4.1 Förståelsens karaktär
Förståelse är centralt i Gadamers hermeneutik. Förstår gör vi ständigt, men använder därför inte alltid hermeneutik. Det är snarast när vi inte direkt förstår som vi måste använda en tolkningsprocess i syfte att uppnå förståelse (Føllesdal, Walløe & Elster, 2001, s.136).
Gadamer skiljer mellan två former av förståelse; av sakinnehåll och av intentioner. Att förstå intentioner blir extra viktigt om man inte helt förstår sakinnehållet, ”saken ifråga”. Ett exempel på en sådan delad förståelse kan vara att tillägna sig kunskaper om global uppvärmning. Dels gäller förståelsen själva sakfrågan om bland annat klimatmodeller, havsförsurning och termodynamik, dels riktar sig förståelsen mot de intentioner som ligger bakom olika lösningar, som till exempel förnybara bränslen och energieffektivisering. Vilka bakomliggande intressen som styr det som presenteras är av stor betydelse för att förstå helhet och sammanhang. Vår förståelse är alltså inbäddad i vår historia, vår kontext och vår förförståelse.
Hermeneutiken framhåller att ”förståelse är först och främst samförstånd” (Gadamer, 1988, s. 168). Detta samförstånd handlar dock inte om att förenas i att tycka likadant, det kan även vara ett samförstånd i att vara oeniga. Samförståndet riktar sig till att se skilda ståndpunkter utan att för den skull nödvändigtvis dela dem. Att kommunicera begripligt är därför avgörande för förståelsen:
Ingen text och ingen bok talar, om den inte talar ett språk som når den andre.
(Gadamer, 1988, s. 375) För att visa på samtalets respektfullhet för den andres ståndpunkter använder Gadamer bland annat den sokratiska dialogen. Ett sådant sokratiskt, eller deliberativt, samtal når fram till en mer reflekterad ståndpunkt än vad de respektive parterna hade från början. Även översättningar är exempel på en form av förståelse enligt Gadamer, som en dialog mellan en
text och en uttolkare. Det handlar inte om att översätta ord för ord, utan att med egna ord beskriva en förståelse av ett sammanhang.
Att tolka en text innebär alltid risktaganden, bland annat riskeras alltid att uttolkaren godtyckligt ser det som överensstämmer med egna hypoteser och försanthållanden. Själva öppenheten för det som skiljer från den egna uppfattningen är enligt Gadamer ett kriterium på att uttolkaren medvetet tar hänsyn till risken för godtycke. För att förstå något måste det sättas in i ett sammanhang. Vi förstår alltid något i relation till dess relevans för vår egen situation och det kan då bli en horisontsammansmältning, det vill säga en djupare förståelse i och med en integration av olika perspektiv.
Gadamer använder även ett koherenskriterium för att minska risken för godtycke, det vill säga att tolkningen ska söka efter meningsfullhet, konsistens och sammanhang mellan delarna. Ett sådant kriterium är enligt Gadamer även öppet för spänningar, kritisk reflektion och motsägelsefullhet (Warnke, 1993). Gadamer beskriver alltså öppenhet på ett specifikt sätt som leder till en sensitivitet för en mångfald av möjliga sanningar. En erfaren person har enligt Gadamer lärt sig något av sina upplevelser och erfarenheter och blivit medveten om sina tillkortakommanden. Genom denna omdömesförmåga har även öppnats för ytterligare erfarenheter. Gadamer kopplar således samman Aristoteles begrepp fronesis med den hermeneutiska tolkningen. Han beskriver särskilt det gemensamma och samhälleliga tillsammans med handlingars solidariska karaktär eftersom det är grunden för allt samhälleligt förnuft, på så sätt visas att det teoretiska och det praktiska växelverkar. Hermeneutiken bidrar på så sätt även med en förståelse av växelverkan mellan det kollektiva och det individuella.
