Arbetskompaniernas förhistoria
3. Förslag till motverkande av den försvarsfientliga verksamheten 1921 års betänkande
I 1921 års betänkande föreslås inrättande av ett särskilt förband för mot verkande av den försvarsfientliga propagandan. Till detta skulle agitato rer kunna överföras. Kommitten, vars uppgift var att utreda omfattning en av den försvarsfientliga propagandan och lämna förslag till åtgärder, lämnade inget lagförslag i denna del.32 Istället åberopades, med vissa jus
teringar, det betänkande om isoleringsavdelning som hade lämnats 1917. Frågan om inrättande av ett disciplinförband hade varit aktuell sen 1896 då armens disciplinkompani avvecklades. Detta hade existerat i oli ka former sedan 1798. Till kompaniet hade värvade och avskedade solda ter kunnat förpassas och sysselsättas med arbetstjänst. Efter dess ned läggning hade militären påtalat den försämrade disciplin som hade följt, särskilt inom flottan.33 I ett betänkande från krigslagstiftningssakkunniga 1906 ingick ett förslag om inrättande av en disciplinavdelning. Detta föll vid riksdagsbehandling 1908 då den militära rättegångsordningen inte ha de behandlats vid samma riksdag. I ett förslag från civilkornmissionen 1912 föreslogs att stamanställda som hade blivit "utstraffade" skulle kun na överföras till disciplinförband. Vid remissbehandling av detta förslag framkom att militären var oenig om hur tjänsten vid sådant förband skul le bedrivas, om den skulle bestå av arbeten eller militär träning. Då rege ringen lade fram en proposition till ny värnpliktslag 1914 ingick ett förslag till isoleringsavdelning för indisciplinärt manskap. Riksdagen godtog inte denna del av propositionen. Istället hemställdes om utredning av frågan. Som orsak framhölls dels att det rådde oklarhet om hur förslaget skulle genomföras, dels den ojämnhet i tillämpning förbanden emellan som ha de rått vid uttagning till det gamla disciplinkompaniet och att propositio nen inte innehöll något förslag till lösning härav.34 I 1917 års betänkande
föreslås inrättande av en för hela krigsmakten gemensam isoleringsav delning. Till denna skulle manskap kunna överföras och hållas avskild från övrig trupp. Förutsättning för överföring var att manskapet, såväl meniga som stamanställda, hade dömts för brott i viss omfattning samt hade ett demoraliserande inflytande på det övriga manskapet. 35 Just det
stamanställda manskapet tycks ha utgjort ett problem i detta avseende. Detta togs upp i några artiklar i Svensk Militär Tidskrift (SMT) 1917-18 där underbefälsproblemet behandlades. Det framhålls hur dåliga element bland volontärerna genom utstraffning blev fria från sina anställningar i förtid. Då de återkom till tjänstgöring som värnpliktiga utgjorde de ofta disciplinproblem. 36
Beslut om överföring till isoleringsavdelning föreslogs delad mellan krigsrätt och militär chef. Krigsrätt skulle företa utredning. Om den till styrkte låg beslutet hos fördelningschef. Vid avstyrkan föll frågan.37 Tjänsten vid isoleringsavdelning föreslogs bestå av både arbets- och mili tärtjänst. Det senare var nödvändigt då det förutsattes att den överförde skulle återgå till sitt ordinarie förband. Man menade att Sverige vid mo bilisering måste ta tillvara varje vapenför man. Det betonades att över föring inte skulle betraktas som ett straff. 38 Kommitten tog inte ställning till isoleringsavdelningens organisation eller uppgifter vid mobilisering. Det föreslogs att Konungen då skulle fatta beslut om dess fortsatta exis tens. 39
I 1921 års betänkande föreslogs att försvarsfientliga agitatorer borde kunna överföras till isoleringsavdelning utan att ha dömts för brott. Där emot skulle vederbörande ha överbevisats om sin agitatoriska verksam het. Denna prövning skulle göras av krigsrätt. Återflyttning till ordinarie förband borde i regel ej ske. Betänkandet är väldigt kortfattat i denna del och det framgår ej heller här vad som skall ske med isoleringsavdelning el ler agitatorer vid mobilisering. Att kommitten inte lämnade ett mer ge nomarbetat förslag är märkligt med tanke på dess uttalande att ett över förande till isoleringsavdelning torde vara det effektivaste sättet att mot verka den försvarsfientliga propagandan.40 Ej heller lämnades något sär skilt förslag om hur man borde förfara för att identifiera och åtgärda den kategori som enligt betänkandet fullgjorde sin militärtjänst för att an vända sina militära kunskaper i revolutionärt syfte.
