Första pelaren

– På vilket sätt har Basel II bidragit till att bankerna blivit mer noggranna i sina analyser och bedömningar när det gäller kreditrisker? Hur beräknas dessa? – Hur väl anser ni att statistiska modeller kan återge en rättvisande bild av de

risker som innefattas i den första pelaren? – Hur beräknar ni marknads- och operativ risk?

Sparbanken i Enköping

Enligt Helgesson har Sparbanken i Enköping blivit mer noggranna i sina analyser och bedömningar, men påpekar att det inte enbart beror på Basel II utan mer på den konjunktur som varit. Hedman uttrycker följande citat;

”Det är väl både erfarenheter från den förra krisen på 1990- talet och också regelverkets utveckling som kan vara en bidragande orsak.”

Hedman förklarar att Sparbanken i Enköping använder schablonmetoden för beräkning av kreditrisker då det blir svårt för ett institut av deras storlek att ha den kompetens som behövs för att använda den avancerade metoden. Hedman påstår;

”Ur ett affärsmässigt perspektiv är det dock intressant att vi ändå måste ha de här avancerade verktygen i vår dagliga operation.”

Enligt Hedman använder Sparbanken i Enköping Swedbanks utarbetade verktyg för riskmätning av deras kunder; ett riskmätningssystem för företagskunder och ett scoringsystem för privatkunder. Riskklassificeringsverktygen bygger på sannolikhetsteorier utifrån finansiell styrka men även på andra komponenter som exempelvis skötselkomponenter. Hedman påpekar att de egentligen har allt som behövs för att kunna använda den avancerade metoden, men att de inte tillämpar den. Anledningen till att det är så viktigt att de har dessa verktyg är att det annars skulle bli nästintill hopplöst att exempelvis prissätta krediter till företag, och framförallt i konkurrens med storbanker som Handelsbanken eller Nordea, som har den här typen av metodik. För att klara av att konkurrera med de stora bankerna menar Hedman att de måste ha motsvarande verktygsarsenal, framförallt för prissättningsfrågorna. Swedbanks metoder används i det dagliga arbetet, men används inte för kapitaltäckningsberäkningar då Sparbanken i Enköping utgår från schablonmetoden vid beräkning av kreditrisker.

För att kontrollera sina kunders verksamhet har Sparbanken i Enköping en årlig uppföljning av samtliga företagsengagemang som överstiger en halv miljon kronor. Helgesson berättar att de måste träffa dessa företag minst en gång per år för resultatuppföljning och se hur deras risknivå utvecklats under året samt göra kassaflödesanalyser för att se hur de klarat sig.

Helgesson anser att de statistiska modeller som används för riskmätning, såsom riskklassificering för företag och scoring för privatpersoner, ger en någorlunda rättvisande bild av verkligheten. Helgesson berättar även att Sparbanken i Enköping genomför stresstester på resultaträkningar samt koncentrationsriskanalyser på deras stock av krediter, vilka görs utifrån ett ”worst case scenario”. Dessa stämmer dock oftast inte överens med verkligheten, men visar på hur det skulle kunna gå till i värsta fall.

För beräkning av marknadsrisker använder sig Sparbanken i Enköping av den enkla metoden, schablonmetoden. Det innebär att de via statistiska metoder mäter ränterisken i balansräkningen och aktiekursrisken i de innehav som finns i Swedbank. Vidare tittar de på valuta- och likviditetsrisker men anser att det inte finns något behov av att allokera kapital för dessa risker. Ränterisker och aktiekursrisker utgör den övervägande marknadsrisken i banken. Enligt både Hedman och Helgesson är Sparbanken i Enköping en bank som har en väldigt låg riskprofil och en stor egen likviditet. De placerar mestadels sina pengar i kommunala certifikat och i Swedbank har de sin likviditet stående. Förutom aktier i Swedbank har de ingen annan aktieportfölj, då det visat sig vara ”för riskabelt”.

