102 Kungl. Maj ds proposition nr 60.
Förslaget till lag om rätt till fiske.
Rubriken.
Såsom jag redan nämnt har kommittén förutsatt att 1913 års lag om ge- mensamhetsfiske skulle upphävas och ersättas med föreskrifter om fiske- vårdsområde, vilka skulle sammanföras med de allmänna bestämmelserna om fiskerätt till en gemensam lag. Kommittén har föreslagit att denna nya lag skulle erhålla benämningen fiskelag. För min del är jag, på sätt jag för
ut framhållit, icke beredd att nu tillstyrka de föreslagna reglerna om fis- kevårdsområden utan förordar att lagen om gemensamhetsfiske tills vidare får förbliva i kraft. Med hänsyn härtill har det synts mig lämpligast att för de mera generella stadgandena bibehålla rubriken lag om rätt till fiske.
1 §•
I denna paragraf har upptagits en inledande bestämmelse att landets vat
tenområden med avseende å rätten till fiske skola vara indelade i fritt och enskilt vatten.
Under remissbehandlingen av kommittéförslaget har från vissa håll an
märkts att uttrycket fiskevatten ej lämpligen borde komma till användning i den nya lagstiftningen. Fastighetsbildningssakkunniga, med vilka lantmå- teristyrelsen instämt, ha sålunda gjort gällande, att detta uttryck vore tve
tydigt, samt uppgivit att dess förekomst i jorddelningshandlingar ofta för
anlett tvistigheter och rättegångar. Särskilt hade detta varit fallet då det gällt innebörden av överenskommelser som vid äldre skiften träffats om att »fiskevattnet» skulle vara samfällt. I praxis hade fastslagits att ordet fiskevatten i detta sammanhang icke skulle anses avse vattenområdet utan endast rätten att bedriva fiske i detta. Enligt fastighetsbildningssakkunni- gas mening borde vattentäckt del av jordytan benämnas »vattenområde», rätten att fiska i vattenområde betecknas såsom »fiske», »fiskerätt» eller
»rätt till fiske» samt ordet »vatten» reserveras för själva ämnet vatten, om vilket lagstiftningen rörande den lukrativa och den defensiva vattenrätten huvudsakligen rörde sig.
Med anledning av vad sålunda förekommit vill jag framhålla att det up
penbarligen är angeläget att termen fiskevatten ej användes på sådant sätt att tvekan lcan uppstå om vad därmed åsyftas. Med den utformning depar- tementsförslaget erhållit torde emellertid några missförstånd ej behöva uppkomma.
103 2 §.
Denna paragraf, som angiver vad som skall hänföras till fritt fiskevatten, motsvarar 1 § i kommitténs förslag.
3-5 §§.
Dessa paragrafer motsvara 2 § i kommittéförslaget och innehålla de all
männa reglerna om gränsen mellan fritt och enskilt fiskevatten i saltsjön.
För vinnande av ökad tydlighet ha de av kommittén föreslagna bestäm
melserna i vissa delar något omarbetats. Den sakliga innebörden är emel
lertid oförändrad.
6 §•
Såsom framgått av vad jag förut anfört rörande gränsdragningen mel
lan fritt och enskilt fiskevatten har jag ansett särskilda undantagsstadgan- den till förmån för strandägarna påkallade i fråga om området kring Torne älvs utlopp och vissa kuststräckor i Kalmar län. Dessa stadganden ha upp
tagits i förevarande paragraf.
För Tornetrakten har därvid begagnats den metoden att gränsen förlagts utmed närmare angivna linjer i det internationella längd- och breddgrads- systemet. Eftersom strandkonturen där till följd av landhöjningen föränd
ras jämförelsevis hastigt, skulle det nämligen icke vara lämpligt att vid gränsdragningen anknyta till uddar eller andra punkter på stranden. För
slaget innebär att praktiskt taget hela skärgårdsområdet utanför Torneäl- vens mynning kommer att hänföras till enskilt vatten. Sa blir förhållandet bl. a. med Skomakar-, Hamnskärs-, Enskärs- och Malifjärdarna samt östra delen av Kengalafj ärden.
Vad Kalmar län beträffar bär metoden med syftlinjer mellan uddar och andra lätt igenkännliga punkter kommit till användning. Där förekommer nämligen praktiskt taget ingen landhöjning. Till enskilt fiskevatten ha hän
förts bl. a. fjärden norr och öster om Äskeskär utanför Västervik, Idöfjär- den, Björkskär sdjupet, Vinöfjärden, Strupdjupet, vattnen innanför Boskär, Påskallaviksfjärden, fjärden utanför Emåns mynning, skärgården utanför Vållö samt större delen av Pataholmsfjärden och skärgården söder där
om ned mot Skäggenäs.
