Förskollärarnas expertis

I inläggen kan skribenterna ses ha en identitet som experter inom olika kunskapsområden. Deras identitet som expert möjliggörs eftersom den är i motstånd till föräldrarnas identitet som okunniga eftersom en identitet inte är möjlig om den inte är i opposition mot någon annan (Bergström & Boréus, 2000; Laclau & Mouffe, 2008), i detta fall föräldrarnas. Skribenternas expertis berör olika områden, bland annat skriver skribenten i inlägget om separerade föräldrar att “[…] det finns miljoner anledningar till att förhållanden kan ta slut. Jag tänker inte räkna upp dem [...]”, “Era barn bearbetar morgonens trauma på förskolan […]” och “[...] en gruppkram vid överlämning borde inte vara för mycket begärt [...]” (Nilsson, 2016, s. 1-2). Utifrån dessa uttalanden skulle skribenten kunna förstås vara expert både inom barnpsykiatri och familjeterapi, vilket i en annan diskurs är andra yrkesgruppers kunskapsområde.

33

I inlägget om sjuka barn har skribenten mer en medicinsk expertis som kan tolkas ingå i hans kunskapsområde. Smittorisk, när barnet är friskt nog att kunna gå på förskolan och vilka regler som gäller vid kräksjuka är något som han uttalar sig om. I inlägget står det:

Är barnet snorigt med genomskinligt snor så smittar det och fler barn kan bli smittade. Är snoret grönt så är det troligtvis infekterat och barnet har förmodligen varit förkylt länge, då kan det behöva läkarvård. (Ramirz, 2015, s. 2).

Subjektet, förskolläraren, i diskursen i inläggen om sjuka barn och separerade föräldrar kan därför ses som fragmenterat. Anledningen till detta är att subjektet har en position som är baserat på skribenternas diskurs. Förskollärares och föräldrars identitetsbildning har därför skett i och genom den diskursen skribenterna konstruerat. Det vilar därför inte enbart på sig själv vilket enligt Laclau och Mouffe (2008) menar ger subjekt olika handlingsutrymmen beroende på vilken diskurs de är i. Det är därför diskursen som skribenterna är i som gett dem handlingsutrymme att inta den positionen som de gjort. I en annan diskurs hade deras handlingsutrymme varit begränsat och de hade inte kunna positionera sig som experter inom bland annat den psykiatriska och medicinska diskursen. Detta kan också tolkas som att skribenterna försöker skribenterna att utmana rådande samhällsuppfattningar om förskollärare. Enligt Laclau och Mouffe (2008) kan detta tolkas som att skribenterna försöker utmana en hegemonisk praktik som säger att förskollärare är en underordnad grupp.

I inlägget om 10 saker att störa sig på utger sig inte skribenten för att vara den typen av expert som skribenterna i de andra två inläggen gör. Hon framställer sig mer som en expert om förskolans praktik, vilket även redogjorts för tidigare i analysen. Att se sig själv som expert om förskolans praktik kan tolkas som mer befogat än de två andra skribenternas expertis inom medicin och psykiatri. Skribenten till inlägget om 10 saker att störa kan ses som en expert inom ett område hon behärskar, tack vare hennes arbetslivserfarenhet och formella utbildning. Skribenten till detta inlägg kan också förstås fått sin identitet genom att vara i opposition mot föräldrarna. I detta inlägg handlar oppositionen mer om att föräldrarna inte vet vad förskolans praktik är till skillnad från skribenten.

Skribenterna till alla tre inlägg har därför konstruerat en diskurs där förskollärare har en position som experter.

34

Detta kan tolkas som att skribenterna ser på omgivningen genom ett filter som säger att de är experter på barn och förskolan och det är inte föräldrarna. Enligt Bergström och Boréus (2000) erbjuder varje diskurs en person ett sådant filter och detta filter kan därför förstås vara orsaken till att föräldrar av skribenterna ses som motsatsen. Hade skribenterna haft en annan position hade därför föräldrarna setts genom ett annat filter och diskursen som skribenterna konstruerat haft ett annat innehåll.

I inläggen framställs inte bara förskollärare som experter, utan de kan även förstås som några som, enligt dem själva, står på barnets sida, vilket i första hand gäller inläggen om sjuka barn och separerade föräldrar. De beskriver bland annat att barn gråter för att de är trötta, att föräldrarna är respektlösa mot dem och att barnen är det käraste föräldrar har och trots detta behandlar de dem inte väl (Nilsson, 2016; Ramirz, 2015). I inlägget om 10 saker att störa sig har inte skribenten skrivit fram detta lika tydligt men det finns. Meningar som att: ”[…] ditt barn vill inte svettas […]” och ”[…] låt ditt barn ha […]” kan ses som formuleringar som syftar till att visa att barnens behov är i centrum (Segersten, 2015).

Dessa uttalanden skulle kunna tolkas som att skribenterna har konstruerat en diskurs som säger att de till skillnad från föräldrarna står på barnens sida. Detta kan tolkas som motsägelsefullt eftersom inläggen om sjuka barn och 10 saker att störa sig på inte utgår från en diskurs som säger att omsorg är en del av förskolans praktik. I inlägget om sjuka barn framställs det istället att förskolan skall bedriva verksamhet som har ett pedagogiskt syfte där förskollärares jobb inte är att torka snoriga näsor:

Förskolan är inte längre en plats där man som förälder kan lämna barnet för så kallad barnpassning. Förskolan har en läroplan att gå efter och vi har en pedagogisk verksamhet vi måste driva. (Ramirz, 2015, s. 2)

I inlägget om 10 saker att störa framgår det också att förskolan gör mer än att ägna sig åt omsorg, och att de inte arbetar med barnpassning. Hon skriver att de inte är några barnvakter när föräldrarna går på gym eller fikar och föräldrar inte förstår att förskollärare är välutbildade (Segersten, 2015). Hon skriver:

Tänk att det är så förvånade för många att förskollärare är välutbildade. 3,5 års utbildning för att leka och byta blöjor? Ja, vi har ju inte lärt oss något mer (alls) under de 3,5 åren. Var glada och känn er trygga med vilken kompetens just ditt barn omges av. (Segersten, 2015, s. 2)

35

5.2 Diskursen utifrån ett professionsteoretiskt perspektiv