Den inringade Hangös senare öden

Då man jämför de ovan nämnda truppstyrkornas numerär vid Hangöfron­ ten, visar det sig att sommaren 1941 var de belägrade överlägsna till an­ talet. Ca 27.000 ryssar stod mot 14.000 finländare och 374 sovjetiska ka­ noner mot finländarnas 286 eldrör. Detta framgår också av att ryssarna kunde rycka fram något både i Hangö västra och östra skärgård. På hös­ ten förändrades dock de sovjetiska truppernas ställning i Hangö fullstän-

digt efter att Reval evakuerats. Man blev tvungen att iaktta sträng spar­ samhet med ammunition, livsmedel och bränslen. Finland behövde inte göra det. Under hela belägringen beräknar man att 258.000 kanonskott avlossades mot Hangö.

Ordern att evakuera Hangöbasen gavs 23.10.1941. Enligt den sovjet­ iska litteraturen genomfördes sammanlagt sju olika evakueringstrans­ porter varvid ca 15.000 man med utrustning transporterades bort från Hangö. Av dessa förlorades visserligen 961 man i de täta minfälten i Fins­ ka viken (56). Finländarna observerade nog en del av den omfattande trafiken. Sålunda besköt fortet på Mäkiluoto vid Porkala flera av dessa konvojer (2., 3., 7., 8.). Pansarskeppet "Väinämöinen" utsatte med sitt grova fartygsartilleri lastningen av den femte konvojen i Hangö hamn för ett bombardemang och finländska ubåtar gick till angrepp mot den åt­ tonde konvojen med klen framgång. Det officiella verket om kriget kän­ ner till att evakueringen av Hangö inleddes i god tid och beklagar att före­ taget lyckades tack vara mörka höstnätter och dimmiga dagar (57).

Den sista stora evakueringsflottan anlände till Hangö 29.11. och avseg­ lade på kvällen 2.12. med 12.000 man jämte utrustning ombord. Endast ca 200 man lämnades kvar av misstag. De automatvapen som lämnades kvar hade försetts med urverk som avfyrade dem då och då. Systemet fungerade väl. Det ena av de två stora transportfartygen, Josef Stalin, rå­ kade emellertid ut för minor varefter Mäkiluotofortet vid Porkala flera gånger träffade fartyget, som slutligen råkade ut för nya minfält. Som en följd av detta omkom över hälften av de ombordvarande vid de upprepa­ de detonationerna. Själva fartyget drev slutligen i land vid den estniska kusten och föll i tyskarnas händer. Förlusterna vid den sista evakueringen omfattade därför flera fartyg och ca 4.000 man. De sovjetiska materialför­ lusterna vid Hangö blev antagligen större än i någon annan motti under fortsättningskriget. Största delen av den tunga beväpningen förstördes dock där eller lämpades från kajen i havet och föll därför inte i finländska händer. Den goda disciplinen och de noggranna förberedelserna räddade trots allt ca två tredjedelar av den sista ryska transporten (58).

Den tyska militärledningens och Mannerheims antagande att Hangö skulle falla utan något anfall visade sig vara riktigt ehuru detta tog några månader längre tid i anspråk än man till en början hade tänkt sig. Att Engelbrechtdivisionen sattes in i Karelen var sålunda motiverat. Divisio­ nen hamnade slutligen, efter att ha prövats hårt under anfallsskedet, i den del av fronten vid Svir som låg längst till höger närmast Leningrad för att där förgäves invänta det "handslag vid Svir", som utlovats av tyska Arme grupp Nord. Mannerheim ville tydligen på det diplomatiska planet genom en dylik truppdisposition visa att Finland egentligen inte deltog i stormaktskriget. Finland deltog inte aktivt i belägringen av Leningrad, utan på bägge hållen, både i norr och söder, var det närmast Tyskland som attackerade. Planen kom dock aldrig helt att förverkligas i den pla• nerade formen då den tyska anfallskraften ebbade ut redan vid jultiden 1941.