Även för beräkning av operativa risker använder sig Sparbanken i Enköping av schablonmetoden. Enligt Hedman kan schablonmetoden ge ett lägre kapitalkrav än basmetoden, och för att få kvalificera sig för denna metod krävs det att banken uppfyller vissa kriterier. Ett av dessa kriterier är att banken måste ha en förlustdatabas, det vill säga att de löpande ska dokumentera förluster som orsakats av operativ karaktär. Förlustdatabasen måste ständigt hållas aktuell. Hedman påpekar att banken utgår från ett så kallat riskträd som är uppdelat i ett antal olika riskområden, exempelvis personalrisker och externa risker. Det finns en mängd olika operativa risker som kan inträffa i en bank, dessa risker är sedan nedbrutna i riskträdet på olika riskområden, vilket gör att de kan identifiera alla typer av risker. Sedan sker en estimering av vad det skulle kosta om någon av riskerna möjligtvis inträffade för att ha möjlighet att avsätta kapital för dem. Helgesson hävdar att de måste identifiera riskerna på

ett helt annat sätt än tidigare, vilket skapat en medvetenhet för risker hos all personal, en medvetenhet som inte tidigare fanns.

Storbanken

Respondent A tror inte att Basel II påverkat den enskilda kreditgivningen nämnvärt, men att det framförallt påverkat storbankens uppföljning och möjligheter att mäta och presentera kreditrisker. Enligt respondent A har de i och med det nya regelverket fått bättre möjligheter att ge stöd till sina kontor i deras egen kreditbedömning samt fått bättre möjligheter att ge signaler om vilka krediter som är på väg att bli ”dåliga”. Han poängterar att kreditgivningen ligger fast på den nivån som den gjorde tidigare. Respondent A uttrycker följande citat;

”Basel II har gett möjligheten att kunna prissätta krediter bättre, vilket jag tror i sin tur leder till att man får en bättre kapitalfördelning samhällsekonomiskt i stort. Att det verkligen är de bra låntagarna som får billiga krediter och att de sämre låntagarna får betala mer eller att de

helt enkelt blir bortsorterade”.

Respondent A berättar att den bank som han representerar använder sig av den grundläggande IRK-metoden för beräkning av kreditrisk, men att de under året ansökt om den avancerade metoden, men ännu inte fått godkänt av Finansinspektionen. Respondent A berättar vidare att de har ett gammalt betygsystem för rating11 av sina företagskunder som egentligen inte har förändrats sedan det nya regelverket tillkom, utan det som tillkommit är mätning av hur stora risker de har för respektive ratingsteg. När det gäller hushåll använder de sig även där av ett gammalt system, ett expertbedömt ratingsystem som numera kompletterats med statistiska modeller. Dessa ger handläggaren ett ratingförslag och sedan är det upp till handläggaren att bedöma om ratingen är rimlig eller inte. Ytterligare faktorer som tas hänsyn till vid rating av kunder är framförallt information som exempelvis skötselinformation, inkomstinformation och ålder. Respondent A illustrerar hur väl statistiska modeller kan återge en rättvisande bild av verkligheten med nedanstående citat;

”Modeller som bygger på statistisk historik ger en bra och rättvisande bild, bortsett från det generella problemet att statistiska modeller bygger på samband utifrån lärdomar om vad som

11

hänt tidigare. När kriser inträffar beror det oftast på att de händelser som genererar krisen inte uppstått tidigare och/eller att historiska samband av något skäl inte längre gäller.”

Respondent A menar att en riskanalys inte enbart kan bygga på historiska erfarenheter, bankerna behöver således arbeta mer med kreativ analys och vara medvetna om de antaganden som styr modellen. För att fånga upp denna problematik arbetar storbanken med stresstester. Respondent A förklarar att sådana tester är analyser av hur riskmodeller beter sig och vilka värden de genererar i ett stressat läge.

För beräkning av PD, sannolikheten för fallissemang berättar respondent A att storbanken bygger sina PD-tal i huvudsak genom att titta historiskt på olika portföljer och kunder, för att sedan titta på hur mycket fallissemang de haft under tiden samt på olika förklaringsvariabler. Därefter bygger storbanken upp en statistisk modell för att på så sätt kunna sortera upp kunderna i olika grupper. Dessa tilldelas sedan olika PD-värden beroende på historiska samband. För att kontrollera sina kunders verksamhet framhåller respondent A att de på företagssidan har en årlig kreditgenomgång med kunder vars engagemang överstiger en miljon kronor. För privatpersoner gör de en maskinell uppdatering av ratingen och samlar in aktuell UC-information, det vill säga information om kundens kreditvärdighet.

