Saltsjön.
Gällande rätt.
I 2 § 1896 års lag stadgas såsom allmän grundsats, att saltsjöfisket inom
skärs tillhör dem som äga stränder och holmar omkring fiskevattnet (inom- skärsregeln), samt att vid öppna havsstranden och utom skären strandäga
rens enskilda fiskerätt omfattar allt det vatten, som finnes till och med 180 meter från det ställe invid stranden, där stadigt djup av 2 meter vid
tager (strandvattenregeln). I »öppna havet» därutanför äger enligt 1 § samma lag varje svensk undersåte rätt att fiska.
De nu återgivna reglerna äga dock icke förbehållslös giltighet. Vid »så
dana kronan tillhöriga havsstränder samt i saltsjön belägna skär och hol
mar, vilka icke till något hemman höra eller under särskilda villkor inne
havas», gälla sedan gammalt samma bestämmelser som i öppna havet; där finnes alltså överhuvud ingen enskild fiskerätt. Även där lagen i princip tillerkänner strandägaren rätt till fisket, kan denna rätt på grund av sär
skilda stadganden vara inskränkt i olika avseenden. Å andra sidan kan i un
dantagsfall den enskilda fiskerätten vara mera omfattande än huvudregeln
27 angiver. Om nämligen »genom urminnes hävd eller genom särskilt stadgan
de, avtal, dom eller skattläggning eller på annat lagligt sätt» annorledes är bestämt om någons rätt till fiske än nyss sagts, skall enligt 12 § 1896 års lag detta vara gällande.
Kungl. Maj.ts proposition nr 60.
Kommittén.
Kommitténs förslag till gränsdragning mellan fritt och enskilt fiskevat
ten i saltsjön syftar ej till någon principiell förändring av nu gällande förhållanden. I fråga om strandvattenregeln har kommittén sålunda sökt utforma bestämmelser, vilka liksom de nu gällande anpassa sig till de lo
kala förhållandena, men vilka äro lättare att tillämpa i praktiken än dessa.
Av betydelse i detta sammanhang är dock att enligt kommitténs förslag en
skilt fiskevatten ej skall räknas kring varje landbildning, oberoende av dess storlek. Medan gällande lag här ej stadgar någon begränsning, har kom
mittén nämligen föreslagit, att holmar och skär, som ej äro minst 100 meter långa, skola lämnas ur räkningen vid bestämmandet av det enskilda fiske
vattnets omfattning.
Även vad inomskärsregeln angår har kommittén funnit grundsatsen om strandägarnas rätt till fisket i de mera slutna kustvattnen böra bibehållas.
Kommittén har dock ansett det nödvändigt, att man på ett klarare sätt än som skett i 1896 års lag fastslår, vilka vatten som sålunda skola vara för
behållna strandägarna.
Olika metoder kunna därvid komma i fråga. Sålunda har det övervägts att låta gränsen bestämmas genom att utmärka den på normerande kartor.
Emellertid har kommittén ansett det vara att föredraga att låta gränssträck
ningen framgå direkt av lagtexten, låt vara att det för vissa kuststräckor kunde vara lämpligt att det med statsbidrag utgåves särskilda hjälpkartor av inofficiell karaktär.
I stället för den nu gällande strandvattenregeln skall enligt kommitténs förslag stadgas, att det enskilda fiskevattnet skall omfatta allt vatten inom 300 meter från stranden av fastlandet eller av ö eller holme av m&nst 100 meters längd. På långgrunda sträckor, där den stranden följande djupkur
van för högst 3 meter når utanför 300-meterslinjen, skall dock gränsen i stället följa nämnda djupkurva.
Då det gällt att ersätta den nuvarande inomskärsregeln med andra be
stämmelser har kommittén, i anslutning till vissa uttalanden under för
arbetena till 1896 års lag, byggt på den grundsatsen, att ett vattenområdes förbindelse med havet bör ha en viss minsta bredd för att området skall anses som »öppet» och fisket där vara fritt utanför det egentliga strand
vattenområdet. Bredden bör enligt kommittén överstiga en kilometer. Den bör av praktiska skäl räknas från strandlinje till strandlinje. Hänsyn bör ej heller här tagas till öar och holmar med mindre än 100 meters längd.