Noter

1) forma Pohjanpalo, Soumen kauppamerenmkulku ja linjaliikenteen osuus si­ inä (1949) s. 81-85; Henrik Ramsay, Jääsaarron murtajat (1949), kapitlet Hangö s. 76- 85.

2) R. Hyvärinen, Suomen rannikon puolustaminen ennen itsenäisyyden saavut­ tamista, Suomen rannikkotykistö 1918-1958 (1959) s. 24 och 34.

3) Lew Besymenski, Sonderakte Barbarossa (Stuttgart 1968) s. 65.

4) J.K. Paasikivi, Toimintani Moskovassa ja Suomessa 1939-1941 (1979) s. 45.46, 71, 85-89. 101 mm.

5) Uppgifterna ur Y.E. Pohjanvirta, Sotatoimet rannikoilla ja merialueilla, Su­ omen Sota 9 (1960) s. 36; Jyri Paulaharju, Tykistötiedustelu Hangon rin­ tamalla 1941, Sotahistoriallinen Aikakauskirja 2/1982 s. 74.

6) Anthony F. Upton, Välirauha (1965) s. 143-144.

7} Suomen sinivalkoinen kirja Il (1941) s. 131; Anfallet mot inlandet ses som en realistisk möjlkighet även av Upton s. 21 och Paulaharju s. 73.

8) Suomen sota 9 (1960) s. 34-36; Reino Arimo, Suomen linnoittamisen historia 1918-1944 (1981) s. 208- 211 och s. 319.

9) Ohto Manninen, Syväri vai Kannas -Suomen hyökkäyssuunnan ratkaisu ke­ säkuussa 1941. Sotamuseon vuosikirja X (1978) s. 11 och 21.

10) Erik Norberg, Flyg i beredskap, Det svenska flygvapnet i omvandling och uppbyggnad 1936-1942 (1971) s. 179-180.

11) Mauno Jokipii, Suomi apua etsimässä 1939- 1941. Historiallinen Aikakaus­ kirja 1976 s. 142-146, 149.

12) Walther Hubatsch (red.), Hitlers Weisungen för die Kriegföhrung 1939- 1945 (1962) s. 99.

13) Earl F. Ziemke, Saksalaisten sotatoimet Pohjolassa 1940-1945 (1963) s. 178. 14) Hans Peter Krosby, Suöinen valinta 1941 (1967), källpublikationsdelen s. 319-

320.

15) Krosby, ibid. källpublikationsdelen s. 332. Den finländska divisionen är dock inte 13.D. utan 17.D.

16) Krosby, ibid. källpublikationsdelen s. 336. 17) Pohjanvirta, Suomen Sota 9 s. 34-36 och s. 41.

18) Freiburg, Bundesarchiv-Militärarchiv (förkortning BA-MA), Kriegstegebuch (krigsdagbok, förkortning KTB), RH 26--163/16.

19) Freiburg, BA-MA, KTB 163.D. 16--22.6.1941, RH 26--163/16. 20) �A (Helsinki), general Waldemar Erfurths dagbok 20.6'1941 s. 29.

21) Overstelöjtnant Zachris Duncker, telefonintervju 20'11.1984; major Bror Laurla, telefonintervju 19.11.1984.

22) Se nothänvisning 19.

23) Freiburg, BA-MA, RH 26-163/17, KTB Anlage 37; generalplanen på lands­ vägskartan och detaljerna på den ekonomiska kartan.

24) Per-Olof Ekman, Meririntama (1983) s. 131.

25) Leif Björkman, Sverige inför Operation Barbarossa (1971) s. 194-200 mm., kartbilaga s. 208.

26) Björkman, ibid. s. 233-243.

27) Björkman, ibid.; vänligen meddelat av dr Ernst Klink (Freiburg, Militärge­ schichtliches Forschungsamt).

28) Björkman, s. 348, 351.

29) Björkman, passim.resumc s. 463-464; Det kan nämnas att den finska över­ sättningen av Björkmans verk (1975) är förkortad och sålunda har bl a en stor del av presentationen av "midsommarkrisen" utelämnats.