Vid beräkning av marknadsrisk berättar respondent A att storbanken använder sig av den enkla metoden, schablonmetoden, för kapitaltäckningsändamål. Sedan har de olika typer av riskmätningsmodeller i verksamheten som i huvudsak är VaR-modeller. Respondent A understryker att även om de använder den avancerade VaR-metoden internt och mäter och följer den så har de inte ansökt om att få använda den.

Enligt respondent A uppstod inga problem när operativ risk skulle beräknas med, då storbanken använder sig av schablonmetoden som är en enkel metod där endast intjäningen i olika rörelseområden mäts. Enligt respondent A blir det först komplicerat vid användning av den avancerade metoden eftersom den kräver mer tillgång till data. Däremot anser han att det är mycket svårt att förutse operativa risker och berättar att det finns en del ”små förluster” som bygger upp ett dataunderlag, och det besvärliga är om dessa kan säga något om de riktigt stora operativa förlusterna som banken egentligen vill skydda sig emot.

Finansinspektionen

Enligt Fritsch på Finansinspektionen har Sveriges stora banker påverkats positivt av Basel II, då krediter till konsumenter blivit billigare samt att de bättre kunnat förutse kreditförluster. Fritsch uttrycker sig på följande sätt;

”Vid finanskriser så fungerar dock inte det här systemet, men om du ser till alla år fram till finanskrisen så får man nog säga att förutsägbarheten vid kreditförluster och kvalitén i

kreditgivningen har blivit bättre för de stora bankerna.”

Fritsch menar vidare att Basel II inte betytt så mycket för de mindre bankerna eftersom de inte använder den avancerade metoden. En liten bank talar i princip om för Finansinspektionen vilka krediter de har och sedan meddelar Finansinspektionen hur mycket kapital de ska reservera.

Enligt Fritsch begär Finansinspektionen in rapporter varje månad om all utlåning och exponeringar som bankerna har, detta för att kontrollera att de gjort en korrekt riskbedömning. Finansinspektionen undersöker sedan om någon riskbedömning avviker från det ”normala”, alternativt utför de platsbesök hos bankerna.

Fritsch framhåller att de statistiska modeller som bankerna använder har två fundamentala brister. Det historiska materialet som ligger till grund för estimeringarna av kredit-, marknads- och operativa risker innehåller som regel för korta tidsserier för att täcka både låg- och högkonjunktur. Den andra bristen är att modellerna för kreditrisker inte omfattar koncentrationsrisker, det vill säga risker som är specifika för den bank som inte är idealisk diversifierad12, vilket modellerna förutsätter. Koncentrationsrisk kan exempelvis vara geografisk koncentration och branschkoncentration. Dock påpekar Fritsch att modellerna kan återge en tillräckligt bra bild för att fungera som ett viktigt redskap i riskhanteringen, men bankerna måste således ha klart för sig att modeller är just modeller, det vill säga en avspegling av verkligheten. Det är följaktligen inte själva verkligheten och kommer därför att med viss uträkningsbar risk återge en felaktig bild vid varje given situation.

12 _{Diversifiering innebär en breddning av ett företags verksamhet, exempelvis lånar en bank ut till olika ändamål}

4.4.4 Andra pelaren

– Hur fungerar samarbetet mellan bankerna och Finansinspektionen?

– Hur mäts de risker som inte innefattas i den första pelaren, exempelvis strategisk- och likviditetsrisk?

Sparbanken i Enköping

Helgesson anser att samarbetet med Finansinspektionen fungerar bra och förra året skickade Sparbanken i Enköping för första gången in sin intern kapitalutvärdering. Finansinspektionen utredde om banken hade allokerat tillräckligt med kapital för de risker som de var utsatta för. Dokumentet godkändes sedan av Finansinspektionen.