Annorlunda uttryckt skola alltså de vatten i sin helhet utgöra enskilt fiske
vatten, till vilka man icke kan komma in från öppna havet utan att pas
sera vatten så trånga, att bredden ej uppgår till mer än 1 kilometer, räknat
från stranden av fastlandet eller av ö eller holme om minst 100 meters längd. Den föreslagna regeln betecknas i det följande för korthetens skull som 1-km-regeln.
Såsom en kompletterande modifikation har föreslagits, att 1-km-regelns tillämplighetsområde skall begränsas till vatten, som ej helt skiljes från fastlandet genom vatten av större bredd än 1 kilometer.
Till förebyggande av att med tillämpning av strandvattenregeln och 1-km- regeln skola uppkomma smärre isolerade frivatten, vilket ej minst ur över- vakningssynpunkt vore olämpligt, har kommittén slutligen föreslagit ett kompletterande stadgande, varigenom även sådana vatten skulle utgöra en
skilt fiskevatten.
Gränsdragningen mellan fritt och enskilt fiskevatten i saltsjön bär vid tillämpningen av 1896 års lag i rättspraxis ansetts böra ske efter förhål
landena vid »vanligast förekommande lågt vattenstånd.» Kommittén har föreslagit, att man i stället skall anknyta till medelvattenståndet (normalt medelvattenstånd).
För att få likformighet med avseende på utsträckningen av den enskilda äganderätten till vatten och grund och den enskilda rätten till fiske har sam
råd ägt rum mellan kommittén och lagberedningen. Beträffande den yttre gränsen för fastigheternas ägovälde i havet samt gränsdragningen mellan enskilt och fritt fiskevatten där ha dessa överläggningar lett till helt över
ensstämmande regler.
2° Kungl. Maj.ts proposition nr 60.
Yttrandena.
Såsom redan nämnts har i remissyttrandena allmänt såsom en av de största förtjänsterna i kommitténs förslag till fiskelag framhållits den ökade klarhet och enhetlighet, som detta innebär beträffande gränsdrag
ningen mellan allmänt och enskilt fiskevatten i saltsjön. De här föreslagna bestämmelserna ha i regel ansetts utgöra en rimlig avvägning mellan olika intressen och ägnade att underlätta utövandet av fiskerinäringen. I vissa yttranden ha dock gjorts erinringar mot gränsdragningsreglerna, särskilt mot den att fiskerätt ej skulle förknippas med vissa mindre holmar och skär. Från några håll har vidare hävdats, att de föreslagna bestämmelserna för vissa kuststräckor alltför mycket avvika från vad som där ansetts vara gällande rätt, och påyrkats särregler för dessa delar av kusten. I ett par yttranden har slutligen förordats, att gränsdragningen skall ske efter lokala undersökningar och att man vid dessa skall eftersträva en närmare anslut
ning till rådande förhållanden.
Förslaget har i ifrågavarande del helt tillstyrkts av bland andra lantbruks- styrelsen, fastighetsbildningssakkunniga med vilka lantmäteristyrelsen in
stämt, Sveriges lantbruksförbund och fiskeriintendenten i Österhavets di
strikt samt — med viss lokal reservation — av Svenska •ostkustfiskarenas centralförbund.
Lantbruksförbundet har uttalat, att den föreslagna gränsdragningen på ett efter allt att döma rationellt sätt komme att upphäva den osäkerhet, som
Kungl. Maj.ts proposition nr 60. 29 tidigare rått. En klar regel för gränsdragningen vore mycket eftersträvans
värd både för fiskarena och för strandägarna. Med hänsyn härtill och till att ersättning av statsmedel skulle utgå för förluster på grund av minskad fiskerätt, funne sig förbundet kunna tillstyrka den föreslagna gränsdrag
ningen, även om dess verkningar i vissa fall kunde vara svåra att överblicka.
Beträffande den nya gränsdragningen för strandvattnet har lantbruksstyrelsen framhållit, att denna icke syntes komma att mera väsentligt rubba nuvarande rättsförhållanden men i jämförelse med äldre bestämmelser erbjöde högst betydande fördelar i fråga om tydlighet och lättillgänglighet.
Fastighetsbildningssakkunniga, med vilka lantmäteristgrelsen instämt, ha likaledes tillstyrkt den föreslagna strandvattenregeln och ha därom anfört.
