Informanterna upplever inte att studenter vid universitetets olika bakgrunder skulle ge skilda förutsättningar.
I grund och botten, vi är väl ganska lika ändå liksom. Det är väl ingen sådär som sticker ut. Alla är ju lika framför läraren, det är ju ingen som utmärker sig eller nånting sånt. Anna
Anna menar att alla har samma möjligheter att klara av programmet. Johan säger också att det är väldigt tydliga regler och att det aldrig förekommer någon orättvisa. Samtidigt säger han att om det är någon som har gått i flera år och inte klarat vissa kurser kan de kanske få lite positiv särbehandling. Johan menar att en anledning till att han upplever att alla har liknande förutsättningar också beror på att de han känner till i sin klass kommer från en liknande social bakgrund och på så vis har samma möjligheter att tillägna sig studierna.
Alla har ju liksom nån familjemedlem som, antingen storebror eller storasyster pluggar, eller så är det att mamma eller pappa har pluggat liksom. Så det känns som att… Jag kan inte komma på nån som inte har några andra akademiska i sin familj liksom. Johan
Enligt Johan beror alltså de liknande förutsättningarna på att de flesta kommer från samma samhällsklass. Den tendens han tar upp där barn från akademikerfamiljer är överrepresenterade på universitetet kan tyda på olika möjligheter i praktiken inför en högre utbildning. Maria och Hossein tycker sig inte direkt se att olika individer skulle ha olika förutsättningar, men det framkommer dock längre fram i intervjuerna att de upplevt att människor på olika sätt och av olika anledningar haft olika möjligheter under programmets gång. Hossein menar att gymnasieprogrammen är lokalt utformade och på så vis sker en regional uppdelning där några har bättre förutsättningar än andra. Att matematiknivån skiljer sig mycket mellan skolor säger han bidrar till att några får det svårare än andra. Maria berättar att de manliga studenterna i hennes klass upplever att tjejerna får mer lärarhjälp. Hon ville inte helt utesluta att så verkligen är fallet, men menar att det är för att de ser till att få hjälp och att ambitionsnivån är högre hos kvinnorna än hos männen i hennes klass. Hossein berättar också att han upplevt att en lärare ger tjejerna mer uppmärksamhet.
Speciellt från en lärare, eftersom tjejerna är så få inom tekniska utbildningar, så blir de faktiskt… de utmärker sig mer. Och jag vet att en av lärarna verkligen försöker lyfta fram dem. Pusha på dem, så att de inte själva tror att de är medelmåttor… Det tycker jag är bra. För att jag menar det är alltid killar o killar som har med teknik att göra så då kanske de förutsätter själva omedvetet att de är så att säga gäster inom det här området. ’Vi är inte etablerade’, jag tror de måste sluta se sig själva som det. Hossein
Med detta kan det antas att han menar att de kvinnliga studenterna som är i minoritet upplever ett utanförskap. Detta utanförskap menar han är något delvis frambringat eller förstärkt av de kvinnliga studenterna själva, då han säger att de måste sluta se sig själva som utanför. Till skillnad från det informanterna berättar om kvinnliga fördelar, upplevde jag dock under min observation av en föreläsning att föreläsaren hade sitt största fokus mot ett hörn där det satt en grupp manliga studenter. Detta kan vara en tillfällighet, men ett upprepat fokus under hela föreläsningen kunde dock observeras. Anledningen till detta däremot går inte att säkerställa. Just dessa elever i föreläsarens blickfång kanske tidigare har presterat bra, eller så kan föreläsaren ha upplevt ett obehag av att jag satt och observerade på andra sidan salen. Interaktionen mellan föreläsare och studenter präglades inte av något direkt mönster, men det var flest kvinnliga studenter som svarade på frågor. Spontana frågor till föreläsaren eller frågor om förtydliganden kom dock enbart från manliga studenter. Denna fördelning av frågor kan vara ett led av
genusmönster från tidigare skolgång, där flickor uppmuntras vara duktiga och räcka upp handen och pojkar uppmuntras att ta för sig. Enligt Ylva Elvin-Nowak och Calle Jacobsson tenderar mäns socialiseringsmönster och genusidentiteter att passa bättre för klassrumsoffentligheten än kvinnornas.94 Männen är mer inriktade på att utmana lärarens auktoritet och ta en plats i makthierarkin, medan kvinnor verkar mer inriktade på att upprätta en relation till läraren. Flickor får även generellt enklare frågor och uppmuntras till lärarberoende, medan pojkar uppmanas till självständighet i problemlösandet.95
Att de manliga studenterna i Marias klass upplever att de kvinnliga studenterna får mer uppmärksamhet skulle kunna bero på att så faktiskt är fallet och en medveten eller omedveten strategi av lärarna för att lyfta fram de i försök att förändra genusstrukturen. Det skulle också kunna vara så att den upplevelse de manliga studenterna har, inte härstammar ur en egentlig särbehandling utan att de kvinnliga studenterna är färre och därmed mer utmärkande. Om så är fallet skulle upplevelsen av negativ särbehandling hos männen kunna vara på grund av att de är vana att ta mer plats och på så vis upplever att tjejerna får mer hjälp fast det i själva verket inte är så. Elvin-Nowak har utfört forskningsstudier kring kvinnor och matematik där hon menar sig kunnat utröna relevansen av genus. I ett forskningsprojekt hon deltog i 1992-1993 utfördes en indelning i studentgrupper i lika stort antal män som kvinnor inom en manligt dominerad disciplin.96 Några grupper blev därmed helt utan kvinnor. Resultatet blev att kvinnorna klagade då de upplevde att det var en dominans av kvinnor i grupperna, fast det i själva verket var hälften män och hälften kvinnor. Några av de tyckte även synd om de manliga studenterna i de enkönade grupperna och menade att tjejerna skulle dela upp sig för att ”räcka” till alla grupper. De manliga studenterna i de enkönade grupperna blev väldigt upprörda och menade att män har rätt att umgås med kvinnor på dagtid. I Kvinnor i matematiken hänvisas även till en studie av Gunilla Molloy, som i sin yrkesroll som högstadielärare konsekvent gav varannan fråga till flickorna och varannan till pojkarna, vilket mötte stort motstånd då eleverna av båda genus upplevde att tjejerna pratade hela tiden.97 Detta kan visa på genussystemets funktion där män, överallt men framför allt inom manliga arenor, får och förväntas ta mer plats. Kvinnors närvaro, om den så bara är lika stor som den manliga, upplevs därmed som överväldigande majoritet. Kvinnornas försök i Elvin-Nowaks studie att rätta till situationen och dela upp sig för killarna visar också på processen att följa genuskontrakten där kvinnor förväntas vara tillgängliga för män.
94 Jacobsson, Calle & Elvin-Nowak, Ylva, Kvinnor i matematiken. Ett trevligt inslag eller på lika villkor? (Stockholm: Rådet
för grundläggande högskoleutbildning, 1994), s. 13.
95 Ibid, s. 14. 96 Ibid. s. 13, 40-54. 97 Ibid. s. 14.