De militära myndigheterna ombads i sina inlagor till kommitten att lämna förslag till motverkande av den försvarsfientliga propagandan. 41 Allmänt önskades skärpt lagstiftning såsom inskränkning i yttrande- och tryckfriheten, kriminalisering av den enskilda muntliga propagandan och skärpt straff för överfall på uniformsklädd samt en förbättring av under befälets ekonomiska omständigheter. Av 74 inlagor från armen föreslogs i sexton att visst manskap borde kunna avskiljas från övriga.
Av dessa kom sex från förbandschefer inom fjärde armefördelningen d v s den som enligt Ericsson var minst anstucken av den försvarsfientliga propagandan.42A v de anträffade yttrandena från marinen är det endast chefens för kustartilleriet som innehåller ett sådant förslag. Dessa förslag
är dock inte så pass utvecklade att det av dem framgår hur de skall ge nomföras avseende grunder för avskiljande, rättslig procedur eller tjäns tens bedrivande för de avskilda.
I samband med remissbehandling av 1917 års betänkande av isolerings avdelning framförde en minoritet av myndigheterna önskemål att utnytt ja detta institut för dem som bedrev försvarsfientlig propaganda.43 Här
framträder ingen enhetlig uppfattning om hur det borde realiseras eller hur tjänsten vid förbandet skall bedrivas. Endast i ett yttrande lämnades förslag till hur man borde förfara med de överförda vid mobilisering. Det var chefen för fälttelegrafkåren som menade att utbildningen vid avdel ningen borde bedrivas så att de som varit vid avdelningen skulle sättas samman i förband för särskilda uppgifter i krig. I sin inlaga om den för svarsfientliga propagandan tog han inte upp frågan om avskiljande av manskap.
Ett yttrande är särskilt intressant att notera. Det lämnades av inspek tören för flottans övningar till sjöss och är författat av hans juridiska bi träde, krigsdomare Gunnar Collin. Denne hade strax innan utsetts till le damot i kommitten för utredande av den försvarsfientliga propagandan. 44 Collins yttrande överensstämmer till del med vad som senare föreslogs i 1921 års betänkande. Han menade dock att utredning och prövning om överföring borde göras av en kommission, bestående av regementsofficer och auditör, med rätt för den till överföring föreslagne att få ärendet prö vat av krigsrätt.
På en punkt var kritiken av 1917 års betänkande enig. Det gällde den formella processen för överflyttning. Den ansågs för omständlig och lång sam. Men framför allt lämnade det inte tillräckligt med utrymme för för bandschefernas omdöme. Dessa visste bäst vilka som utgjorde disciplin problem. Därför borde krigsrättens roll minskas. Denna synpunkt dela des av krigshovrätten som var enda icke militära remissmyndighet. Krigs rätt hade tilldelats en utredande roll istället för dömande som borde till komma den som domstol.45
I 1921 års betänkande lämnas inget lagförslag i delen om isoleringsav delning. Det görs däremot beträffande flera andra förslag som tas upp i betänkandet. Ett av dessa avsåg att motverka den enskilda muntliga pro pagandan. Vad det här handlar om är kriminalisering av uppmaning till brott. Enligt gällande rätt straffades inte den som enskilt uppmanade till brott såvida brottet inte blev utfört. Då kunde dömas för anstiftan. Där emot var offentlig uppmaning straffbar. Denna fråga var inte ny. Redan 1887 och 1889 hade riksdagen antagit lagar som kriminaliserade förledan de till ohörsamhet mot lag eller laga myndighet. Syftet var då att åtkom ma den socialdemokratiska agitationen.46
Kommittens förslag syftade till en begränsad utvidgning av det straff bara området för brottsuppmaning så att militärs enskilda muntliga ytt randen i försvarsfientligt syfte kunde straffas. Vidare innebar det att civi list som förledde militär till rent militära brott kunde straffas för anstif-
tan. Det var ej möjligt med gällande rätt då olika strafflagar gällde för militär och civilist.47
