Transiteringen av Engelbrechtdivisionen och den svenska "midsom­

markrisen"

Då tyskarna redan fr o m årsskiftet hade vetat att de skulle komma att be­ höva de svenska järnvägarna, började de redan tidigt på våren förbereda de svenska ledarna på detta. Den tyska militärattachen i Helsingfors, Rössing, anförtrodde 22-24.4.1941 för detta ändamål sin kollega överste Stedingk sensationella hemligheter om Tysklands planer i öst i Finland, t ex de riktiga anfallsriktningarna i Salla och Petsamo (25). För detta kräv­ des transport av en division per järnväg från Oslo via Sverige till Finland. I övrigt skulle Sverige inte tvingas att göra avkall på sin neutralitet. Frå­ gan borde i förväg diskuteras. Sveriges utrikesminister Giinther ville dock undvika att Sverige alltför tidigt bands till några eftergifter överhuvudta­ get. Genom att låta Rössings uppgifter "läcka ut" till det tyska sände­ budet tystade han Rössing (26). Denne miste likväl inte livet p g a saken, som man har antagit, även om han på sommaren blev hemkallad (27).

De egentliga transiteringsunderhandlingarna inleddes först Barbaros­ sa-morgonen 22.6., då specialsändebudet Schnurre och sändebudet prin­ sen av Wied överlämnade ett krav i frågan till Sveriges utrikesminister (28). I de förberedande regeringssammanträdena ("Beredning", inoffi­ ciell 22.6., officiell 23 .6.) talade utrikesminister Giinther för ett bifall. Statsminister Per Albin Hansson uttryckte inte sin ståndpunkt, då en stor del av hans socialdemokratiska regeringskumpaner motsatte sig en efter­ gift. Konungen förordade i likhet med höger- och centerministrarna en eftergift för att onödiga konflikter skulle undvikas. Genom att tillspetsa Gustav V:s yttrande i frågan sålunda att konungen hotade med abdike­ ring om man inte gick med på transiteringen fick Hansson dock på morgo­ nen 24.6. majoriteten av den socialdemokratiska riksdagsgruppen bakom eftergiften med rösterna 72-59. Sålunda var frågan avgjord redan i för­ väg, ehuru ett hemligt riksdagsplenum om saken hölls först 25.6. och Sveriges regering ställde sig vid sina officiella sammanträden (Allmän be­ redning morgonen 25.6. och Konselj eftermiddagen 25.6.) bakom beslu­ tet. I praktiken hade underhandlingarna om genomförandet av transite­ ringen inletts med de tyska militärmyndigheterna redan på kvällen 23.6., då man såg vart frågan började luta. Transporten av Engelbrechtdivisio­ nen från Oslo hade redan inletts innan de svenska diplomatiska med­ delandena om att man i detta enda undantagsfall gått med på de tyska kraven. Sent på kvällen 25.6. anlände Engelbrechts första tåg redan till gränsstationen Charlottenberg (29).

"Midsommarkrisen", som man i Sverige kallat de ovan skildrade hän­ delserna, blev i början av 1970-talet föremål för ordentlig strid mellan his­ torikerna, en dispyt som kan jämföras med "drivvedsdebatten" i Finland. Göran B. Nilsson har i sin undersökning ytterligare understrukit bilden av den faderlige statsminister Per Albin Hanssons undfallenhet. Han ansåg att statsministern var ansvarig för att underhandlingarna inleddes redan på kvällen 23.6. och för att man redan då utlovade ett jakande svar. Nils­ son ansåg att statsministern fört ett "dubbelspel" som senare fördömdes kraftigt av hans egen grupp. För att försvara sig vid denna interna byk­ tvätt skrev statsministern en PM om frågan, vilket inte kan ses som ett äkta samtida dokument (30). Krister Wahlbäck försökte utgående ifrån källkritiska (31) och Per G. Andreen utgående ifrån allmänna orsaker i anslutning till politiska linjer (32) försvara den omtyckte folkledarens minne, men med klen framgång får man väg säga. En så järnhård man som man har trott förefaller Per Albin Hansson inte att ha varit i verklig­ heten (33).