7—9 §§.
I 7 § regleras frågan om enskilt fiskevattens omfattning i sötvatten. Un
der 8 § angives vilket vattenstånd som i allmänhet skall tagas till utgångs
punkt vid tillämpningen av sådana bestämmelser som anknyta till visst vattendjup eller visst avstånd från stranden in. in., och 9 § innehåller en definition på begreppen fasta och rörliga redskap. Beträffande den närmare innebörden av de föreslagna bestämmelserna och skälen för desamma torde jag få hänvisa till vad jag tidigare anfört i dessa ämnen.
10 och 11 §§.
Även i fråga om dessa paragrafer, som handla om svensk medborgares rätt att fiska i fritt vatten, ber jag i huvudsak få hänvisa till det förut an
Kungi. Maj:ts proposition nr 60.
104
förda. Jag vill emellertid därutöver nämna att, till förebyggande av tve
kan, i 11 § upptagits ett uttryckligt stadgande att sådan särskild rättighet till fiske i enskilt vatten som ej är grundad på äganderätt till stranden skall medföra befogenhet att sträcka fast redskap ut i frivattnet allenast i den mån rättigheten ej i sig själv är snävare begränsad. Ett motsvarande stadgande återfinnes i kommittéförslaget i 27 § andra stycket.
12 §.
I 1896 års lag finnas inga särskilda bestämmelser om rätt för annan än svensk medborgare att fiska på svenska vatten. Av lagens avfattning torde emellertid få anses framgå att befogenhet därtill i enskilt fiskevatten före- ligger allenast om den kan grundas på strandäganderätt eller innehav av sådan särskild fiskerättighet som nyss nämnts. Kommittén har ansett att Kungl. Maj :t borde uttryckligen bemyndigas att lämna utlänningar och juridiska personer tillstånd att i fritt fiskevatten utöva sådant fiske som enligt lag må bedrivas av varje svensk medborgare. Detta förslag har läm
nats utan erinran i remissyttrandena, och även jag finner önskvärt att en sådan ordning införes. Därigenom vinnes bl. a. den fördelen att det blir möjligt att utöva fiske i aktiebolagsform, vilket måhända kan få viss be
tydelse för konservfabrikerna. Liknande regler böra enligt min mening gälla också för sådant fiske på enskilt vatten, som enligt lag må bedrivas av varje svensk medborgare.
Bestämmelser av nu angiven innebörd ha såvitt angår fiske i fritt vatten upptagits i förevarande paragraf. Beträffande fritt fiske i enskilt fiskevat
ten meddelas en motsvarande föreskrift i 26 §. Det torde utan särskilt stad
gande vara uppenbart att tillstand kan begränsas till att avse visst slags fiske, t. ex. sportfiske efter tonfisk i Öresund, samt förknippas med särskil
da villkor, såsom erläggande av fiskevårds- eller licensavgift.
13 §.
Denna paragraf innehåller huvudregeln om rätten till fiske på enskilt vatten.
I 1896 års lag, där motsvarande bestämmelser äro uppdelade på flera paragrafer, ha dessa genomgående en lydelse som i en eller annan form angiver att fisket tillhör »strandägaren». Kommittén har framhållit att detta uttryck vore missvisande. Till utveckling härav har anförts att fiske
rätt ofta tillkoinme jämväl ägare till sådana fastigheter inom vederbö
rande skifteslag som icke hade några ägor vid stranden. På grund därav var kommitténs förslag på denna punkt avfattat så, att fisket i enskilt fiske
vatten skulle, i den mån ej annat lagligen gällde, tillkomma den som ägde vattenområdet.
Mot denna formulering har i flera remissyttranden invänts att det i själva verket vore ett undantag att fiskerätten sammanfölle med äganderätten till vattnet. I de flesta skifteslag vore nämligen fisket samfällt oaktat att själva vattenområdet varit föremål för delning. Även kommitténs förslag kunde
Kungl. Maj.ts proposition nr 60.
105 därför föranleda missförstånd, särskilt som innebörden i orden »i den mån ej annat lagligen gäller» icke vore fullt klar.