Enligt utredning som företagits av fiskerättskommittén skulle en efter dessa normer bestämd gräns icke avsevärt avvika från den gräns som er- hålles vid tillämpning av 180-metersregeln. Fastighetsbildningssakkunniga, som sakna anledning ifrågasätta riktigheten härav, instämma också till fullo i vad kommittén anfört angående den föreslagna regelns fördelar fram
för den nu gällande. Ur lantmäterisynpunkt skulle det innebära en påtag
lig fördel att slippa ifrån de tidsödande och besvärliga lödningar som nu måste göras för att kunna fastställa den bottenkurva, där stadigt djup av 2 meter vidtager och varifrån 180-metersavståndet till den yttre gränsen för den enskilda fiskerättszonen därefter skall räknas. Visserligen kunna mot
svarande svårigheter antagas uppkomma även då det gäller att fastställa läget av 3-meterskurvan. Ett sådant fastställande torde emellertid komma att erfordras endast i undantagsfall, och man får då god hjälp av sjökorten, varå nämnda kurva finnes inlagd. Som en given fördel med den nya strand- vattensregeln bör också framhållas, att man därigenom undgår de tolknings- svårigheter som äro förknippade med den nuvarande regeln med en kumule- rad djup- och avståndskurva.
Kammarkollegiet har i likhet med kommittén ansett, att fisket i vattnet på landgrundet intill 3 meters djup borde vara strandägaren förbehållet.
Denna regel borde emellertid vara huvudregeln. Om än med någon tvekan har kollegiet dock godtagit även den av kommittén föreslagna 300-meters- regeln som ett komplement till huvudregeln men erinrar om att de nya reglerna i åtskilliga fall komma att medföra en utvidgning av området för den enskilda fiskerätten. Till utveckling av sin ståndpunkt har kollegiet an
fört.
De anmärkningar, som kommittén framställt mot nu gällande bestäm
melser, synas icke sakna fog. Försöket att ersätta dem med andra regler, som äro lättare att tillämpa men i huvudsak giva samma resultat, är därför värt allt erkännande. Den i 2 § a) i förslaget upptagna regeln, som är av
sedd att ersätta fiskerättslagens 180-metersregel, synes medföra många prak
tiska fördelar. Då grunden till bestämmelsen är att fiske på det grundare vattnet vid stranden bör tillkomma strandägaren, anser kollegiet likväl att huvudregeln bör vara, att fisket i vattnet på landgrundet intill 3 meters djup är strandägaren förbehållet. Åtskilliga skäl tala för att man stannar vid denna regel. Om vattnet är bråddjupt intill stranden, finnas ej de biologiska och tekniska förutsättningarna för strandfiske i motsats till fiske på djupt vatten. En sådan avgränsning av den enskilda fiskerätten skulle emellertid
30 Kungl. Maj:ts proposition nr 60.
i många fall ge ett snävare begränsat område än gällande rätt, utan att några egentliga fördelar därigenom vunnes för det av strandäganderätten oberoende fisket på djupare vatten.
Även förslaget att vissa in indre öar och holmar icke skulle med
räknas vid bestämmandet av det enskilda fiskeområdets omfattning har uttryckligen tillstyrkts av lantbruksstyrelsen.
Kammarkollegiet har uttalat, att de skäl, som kommittén anfört för att fiskerätt icke borde följa med varje område över vattenytan, huru litet detta än vore, syntes riktiga. För att enskild fiskerätt skulle finnas vid holme, borde det dock fordras icke blott att holmen hade en längd av minst 100 meter utan även att den hade viss minimiareal, exempelvis ett halvt hektar. Dessutom borde medräknas holmar med en areal av minst ett hektar, varvid två eller flera holmar, som låge på samma landgrund med mindre vattendjup än 3 meter, borde få sammanräknas, om avståndet mel
lan dem ej överstege 50 meter. Enskild fiskerätt borde dessutom finnas i vatten, som vore helt omgivet av enskilt fiskevatten. Kollegiet har härom anfört följande.
Någon regel motsvarande den av kommittén föreslagna har ej tidigare funnits i svensk rätt. Att låta förefintligheten av enskild fiskerätt bliva beroende endast av viss längd på skäret eller holmen, synes dock knappast lämpligt. Regeln om en viss minimilängd synes för att uppfattas såsom rätt
vis kräva komplettering med en regel om en viss minimiareal exempelvis ett halvt hektar. Kollegiet anser det icke uteslutet att fordran enbart på en viss areal, förslagsvis ett hektar, skulle bliva lika lätt att tillämpa, om regeln kompletteras på sätt nedan föreslås. Även om arealen får betydelse, kan det ifrågasättas, om regeln alltid kommer att uppfattas som rättvis.
