Kommittén.
Som framgått av det förut anförda har kommittén förutsatt, att i den mån den nya lagstiftningen om fiskerätt eller om ägogräns mot allmänt vatten
område medförde intrång i enskild rätt, ersättning härför skulle utgå av statsmedel. Kommittén har också utarbetat ett särskilt lagförslag i detta ämne.
Enligt 1 § i detta förslag skall ersättning i anledning av intrång i fiske
rätt utgå i följande tre fall, nämligen dels då visst vattenområde, där enligt äldre lag fisket tillhörde strandägaren, enligt nya lagen blir att hänföra till fritt fiskevatten, dels då enligt bestämmelse i nya lagen varje svensk med
borgare erhåller rätt att, annorledes än med torsksnöre eller långrev, i en
skilt fiskevatten i saltsjön bedriva fiske, som tidigare var förbehållet strand
ägaren, och dels då särskild rättighet till fiske genom nya lagen blir helt eller delvis utan verkan. Ersättningen skall omfatta gottgörelse för värdet av den förmån som för fiskevattnets eller rättighetens ägare gått förlorad genom att fisket blivit fritt, så ock för förlust som av denna anledning eljest må hava tillskyndats honom. Om fisket vid nya lagens ikraftträdande var upplåtet till annan, skall jämväl denne njuta ersättning för honom till
skyndad skada.
I motiven till dessa stadganden har kommittén bl. a. anfört, att de regler om rätt till fritt fiske å enskilt fiskevatten i de stora insjöarna, vilka uppta
gits i förslaget till fiskelag, väsentligen endast innebure ett lagfästande av hittillsvarande fiskepraxis. Något berättigat anspråk på ersättning med an
ledning av dessa regler kunde därför enligt kommitténs mening icke anses föreligga. Detsamma gällde beträffande det föreslagna stadgandet om fritt fiske med torsksnöre och långrev i saltsjön. I fråga om de fall, då ersätt- ningsrätt ansetts böra medgivas, har kommittén uttalat att frågan, huru
vida och i vad mån ersättning borde utgå i det enskilda fallet, finge bedömas med hänsyn till de föreliggande förhållandena. Generellt måste krävas att den inträdda förändringen verkligen kunde anses medföra en märkbar
136
minskning av det till fastigheten hörande fiskets värde. Å andra sidan borde man ej rimligen ställa alltför stora krav på fastighetsägarens förmåga att på ett bindande sätt styrka sina anspråk, överhuvud vore det enligt kommitténs mening önskvärt att skälighetshänsyn i största möjliga mån anlades vid ersättningsfrågornas prövning. Bland annat borde beaktas att de nya reglerna stundom kunde få både gynnsamma och ogynnsamma verk
ningar. I sådant fall borde enligt kommitténs uppfattning ersättning utgå endast i den mån skadan eller intrånget övervägde nyttan. Medförde för
lusten av fiskerätt indirekt skada, t. ex. genom att fastigheten ej längre lämpligen kunde bestå som en självständig brukningsdel, borde jämväl det ia allmänna intrång ersättas.
I 2 § av kommitténs förslag stadgas, att ersättningsfrågorna skola prövas av särskilda nämnder (fiskevärderingsnämnder). Sådana skola finnas till det antal och med de verksamhetsområden Konungen bestämmer och skola enligt 3 § bestå av ordförande och två ledamöter. Till ordförande skall Konungen utse en lagkunnig och i domarvärv erfaren person. Ledamöter skola utses i den ordning Konungen bestämmer. De skola väljas bland personer som inom nämndens verksamhetsområde äro eller varit ägodel
nings- eller vattenrättsnämndemän eller eljest äga förtrogenhet med förhål
landena där samt erfarenhet i värdering av fast egendom.
Ansökan om ersättning skall enligt 4 § göras skriftligen, och det förut- sättes att detta skall ske inom ett visst antal år från lagens ikraftträdande, vid påföljd att talerätten eljest går förlorad.
I 5 § givas föreskrifter om förfarandet vid fiskevärderingsnämnd. Som huvudregel skall enligt förslaget gälla att sökanden och kronan skola er
hålla tillfälle att framlägga sina synpunkter vid sammanträde inför nämn
den. Om en ersättningsbegäran uppenbarligen icke förtjänar avseende, skall den dock kunna avslås utan sådant sammanträde. I övrigt föreskrives, att nämnden må tillerkänna sökande skälig gottgörelse för utgifterna å ären
det samt att Konungen äger meddela närmare bestämmelser angående fiske- värderingsnämndernas verksamhet.
