Alla informanter utom Sara säger att de tror att vägledaren kan göra mycket för att stärka den enskilde elevens självinsikt:
Jag kan tänka mig att det kan vara ganska svårt för man måste känna eleven för att kunna stärka deras självinsikt. De känner ju inte eleven alls. Många elever är ju inte så talföra heller och då är det inte lätt att få kontakt på några få gånger. Det vore kanske bra med ett frågeformulär som de kunde använda för att få ut vad eleverna tycker om bra och dåligt.
De övriga menar att vägledaren med samtalet som verktyg kan få eleven att prata och bli medveten om sina olika styrkor, svagheter och intressen. Hon/han kan hjälpa eleven att vidga perspektiv och få en realistisk syn på sig själv inför kommande val. Väg- ledaren kan även hjälpa till att ordna studiebesök på skolor och arbetsplatser, som gör att eleverna ser om det är något för dem eller inte. Kerstin och Kim tycker att väg- ledaren är bra på att hjälpa eleverna att lyfta blicken och att inge dem framtidstro om de
32
är skoltrötta. Eleven kan få hjälp till många bra tankar om hur tiden på grundskolan kan användas på rätt sätt och att tiden mot gymnasievalet går fort. Kristina säger:
Vägledaren har stora möjligheter och är väldigt duktiga på att stärka den enskilde elevens självinsikt. De kan få prova på ett program under en vecka, för att se om det är något som passar eller inte passar dem. På så sätt får eleven starkare självinsikt, för vad hon/han själv vill eller inte vill göra. Det tar tid att ändra program eller kurser och man måste ge det tid. Om eleven redan gjort ett felval är det väldigt viktigt att nästa val blir rätt. Om de skulle göra ytterligare ett felval, kan de känna att ”det finns ingenting som passar för mig…” Då sjunker självinsikten ytterligare, istället för att stärkas.
Sebastian säger:
Jag upplever det som att vägledaren och elever ibland pratar förbi varandra. Jag efterlyser tydlighet, det krävs nästan att man är övertydlig för att eleverna skall ta informationen till sig. Jag hade en elev för något år sedan som ville in på
teknikprogrammet. Den eleven hade inte mer än G i de ämnena. Jag menar att det är viktigt att man klargör att det är ett svårt program och det kommer att kräva en hel del uppoffringar från elevens sida för att kunna klara av det. De måste vara realistiska.
Detta visar att det inom elevvården i sin helhet finns en optimistisk syn på att vägledaren kan hjälpa den enskilde eleven till större självinsikt.
Samarbete
Detta kapitel handlar om det samarbete som finns inom elevvården, sedan samarbetet med vägledaren och sist det samarbete som informanterna skulle önska fanns. Genom ett samarbete kring den enskilde eleven, kan fler elever fångas upp och få den hjälp de behöver. Detta blir ett sätt för eleven att synas, vilket stärker självbilden.
Det finns olika formella möten på alla de undersökta skolorna (se förklarande begrepp). Det handlar då om EVK, Klasskonferenser, överlämnandekonferenser mm. Syftet med dessa möten är att fånga upp elever som är i behov av särskilt stöd, så att ingen faller mellan stolarna. Utifrån elevens behov avgörs vilka av personalen som ska vara berörda av det fortsatta samarbetet och eventuella åtgärder. Ett annat viktigt sam- arbete är med föräldrarna, eftersom de flesta elever är omyndiga. Föräldrarna står också ofta för den trygghet, ”viktiga andra”, som eleverna så väl behöver. Kristina säger:
Det är oftast helt vanliga föräldrar med oro för sina tonåringar. Men det finns alltid några som pressar eleverna att välja utbildning. De vill så gärna att deras barn ska ha ett visst yrke. Har de bestämt sig för att barnet ska ha ett speciellt yrke och så säger vi att estetiska programmet skulle passa eleven bättre, så tycker de att de inte
33
blir någonting på det, så att säga. Andra föräldrar kan vara studieinriktade, vill att barnen ska studera på högskola, men de har inte kapacitet till det. Det finns elever som gått ut efter tre år och ångrat sitt gymnasieval under hela tiden. De har gått för att de måste, det finns inga alternativ idag. De hade kunnat göra ett omval, men då skulle gymnasietiden förlängas och de vill inte lägga mer tid på skolan.
Sammanfattningsvis ser det ut som att alla har någon typ av samarbete med nästan alla på skolan, i varierande omfattning. Den största skillnaden är att kuratorerna har mer externa samarbetspartners än specialpedagogerna.