Engelbrechtdivisionen fick enligt krigsdagboken först lördagen 24.6. en skriftlig order att förbereda sig till Hangöoperationen. (34) Där kons­ taterades att divisionen under detta specialuppdrag kommer att vara un­ derställd den finländska generalstaben, men att finländska styrkor i sin tur i taktiskt hänseende underställs divisionen. I underhållshänseende förblir divisionen under Norge-armens kommandoplats i Finland. Då hu­ vudstyrkans avfärd skulle ske först på onsdag eller torsdag bestämdes att förtruppens tåg ("Vorauszug") skulle avresa söndagen 25.5. kl. 15.40.

Med anledning av en framställning av divisionskommendören anhöll AOK Norwegen 25.6. hos OKW om att divisionen skulle förstärkas med tung beväpning, i synnerhet med tungt artilleri, luftvärnsartilleri och pan­ sar. OKW medgav visserligen att denna begäran var berättigad, men an­ såg det inte möjligt att bifalla den just då. Engelbrecht framhöll dock före sin avfärd utgående ifrån sin rekognosceringsresa för Norgearmens stab­ schef (Ia) överstelöjtnant von Buttlar att divisionens beväpning inte var tillräcklig för utförandet av specialuppdraget. Von Buttlar kunde inte gö­ ra annat än att anteckna denna anmälan till kännedom (35).

"25.6--28.6. Förtruppens tågresa genom Sverige skedde under synnerli­ gen gynnsamma förhållanden samt med de svenska militär- och järnvägs­ myndigheternas synnerligen vänliga bistånd. Underhållet under resan ge­ nom Sverige har på svenskt initiativ omhändertagits av dem. De stationer där förtruppståget stannar är kraftigt säkrade av svensk militär. Detta be­ ror tydligen i första hand på oro för möjliga störningar från den egna be­ folkningens ( de kommunistiska elementens) sida.

I Krylbo (Väster om Uppsala, M.J.) hälsade den tyska legationen i Stockholm, sändebudet prinsen av Wied, Fiihrerns specialsändebud dr. Schnurre, militärattachen general von Uthmann och transportofficeren divisionskommendörens och förtruppens tåg på det mest vänliga sätt". - (36) Hela resan genom Sverige till Haparanda räckte något över två dygn. Förtruppen sände under resan flera telegram avsedda för huvudstyrkan

Bild 3. Ryssarna sköt redan 25.6.1941 sönder flera finska utsikts/om vid Hangögränsen. Detta var en av klagopunktema, då Finlands riksdag samma kväll konstaterade krigets bör­ jan. Här tomet på Kamsholm, vid Öby udde fotograferat en månad senare.

Foto: SA-kuva (Finska huvudstabens bildcemral, Helsingfors).

om sina erfarenheter, matställen, vattenförsörjning, latriner etc. Från järnvägsstationen Järn (i höjd med Uleåborg, nordväst om Skellefteå, M.J.) iakttogs 27.6 svenska luftvärnsenheter längs banan (Flakschutz), vilket saknades på den finländska sidan. Gränsen mellan Sverige och Fin­ land överskreds i gryningen 28.6. mellan klockan tre och fyra. Den om­ lastning i Torneå som de olika spårvidderna krävde visade sig t ex för de tunga fordonens del vara mycket besvärlig p g a dåliga lastplattformar.

I Torneå fanns inte någon mottagare från den finländska armens sida, så språksvårigheterna började genast. lntendenturrådet dr Tackman, den representant som AOK:s kommandoplats i Finland sänt till Torneå, viss-

te dock berätta att divisionens deltagande i operationen mot Hangö an­ tagligen skulle inhiberas eftersom ryssarna inlett evakueringen av Hangö (37).