Under 6 § stadgas bl. a., att den som är missnöjd med beslut av fiskevär- rteringsnämnd äger draga ersättningsfrågan inför domstol genom att in
stämma talan inom nittio dagar från det nämndens beslut tillställdes honom.
I 7 § har upptagits ett stadgande om återförvisning från domstol, och i 8 § stadgas slutligen att kronans talan inför fiskevärderingsnämnd och dom
stol skall bevakas av kammarkollegiet.
Yttrandena.
Vid remissbehandlingen har från enstaka håll gjorts gällande, att ersättningsrätt borde medgivas även i vissa andra fall än dem som upp
tagits i kommittéförslaget. Länsstyrelsen i Jönköpings län har sålunda an
fört, att i de stora insjöarna gottgörelse borde utgå jämväl därest avsevärt intrång i befintliga rättigheter uppkomme till följd av stadgandena om fritt
Iiungl. Maj:ts proposition nr 60.
137 fiske i enskilt vatten där, och kammarkollegiet har yttrat att bestämmelsen om viss rätt för envar att i saltsjön fiska med torsksnöre och långrev syntes kunna föranleda ersät! ningsanspråk som icke borde avvisas.
Vissa erinringar ha vidare gjorts med anledning av kommitténs utta
landen angående grunderna för beräknandet av ersättning. Sveriges lant- bruksförbund har framhållit att det vore av stor vikt att förlusten av fiske
rätt ej skattades för lågt. Även om fiskerätten icke utnyttjades, innebure innehavet av densamma en ökad trygghet i försörjningen. Den utgjorde då på sätt och vis en försäkring, som enligt förbundets mening borde värderas och ersättas. Fastighetsbildningssakkunniga ha med instämmande av lant- mäteristyrelsen ifrågasatt, om ej efter mönster av 9 § expropriationslagen en uttrycklig föreskrift borde meddelas om att ersättning skulle utgå alle
nast såvitt skadan eller intrånget övervägde nyttan. Samma ståndpunkt har intagits av länsstyrelsen i Älvsborgs län, som dessutom förklarat sig anse att ersättning aldrig boide lämnas i annat fall än då den lidna förlusten vore mera betydande. Kammarkollegiet har däremot ansett det vara en fördel att något stadgande om kvittning av skada mot nytta ej upptagits i förslaget.
Härom har kollegiet anfört följande:
Kommittén har ansett i princip riktigt, att vinst genom de nya rättsreg
lerna bör få kompensera uppkommande förlust, men har ej uppställt nå
gon lagregel härom. Kollegiet är likaledes av den uppfattningen, att en så
dan regel ej bör inflyta i lagtexten, då vinsten och förlusten kunna vara svåra att jämföra. Förlusten kan bestå i en minskning i fastighetens årliga avkastning, som omedelbart inträder, medan vinsten ej kan utnyttjas utan en viss kapitalinsats, vilken ej är ekonomiskt försvarlig under överskådlig tid. Det skulle vara obilligt att i ett sådant fall kvitta den årliga förlusten mot det ökade kapitalvärdet.
Beträffande fiskevärderingsnämndernas antal och sammansättning har statskontoret framhållit såsom angeläget att icke flera sådana nämnder in
rättades än som vore oundgängligen erforderligt. Fastighetsbildningssakkun
niga ha anfört, att det icke syntes finnas skäl att vid angivande av behörig
hetsvillkoren för ledamotskap särskilt omnämna ägodelningsnämndemän och vattenrättsnämndemän, och kammarkollegiet har uttalat att i fiskevärde- ringsnämnd alltid borde ingå vederbörande fiskeriintendent eller annan sta
tens fiskeritjänsteman.
I fråga om förfarandet i ersättningsärenden har kammarkollegiet anfört, att preklusionsfristen för framställande av anspråk ej borde tilltagas allt
för snävt. Dess längd borde tillkännagivas genom anslag i kommunerna och annonsering i ortspressen. Vidare har kollegiet uttalat betänkligheter mot förslaget att ersättningsanspråk skulle kunna avslås utan att sammanträde hållits. Även om ett anspråk vore uppenbart ogrundat kunde det för tilltron till rättsskipningen vara av ej ringa betydelse att sökanden finge tillfälle att framläggå sin sak vid ett sammanträde och att därvid erhålla upplys
ning om grunden till att hans talan icke förtjänade avseende, överhuvud borde enligt kollegiets mening fiskevärderingsnämndernas verksamhet reg
leras i nära anslutning till vad som gällde för allmän domstol. Därest så Kungl. Maj.ts proposition nr
60-138
skedde, syntes det böra övervägas, om ej talan mot sådan nämnds beslut kunde få fullföljas till hovrätt i stället för till underrätt.