Med anledning av vad som sålunda förekommit vid remissbehandlingen bär i departementsförslaget icke utsagts annat än att fisket i enskilt fiske
vatten tillhör fastigheterna. Hur fiskerätten närmare skall fördelas mel
lan dem får bedömas med ledning av annan lagstiftning, verkställda jord
delningar, överlåtelseavtal o. d. Särskild föreskrift torde icke vara erfor
derlig för att utmärka att med fastighet i detta sammanhang skall förstås även sådana i fastighetsregister för stad eller samhälle redovisade områ- dén, som icke ingå i fastighetsindelning.
I detta sammanhang vill jag nämna att några remissinstanser — under erinran att de nya bestämmelserna om gränsen mellan fritt och enskilt fiskevatten kunde föranleda att ett vattenområde som hittills ej varit före
mål för strandäganderätt i framtiden bleve att anse såsom enskilt — utta
lat att det stundom kunde vara vanskligt att avgöra vem fiskerätten i detta vatten skulle tillkomma. Dylika svårigheter lära emellertid kunna uppkom
ma endast i undantagsfall och några bestämmelser i ämnet torde därför, åt
minstone tillsvidare, icke vara erforderliga. Det må framhållas att liknande gränsförskjutningar redan tidigare förekommit på grund av landhöjningen utan att detta medfört större olägenhet.
14—17 §§.
Beträffande dessa paragrafer, som avse begränsningar i fiskerättsägarnas ensamrätt vid ostkusten, Gotland och den blekingska sydkusten, hänvisar jag till vad jag förut anfört i detta ämne.
18 §.
I 18 § behandlas frågan om fisket vid Skånes kuster.
Beträffande den östra och den södra kusten torde jag få åberopa den ti
digare framställningen.
För skånska västkusten föreskrives redan nu som huvudregel att fisket är fritt ända in till stranden med både fasta och rörliga redskap. Härifrån gäller emellertid det undantaget att vid strand inom Barkåkra socken, Ängel- holms stad eller Strövelstorps socken fiske efter lax med fast redskap är förbehållet strandägaren. Kommittén har föreslagit att detta undantagsstad- gande ej vidare skulle bibehållas. Förslaget härom har vid remissbehand
lingen tillstyrkts av lantbi'uksstyrelsen, fiskeriintendenterna i södra di
striktet och Västerhavets distrikt, förvaltningsutskottet i Kristianstads läns hushållningssällskap och Svenska västkustfiskarnas centralförbund men av
avstyrkts av hovrätten över Skåne och Blekinge samt länsstgrelsen i Kris
tianstads län. För egen del har jag ansett mig böra biträda kommitténs stånd
punkt. Jag har därvid fäst särskilt avseende vid att fiskeriintendenten i södra distriktet i sitt yttrande upplyst, att till honom framförts betänklig
heter mot att upphäva strandägarnas ensamrätt till nu ifrågavarande lax
fiske men att han vid besök på platsen icke funnit dessa betänkligheter mo
tiverade.
Kungl. Maj:ts proposition nr 60.
106
19 §.
I förevarande paragraf givas föreskrifter om rätten att fiska på enskilt vatten vid västkusten norr om Skåne. I enlighet med vad jag förut anfört lia i denna del de nuvarande reglerna bibehållits utan annan egentlig ändring i sak än att fisket efter hummer frigivits till allmänt begagnande även i de vatten där del nu är förbehållet fiskerättsägarna. Den jämkning som före
slås i föreskrifterna angående ostronfisket torde i praktiken icke komma att medföra några nämnvärda förskjutningar med avseende å omfattningen av strandägarnas ensamrätt.
20 §.
Enligt 15 § i kommitténs förslag skulle varje svensk medborgare i salt
sjön äga fiska med långrev och torsksnöre jämväl i enskilt fiskevatten, dock endast på större djup än 15 meter och minst 100 meters avstånd från stran
den, såvitt ej för viss kuststräcka större frihet vore medgiven enligt andra stadganden om rätt till fritt fiske. Bestämmelsen var avsedd att ersätta det nuvarande stadgandet i 4 § 1896 års lag om att varje svensk undersåte må idka fiske med krok eller rev »å djup i yttre skärgården och i havsbandet».
Vid remissbehandlin gen har kommitténs förslag blivit föremål för erinringar i flertalet av de yttranden där förevarande fråga berörts.
Det har sålunda helt avstyrkts av förvaltningsutskottet i Östergötlands läns hushållningssällskap, Östergötlands kustfiskareförbund, förvaltningsutskot
ten i Kalmar läns båda hushållningssällskap och Norra Kalmar läns kust
fiskareförbund. Sistnämnda förbund har till utveckling av sin ståndpunkt anfört bl. a. följande.