Vidare föreslogs utökat skydd för uniform innebärande att även det fast anställda manskapet omfattades av reglerna om ämbetsskydd. Ett särskilt straff föreslogs för den som med våld eller hot försökte hindra nå gon att ta anställning vid krigsmakten.48
I inlagorna till kommitten hade framkommit missnöje med det nyligen inrättade militieombudsmannaämbetet (MO). Det framhölls att det före kom obefogade anmälningar.49 Det ledde till förslag att MO skulle ha skyldighet att till åklagare överlämna anmälan som syntes vara obefogad och innehöll ärekränkande uttalanden. För att minska möjligheterna för press att utnyttja anmälningar i försvarsfientligt syfte föreslogs att endast åtgärdade anmälningar skulle diarieföras.50
Dessutom föreslogs ändring i lagen från 1906 med förbud för krigsman skap att delta i viss sammankomst. Det var en av de s k Staafflagarna. Denna lag hade visat sig lätt att kringgå genom att mötesarrangörer und vek annonsering eller föregav annat innehåll än det faktiska. Betänkan dets förslag innebar att sammankomster rörande försvarsfrågor inom fem kilometer från plats där trupp var förlagd måste vara tillståndsgiven. Till ståndsgivare skulle vara skyldig underrätta militär befälhavare.51
1929 års utlåtande
1921 års betänkande om den försvarsfientliga propagandan blev inte re missbehandlat i sedvanlig ordning. Först 1929 då regeringen åter tog upp denna fråga anmodades cheferna för general- och marinstaberna att yttra sig över detta och lämna förslag till åtgärder. 52
Under 20-talet hade Sveriges försvarsväsende avsevärt reducerats ge nom 1925 års försvarsbeslut. En följd härav var kategoriklyvning av de värnpliktiga. Av åldersklassen skulle cirka 15.000 tilldelas linjetjänst och resten ingå i den s k ersättningsreserven.53 De förra fick militär utbildning för krigsplacering på fältförband medan de andra erhöll en mycket kort militär utbildning. Huvuddelen av deras tjänstgöringstid ägnades åt hand räckningstjänst. Vid mobilisering skulle denna kategori rycka in till depå förband för ytterligare militär träning för att sedan ersätta förluster vid fältförbanden eller ingå i nyuppsatta sådana.54
Genom denna kategoriklyvning öppnades möjlighet för militären att undandra de fredstida fältförbanden icke önskvärda element. Av de mili tära yttrandena över försvarsrevisionens förslag framkommer dock inga sådana önskemål. 55
Detta togs dock upp i samband med justitiedepartementets utredning om den försvarsfientliga verksamheten 1929. I sitt yttrande över 1921 års betänkande föreslog generalstabschefen att kommunister inte skulle ges anställning vid försvaret och att de som värnpliktiga borde tilldelas ersätt-
ningsreserven. Det senare gick inte då inskrivningsförordningen (If) stad gade att kroppsbeskaffenhet låg till grund för uttagning till linjetjänst. Därför borde politisk pålitlighet ingå som grund för linjetjänst. För att kunna särbehandla kommunister måste dessa identifieras. Hans förslag innebar att förteckningar över orter där kommunismen var stark skulle utdelas till förbandscheferna och att inskrivningsmyndigheterna inte till delade folk från dessa orter linjetjänst. Förbandscheferna skulle med ledning av dessa hindra kommunister få anställning.56 I det utlåtande som
följde på stabschefernas yttranden föreslogs inrättandet av ett register över landets kommunister. Enligt utlåtandet härrörde förslaget från ma rinstabens utrikesavdelning och hade framförts i marinstabschefens ytt rande.57 Förslaget framgår även av en PM upprättad vid marinstaben i ja nuari 1929.58 Det i utlåtandet föreslagna registret skulle bestå av två av