I övrigt må nämnas att lantmåteristyrelsen erinrat att det i mera inveck
lade fall kunde erfordras särskilda utredningar för att fastställa vilken fastighet inom ett skifteslag som kunde vara berättigad till ersättning. Sve
riges lantbruks förbund har ansett det böra övervägas om ej ersättningsfrå
gan borde ex officio upptagas beträffande varje fastighet till vilken hörde fiskerätt. I varje fall borde underrättelse om ersättningsbestämmelserna tillställas alla ägare av sådan fastighet. Länsstyrelsen i Västmanlands län har ifrågasatt, om ej bestämmelserna angående fiskevärderingnämnder borde kompletteras med regler om ett skiljedomsförfarande. Härom har länssty
relsen anfört i huvudsak följande.
Nämnden torde i händelse så sker böra tilläggas befogenhet att — utan handläggning å sådant sammanträde som avses i 5 § i den föreslagna lagen om ersättning för mistad fiskerätt — icke blott avslå en ansökan om ersätt
ning utan även i förekommande fall hänskjuta en sådan framställning till skiljemän för bedömande av ersättningsbeloppet. Denna utväg synes kunna anlitas särskilt i sadana fall, då varken innehållet eller omfattningen av den rättighet, varå ersättningsanspråket grundar sig, är föremål för tvekan.
För den händelse exempelvis själva rätten till ersättning i analogt fall redan erkänts, men ersättningsbeloppets bestämmande tarvar hörande av sakkun
niga eller vittnen inför domstol eller eljest påfordrar en mera omständlig utredning, synes den nu föreslagna anordningen möjliggöra ett enklare och snabbare förfarande och verka till en minskning av värderingsnämndernas arbetsbörda.
Kungl. Maj:ts proposition nr 60.
Departementschefen.
Jag har redan i början av mitt anförande framhållit, att ersättning av stats
medel enligt min uppfattning bör utgå, då den nya fislcerättslagstiftningen föranleder intrång i bestående enskild rätt. Det är uppenbarligen önskvärt att dylika ersättningsfrågor kunna avgöras i enkla former, men samtidigt måste tillses att rättssäkerheten icke äventyras. Den av kommittén före
slagna anordningen med särskilda fiskevärderingsnämnder torde väl till
godose båda dessa önskemål. Jag biträder därför även förslaget om sådana nämnder.
Med kommitténs nu förevarande lagförslag har avsetts att reglera, för
utom frågan om gottgörelse i anledning av intrång i fiskerätt, jämväl spörs
målet om skadestånd för förluster i samband med den ifrågasatta nya lag
stiftningen om ägogräns mot allmänt vattenområde. Eftersom det visat sig ogörligt att redan nu genomföra en sådan lagstiftning, har departements- förslaget begränsats till de fiskerättsliga ersättningsspörsmålen. På grund därav har en mindre jämkning vidtagits i rubriken. Också i övrigt har viss överarbetning ägt rum.
Bestämmelserna i 1 § i departementsförslaget överensstämma i sak med motsvarande stadganden i kommitténs förslag. Jag har sålunda icke ansett mig böra föreslå, att ersättningsrätt skall medgivas i flera fall än de i kom
Kungl. Maj:ts proposition nr 60. 139 mittéförslaget angivna. De i förslaget till lag om fiskerätt upptagna bestäm
melserna om fritt fiske på enskilt vatten i de stora insjöarna samt om viss rätt för envar till långrevsfiske på enskilt vatten i saltsjön torde i själva verket icke innebära någon inskränkning av den enskilda fiskerätten utöver vad som redan förut ansetts gälla. Ej heller lär, på sätt jag förut framhållit, den föreslagna befogenheten för Kungl. Maj :t att lämna andra än svenska medborgare tillstånd till visst fiske jämväl på enskilt fiskevatten kunna anses ge upphov till några berättigade ersättningsanspråk.
Vad angår frågan om de närmare förutsättningarna för ersättningsrätt i varje enskilt fall, delar jag den uppfattning som kommit till uttryck i kom
mitténs nyss återgivna uttalanden i ämnet. Sålunda bör enligt min mening i princip gälla, att ersättning skall utgå allenast om och i den mån skadan eller intrånget ej uppväges av nytta som lagstiftningen samtidigt må hava medfört. Bland annat av de skäl som anförts av kammarkollegiet har dock någon uttrycklig bestämmelse därom icke ansetts böra upptagas i förslaget.
