetare, att verksamheter bygger mer på ”trender än uthål-lighet”. Det startas olika aktiviteter som sedan rinner ut i sanden – kanske för att det inte kommer några besökare eller för att det saknas just uthållig-het. Samma brist på kontinuitet påtalas i gudstjänstlivet. Olika präster ord-nar gudstjänster av olika slag, inte minst temagudstjänster runt många olika målgrupper. Det saknas dessutom kontinuitet i gudstjänstens hela längd, det vill säga, att den enskilda kyrkobesökaren är lika viktig från välkomnandet, i gudstjänsten som vid kyrkkaffet. Idag, menar någon, kan enskilda perso-ner lätt förbli osynliga besökare i samband med gudstjänsterna. Dessutom kan strävan efter kvalitet i församlingsarbetet ge upphov till ständiga
utvärderingar och förändringar i verksamheterna. Den stabilitet som kan behövas som motvikt till ett förändringsarbete saknas. Vissa medarbetare ser för det andra en risk för ”förflackning” när verksamheten från en tidi-gare alltför traditionell inriktning, presenteras i en ”helt ny förpackning”.
Med detta nya avses bland annat tendensen att hålla allt så allmänt som möjligt.
Det som breder ut sig blir Gud som jag uppfattar honom – och inte kyrkans Gud.
Som motvikt till en alltmer psykologiserande och terapeutisk kyrka utma-nas församlingen, menar vissa medarbetare, att leva med i tiden men med modet att vara en kristen kyrka med en bevarad klassisk kristen tro där begrepp som synd, skuld och ånger spelar en central roll. En tredje risk är att vissa grupper till följd av förändringsarbetet inte längre känner sig hemma i församlingen. Utvecklingen har gått för fort, det är ”för mycket nymodig-heter och för mycket lek”. Yngre har prioriterats på bekostnad av äldre, dels då mindre tid ägnas åt de äldre, dels då utbudet är dåligt anpassat till denna åldersgrupp.
Även i gudstjänsten satsar man på de yngre fast det är de äldre som vill ägna sig åt kyrkan!
I det nytänkande som präglat den aktuella församlingen sedan mitten av 1990-talet, har ambitionen varit att skapa kontaktytor mot kyrkligt distanserade församlingsbor, inte minst genom att ge utrymme för nya gudstjänstformer.
Detta, menar några, har medfört att församlingen blivit för ung för äldre församlingsbor, som saknar de traditionella formerna. När äldre kyrkovana uteblir från gudstjänsterna medför det i sin tur att den församlingskärna som tidigare fanns och som bland annat utgjorde en förebild för yngre kyrko-ovana gudstjänstbesökare, inte längre finns. ”Det saknas” säger en medarbetare,
”en församling som tar emot och som bär de nya”. Allt tydligare har ett tidigare sätt att växa in i en församling ställts mot ett nytt sätt för enskilda att sporadiskt söka sig till verksamheter eller gudstjänster som är attraktiva, där det erbjuds något som är ”extra”. På så sätt blir många av dem som möter i verksamheter och gudstjänster engångsbesökare. Detta genererar i sin tur frågor dels om hur man väcker en levande tro under dessa nya villkor, dels om hur medarbetarna i längden skall kunna producera utbud lockande nog för enskilda att komma till kyrkan. Det väcker även frågor om vad som sker när ett sådant utbud saknas? Medan en del medarbetare betonar behovet av att bygga en församling inifrån med förkunnelse och gudstjänst i centrum frågar sig andra – en församling, för vem? För några av medarbetarna finns inte det personliga behovet av att dela ett församlingsliv, utan på samma sätt som
”engångsbesökarna” tar man del av det utbud, vid det tillfälle, i den kyrka som man upplever som väsentligt. Och oavsett vilken syn man har, är det endast ett fåtal av medarbetarna som har sitt privata församlingsliv förlagt
Även om vissa medarbetare menar att det saknas en kärna av kyrkovana församlingsbor, så finns dock ett antal personer som har gjort distriktet till sin kyrka. Dessa personer utgör en annan kärna, som består av både ”van-liga” människor och äldre men även periodvis sköra människor och en del kroniskt psykiskt sjuka.
Det blir markant med de udda människor och de kufar som virvlar in i det lite lugnare bakvattnet i församlingshemmet. (Kvinnlig präst)
Att dessa enskilda söker sig till distriktet uppfattas som i grunden bra, men det skapar även ett identitetsproblem. Att bygga församling är en fråga om utbyte människor emellan. Med alltför många sköra människor hamnar ens-kildas behov snarare än ömsesidigheten i förgrunden. Bilden av en försam-ling som även omfattar de starka och kreativa personerna som kan skapa jämlika möten mellan varandra saknas. ”Ställer man sig utanför och tittar så förstår man att det är svårt för människor i närområdet att identifiera sig med kärnan” säger en medarbetare, och en annan anser att kärnan består av ”lustiga människor som man inte vill ha som sina vänner.” Ytterligare en medarbetare menar att församlingen har en mycket medveten social profi-lering, men att den kanske inte skall exponeras i gudstjänstlivet. Risken finns att kyrkan blir ”full av loosers och inte en plats för stillhet och vila”.
Detta kan kanske tolkas som en farhåga att den vanligaste metoden för att nå önskvärda målgrupper, nämligen alternativa gudstjänster, då förlorar sitt syfte. Företrädare för närområdet betonar emellertid vilken betydelse det har för enskilda, socialt utsatta att delta i församlingens olika verksamhe-ter, och man nämner bland annat möjligheten att delta i gudstjänstfirandet.
En medarbetare anser att frågan om vilka som utgör kärnan, är ointressant.