30) Göran B. Nilsson, Midsommarkrisen 1941, Historisk Tidskrift (Stockholm) 1971 s. 477-532.

31) Krister Wahlbäck, Per Albin Hansson och midsommarkrisen 1941, Historisk Tidskrift 1973 s. 1-37.

32) Per G. Andreen, Politiska handlingslinjer i midsommarkrisen 1941, Historisk Tidskrift 1973 s. 38-65.

33) Göran B. Nilsson, Om det fortfarande behovet av källkritik jämte några re­ flexioner över midsommaren 1941. Historisk Tidskrift 1973 s. 173-211; Per G. Andreen-Krister Wahlbäck, Källkritiken och midsommarkrisen. Historisk Tidskrift 1974 s. 82-92.

34) Freiburg, BA-MA 26--161/16, Anlage 38.

35) Freiburg, BA-MA, KTB 25.6.1941, RH 26-- 163/16.

36) Ovan nämnda krigsdagbok 25.-26.6.1941. 37) Ovan nämnda krigsdagbok 27.-28.6.1941. 38) Pohjanvirta, Suomen Sota 9 s. 37-38.

39) Freiburg, BA-MA, KTB 28.6.1941 11. Uhr Tornio RH 26--163/16. 40) RA (Helsinki) Erfurths dagbok 24.6.1941 s. 38.

41) RA (Helsinki), Erfurths dagbok 25.6.1941 s. 39.

42) Mauno Jokipii, Ilmatorminta Suomessa välittömästi ennen jatkosotaa. Scrip­ ta Historica VIII (Oulu 1983) s. 248-249; Risto Pajari, Jatkosota ilmassa (1982) s. 55-56.

43) Mauno Jokipii, Saksan ja Suomen laivasto-yhteistyö 1941 jatkosodan syttymi­ seen asti, Sotahistoriallinen Aikakauskirja I (1980) s. 74-76.

44) Kriegstagebuch der OKW 24.6.1941, Teil I s. 419; Erfurths dagbok 23.6. (till Heinrichs) och 24.6. (till Ryti).

45) Ohto Manninen, Syväri vai Kannas, Sotamuseon vuosikirja X (1976) passim; Helge Seppälä, Suomi hyökkääjänä 1941 (1984) s. 104-107.

46) Kriegstagebuch der OKW 29.6.1941, Teil I s. 423.

47) Halder, Kriegstagebuch III, 29.6.1941 s. 27; Samma uppgift i OKW, KTB I, 30.6.1941 s. 424; Vid denna tidpunkt hade dagen för anfallet redan flyttats fram till åtminstone 8.7.

48) Kriegstagebuch der OKW 27.6.1941 s. 421. 49) Manninen 1978 s. 31.

50) K J Mikola, Suomalaisten joukkojen käyttösuunnitelmat 1941, Sotamuseon vuosikirja VIII (1974) s. 18; Manninen 1978 s. 32; Seppälä 1984 s. 108. 51) Förutom av general Engelbrechts uppgifter i krigsdagboken stöds detta av

hågkomster från tiden före och efter Hangöresan. Intervju med general Her­ mann Hölter i hans hem i Bad Böll nära Stuttgart 15.7. 1975. För arkivuppgif­ ter även Krosby 1967 s. 225.

52) Freiburg, BA-MA, KTB 26.9.1941 5. Uhr Nurmes Joensuu. RH 26-- 163/16. 53) Paavo Talvela, Sotilaan elämä I (1976) s. 288.

54) Freiburg, BA-MA, KTB 30.6.-3.7.1941, Heinävaara RH 26--163/16; Erfurths dagbok 3.7.1941 s. 54.

55) Halder, KTB III 5.7.1941 s. 45 och 6.7. s. 49; OKW KTB I 7.7.1941 s. 429; Erfurths dagbok 5.7.1941 s. 56, nothänvisningen och 9-10.7.1941 s. 59- 65; Ziemke 1963 s. 224-226, 229; Krosby 1967 s. 225.