Inom en cirkel med 100 meters radie ligga exempelvis flera holmar, som upptaga större delen av cirkelytan, men ingen av dem når en längd av 100 meter eller en areal av ett halvt hektar. I dylika fall, då skär eller hol
mar ligga nära varandra, borde en viss sammanräkning få äga rum. En cir- kelyteregel torde vara mindre lämplig. Bättre synes vara att holmar, som ligga inom samma tremeters djupkurva, få räknas samman, om avståndet mellan dem ej överstiger 50 meter. Det väsentliga i regeln bleve då att området med grunt vatten vore tämligen stort och lämpade sig för strand
fiske.
Även i en del andra yttranden ha betänkligheter uttalats mot kommitténs förslag på denna punkt. Sålunda har exempelvis Norra Kalmar läns kust- f iskar ef örbund anfört, att det vore olämpligt att grunda fiskerätten på viss minimistorlek av holme. Detta gällde vilket mått på holmen som än valdes.
Det kunde befaras, att knep konune att tillämpas för att få en holme mindre eller större eller för att skilja eller sammanbinda holmar, exempelvis ge
nom att fylla ett sund med sten. Det vore svårt att bevisa huruvida en slen vid en udde legat där av naturens nyck eller blivit ditlagd under en mörk natt. Därför borde vid bestämmande av gränsen hänsyn tagas till alla land
bildningar, holmar, skär, hällor och dylikt, som vid medelvattenstånd och stilla sjö vore synbara ovan vattnet.
Vad 1-km-regeln angår har lantbruksstyrelsen framhållit, att infö
randet av denna regel konnne att medföra att stora dc-lar av de vatten, som
31 enligt 1896 års lag ansåges ligga inomskärs, skulle komma att utgöra fritt fiskevatten. Detta gällde särskilt i de yttre, mera glesa skärgårdsområdena.
På denna punkt skilde sig alltså förslaget ganska radikalt från den nuvarande lagen. Enligt styrelsens mening skulle emellertid de ekonomiska konsekven
serna för strandägarna av den föreslagna inskränkningen av det enskilda fiskevattnet i skärgårdarna — utom i vissa undantagsfall, såsom där lax
fiske med fast redskap bedreves av strandägare på vatten, som nu föresloges bliva fritt — bliva förhållandevis små. För yrkesfiskarena innebure försla
get å andra sidan stora fördelar genom att det gåve dem större rörelsefrihet.
Detta gällde ej blott de yrkesfiskare, som icke ägde enskilt fiskevatten, utan även dem, som disponerade sådant vatten av mera begränsad omfattning.
Fastighetsbildningssakkunniga, med vilka lantmäteristgrelsen i stort sett instämt, ha likaledes tillstyrkt förslaget i denna del och ha till motivering härav anfört bland annat följande.
Att det svårtolkade inomskärsbegreppet ersättes med konkreta bestäm
melser, vari direkt angives vilka vatten som skola anses som inomskärs, är uppenbarligen till stor fördel för rättstillämpningen. Huruvida den un
der 2 § b) intagna 1-km-regeln kan antagas leda till i huvudsak samma re
sultat som inom skärsregeln är ett spörsmål, varom fastighetsbildningssak
kunniga icke våga göra något bestämt uttalande. Såsom kommittén jämväl förutsett, torde det doek vara klart, att kravet på en minsta längd av 100 meter för att ö eller holme skall tagas med i beräkningen vid tillämpningen av strandvattens- och 1-km-reglerna i åtskilliga fall kommer att medföra en inskränkning av den enskilda fiskerätten. Då de föreslagna reglerna emellertid synas vara ändamålsenliga och förhållandevis lätta att tillämpa, torde någon erinran mot dessa regler icke vara att göra. Men resultatet blir onekligen ej så tilltalande i vissa fall. Följande exempel må åskådliggöra detta. En havsvik begränsas utåt mot havet av två från fastlandet utskju
tande uddar, mellan vilka kortaste avståndet är 2 000 m. Vattnet här är på det hela taget djupt. På halva avståndet mellan uddarna ligger emellertid en 100 in lång holme, och viken skall till följd härav anses vara enskilt fiskevatten. Om nu i stället mellan uddarna legat en hel barriär av mindre holmar, som i bokstavlig bemärkelse nära nog avstängt viken från öppna havet, hade viken skolat hänföras till fritt fiskevatten. Enligt de sakkun
nigas mening föreligga enligt sakens natur i det senare fallet starkare skäl för att hänföra viken till enskilt fiskevatten än i det förra. Sådana fall som det senast anförda torde emellertid vara att anse som undantag, och kom
mitténs undersökningar synas visa att de föreslagna reglerna under b) på det hela taget skulle leda till tillfredsställande resultat.