Dylika felaktiga iakttagelser hade verkligen gjorts vid belägringsfron­ ten. På grund av ryktet företog den finländska 17.D t o m under natten 30.6.-1.17. en forcerad rekognoscering i Lappvik by med ett kompani och på Stor-Krokholm med en pluton, men motståndet var oväntat hårt. Engelbrechtdivisionens förändrade uppdrag berodde dock inte på orsaker som hade med evakueringen av Hangö att göra. (38)

Då förtruppens tåg lämnade Torneå 28.6. kl. 11 hade man inte några säkra uppgifter om destinationen. Transportofficeren kapten Schwiecker meddelade att Ylivieska och Haapamäki utsetts till underhållsorter. Efter Uleåborg vände tåget emellertid österut mot Kontiomäki (39). Dr Tack­ mans antydan ledde nu till att general Engelbrecht med sina kommendö­ rer nöjde sig med att invänta vad som skulle ske. Inte ens en officer av divisionskommendörs rang visste alltså i det här skedet vad som skulle ske utan fick bara lydigt invänta order!

5. Hangöprojektet går om intet, tyskarna sätts in i öster

Tyskarna avböjde inte på rak arm ett deltagande i Hangöoperationen om något kunde vinnas på företaget. Sålunda innehåller Erfurths dagbok ett intressant omnämnande från Finlands "tredagarsneutralitet" 22. - 25.6.1941. Heinrichs antydde 24.6. för Erfurth att då marskalk Anto­ nescu i Rumänien hade tyska styrkor under sig skulle också Mannerheim kunna glädjas över ett liknande arrangemang. Erfurth ansåg det möjligt att Hangöoperationen skulle erbjuda ett lämpligt tillfälle för detta. Enligt den glatt överraskade Heinrichs skulle ställandet av 17 .D under Engel­ brecht då inte heller stöta på några svårigheter ( 40). - Detta tankeutbyte bör uppenbarligen uppfattas som ett drag i diskussionerna kring befälet över trupperna i Finland. Om denna fråga fanns märkligt nog inte några klara avtal eller bestämmelser mellan koalitionsparterna.

Tyska OKH ställde sig 25.6. bakom Erfurths Hangöförslag. Samtidigt meddelade OKH att Sverige gått med på transiteringen av Engelbrecht­ divisionen. Erfurth, som målmedvetet arbetade för att det finländska hu­ vudanfallet skulle riktas öster om Ladoga, föreslog samma dag för Hein­ richs att 163.D, som var på väg från Norge, skulle koncentreras till Lah­ tis. Därifrån skulle divisionen antingen kunna sättas in i riktning Hangö eller fungera som reserv för den arme som opererade vid sydostgränsen ( 41). Då skulle de finländska trupperna redan i samband med koncentra­ tionstransporterna kunna förflyttas till en ny tyngdpunkt längre österut. Tyskarna utsatte som känt genast den sovjetiska Hangöbasen för flyg­ bombardemang fr o m Barbarossadagen 22.6. ( 42) och sänkte genom ett anfall med motortorpedbåtar, som uppehöll sig på finländskt vatten, ett fartyg på väg till Hangö (43). Finland avbröt till en början (23.6.) endast basens telekommunikationer (kablarna) men förblev i övrigt passivt. I

den stora sovjetiska luftoffensiven morgonen 25.6. mot Finland deltog likväl även flygplan från Hangö som eskort för de bombplan som bom­ bade Åbo samtidigt som artilleriet i Hangö öppnade eld mot de finländs­ ka utkikstornen vid landgränsen.

