Samtliga specialpedagoger poängterar tiden som en förutsättning för handled- ning. De belyser svårigheten i att hitta tid i pedagogernas schema för handledning samt hur tydliga pedagogerna är med att uttrycka tiden som en avgörande faktor.
Maria: Lärarna har mycket mindre tid nuförtiden än de hade förr.
Eva: Om handledningen hade varit frivillig så kanske de hade sagt att det är inget jag känner att jag har tid till. Pedagogerna vill gärna ha handledning men det ska helst gå rätt snabbt.
34
Sara: Jag lurar mig till tid till handledning överallt.
En av specialpedagogerna uttrycker att brist på tid även gäller för henne själv då hon jämför med hur hennes uppdrag såg ut när hon började arbeta som specialpedagog. Då var de tre specialpedagoger på hennes arbetsplats istället för en, vilket gav mer utrymme i tid för att ge handledning.
Bristen på tid sätter samtliga specialpedagoger i relation till den utbildning de har i handledning vilken gick ut på att träna handledning utifrån den reflekterande handled- ningstraditionen och modellen. De menar att det inte finns tid till den typen av handledning vilken är tidskrävande, systematisk och gäller över en längre tid.
Britt: Mitt arbete ser inte precis ut så som det gjorde i den där grupphandledningen som vi hade på speci- alpedagogprogrammet, för på det viset handleder jag inte. Den prioriteras inte heller i tid.
Maria menar att en grundläggande förutsättning för handledning är att skaffa sig mandat hos pedagogerna för att de ska vilja ta emot handledning. Hon berättar att eftersom hon arbetade som lärare på samma skola, innan hon övergick till specialpedagogsuppdraget, har hon redan mandat från sina kollegor vad gäller kompetens i pedagogiska frågor. Av den anledningen känner hon att pedagogerna är positiva till att få handledning av henne. Sara be- skriver hur hon genom att arbeta integrerat i klassrummen en viss del av uppdraget, vinner pedagogernas mandat. Hon menar att hon genom att själv arbeta med eleverna och visa hur man kan arbeta med dem öppnar upp för diskussion och reflektion kring undervisningen och de olika eleverna. Pedagogerna blir på så sätt mer positiva till handledning. De övriga tre specialpedagogerna beskriver hur de genom handledning, som utgår från samarbete, bygger upp sitt mandat.
Britt: De säger: Kan du sitta med mig nu? Ska vi gå igenom PU? Hur ska jag göra här?
Sara beskriver på ett tydligare sätt än de andra specialpedagogerna hur beroende hennes handledande uppdrag är av att bygga goda relationer med pedagogerna. Dörren till hennes arbetsrum står alltid öppen och ofta kommer det in pedagoger som känner sig otill- räckliga eller frustrerade och då finns hon där för att lyssna och ta emot när de ”pyser över”. Att finnas som ett stöd på det viset gör att det blir lättare för henne att i andra situationer vara lite mer utmanande eller att belysa utvecklingsområden efter en observation. Övriga special- pedagoger lyfter samarbete som ett sätt att komma närmre pedagogerna men då utifrån att få
35
mandat till handledning genom yrkeskunskap och expertis och inte genom förtroende och relationsskapande.
Förutom att ha tid till handledning samt mandat till att ge den, beskriver special- pedagogerna hur deras utbildning i handledning är en förutsättning för att klara av sitt handle- dande uppdrag.
Maria: Förutom de femton poäng i handledning jag har genom min specialpedagogutbildning har jag även gått en handledarutbildning på lärarhögskolan när jag hade lärarstudenter. Sen har jag även gått på egen bas och har läst lite NMP, som är neurolingvistisk programmering, som handlar om att handleda och stödja och hjälpa människor i att komma vidare, att få bra resultat och få känna att det fungerar. Man ställer frågor och går mycket på den känslan man vill uppnå. Sen applicerar man den känslan i sina beslut över tid. Det jag har lärt mig i handledarutbildningarna, så som frågeteknik, fånga problemet i problemet, och så, det använder jag mig av i alla de korta handledningssamtal jag har.
De fyra andra specialpedagogerna har handledningsutbildningen från special- pedagogprogrammet och en utav dem har även en tidigare utbildning i handledning genom Skolverket för att implementera Lgr11. Samtliga specialpedagoger är tydliga med att betona att de väldigt sällan eller aldrig ger den sorts handledning som de fick träna på i sin special- pedagogutbildning men anser ändå att utbildningen i viss utsträckning är relevant för att kunna utföra det handledande uppdraget i sitt arbete.
Eva: Där var vissa saker som var bra med utbildningen som jag känner att jag har nytta av, till exempel hur du kan ställa frågor för att de själva ska kunna komma fram till svaret. Såna bitar har man ju med sig men inte själva formen. Pedagogerna får lyfta det de känner behov av.
Britt: Jag tycker inte jag har handledning på det sätt jag har fått i min utbildning, det tycker jag inte, jag har mer konsultation. Sen tycker jag ju till viss del att utbildningen är relevant på grund av att man fick lära sig att hålla i en grupp och att komma till problemet i problemet.