delningar, en med uppgifter om dem som med visshet var anslutna till kommunismen och en med uppgifter om personer man antog var det. Uppgifter till registret skulle fås genom dels den registerförande myndig hetens egen försorg, dels läns- och polismyndigheternas försorg. Genom hemliga cirkulär skulle chefen för socialdepartementet lämna instruk tioner i detta avseende. Det framhölls att man inte fick ställa för stora krav på uppgifternas tillförlitlighet. Det innebar att den som en gång in förts som med visshet varande kommunist inte kunde avföras ur registret. Det ingick nämligen i förslaget att endast den andra kategorien skulle av föras då misstanke ej längre förelåg om kommunistiskt medlemsskap. I marinens yttrande hade framförts att registret borde föras av polisbyrån vid generalstaben. Detta avfärdas i utlåtandet då denna enhet hade tillde lats andra uppgifter vid Stockholmspolisen. Det framhölls också att då re gistret var avsett som hjälpmedel åt militära myndigheter borde det föras vid sådan. Här föreslogs generalstaben. Om det fördes som mobilise ringshandling av militär myndighet, var inte lagändring nödvändig för dess hemlighållande. Om civil myndighet tilldelades uppgiften var änd ring i tryckfrihetsförordningen (Tf) nödvändig. 59
Registret skulle användas för kontroll vid anställning och vid uttagnig av värnpliktiga. Den som var upptagen föreslogs ej få anställning vid för svaret. Den som efter anställning visade sig vara kommunist borde kunna avskedas. Vad gällde de värnpliktiga föreslogs i utlåtandet skyldighet att kontrollera i registret endast vid uttagning till fackman och underbefäl. Kommunister fick ej tilldelas sådan tjänst. Däremot föreslogs inte att kommunister generellt skulle tilldelas ersättningsreserven. Endast den som straffats för försvarsfientlig propaganda föreslogs överförd till denna. Att överföra dem till civil arbetstjänst avfärdades då det skulle kräva allt för omfattande lagändring.60 Denna tanke hade framförts av general stabschefen i dennes yttrande över 1921 års betänkande.
Han hade i detta menat att många av förslagen i betänkandet fort farande var ägnade att motverka vad han kallade den äldre propagandan. De var bl a förslagen om utsträckt kriminalisering av brottsuppmaning samt misshandel krigsmän emellan. Vidare ansåg han att förslaget om för-
bud för krigsmanskap att delta i vissa sammankomstser var värdefullt ef ter vissa justeringar och den föreslagna ändringen i MO:s instruktion var berättigad. Han framhöll dessutom att militära övningsområden borde kunna fridlysas för förhindrande av agitatorers tillträde samt att militärt befäl i vissa fall skulle få polismans befogenhet.61
Av dessa förslag var endast det om krigsmanskaps deltagande i sam mankomster enligt utlåtandets mening värdefullt att ta upp till behand ling. Förslaget att fridlysa övninsområd.en togs avstånd från. Däremot framhölls i utlåtandet att det kunde vara värdefullt med en lag som gav länsstyrelsen rätt att vid vite förbjuda beträdande av övningsplatser.62
Justitiedepartementets utlåtande sändes endast till fem militära myn digheter för yttrande. De var cheferna för marin- och generalstaberna, flygstyrelsen samt arme- och marinförvaltningarna.63 Dessa förordade
upprättande av ett register enligt förslaget. Endast i armeförvaltningens yttrande framhölls att även andra än kommunister borde registreras om de var olämpliga för tjänst vid den mobiliserade krigsmakten. Beträf fande registrets placering var meningarna delade. Marin- och general stabscheferna ansåg att polisen borde anförtros denna uppgift. Den förra menade att endast polisen var i stånd att klara det arbete som krävdes för att förse registret med uppgifter. Då militären ändå skulle vara beroende av polisens uppgifter för registrets förande skulle det innebära dubbelar bete. Generalstabschefen hävdade att polisen och andra statliga insti tutioner skulle ha nytta av registret. Då detta skulle få en ensidig politisk anstrykning borde det ej förläggas till försvaret. Av marinstabens ytt rande framgick att underlydande myndigheter även önskade lokala regis ter.