Sedan Finland gått med i striden kom man till frågan hur de egna ope­ rationerna vid östgränsen skulle utföras i praktiken. Enligt äldre planer skulle man först gå till anfall nordväst om Ladoga i riktning Hiitola och Sordavala (den s k alternativa planen 15. - 19.6.) för att splittra mot­ ståndarens styrkor i två skilda grupper på båda sidor om Ladoga. Tyska OKH framförde dock 14.6. en önskan om att det finländska anfallet skul­ le ske öster om Ladoga med minst sex divisioner och att anfallsmålen skulle ställas så långt fram som möjligt ( 44). I den nya finländska anfalls­ plan som uppgjordes på kvällen 26.6. hade tyngdpunkten redan förskju­ tits till trakten norr om Ladoga. Detta var också i enlighet med tyskarnas önskemål även om en annan samtidig anfallsriktning ännu var möjlig. Då den slutgiltiga planen blev färdig 28.6. skulle huvudanfallet under det in­ ledande skedet ske uteslutande norr om Ladoga (45). OKW informerades 29.6.1941 om att finländarna tillmötesgått de tyska förslagen rörande det finländska anfallets riktninng ( 46).

Samma dag 29. 6, antecknade generalöverste Halder, stabschef för OKH, i sin dagbok: "Finland framlägger en ny anfallsplan som motsvarar våra önskemål och där man ämnar företa ett anfall med minst sex divisio­ ner öster om Ladoga. Den nya tyska division (163.) som skall överföras från Norge kommer att ställas bakom denna tyngdpunktsflygel för att för­ stärka denna, I underhållshänseende kommer den att lyda under Falken­ borsts arme, men är i taktiskt hänseende direkt underställd fältmarskalk Mannerheim. '' ( 47)

Då tyskarna energiskt ville befrämja en tyngdpunkt norr om Ladoga och göra styrkorna där så starka som möjligt hade OKW redan 27.6. tele­ graferat till Erfurth och gett order om att 163.D skulle användas för att stöda denna finländska anfallsgruppering. Man kan alltså säga att tyskar­ na själva först övergav Hangöplanen ( 48). På kvällen 27 .6. drev Erfurth t o m på Mannerheim för att förmå honom att i tid flytta sina reserver (l.D) till den nya tyngdpunkten. Detta borde ske för att järnvägen i rätt tid skulle vara ledig för transporten av 163.D från Sverige i riktning Joen­ suu (49). Då Mannerheims order om huvudanfallet sändes ut 28.6. hade den tyska 163.D utsetts till en del av överbefälhavarens reserv och order gavs om koncentration sydost om Joensuu. Där skulle divisionen vara re­ do för en attack norr om Jänisjärvi (50).

Då Engelbrechtdivisionens förtrupp samma morgon anlände till Tor­ neå var divisionens öde redan enhälligt avgjort och på ett helt annat sätt än dess kommendör antog. Planerna på att erövra Hangö hade redan gått till historien.

Den huvudsakliga orsaken till att man avstod ifrån Hangöoperationen var en ömsesidig både tysk och finländsk - önskan att utnyttja de knap­ pa truppstyrkorna effektivare på annat håll. Å andra sidan antog man up-

Bild 2. Kommendören för de svenska ji·ivilliga, löjtnant Liljedah/ och hans fältviibel Bergh samt löjtnant Carling på Hangöfronten 3.7.1941.

Foto: SA-kuva (Finska huvudstadens bildcentral, Helsingfors).

penbarligen också - till en del troligen p g a Engelbrechts alarmerande meddelanden - att operationen skulle kosta för mycket. Med hänsyn till uppoffringarna skulle nyttan av operationen vara alltför ringa. Närmast hade man vunnit tid, eftersom Hangöfästningen förr eller senare skulle tvingas kapitulera utan strid, efter att Finska vikens sydkust fallit i tysk hand. Detta trodde man då skulle ske inom ett par månader. Också de mest ivriga tyskarna drog sig för att utan specialutrustning, befästnings­ artilleri, pansar, stormbåtar och övrig pionjärutrustning ge sig in i en så svår strid som 163.D, en vanlig infanteridivison, inte hade ens någon ma­ teriell beredskap än mindre utbildning för (51). Det faktum att planen gick om intet förorsakade därför inte några slitningar mellan finländarna och tyskarna. Båda länderna besparades sålunda vid Hangö en sådan fäst­ ningsstrid med stora uppoffringar som t ex den tyska intagningen av fäst­ ningen Sevastopol på Krim våren 1942.