56) Per-Olof Ekman, Meririntama (1983) s. 131- 153; Helge Seppälä, Suomi hy­ ökkääjänä 1941 (1984) s. 210-211.

57) Pohjanvirta, Suomen sota (1960) s. 47; i liknande ordalag Ilmari Hakala, Su­ omi sodassa (1983) s. 271.

58) På basen av nyare sovjetisk litteratur Seppälä 1984 s. 211-212; de äldre fram­ ställningarna alldeles färglösa, som t ex Piterskij, Die §owjetflotte im Zwei­ ten Weltkrieg (red. Jurgen Rohwer 1966) s. 217-218. Oversättning från fins­ kan Pertti Hakala.

Zusammenfassung: Der Plan der Deutschen zur Besetzung von Hanko im Juni 1941

Da die Sowjetunion nach dem Winterkrieg im Friihjahr 1940 den Flot­ tenstiitzpunkt Hanko in ihre Gewalt gebracht hatte, wodurch der Zugang zum Finnischen Meerbusen versperrt wurde, plante Deutschland im Zu­ sammenhang mit dem Barbarossa-Angriff dessen Eliminierung. Obwohl die Finnen diesem Projekt auf den Salzburger Verhandlungen am 24.5.1941 positiv gegeniiberstanden, wiinschten sie gleichwohl die Betei­ ligung deutscher Truppen, Artillerie und Stiirzbomber bei diesem An­ griff. Deutschland sagte auch Anfang Juni eine Division för Hanko zu, die 163 D.

Deren Befehlshaber, General Engelbrecht, fö hrte am 20.6.1941 zu­ sammen mit General Erfurth und den Finnen eine Geländeerkundung an der Grenze von Hanko durch. Da die Befestigungen an <ler Landgrenze <ler Landspitze von Hanko sich jedoch als ausserordentlich stark er­ wiesen, plante Engelbrecht <lie Durchföhrung <les Unternehmens in <ler Weise, dass die Deutschen iiber die Inseln von Westen her, Finnlands 17 D hingegen von Osten her iiber die Schären engreifen sollten (Oberst Snellman; vgl. Karte). Engelbrecht betonte allerdings seinen Vorgesetz­ ten gegeniiber, dass seine gewöhnliche Infanteriedivision weder von der Ausriistung noch von der Ausbildung her för eine so schwierige Pionie­ raufgabe geeignet sei.

Deutschland forderte am 22.6. von Schweden <lie Durchzugsrechte för die in <ler Gegend von Oslo stationierte 163 D mit der schwedischen Ei­ senbahn nach Finnland. Nach schwerer innerpolitischer Krise ("Johan­ niskrise") stimmte die schwedische Regierung dieser einmaligen Mass­ nahme am 25.6.1941 zu. Noch am gleichen Abend iiberschritt die Vorhut unter Fiihrung von Engelbrecht per Zug <lie Grenze bei Charlottenberg und erreichte am 28.6. iiber Haaparanta Finnland. Das OKW hatte je­ doch um seiner Forderung eines finnischen Generalangriffs zum Rich­ tung Ostseite des Ladogasees Nachdruck zu verleihenden Auftrag der 163 D geändert und schickte sie als Reserve för Mannerheim nach Jo­ ensuu noch während des Transports. Hier wurde sie nach dem Gelingen des finnischen Angriffs zur westlichsten Division der finnischen Syväri(Swir)-Front und sollte zunächst die Verbindung zum Norden vor­ dringenden deutschen Armeetruppe Nord herstellen. Dies ist, wie be­ kannt, nie gelungen.

Die Vermutungen, dass sich die Räumung von Hanka schliesslich ohne grössere Kämpfe abspielen wiirde, erwies sich als richtig. Im Dunkel des Herbstes gliickte die allmähliche Evakuierung der Hanko-Mannschaften weitgehend bis zum 2.12., obwohl einige russische Schiffe auf Minen auf­ liefen. Die Materialverluste der Sowjetunion hingegen waren gewaltig. - Zu erwähnen ist, dass an der Hanka-Front auch ein schwedisches Frei­ willigenbataillon diente.