Finansinspektionen kräver att ledningen och styrelsen i banken har en god insikt i, och förståelse för bankens modeller och system. Helgesson anser att både ledning och styrelse är mycket väl insatta i det nya regelverket och att banken lägger stor vikt på att vidmakthålla den kunskapen. Helgesson utrycker sig på följande sätt;

”Där tror jag vi är lite av en föregångare i Sparbanksvärlden då vi har involverat styrelsen i ett mycket tidigt skede.”

Utöver de risker som tas upp i den första pelaren ska banken bland annat bedöma strategisk- och likviditetsrisk. Helgesson berättar att strategisk risk kan vara många olika saker, exempelvis att banken satsar på en produkt eller lanserar ett konto som slår alldeles fel och som orsakar stora kostnader. I dagsläget har Sparbanken i Enköping inte allokerat något kapital för att täcka strategisk risk. Banken har inte heller allokerat kapital för likviditetsrisker. Helgesson menar att de har en så pass god likviditet att det inte behövs då deras kunder satt in mer kapital än vad banken lånat ut.

Storbanken

Respondent A anser att samarbetet mellan den storbank han representerar och Finansinspektionen i huvudsak fungerar bra. Respondent A menar vidare att det har varit till stor fördel att göra intern kapitalutvärdering eftersom storbanken då fått ett samlat grepp om de risker som finns på ett mer strukturerat sätt. Detta har bidragit till att storbanken fått en bättre genomlysning och en bättre analys av de risker som tidigare inte fanns med. Framförallt gäller det vissa marknadsrisker som inte ligger i tradingen, men som ligger utanför

tradingverksamheten och därmed inte fångas upp i den första pelaren. Dessa marknadsrisker fångar storbanken upp i en Economic Capital- modell som de även använder för den interna kapitalutvärderingen. Denna modell har i princip samma grundidé som Basel II, att det ska finnas statistiska mätmetoder för olika typer av risker och att dessa ska kunna gå att aggregera för att ha möjlighet att kunna se på olika diversifieringseffekter. Respondent A menar att en av de stora skillnaderna är att Economic Capital- modeller tillåter diversifiering, vilket modellerna i den första pelaren inte gör.

Inför Basel II skedde en stor utbildningsinsats utav styrelsen och medarbetare har i sin tur fått regelbundna rapporter om utfall av Basel II, hur det går och så vidare. Respondent A´s bild är att det finns en god förståelse hos styrelsen och när det gäller ledningen har banken vänt sig till VD och Finanschef som i första hand jobbar med Basel II frågor. Respondent A menar att det är viktigt att det finns en god insikt och förståelse för hur bankens system och modeller fungerar, och att det är avgörande för exempelvis en så central fråga som; hur mycket pengar som ska delas ut vid en eventuell aktieutdelning.

Vad gäller de risker som inte inryms i den första pelaren, till exempel strategisk risk, anser respondent A att denna risk är mycket svår att definiera och kvantifiera, därför mäts den inte på ett särskilt risksätt utan den ingår i intjäningsrisken. En annan risk som inte inryms i den första pelaren är den så kallade likviditetsrisken. Respondent A understryker;

”Likviditetsrisken är kanske den största erfarenheten från den rådande finanskrisen, att bankerna inte följt och hanterat sin likviditetsrisk på ett tillräckligt bra sätt.”

Respondent A betonar att det har riktats ett större fokus på likviditetsrisk nu än tidigare, och menar vidare att likviditetsrisken inte är en risk som leder till förluster i resultaträkningen och därmed inte är en rimlig risk att avsätta kapital för. Respondent A berättar att det handlar om att ha kontanter och sköta sina betalningar så i jämförelse med andra risker mäts likviditetsrisken på ett helt annat sätt, och den längsta tidshorisonten storbanken mäter på är ett år.

Finansinspektionen

Fritsch påpekar att samarbetet mellan dem och bankerna inte påverkats nämnvärt av Basel II. Han anser dock;

”Idag finns det en aktiv övervakning och jag tycker att man kan se det i massmedia de senaste fem-sex åren, att det kommer ut rapporter från Finansinspektionen som är lite mer besvärliga för bankerna. Det är inte vår roll att vara direktörens vän, däremot vill vi inte heller vara som jag tror att de flesta ser oss som, nämligen ett rundningsmärke som man måste förbi. Vår roll är att övervaka, men emellertid tror jag inte att vi är bättre på att göra kreditbedömningar än

bankerna, det är ju bankerna som är proffs på det, inte vi”.