När det gäller formella möten varierar formerna. Vägledaren kallas till möten, när det berör elever i behov av stöd från honom/henne. Samarbetet mellan vägledare och elev- vård intensifieras i årskurs åtta och nio. Kerstin och Kim berättar att elevvården på deras skola har ett sekretessmöte först för dem med högst sekretess, efter det kan vägledare och övrig personal vara med på mötena. När det gäller informellt samarbete säger alla att de som elevvård kontaktar vägledaren vid behov och vice versa, de ger varandra tips och råd i olika situationer. Kerstin, Kim och Karin säger att vägledaren har kunskaper som ingen annan på skolan har. De kan informera om vad som krävs för olika framtida studier. Det kan vara när program och utbildningar tillkommer eller försvinner, eller när det kommer nya läroplaner. Det är bra att vägledaren informerar dem om sådant, så inte de börjar samtala med elever om att gå utbildningar som inte längre finns. Kerstin och Kim säger vidare: Det är bra att vi kan informera vägledarna om vissa enskilda elev- frågor. Det kan t ex gälla en elev som har väldigt svårt för att resa. Om vägledaren vet om det i förväg, behöver hon ju inte rekommendera utbildningar på annan ort. För att undvika missförstånd inför gymnasievalet är ibland elevvården med som språkrör för eleven vid besök hos vägledaren. Ett sätt att tillsammans hitta elever som är i behov av stöd kan vara som Kitty berättar:
Det händer att vägledarna tar kontakt med mig när det gäller någon elev som inte dykt upp hos honom/henne vid avtalad tid. Det finns ett samband att elever som inte kommer till vägledaren enligt överenskommelse, redan har en kontakt med kuratorn. Det kan handla om att de inte har betyg i ett flertal ämnen och redan förstår att de inte kommer in på gymnasiet i vanlig ordning, utan kommer att hamna på individuella programmet. Elever som vet att de inte kommer att nå målen tycker att det är jobbigt att föra dessa samtal. Alla vill lyckas, men livet runt omkring ger inte alltid förutsättningarna.
Ett sätt att samarbeta är att vägledaren och någon från elevvården följer ibland med elever på studiebesök för att titta på framtida skolor. Det hjälper till att realisera bilden
34
av kommande studier för eleven. Ett annat sätt är att tillsammans hjälpa eleven att plocka bort vissa ämnen för att skolarbetet ska bli överkomligt. Sissela berättar:
Vägledaren har uppmärksammat mig på att det inte bara är kärnämnena som är viktiga. Även hemkunskap och slöjd är viktiga, eftersom de oftast inte går att läsa upp. Det är inte heller bra att plocka bort för många ämnen då blir det bara de svåra ämnena kvar och ingen orkar arbeta bara i motvind.
På de båda undersökta kommunernas skolor arbetar samma vägledare på både grund- och gymnasieskola. Det innebär att de finns på plats på olika skolor olika dagar. Under- sökningen visar att det finns för- och nackdelar med det. Kristina säger:
Förr hade elevhälsan regelbundna möten med vägledarna, men det rann ut i sanden. Det försvårar när de inte alltid finns på plats och en annan anledning är att
vägledarna byter program som de ansvarar för väldigt ofta. Eftersom de är på både grund- och gymnasieskola blir det att varje vägledare ansvarar för ett fåtal
program, därför blir det många vägledare involverade. På ”mina” program finns i dag fyra olika vägledare inkopplade, vilket gör systemet trögt.
På den andra gymnasieskolan är samarbetet organiserat på samma sätt, men där byter inte vägledarna program, utan är kvar på samma program flera år, vilket ger stabilitet. Karin säger:
Det är faktiskt en fördel att vägledaren är på gymnasiet också, för då kan han bana vägen för en elev som kanske behöver studieanpassad skolgång. Detta börjar redan i åttan och fortgår i nian.
På Kerstin och Kims skola har de löst det här med att vägledaren inte alltid finns på plats genom att de kan delta på antingen EHL eller EVT när de är på skolan, de kan ta upp samma frågor vid båda mötena. Det finns fördelar med att samma vägledare arbetar på både grund- och gymnasieskola. Vägledaren finns på gymnasiet när eleven börjar där och blir på så sätt en bro från skola till skola. Kerstin får avsluta detta kapitel:
Det som skulle kunna förbättra samarbetet med vägledarna är att de får samtliga kallelser till EVK. Ibland blir de bortglömda, eftersom de inte finns varje dag på skolan. Det händer att rektorn glömmer att skicka kallelse och det kan skolan bli bättre på.
Kitty, Sonja, Sara, Sissela och Katarina är nöjda med den samarbetsmodell de har idag. Kitty ser EVK och sig själv som spindeln i nätet i dessa regelbundna möten där alla berörda kallas utifrån elevens behov. Sonja berättar om ett kalendarium som vägledaren har med punkter som återkommer under året. Vägledaren tar kontakt vid
35
dessa tillfällen och det fungerar utmärkt. Andra vill göra vissa förbättringar. Det handlar om att träffas mer regelbundet och att vägledaren ska kunna vara med på fler möten trots sekretess. Karin säger:
Jag skulle kunna tänka mig regelbundna möten på högstadiet. Så att det blir en kontinuitet. Inte då bara med mig utan även med specialpedagog och annan personal som är berörd. Det behövde inte vara så ofta men kontinuerligt. Kanske två, tre gånger per termin i sjuan och så lite mer i åttan och ännu mer i nian. Så att man ger eleverna en ärlig chans att få upp sina betyg så att de åtminstone är godkända.