Tåget med Engelbrechtdivisionens förtrupp hade tidigt på morgonen kl. 5 torsdagen 29.6. hunnit ända till Nurmes vid Pielisjärvi, innan man via stationskommendanten fick veta att lossningen skulle ske omkring kl 11 vid Kaltimo järnvägsstation nära Joensuu. Genom ett telefonsamtal till en tysk transportofficer i Helsingfors fick Engelbrecht dock höra att man önskade att tåget skulle fortsätta ända fram till Joensuu, vilket på

Engelbrechts anmodan även skedde. Tåget var framme kl. 11.50. Där väntade kapten Böhles från Verbindungstab Nord med order som först nu klargjorde den nya situationen för 163.D. Järnvägstransporten, som tagit nästan fyra dygn i anspråk avslutades med en rask lossning på Joensuu station. General Engelbrecht anmälde sig ännu samma dag 29.6. i Niit­ tylahti för kommendören för finländska VII AK general Hägglund (52). Den 1 juli träffade han den angränsande VI AK:s kommendör general Talvela (53). 163. D:s förtrupper förlades öster om Joensuu utspridda i byarna Heinävaara och Selkie p g a faran från luften. Då alla de högsta tyska kommendörerna anlänt med förtruppens tåg kunde de i lugn och ro planera förläggandet av de trupper som skulle anlända senare. Trans­ porten av huvudstyrkan från Oslo inleddes först samma dag, 29.6. Enligt vad Erfurth visste (30.6) skulle transporten kräva åtta tåg per dag. De sis­ ta tågen beräknades anlända till Joensuu senast 13. 7.

Kommendören för Karelska armen, generallöjtnant Heinrichs gjorde på morgonen 2.7. ett besök i 163.D:s stab i Heinävaara. Han gav inte någ­ ra order då den tyska divisionen inte stod under hans befäl utan var en del av överbefälhavarens reserv, som var direkt underställd Mannerheim. Av denna orsak reste general Engelbrecht även 3.7. till S:t Michel för att per­ sonligen anmäla sig för Mannerheim. Presentationen sköttes av Erfurth (54).

I själva verket kom inte 163.D i sin helhet till Karelen. Striderna om Salla, som inleddes 1.7. 1941, ledde till svåra besvikelser för tyskarna, då panik uppstod inom den bristfälligt utbildade SS-divisionen Nord. Efter sitt andra anfall 4.7. flydde en stor del av de oerfarna SS-trupperna längs vägen mot Kemijärvi i den grundlösa tron att de var förföljda av ryskt pansar. På grund av det inträffade bad kommendören för XXXVI AK ge­ neral Feige om att få ett gott regemente av 163.D, som ju som bäst över­ fördes från Norge. Uppfyllandet av denna begäran var synnerligen mot­ bjudande för den tyska ledningen, då man snarare velat förstärka Man­ nerheims anfallskraft i Nordkarelen. Nöden har dock ingen lag. Hitler bi­ föll 5.7. OKW:s begäran och så hamnade IR 324, som utgjorde Engel­ brechtdivisionens eftertrupp, jämte en artilleri- och ett pionjärkompani inte i trakten norr om Ladoga utan som förstärkning för Sallafronten. Er­ furth beklagar starkt denna delning i sin dagbok. Han var också missnöjd då han inte lyckades uppfylla Mannerheims önskemål om stöd av stört­ bombplan från Luftflotte 5 för det finländska storanfallet i Karelen 10.7.1941. (55)