För att avgöra om bankernas metod för bedömning av kapitalbehovet omfattar de risker som de är utsatta för beaktar Finansinspektionen de intern kapitalutvärderingar som bankerna sänder in. Fritsch berättar att Finansinspektionen därefter skapar en egen intern kapitalutvärdering som de sedan jämför med bankens, tillsammans med bankledningen. Om kapitalbehovet inte omfattar de risker som banken är utsatt för löser Finansinspektionen ofta det genom att föra ett resonemang med bankledningen. Fritsch framför nedanstående citat;

”Vi är experter på den här övergripande delen och vi är bryggan mellan denna komplicerade lagstiftning, som är så svår att förstå och användarens tillämpning av den. Vi kan föra en dialog med dem och vi kan regelverket så väl, att vi kan säga att banken inte tagit hänsyn till

det och det, trots att banken är världsbäst på risktagande”.

Enligt Fritsch ingriper Finansinspektionen när det upptäcker att bankens kapitaltäckningsgrad närmar sig miniminivån. Fritsch uttrycker sig vidare;

Rapporteringen till Finansinspektionen inte på något sätt är den verkliga sanningen i banken, men det är den lagliga lögnen. Det innebär oftast att bankerna redan insett det som vi påkallar uppmärksamhet kring, och därför finns det nästan alltid en plan, sedan är det inte

säkert att den planen är tillräckligt bra och då vet vi att något måste göras”.

4.4.5 Tredje pelaren

– Hur skiljer sig genomlysingen och informationskraven åt på en liten respektive en stor bank?

Sparbanken i Enköping

Helgesson berättar att Sparbanken i Enköping skapar en intern kapitalutvärdering varje kvartal och resultatet av dokumentet läggs sedan ut på bankens hemsida, senast två månader efter avstämningsdatum i enlighet med Finansinspektionens regler. Dokumentet skickas in till Finansinspektionen en gång per år. Helgesson påpekar också att bankens årsredovisning blivit mer omfattande i och med Basel II, vilket krävt mer jobb och resurser. Han tycker sig inte ha märkt av att den ökade genomlysningen påverkat dem konkurrensmässigt. Helgesson anser vidare att den ökade genomlysningen har förbättrat möjligheten för kunder, investerare och andra motparter att bedöma bankens finansiella styrka och riskprofil då mer offentliggörs vad gäller risker idag.

Storbanken

När det gäller den första pelaren berättar respondent A att de lämnar en kvantitativ rapport till Finansinspektionen som innehåller den exponering som storbanken har per riskklass och vilka säkerheter de kan tillgodoräkna sig. De lämnar även in en intern kapitalutvärdering där de beskriver med ord hur de hanterar vissa risker och hur dessa mäts, den innehåller även vissa kvantifieringar av de risker som inte finns i den första pelaren. När det gäller den tredje pelaren lämnar storbanken årligen ut information till marknaden, den är dock inte lika omfattande som informationen till Finansinspektionen, men innehåller betydligt mer än vad den gjorde tidigare. Respondent A anser vidare att det finns mycket mer information för investerare och andra intressenter att bedöma om banken mäter sina risker på ett kontinuerligt och strukturerat sätt. Respondent A framför åsikten;

”Vid skapandet av Basel II har det lagts ungefär 90 % på pelare ett, 9 % på pelare två och 1 % på pelare tre. Kraven för pelare två och tre är mycket mindre genomtänkta, men det tror

jag kommer förändras, antingen av Finansinspektionen eller av oss banker själva, eller möjligtvis av investerare. Problemet med Basel II är att det är ett nytt reglemente och om vi

nu lämnar mycket mer information så är det få investerare som kan förstå och tolka den.”

Finansinspektionen

Enligt Fritsch på Finansinspektionen skiljer sig inte informationskraven åt för en liten respektive en stor bank. Dock blir informationen mer omfattande för en stor bank medan det för en liten bank innebär relativt stora åtaganden och inte särskilt mycket fördelar. Fritsch