Långrevsfiske är ett synnerligen effektivt fiske och bedrives t. o. m. re
dan nu på vissa håll inom norra Kalmar län till överdrift. Att ytterligare låta detta fiske bli fritt inomskärs praktiskt taget överallt i de i regel djupa fjärdarna och vikarna är totalt förkastligt. En stor svårighet finnes redan för yrkesfiskarna att skydda sina fiskevatten mot tjuvfiske. Detta tjuvfis
ke sker i stor utsträckning efter gädda med speciell gäddrev, ett högst effek
tivt redskap, som kan läggas på många håll oberoende av djupet och av
ståndet från land; efter ål med rev betad med räkor, mask, gli eller spigg;
efter abborre med rev betad med löjor. Speciellt abborr- och ålrevar läg
gas till övervägande del på 15 in och större djup.
Fiskeriintendenten i Österhavets distrikt har anfört, att det kunde befa
ras att de enskilda fiskevattnen, särskilt i närheten av tätorter, på grund av den föreslagna bestämmelsen skulle komma att uppsökas av ett stort antal amatörfiskare. Särskilt med hänsyn till ålfisket kunde måhända där
för på sina håll en viss utflyttning av den i förslaget angivna gränsen för det fria revfisket vara motiverad. Liknande uttalanden ha gjorts av läns- stgrelsen i Kalmar län. Förvaltningsutskottet i Västerbottens läns hushåll
ningssällskap, Västerbottens läns fiskareförbund och Södermanlands skär
gårdsfiskareförbund ha intagit den ståndpunkten att fiske av nu ifrågava
rande slag ej borde tillåtas på mindre avstånd från stranden än 300 meter.
Stockholms läns fiskareförening har ansett, att minimidjupet borde bestäm
Kungl. Maj.ts proposition nr 60.
107 mas till 25 i stället för 15 meter, och förvaltningsutskottet i Stockholms läns och stads hushållningssällskap har yttrat, att den föreslagna bestämmelsen ej borde äga tillämpning i de delar av Stockholms skärgård som låge innan
för Mysingen, Nämdöfjärden, Kanholmsfjärden, Svartlögafjärden och Gräsöf j ärden. I dessa inre områden bedreves nämligen nöjesfiske i stor om
fattning, och det vore därför risk för att gäddbeståndet där skulle decime
ras, om fiske med långrev bleve fritt för varje svensk medborgare. Även förvaltningsutskottet i Södermanlands läns hushållningssällskap har funnit en begränsning av området för det fria fisket vara påkallad och har före
slagit att denna skulle ske i den formen att fritt fiske tillätes endast utan
för 1-km-gränsen. Där skulle nämligen intrånget på den enskilda fiskerät
ten bli mindre och medgivandet bl. a. få betydelse för laxfisket. Länssty
relsen i länet har instämt i vad förvaltningsutskottet sålunda yttrat.
Å andra sidan har förvaltningsutskottet i Uppsala läns hushållningssäll
skap förordat, att minimidjupet skulle sättas till allenast 5 meter, samt länets lcustfiskareförbund hemställt, att föreskriften om begränsning till visst djup måtte uteslutas. Länsstyrelsen i Uppsala län har tillstyrkt att med hänsyn till yrkesfiskarenas långrevsfiske förslaget modifierades i en
lighet med ettdera av dessa båda önskemål.
I några yttranden har ifrågasatts att rätt till fritt fiske skulle tillkomma endast yrkesfiskarena eller den bofasta kust- och skärgårdsbefolkningen.
Länsstyrelsen i Stockholms län har sålunda funnit en sådan lösning vara att föredraga framför det av länets fiskareförening framställda förslaget att öka minimidjupet till 25 meter. En inskränkning i enlighet med sistnämnda förslag skulle enligt länsstyrelsens uppfattning medföra att yrkesfiskare
nas intressen bleve alltför mycket tillbakasatta.
Fiskeriintendenten i södra distriktet och vissa andra remissinstanser ha ansett det böra övervägas, om icke rätten till fritt fiske med långrev borde begränsas till att avse allenast fångst av torsk och flundra. Häremot har emellertid lantbruksstyrelsen erinrat att på grund av övervakningssvårig- heter en sådan ordning vore ogenomförbar i praktiken.
Slutligen må nämnas att i ett stort antal yttranden framhållits att »torsk
snöre» vore ett ganska obestämt begrepp. Det kunde därför bli svårt att övervaka att bestämmelsen om rätt till fritt fiske med sådant redskap icke missbrukades. På grund därav och då dylikt fiske ej vore av större bety
delse för yrkesfiskarena borde stadgandet begränsas till att avse allenast långrev.