När det gäller sekretessen menar de att det fungerar bra med samarbetet ändå, eftersom eleven oftast godkänner att de pratar om honom/henne. Ibland uppskattas det till och med, att de själva slipper berätta för vägledaren. Elevvårdspersonalen är noga med att förklara att allt som sägs och görs är för elevens bästa. Det är viktigt att all personal som har med eleverna att göra på olika sätt är med och att inga elever missas. Sebastian önskade att vägledaren var på skolan flera dagar i veckan vid hög belastning, men detta behövdes inte året runt. Kerstin önskade en modell för att få ut skoltrötta elever på praktik, vilket inte finns nu. I övrigt gavs intrycket att det inte får bli för många mötestillfällen och att det är små förbättringar det handlar om.
Kvalitet
Här jämförs informanternas svar med läroplanens mål och informanternas syn på sin plats i organisationen, kapitlet berör även kvalitetssäkring.
Läroplanerna säger att vägledningsverksamheten ska engagera alla yrkeskategorier som arbetar med eleven. Ovan konstateras att elevvården har samarbete med vägledaren och i viss mån är de även delaktiga i vägledningsverksamhet genom studiebesök och olika samtal med elever angående framtida studie- och yrkesval. Det är emellertid svårt att dra en bestämd gräns för vad som är vägledningsverksamhet eller inte. De olika arbetsuppgifterna flyter ibland in i varandra. Konstateras kan åtminstone att väg- ledningsuppdraget på de undersökta skolorna inte enbart vilar på vägledaren. Om alla yrkeskategorier är lika engagerade i vägledningsverksamheten som elevvården är oklart, eftersom inte undersökningen berör övrig personal. Tydligt är att samtliga informanter sätter den enskilde elevens förutsättningar och behov först.
36
Alla informanter lyder under rektorn på skolan. I stora drag ser organisationerna lika ut, så som läroplanen föreskriver. Verksamhets-/områdeschef är de som styr på skolnivå och över dem styr Barn- och utbildningsnämnden. På Kitty och Sonjas skola styr rektor över samarbetet mellan de olika personalgrupperna, medan rektorerna delegerar på de andra skolorna. Sissela har fått mer eget ansvar, eftersom hon fått en ny områdeschef som kan konsten att delegera, vilket känns jättebra. Tidigare kände hon sig lite rump- huggen, eftersom områdeschefen var otydlig med hennes ansvarsområden. Detta ledde till att hon ofta fick påminna honom och kände att hon trampade honom på tårna.
Några av kuratorerna känner att de är lite utanför övrig personal på skolorna, efter- som de inte i första hand fokuserar på det pedagogiska, utan på eleven som individ. Specialpedagogerna, som har en handledande uppgift kan känna att de inte riktigt tillhör övriga lärarkollegiet. De hamnar lite emellan och måste ha känsla med i sitt arbete, så inte lärarna känner sig trampade på tårna, då de t ex går in och handleder dem.
Ordet kvalitetssäkring har inte nämnts under intervjuerna. Men informanterna har berättat att de olika mötena sker enligt vissa ordningar och vid behov med uppföljning. Systemet med rutiner för planering, uppföljning och utvärdering ger intryck av att variera från skola till skola och mellan de båda undersökta kommunerna. Stefan brinner för upprättande av åtgärdsprogram, som är en slags kvalitetssäkring för att eleven ska få det stöd han/hon har rätt till utifrån sina behov. Han säger:
Åtgärdsprogram ska upprättas när man ser att en elev är i behov av särskilt stöd av något slag. Det kan handla om elever med dyslexi som får använda ljudböcker, eller någon som behöver få hjälp med att läsa till ett prov. Del ett är en
kartläggningsdel, där elevens problem kartläggs och del två handlar om hur åtgärderna ska organiseras på bästa sätt för den enskilde eleven. Skolan har inte nått ända fram när det gäller upprättande av åtgärdsprogram. Då jag nyligen gjorde en inventering av antalet åtgärdsprogram som finns dokumenterade, upptäckte jag att det endast finns 16 elever på skolan som har detta. Det är ett dokument som finns färdigt och ska följas av alla inom kommunen. Det borde funnits
åtgärdsprogram för cirka 100 elever.
Sammanfattningsvis kan konstateras att det är märkbart att skolorna idag är decentraliserade. Det är upp till varje kommun och skola att organisera verksamheten inom ganska fria tyglar utifrån skollag och läroplaner. Därför sker inte någon enhetlig kvalitetssäkring på de undersökta skolorna.
37