Beträffande kommunisternas tjänstgöring förordade generalstabsche fen utlåtandets förslag. Det innebar att han gjorde avkall på sin tidigare framförda uppfattning. Marinstabschefen redovisade att två av hans un derlydande myndigheter förordade utlåtandet i denna del medan tre be stämt var emot att kommunister togs ut till vare sig ersättningsreserv el ler linjetjänst. De borde tilldelas arbetsavdelningar liksom de samvetsöm ma. Marinstabschefen själv ville helst att kommunister tilldelades arbets avdelning men betraktade detta som orealistiskt. Om tjänsten vid er sättningsreserven blev lika lång som linjetjänst ville han att kommunister skulle tillföras den förra. Det skulle nämligen inte gå att hemlighålla grunderna för uttagning till ersättningsreserven. Därför skulle kom munismens rekrytering främjas om de tilldelades den kortare tjänstgö ringen. Han fann försl!lget om uttagning av fackmän och underbefäl syn nerligen välbetänkt. Ovriga remissmyndigheter tillstyrkte eller uttalade sig ej om kommunisternas värnpliktstjänstgöring. 64
1935 års betänkande
I 1935 års betänkande tas avstånd från särbehandling av värnpliktiga p g a politisk tillhörighet. I en mycket kort behandling av denna fråga utgick
kommitten från att värnplikten inte var ett frivilligt åtagande. Därför kunde den värnpliktige inte heller skiljas från tjänsten. Detta skulle kun na betraktas som en förmån och uppmuntra till agitation. Utan att lämna något motiv yttrades att ett överförande till ersättningsreserven inte hel ler vore att föredra trots att tjänsten där hade blivit lika lång som linje tjänsten. Att sammanföra agitatorer till särskilda förband ansågs inte hel ler lämpligt. Det skulle dessutom kräva en formell procedur som skulle göra åtgärden mindre effektiv. Vidtagande av generella åtgärder mot andra kommunister än agitatorer diskuterades över huvud inte.65
I de yttranden kommitten begärde från de militära myndigheterna om bads dessa inte att lämna förslag till åtgärder mot den försvarsfientliga propagandan. Det hindrade inte vissa från att framföra önskvärdheten att kunna avskilja statsfientliga värnpliktiga från övriga och hänvisa de� till arbetstjänst. Från armen framfördes det av militärbefälhavaren i Ovre Norrland och från marinen av chefen för marinstaben, stationsbefälhava ren vid Stockholms örlogsstation samt chefen för kustflottan. Att de av såg kommunister är uppenbart då de framhöll att dessa var ansvariga för den statsfientliga eller revolutionära verksamheten i Sverige.66
Beträffande de fast anställda vid försvaret menade kommitten att des sa borde kunna avskedas ifall de bedrev agitation. De måste då anses ha brutit sina anställningsavtal. Här gick kommitten än längre och föreslog en fullmaktslag med möjlighet för regeringen att förbjuda anställda vid polisen, krigsmakten och åklagarmyndigheterna att tillhöra viss sam manslutning. Det skulle ankomma på regeringen att ange vilka sam manslutningar förbudet skulle avse.67
Kommitten ville dock ha vissa åtgärder vidtagna beträffande värnplik tiga. I en hemlig PM föreslogs att värnpliktiga tillhörande statsfientliga sammanslutningar ej skulle få specialutbildning eller få fullgöra sin tjänst så att de bereddes tillfälle till agitation. Kända agitatorer borde ej inkal las. Inkallade som beträddes med agitation föreslogs bli överförda till er sättningsreserven. Dessa åtgärder skulle möjliggöras genom ändring i If.68 Av övriga förslag i betänkandet var ett ägnat att motverka en del av den verksamhet som den s k rapportören bedrev. Det avsåg en ny formu lering av spioneribegreppet. Kommitten hade ju funnit att kommunister na bedrev ett insamlande av uppgifter om försvaret. Då många av dessa uppgifter inte var hemliga kunde inte dömas för spioneri. Men genom att sammanställa flera öppna uppgifter kunde även hemliga förhållanden kartläggas. Därför föreslogs att spioneri även skulle avse insamlande av öppna uppgifter om avsikten var att tillhandagå främmande makt. För slaget avsåg ej i tryckt skrift tillgänglig uppgift. 69
Vidare kan noteras ett förslag till "lag angående skrifter ägnade att un dergräva krigslydnaden" i syfte att förenkla rådande oklara regler på det ta område. Den var frikopplad från Tf och skulle gälla såväl flygblad som tryckt skrift.70 Detta ledde även till förslag om vissa ändringar i Tf.71 Frå gan om partiförbud togs också upp i betänkandet. Kommittens förslag in nebar att sammanslutning som hotade landets säkerhet kunde upplösas.
Förutsättningen var att denna hade visat sig i stånd till detta. Det uttala de syftet göra så var inte skäl för upplösning. Talan skulle föras av jus titiekanslern och upplösningsrätt ligga hos Svea hovrätt. Därigenom an