I intervjuerna blev det aktuellt att mer grundligt ifrågasätta vari denna hotbild av överfallsvåldtäkter har sitt ursprung. Detta främst eftersom informanterna uttryckligen är inkonsekventa i sina uttalanden på detta område. Samtliga informanter har på denna förfrågan vittnat om ett samband mellan den massmediala nyhetsrapporteringen och deras rädsla. Både tidningar och tv räknas upp som starka påverkansfaktorer till rädslan. Ebba säger att hon blir avskräckt och medveten om de potentiella riskerna som föreligger genom massmediernas nyhetsrapportering. Detta anser hon är positivt då hon ibland annars skulle kunna bedöma en situation i det offentliga som ofarlig. Både Ebba och Maria diskuterar också programmet Efterlyst 115 och beskriver hur detta program ökat deras medvetenhet om brottslighet och därmed förstärkt deras rädsla. Josefin och Anna är något mer kritiska till massmedia när de påpekar att dessa medvetet gör ett subjektivt urval av de brott som redovisas. Detta menar de har inneburit att de mest uppseendeväckande våldtäkterna prioriteras framför andra våldtäkter. Det här tror informanterna beror på en slags gradering av våldtäkter där de mest sensationella våldtäkterna, då oftast överfallsvåldtäkter i det offentliga, ses som ”den riktiga våldtäkten” medan de våldtäkter som är mer vanligt förekommande (de i hemmen t.ex.) faller bort. Konsekvensen av detta blir enligt Josefin och Anna att de sensationella våldtäkterna blir norm då utrymme inte ges att beskriva andra typer av våldtäkter. Den här graderingen av våldtäkter tror informanterna inte bara genomsyrar nyhetsrapporteringen utan även är en del av samhället i stort. Således, menar de, kan detta inverka på hur polis, rättsväsende och människor i största allmänhet tänker om fenomenets förekomst.
Nära sammanslutet med uttrycket ”riktig våldtäkt” finns även en beskrivning och gradering av offret. Om detta skriver Katarina Wennstam i sin bok ”Flickan och skulden” där hon myntar begreppet ”Perfekt offer” och då avser att beskriva
114 Andersson, Birgitta, s. 26.
115 Program på TV3 som varje vecka redogör för brott som skett genom bilder, rekonstruktionsfilmer och
ovanstående företeelse.116 Detta innefattar en syn på vem offret är i relation till förövaren, och fokus läggs på hur offret (oftast kvinnan) betett sig vid den aktuella situationen. Samt dessutom har fokus lagts på vilka kläder kvinnan bar, tidigare sexuella erfarenheter, och vilket alkoholintag som förekommit vid tillfället. Denna gradering har många gånger varit till kvinnans nackdel, då vissa våldtäkter inte kommit att betraktas som våldtäkter, då kvinnan inte ansetts vara ett ”perfekt offer”117 Enligt Wennstams resonemang betraktas den som blivit utsatt för en överfallsvåldtäkt i det offentliga generellt sett ha blivit mer våldtagen än en kvinna som blivit utsatt i en annorlunda situation.118 Det här medför även en syn på vem
våldtäktsmannen kan tänkas vara. Ebba anger i intervjun att hennes bild av våldtäktsmannen är en psyksjuk person som gömmer sig i buskarna. Denna bild ligger i linje med den sensationella bilden av våldtäktsmannen som i och med massmediernas nyhetsurval blir framträdande. Wennstam skriver i sin bok En riktig våldtäktsman om hur samhället genom graderingen av offer och våldtäkter kommit att avgöra vem våldtäktsmannen kan tänkas vara. Hon menar att samhället genomsyras av mytbilder om vem våldtäktsmannen är.119 Bilden av vem våldtäktsmannen är hänger ihop med bilden av ”det perfekta offret” och graderingen av ”den riktiga våldtäkten” (dessutom går det att jämföra med vad BRÅ anger). Våldtäktsmannen som inte alltför sällan är bekant med offret, räknas helt enkelt inte som våldtäktsman i många fall.120 Detta tror jag kan förklara komplexiteten i informanternas uttalanden. Min tolkning är att när informanterna möts av de mest uppseendeväckande våldtäkterna så leder det till att det är dessa våldtäkter som till varje pris ska undvikas. Därav följer otrygghetskänslorna i det offentliga hos informanterna. Vad som dock även innefattas i detta är att informanterna har införlivat den allmänna synen på våldtäkt, och våldtäktsmannen. Hela graderingen av våldtäkt bygger som ovan påvisat, på att ingen vill betrakta sina nära och kära som ett potentiellt hot. Så trots att vissa av informanterna ger sken av en medvetenhet om fenomenet, stämmer det inte överens med hur de agerar. Däremot överensstämmer det med samhällets syn vilken Wennstam redogjort för.
Vad som även är av stor vikt är att i och med graderingen av offret så måste vidare åtgärder tillämpas hos informanterna. De måste hitta vägar vilka möjliggör för dem att så mycket som möjligt vara i överensstämmande med det ”perfekta offret”. Detta förklarar de tillämpade trygghetsåtgärderna, vilket hos informanterna blir ett sätt att komma närmre att vara ett ”perfekt offer”. Indirekt skulle dessa därmed öka chanserna att bli betrodd av polis, rättsväsende m.fl. som
116 Wennstam, Katarina, Flickan och skulden: En bok om samhällets syn på våldtäkt (Stockholm: Bonnier, 2002). 117 Ibid.
118 Ibid.
119 Wennstam, Katarina, En riktig våldtäktsman: En bok om samhället syn på våldtäkt (Stockholm: Bonnier, 2004), s. 16-
20, 40- 51.
informanterna har beskrivit genomsyras av detta för kvinnan, negativa åsikter. De tillämpade åtgärderna måste därmed vidtas då risken att själv bli skuldebelagd ökar ju färre av dessa man valt att ta i beaktande. Våldtäkt blir på så sätt ett individuellt problem och det blir än mer viktigt att inte försätta sig i en ”riskabel situation”. Anna ger tydligt uttryck för denna skuldbeläggning när hon säger:
Det vet ju alla, det är ju en riskabel situation och gå hem ensam som tjej på kvällen, från, framförallt om man har varit på krogen om man har druckit om man är lättklädd för då får man ju i princip skylla sig själv om man blir, om det skulle hända något.
Josefin beskriver hur rädslan för våldtäkt gjort sig påmind vid ett tillfälle som i och för sig inte var i det offentliga, men framförallt är att räkna till en ”riskabel situation” vilken borde ha undvikits. Detta var då hon befann sig på en fest med enbart killar och där hon kom att känna sig väldigt utsatt som ensam tjej, framförallt då hon vid detta tillfälle förtärt alkohol. Att hon vid detta tillfälle förtärt alkohol kunde ha inneburit att hon skulle komma att skuldbeläggas om något hade hänt121, vilket hon i och med detta uttalande är väldigt medveten om. Det här återspeglar väldigt väl tankegångarna om ens egen skuld som enligt informanterna genomsyrar samhället. Genom att skuldbelägga kvinnan och göra detta till ett individuellt problem fråntas de som hotar med våld, eller använder våld sitt ansvar. På så sätt deltar alla samhällets institutioner i att bibehålla kvinnors underordning. Detta menar Mona Eliasson i ”Mäns våld mot kvinnor”.122 Det här borde således vara förklaringen på varför informanterna uppfattar det så svårt att bli betrodd av exempelvis rättsväsende och polis.