Kammarkollegiet har anfört att de i 1896 års lag förekommande begrep
pen »inomskärs» och »utom skären» av högsta domstolen och lantmäteri- styrelsen tolkats på ett sådant sätt, att reglerna om den enskilda fiskerätten inomskärs erhållit en vidsträcktare tillämpning än som syntes rimligt.
Andra bestämmelser, som begränsade tillämpningen av inomskärsregeln till mera slutna fjärdar och vikar, där fisket kunde bedrivas under förhållan
den som påminde om dem, som rådde i insjöar, vore därför enligt kollegiets mening önskvärda. Inför den av kommittén uppställda regeln att vatten, som saknade förbindelse med öppna havet av större bredd än 1 kilometer, skulle vara förbehållna strandägarna, ställde kollegiet sig dock tveksamt. I
Kungl. Maj.ts proposition nr 60.
32
varje fall syntes den utformning regeln erhållit mindre tillfredsställande.
Kollegiet ville föreslå att det i stället skulle upprättas en förteckning över de vatten, där fiskerätten skulle vara enskild även utanför den av kollegiet föreslagna strandvattenzonen. Förteckningen skulle kunna revideras för
slagsvis vart trettionde år, och ersättning skulle utgå, om något vatten över
fördes från enskilt till allmänt. Mot 1-km-regeln har kollegiet vidare invänt, att den såsom rent mekanisk icke tilläte någon hänsyn till det historiskt be
tingade, nuvarande rättsläget, sådant det kommit till uttryck i skriven lag och mer eller mindre fast sedvänja. Ej heller tilläte regeln någon anpass
ning efter näringspolitiska synpunkter.
Kammarkollegiets chef, generaldirektören Sverne, har beträffande gräns
dragningen mellan fritt och enskilt fiskevatten för rikets östra kust ned till Blekinge anslutit sig till den uppfattning, som uttalats av kollegiets majoritet. Vad däremot angår kuststräckan mellan Blekinge och Norge har han ansett, att med hänsyn till den fria fiskerättens omfattning utmed den
na kuststräcka några särskilda bestämmelser rörande omfattningen av en
skilt fiskevatten icke behövdes.
Lantmäteristyrelsen har särskilt berört förslaget att 1-km-regeln icke skulle vara tillämplig på friliggande öar och ögrupper. Styrelsen har funnit det icke vara uteslutet, att denna bestämmelse kunde innebära högst bety
dande inskränkningar i öbornas nuvarande rätt till vattenområde och fiske.
Vad kommittén anfört såsom skäl för att fastigheter å dylika öar och ögrupper sålunda försättas i sämre ställning än fastigheter å fastlandet syn
tes icke hänföra sig till någon närmare utredning om hur den nya regeln skulle komma att verka i förhållande till de gällande reglerna och med stöd av dessa uppkomna hävdeförhållanden och verkställda lantmäteriför- rättningar. Styrelsen ville framhålla att, bortsett från Gotland och Öland, saken kunde beröra skifteslag av stor omfattning, exempelvis Holmöns skifteslag i Bottniska viken.
Såsom förut nämnts har i ett par yttranden framförts tanken att gräns
dragningen skulle ske efter lokala undersökningar. En dylik uppfattning har uttalats av bland andra fiskeriintendenten i södra distriktet. Denne har som skäl för sin ståndpunkt anfört att det syntes föreligga fara för att bety
dande inomskärsvatten komme att fråntagas yrkesfiskarena för att i stället
dande inomskärsvatten komme att fråntagas yrkesfiskarena för att i stället