Det enda viktiga är hur församlingen dels skall kunna ge ”kyrklig verksam-het till så många som möjligt på de villkor de vill ha”, dels skall kunna möta dem som faktiskt kommer.
Ett förnyelsearbete kan sägas synliggöra olika konflikter som medarbetar-lagen ställs inför. Man nämner bland annat konflikten mellan att bli för utslätad i sina försök att nå ut och att bli för smal och exklusiv genom att inte försöka; mellan att bli ”grädde på moset” för bättre bemedlade och att satsa resurser på synligt utsatta grupper; mellan att bedriva gränsöverskri-dande förnyelsearbete och att stärka församlingskärnan. De motsättningar mellan bevarare och förnyare som kommer i dagen, kan ses som en speg-ling av relationen mellan vad Bäckström (1997:94) betecknar som kyrkoorienterad religiositet å ena sidan och livsfrågeorienterad religiositet å andra. Medan den kyrkoorienterade religiositeten minskar särskilt tydligt i storstäderna, anser Bäckström att det ligger nära till hands att anta att denna nedgång delvis kompenseras av en uppgång i livsåskådningsrelaterad religiositet. Ett mål för förändringsarbetet som genomförts har varit att ”möta de andliga sökarna i samhället”. Det är i första hand i städerna, menar Bäckström (a.a:81ff) som man finner ett livsåskådningsfolk som har en
överrepresentation av yngre, välutbildade kvinnor, som oftare tror på en ande eller livskraft än på en Gud. Det är också kvinnor som utgör den primära målgruppen inom mellangenerationen som medarbetarna i de för-samlingar jag undersökt vill nå. I två distrikt utgör barn- och familjearbetet teamets gemensamma målgrupp. I ett tredje distrikt riktas fokus mot ”kvin-nor mitt i livet” bland annat genom Lustgården, en träffpunkt för mammor med barn där man erbjuder samtalsmöjligheter, caféföredrag, babymassage och dans med barnen, och genom ”Lugna quinnotimmar”, en retreat för unga kvinnor med barn som innefattar meditation, helig dans och en mässa.
Därutöver genomför en av församlingens präster årliga retreater för kvin-nor från hela Stockholmsområdet. Ett av distrikten har dessutom ställts inför en särskild utmaning när hela arbetslaget under ett kommande år skulle bestå av enbart kvinnor.
Många [besökare] tänker manligt. Nu får de möta något nytt! (Kvinnlig präst) Den traditionella äldreverksamhet som diakonerna bedriver i de försam-lingar jag undersökt når i huvudsak äldre kvinnor, och även där en diakonal nystart är för handen, tenderar kvinnor, om än yngre, att hamna i fokus.
Inför nystarten betonas vikten av kontaktskapande ”lobbyarbete” och in-venteringar av situationen i närområdet. Intentionen är att diakonin å ena sidan skall växa fram utifrån de behov som finns, och å andra sidan ta form utifrån enskilda diakoners önskemål och intressen – men i dialog med öv-riga medarbetare. Diakonernas intressen och behoven i närområdet före-faller överensstämma med en övergripande prioritering av föräldrar (läs mammor) och barn. Den målgrupp som står i fokus för diakonernas engage-mang är alltså i hög utsträckning kvinnor. Det beror dels på det ökande antalet kvinnor som söker sig till diakonimottagningarna för ekonomiskt bistånd och samtal, dels på de grupper och föreläsningar som har kvinnor som målgrupp. Diakoner inbjuder bland annat småbarnsmammor, ensam-stående mammor, frånskilda kvinnor och arbetslösa kvinnor till samtals-grupper runt olika teman som ”andlighet och tro”, ”beroende och andlig-het” eller ”kvinnors vrede”, samt till matlagningsgrupper, skrivarverkstad och dialoggrupper. Dessutom har man riktat särskilda erbjudanden om re-sor och sommarläger till fattiga och/eller ensamstående mammor.
Utvecklingen inom FöräldraDialogen kan spegla en svårighet som mö-ter i verksamhemö-ter med ett övervägande kvinnligt deltagande. VuxenDialog, som sedan 1989 utvecklats i Viksjö församling, har blivit en i församlings-sammanhang allt vanligare pedagogisk modell för samtalsgrupper. Hösten 2001 utgjorde exempelvis denna modell ett av de arbetsredskap som bli-vande diakoner förväntades tillägna sig under sin karitativa profilutbildning vid Ersta Sköndal Högskola (vilket dock väckte viss kritik bland studen-terna). Det övergripande syftet med modellen är att möta behovet hos tret-tio- till femtioåringar av att tillsammans med andra vuxna ”fundera över
är FöräldraDialog som vänder sig till föräldrar, men där det huvudsakligen är mammor som ingår i dialoggrupperna. En alltför påtaglig dominans av kvinnor i grupperna är problematisk menar Alwall (2001), och han lyfter fram betydelsen av en dialog som innefattar och erbjuder både mammor och pappor ett föräldrastöd. När pappor inte inkluderas riskerar dialogen i sig att befästa en ordning som gäller i alltför många familjer, att det framför allt är kvinnorna som engagerar sig för barnen och deras situation. ”Ur detta perspektiv” skriver Alwall, ”borde kanske papporna ha ett alldeles särskilt behov av dialogen”, en dialog som kan skapa möjligheter såväl till identifikation med som insikter genom andras erfarenheter (a.a:76).
Om insatser mot den aktiva mellangenerationen förefaller få allt högre prioritet i de församlingar jag undersökt, visar följande avsnitt hur insatser mot särskilt utsatta och/eller marginaliserade grupper ges fortsatt låg – och om möjligt ännu lägre prioritet än tidigare.