Departementschefen. Det nuvarande stadgandet om rätt för envar att fiska med krok och rev å djup i yttre skärgården och i havsbandet är på åt
skilliga håll av stort värde för yrkesfisket, särskilt långrevsfisket efter torsk och flundra i ytterskärgårdarna. I likhet med kommittén 1 inner jag där
för angeläget att en liknande regel upptages i den nya lagen. Med an
ledning av vad som anförts i remissyttrandena torde emellertid kommitténs förslag på denna punkt böra undergå vissa jämkningar.
Kungl. Maj:ts proposition nr 60.
108
Övervägande skäl synas mig sålunda tala för att någon rätt till fritt fiske med torsksnöre icke bör medgivas. En sådan befogenhet kan icke anses på
kallad av hänsyn till yrkesfiskarena och skulle lätt kunna missbrukas.
Vad härefter beträffar långrevsfisket rikta sig invändningarna framför allt mot att sådant fiske skulle givas fritt i de inre skärgårdsområdena, där det anses kunna verka förödande på beståndet av abborre och gädda. Denna synpunkt kan enligt min uppfattning icke lämnas obeaktad. I några ytt
randen har ifrågasatts att, till förekommande av dylika menliga verkningar, rätten till fritt fiske skulle begränsas till att avse fångst av torsk och flund
ra. I praktiken skulle emellertid en sådan inskränkning knappast kunna genomföras. Lämpligare synes mig därför vara att långrevsfisket göres fritt endast på sådant enskilt vatten som ligger vid öppen havsstrand eller utan
för 1-km-gränsen och har ett djup av minst 20 meter. Något krav på visst avstånd från stranden lär i så fall ej behöva uppställas.
En sådan regel torde närmare än kommittéförslaget ansluta till gällande rätt. Den blir också lättare att tillämpa, bland annat därför att 20-meters- djupet finnes angivet på sjökorten. Dessutom torde den komma att med
föra den fördelen att rätten till fritt långrevsfiske på annans vatten i stort sett kommer att utnyttjas endast av yrkesfiskare.
Departementsförslaget har avfattats i enlighet med vad jag sålunda an
fört.
Kungl. Maj.ts proposition nr 60.
21 §.
I 3 § 1896 års lag stadgas i sjätte stycket, att där vid öppna havsstranden och utom skären de fiskande av ålder oklandrat med rörlig redskap utövat fiske eller agntäkt vid annans strand annorledes än i lagen är medgivet, de skola vara bibehållna vid rätten därtill.
Kommittén har som förut nämnts i princip ansett önskvärt att det i varje särskilt fall omedelbart framginge av lagen huruvida och i vilken omfattning fiske finge bedrivas på annans enskilda vatten. I sådant syfte ha också i kommittéförslaget upptagits betydligt flera uttryckliga bestäm
melser i denna fråga än den nuvarande lagen innehåller. Kommittén har emellertid samtidigt framhållit, att principen icke kunde genomföras full
ständigt utan att antingen lagtexten bleve alltför otymplig eller ock sådana sedvänjor som vore av utpräglat lokal natur uppoffrades. Med hänsyn här
till har kommittén ansett erforderligt att en bestämmelse om skydd för sedvanemässigt fiske upptoges även i den nya lagen.
Beträffande utformningen av en sådan bestämmelse har kommittén an
fört, att dess tillämpningsområde liksom hittills syntes böra begränsas till saltsjön. Däremot borde skyddet ej längre vara inskränkt till fiske med rör
liga redskap vid öppna havsstranden och utom skären utan avse allt slags fiske både inom- och utomskärs. En närmare redogörelse för de skäl som därvidlag varit bestämmande för kommittén lämnas å s. 270 f i betänkandet.
Vidare har kommittén framhållit, att det för sedvaneskyddets effektivi
tet vore av stor betydelse, vilket mått av bevisning som skulle fordras för
109 att sedvanans existens skulle anses styrkt. Det i 1896 års lag uppställda kravet att fisket »av ålder» skall ha bedrivits oklandrat syntes ha tolkats så att den som velat åberopa sedvana måst visa att denna ägt bestånd sedan minst omkring 50 år. Enligt kommitténs mening borde det i allmän
109 att sedvanans existens skulle anses styrkt. Det i 1896 års lag uppställda kravet att fisket »av ålder» skall ha bedrivits oklandrat syntes ha tolkats så att den som velat åberopa sedvana måst visa att denna ägt bestånd sedan minst omkring 50 år. Enligt kommitténs mening borde det i allmän