Anna: Jag tycker att utbildningen är relevant även om mitt arbete inte precis ser ut som det gjorde i den där grupphandledningen som vi hade på specialpedagogprogrammet, för på det viset handleder jag inte. Men allt det som man skrev, litteraturen och föreläsningarna, hela det handledande tänket, det har jag ändå med mig, som vad är problemet i problemet.
Vad gäller i vilken omfattning i tid specialpedagogerna handleder i sitt yrkes- uppdrag har tre specialpedagoger svårt att uppskatta tiden då de är osäkra på vad de får kalla handledning.
36
Pedagogerna kommer till dig och vill ha, liksom bolla någon idé, så att räknar man in allt det så blir det ju mycket såna där korta, det blir ju varje dag, annars är det elevfokustid, eller vårt öppna EHT som är en form av handledning. Jag känner att våra elevfokus är så himla bra och pedagogerna är nöjda, alla som jobbar får höra samma sak. Jag känner inte ett behov av att ha någon annan slags handledning men om jag kopplar det till utbildningen så ser jag att här är ju en skillnad.
En anger ingen tid medan de andra två tänker högt och räknar upp de samtal som är av handledande karaktär. Båda två tror att det rör sig om en tredjedel av arbetstiden. En specialpedagog har en klar uppfattning om hur mycket tid hennes yrkesuppdrag består av handledning och förklarar att den även byggs på av spontana samtal. En annan special- pedagog menar att det är väldigt lite tid hon ger handledning då hon upplever att hon endast har samtal med pedagogerna utifrån snabblösningar på problem och frågor hon får i stunden.
Analys
Specialpedagogerna upplever tiden både som en förutsättning och ett hinder för handledning. En av specialpedagogerna beskriver att hon själv har svårt att hitta tid till den sortens handledning hon tränade på i sin utbildning men även att pedagogerna uttrycker att de inte har tid. Denna upplevelse stämmer väl överrens med Bladinis (2004) beskrivning av att reflekterande och kompetensutveckling har fått en allt mer undanskymd plats och att special- pedagogerna har fått en mer problemlösande roll istället för att handleda utifrån en aktiv och konstruerande process. Även Sundqvists (2012) ser i sin forskning om specialpedagogisk handledning att tid är en förutsättning för att föra diskussioner om värdegrund och pedagogisk syn vilket visar sig i den svenska handledningstraditionen. Internationella studier av tidsspa- rande handledning, då handledningen sker genom ett web-baserat program, visar dock att en sådan handledningsmetod inte gynnar professionsutveckling hos lärare utan endast bidrar med ökad kunskap inom olika pedagogiska frågor och avsaknad av förmåga att utföra dem i den egna yrkespraktiken (Wilczynski, Labrine, m.fl., 2017).
Sundqvist (2012) beskriver att specialpedagogerna i Finland ofta undervisar till- sammans med klass- eller ämneslärare och på så sätt blir vana vid att samarbeta. Detta arbets- sätt beskriver en utav specialpedagogerna som ett sätt för henne att få mandat av sina kollegor för att sedan kunna handleda dem. Ur ett systemteoretiskt perspektiv belyser detta arbetssätt hur människor samverkar och står i relation till varandra och på så sätt påverkar varandra ömsesidigt och belyser även att detta kan ge stöd i att förstå specialpedagogernas handledande uppdrag i relation till de människor med vilka de samverkar (Gjems, 1997).
37
Samtliga specialpedagoger uttrycker att de i sin utbildning i handledning tränat på reflekterande handledning, enskilt och i grupp, utifrån den handledningsmodell som be- skrivs av Gjems (1997) vilken med fördel kan ges genom grupphandledning. Även Löw (2011) beskriver den reflekterande handledningsmodellen, vilken utgår från en pedagogisk rundmodell som utmärks av sin struktur och progression. Denna sorts handledningsmodell beskriver även Lauvås och Handal (2015) där den handledde undersöker, utvecklar och lär av sin egen yrkespraktik. Handledningen består i att ges hjälp att reflektera djupare om det egna handlandet och grunderna för det. Trots att specialpedagogerna inte upplever att det finns tid till den typen av strukturerade handledningsmodeller, som beskrivits ovan, upplever samtliga att den utbildning de fick har gett dem förutsättningar och kunskaper i handledning för att kunna anpassa och utföra sitt handledande uppdrag. De betonar att grundläggande samtals- färdigheter så som att kunna ställa frågor, vara en aktiv lyssnare, se problemet i problemet, avvakta med att ge råd och att stötta pedagogen i att reflektera och försöka hitta lösningen till sitt problem inom sig själv, är sådant de använder i sin handledning.
De beskrivna förutsättningarna för handledning kan ur ett systemteoretiskt per- spektiv förstås utifrån cirkulariteten i de sätt på vilket händelser och saker hänger samman vilket Gjems (1997) belyser. Cirkulariteten blir tydlig genom att specialpedagogerna har svårt att hitta tid till den handledningsmodell de tränat på i sin utbildning, de upplever även att pedagogerna inte har tid vilket leder till att handledningen anpassas till det system de sam- verkande befinner sig i.