Hermeneutiken har som ett teoretiskt ramverk således en förmåga att sammanlänka sammanhang och öppenhet för mångfald är på så sätt relevant för denna avhandlings syfte att undersöka hur erfarna lärare och lärarstudenter hanterar uppdraget att utbilda för hållbar utveckling
KAPITEL 5
Metodval, genomförande och analys
Forskningsfrågornas karaktär styr metodvalet. Grundantagandet i denna studie är att forskningsfrågorna om hur lärare hanterar uppdraget att utbilda för hållbar utveckling kan tolkas och förstås med utgångspunkt från att det finns flera kvalitativt olika sätt att uppleva ett fenomen (Gadamer, 1988, 1997; Merriam, 2009). Det är alltså förståelse av denna mångfald som är intressant. Av särskilt intresse i denna avhandling är att belysa långsiktiga förändringar vilket medför en önskan att använda flera metoder och en longitudinell forskningsansats.
Avhandlingens valda metoder bygger på empiriska studier av hur aspekter av världen omkring oss erfars och förstås, för att med analys och spegling i olika teorier och tidigare forskning bättre förstå vidden av hur deltagarna talar om sin undervisningspraktik relaterad till hållbar utveckling (Merriam, 2009). För att förstå viktiga långsiktiga förändringar och hur de uppstår måste forskning sträcka sig över tid och omfatta olika ansatser och metoder (White
& Arzi, 2005). Med en longitudinell ansats avses här två eller flera datainsamlingar med en jämförbar form som genomförs med och av samma personer under en period av minst ett år.
En longitudinell studie kan visa om en tidig förändring av undervisningspraktiken är permanent eller flyktig. Den kan även fånga om förändringen leder till en vidareutveckling, något som är svårfångat i en enstaka intervju, observation eller enkät:
If we wish to understand important long-term changes and how they occur, our research must stretch over time and include different styles and methods.
(White & Arzi, 2005, s.148) En longitudinell studie erbjuder också möjligheten att den intervjuade läraren får tillgång till sina tidigare reflektioner. Denna återblick (Calderhead, 1981) är en viktig möjlighet till värdefulla empiriska data i tider av läroplansreformer och andra stora förändringar i utbildningssystemet. Återblicken sker i form av att respondenterna får läsa transkripten från sin föregående intervju. Med stöd av de tidigare svaren kan intervjun spegla det som skett sedan dess, fokusera på de områden som identifieras som viktiga och skapa tillfällen för reflektion. Det är en förhållandevis effektiv metod att använda återkoppling eftersom det då erbjuds en bas att utgå ifrån i samtalet. Det är i sammanhanget viktigt att tänka på att samma intervjufrågor används varje gång så att resultaten blir jämförbara. Då det kan ha gått flera år mellan intervjutillfällena kan mycket ha förändrats vilket måste beaktas. Lärare byter arbete, skolor läggs ner, nya skolor byggs et cetera. Men även forskarens förmågor kan ändras i en
longitudinell studie, såsom intervjuteknik, noggrannhet i lagring av data och analytisk förmåga.
Det finns i studien en medvetenhet om en sådan möjlig förändring. Såväl deltagare som forskarens bearbetning och förförståelse av forskningsfrågorna, i detta fall relaterat till utbildning för hållbar utveckling, kan förändras över tid. Till exempel diskuteras hållbar utveckling i media och ny forskning tillför nya kunskaper. Longitudinella studier kan på så sätt medföra risker, bland annat om det under den tid som löper mellan datainsamlingarna sker oförutsedda händelser som påverkar forskningsfrågorna. Eftersom denna avhandling mer syftar till att belysa konsekvenser av förändringar snarare än orsaker till dem så är detta inte någon nackdel.
Datainsamling och forskarutbildning sträcker sig över åtta år, parallellt med arbete som lärare i naturvetenskap och teknik inom grundskolans högstadium, de första sju åren dessutom som lärarutbildare. En sådan arbetssituation erbjuder dagligen direkta upplevelser av de förändringar som sker inom det obligatoriska skolsystemet, högre utbildning och utbildningsvetenskaplig forskning (Altrichter & Elliot, 2000). Avhandlingens fem delstudier är tänkta att belysa forskningsfrågorna från olika perspektiv och med olika metoder.
Kombinationen av enkäter, intervjuer, deltagande observationer och longitudinell empiri kan ses som en form av metodtriangulering (Merriam, 2009).