I övrigt vill jag i detta sammanhang framhålla, att det i sådana fall, då tidsödande utredning måste företagas, torde böra stå nämnden fritt att ut
döma ränta samt att, om ömmande omständigheter föreligga, omedelbart tillerkänna sökanden viss gottgörelse i avräkning på det slutliga beloppet.
Ej heller härom lär emellertid särskilt stadgande erfordras.
Stadgandena i 2 och 3 §§, om fiskevärderingsnämnderna och deras sam
mansättning samt om tiden för framställande av ersättningsanspråk, mot
svara med vissa jämkningar 2—4 §§ i kommittéförslaget. Jag har icke an
sett behövligt att några särskilda kvalifikationsvillkor för ledamotskap an
givas i lagtexten. Jag utgår från att Kungl. Maj :t ändock kommer att tillse att önskemålet om opartiskhet och erfarenhet i värderingsfrågor beaktas.
Med anledning av vad kammarkollegiet anfört i denna fråga vill jag emel
lertid framhålla, att det icke synes mig lämpligt att statens fiskeritjänste- män anlitas som ledamöter. I den mån deras erfarenhet i fiskefrågor be
höver tagas i anspråk bör det ske genom att de höras såsom sakkunniga.
Fristen för framställande av ersättningsanspråk har, i överensstämmelse med vad som skett vid tidigare ändringar i fiskerättslagstiftningen, satts till fem år. I samband med utfärdandet av närmare föreskrifter för fiske- värderingsnämndernas verksamhet torde få övervägas vilka åtgärder som lämpligen kunna vidtagas för att hland allmänheten sprida kännedom om preklusionstidens längd. Att, på sätt i ett yttrande ifrågasatts, sända per
sonlig underrättelse till alla fiskerättsägare i landet eller stadga skyldighet för nämnderna att ex olficio upptaga alla tänkbara ersättningsfall kan av praktiska skäl uppenbarligen icke ifrågakomma.
Innehållet i 4 och 5 §§ motsvarar 5 § i kommittéförslaget. För att nämn
derna ej skola onödigt betungas har jag ansett mig höra bibehålla regeln att sammanträde ej behöver hållas, om ansökningen är uppenbart ogrundad.
De erinringar mot denna regel som framställts av kammarkollegiet ha icke synts mig vara av avgörande vikt. Ej heller har jag ansett lämpligt att öppna möjlighet för nämnderna atl hänvisa vissa ärenden till
skiljemannaförfa-140
rande. En sådan anordning skulle i allmänhet knappast medföra någon för
enkling eller kostnadsminskning men kunde äventyra den enhetlighet i ska- debedömningen som bör eftersträvas.
Såsom 6 § har meddelats en föreskrift att ersättning till ledamot av fiskevärderingsnämnd skall utgå av statsmedel efter grunder som fastställas av Kungl. Maj :t.
I 7 § ha med någon jämkning upptagits enahanda bestämmelser som i 6 § i kommittéförslaget om rätt att vid missnöje med beslut av fiskevärde
ringsnämnd väcka talan mot kronan vid domstol. Med hänsyn bl. a. till att det i dylika fall ej sällan lär bli fråga om att åberopa ny utredning synes denna utväg vara att föredraga framför att i enlighet med vad kammarkol
legiet ifrågasatt låta talan fullföljas till hovrätt. Stadgandet i 7 § i kommitté- förslaget om återförvisning från domstol har ansetts kunna utgå.
Föreskrifterna i 8 § om bevakande av kronans talan överensstämma med samma paragraf i kommitténs förslag.
Slutligen ha i 9—12 §§, vilka sakna motsvarighet i kommittéförslaget, upptagits vissa stadganden till skydd för inteckningshavare m. fl. Bestäm
melserna ha avfattats i viss anslutning till 57 och 58 §§ expropriationslagen och 9 kap. 54 § vattenlagen.
Någon särskild medelsanvisning med anledning av de föreslagna bestäm
melserna synes ej vara erforderlig förrän för budgetåret 1950/51. Skulle fråga om utbetalning uppkomma redan dessförinnan, torde för ändamålet få anlitas det under riksstatens IX huvudtitel upptagna förslagsanslaget till ersättning till strandägare för mistad fiskerätt m. m.
Kungl. Moj:ts proposition nr 60.