Förvaltarnas identifiering av klimatrisk

Tidigare forskning har konstaterat komplexiteten med klimatrelaterade risker, då riskerna är förenade med stor osäkerhet och är svåra att identifiera (Wolke, 2017). Insamlad empiri stödjer teorin om riskernas komplexitet, men för att underlätta identifieringen menar Wolke (2017) att klimatrisker kan kategoriseras utifrån två subkategorier. Den första kategorin omfattar risker som uppstått till följd av den globala uppvärmningen, vilka har orsakat stora skador genom extrema väderförhållande och benämns fysiska klimatrisker (Wolke, 2017).

Genom utsagor som överensstämmer med Wolkes (2017) definition, tolkas samtliga företag identifiera kategorin för fysiska risker i sina verksamheter.

Roberts och Frantisak (2015) benämner de fysiska riskerna som externa risker och lyfter även interna klimatrisker som uppkommer från den egna verksamheten. Respondenterna B och C lyfter företagens egen påverkan på miljön samt emittentens klimatavtryck, vilket kan tolkas som att man även beaktar interna klimatrisker.

Den andra kategorin benämns av Wolke (2017) omställningsrisk och kan ses som en extern risk som omfattar risker som uppstår till följd av statliga åtgärder för att minska exempelvis koldioxidutsläpp. Respondent E är ensam om att använda Wolkes (2017) andra kategori och hen använder sig även av en tredje kategori, benämnd regulatory risks. Tidigare forskning lyfter vikten av att beakta klimatrisk, då ett lågt E-betyg innebär en högre risk för bolaget att påverkas av miljömässiga regleringar (Polbennikov et al., 2016). Respondent E är väl medveten om riskerna som beaktas i investeringsbesluten och föredrar att investera i bolag som signerat för TCFD. Respondent C och D nämner TCFD:s påverkan på bolagen, vilket innebär att de som antagit principerna tvingas rapportera och vara transparenta med sina klimatrisker. På liknande sätt lyfter respondent B EU-direktivets påverkan på både

förvaltningen och bolagen. Det ovan nämnda kan tolkas som att bolagens omställningsrisk och integreringen av klimatrisk i högsta grad påverkas av statliga regleringar och

rekommendationer från normgivande organisationer.

Respondent A lyfter bolagens beredskap i omställningen och hur väl deras produkter är anpassade för påtryckningar som kan slå mot stabiliteten. På liknande sätt lyfter respondent B och D bolagens eget omställningsarbete, exempelvis hur väl bolagen återanvänder material samt hur väl de hanterar sitt avfall. Respondenterna A, B, C, och D nämner att de beaktar klimatrisker som är hänförbara till omställningen mot ett mer hållbart företagande, vilket kan tolkas som att de behandlar riskerna som omställningsrisker enligt Wolkes (2017) definition.

5.3.3 Beräkningskultur

Riskhanteringsmixen präglas av två skilda beräkningskulturer, beräkningsidealismen och beräkningspragmatismen vilka Mikes (2009) benämner “ERM by numbers” och “Holistic ERM”. Förespråkare av “ERM by numbers” beaktar endast de finansiella och kvantifierbara riskerna, då de anses vara tillräckliga som beslutsunderlag (Mikes, 2009). Vid “Holistic ERM” har förespråkare ett mer holistiskt synsätt, där icke-kvantifierbara risker

uppmärksammas i olika beslut (COSO, 2004 referens i Mikes, 2009).

Enligt Mikes (2009) beror företagens beräkningskultur delvis på ledningens krav och

värderingar för riskhanteringen. Empirin skildrar till större del olikheter i hur respondenterna uttrycker ledningens krav på kvantitativ och kvalitativ klimatriskhantering. Respondent A gör gällande att hen i rollen som förvaltare och del av företagsledning vill kvantifiera så mycket som möjligt för att kunna göra tydliga jämförelser. Respondent B uttrycker att ledningen inte framhåller riskkvantifiering för sakens skull utan menar att kvantifieringen måste generera nytta. Det tolkas innebära att ledningen i företag B inte kräver en kvantifiering av klimatrisk.

Respondent C förklarar att ledningen inte gör någon skillnad på det kvalitativa eller

kvantitativa och vidare inte ställer krav på det. Företag D gör genom sin hållbarhetsspecialist gällande via en skriftlig komplettering att ledningen åtagit sig att vara världsledande inom området för klimatriskhantering och därför fullt ut följer framsteg för kvalitativ och kvantitativ klimatriskhantering och att kraven är i enlighet med dessa. Utsagan tolkas innebära att företag D har krav på att upprätta både den kvalitativa och kvantitativa klimatriskhanteringen i den utsträckning som är möjlig.

På grund av riskhanteringsmixens bredd och svårigheter i att tolka hur den präglas av

beräkningskulturer samt olikheter i ledningarnas ställda krav används företagens kvantitativa och kvalitativa klimatriskhantering som en större del i att avgöra företagens beräkningskultur.

5.3.3.1 Kvalitativ klimatriskhantering

Integreringen av ESG-betyget kan tolkas som en bred och holistisk syn på riskhanteringen, eftersom betyget omfattar klimatrelaterade risker (Polbennikov et al., 2016).

Tidigare forskning har lyft vikten av att inkludera ESG-betyget i utvärderingen av olika investeringsalternativ samt vid bedömningen av kreditportföljer (Porokowski, 2016). Vid bedömningen av en grön obligation utför samtliga respondenter någon form av intern bolags/

hållbarhetsanalys som inkluderar ESG-faktorer. Analysen tycks vara ett viktigt verktyg vid identifiering, hantering och utvärdering av emittentens klimatrisker.

En investerare kan hantera ESG-risker genom att utesluta de branscher som sysslar med icke-hållbara verksamheter (Polbennikov et al., 2016), vilket författarna tolkar som en kvalitativ riskhanteringsmetod. Som ett första steg i riskhanteringen lyfter samtliga respondenter att de jobbar aktivt med att välja bort bolag i vissa branscher, exempelvis fossila bränslen.

Tidigare forskning lyfter vikten av att finanssektorn verkar för ett långsiktigt värdeskapande (Cohen et al., 2017 referens i Schoenmaker & Schramade, 2019). Insamlad empiri tyder på att samtliga respondenter verkar för ett långsiktigt värdeskapande genom att de aktivt väljer in bolag som agerar hållbart och detta kan ses som ett andra steg i investeringsprocessen vid bedömningen av klimatrisker. Respondent A berättar att hen gärna investerar i bolag som har ett omställningsarbete och är övertygad om att de bolagen är bättre rustade för att kunna stå emot klimatrisker i framtiden. Respondent C har ett liknande tankesätt och berättar att hen investerar i bolag som tar höjd för att framtiden förändras. Syftet med ett långsiktigt

värdeskapande är att bidra till en hållbar ekonomi samtidigt som det är ett sätt att maximera det ekonomiska värdet på lång sikt (Dyllick & Muff, 2016 referens i Schoenmaker &

Schramade, 2019). Samtliga respondenter lyfter på något sätt den finansiella nyttan med hållbara investeringar jämfört med icke-hållbara investeringar. Företag B, D och E uttrycker en stark tro om att hållbara investeringar lönar sig över tid. Respondent D1 berättar specifikt att hållbara portföljer är en nyckelfaktor till långsiktigt värdeskapande.

I Företag B bygger arbetet att välja in bolag på internt framtagna rutiner, där förvaltarna gör en grundlig bolagsanalys som resulterar i ett internt betyg på helheten. Förvaltarna går igenom en lista med över 50 punkter som berör klimatet och kan ses som verktyg vid

identifiering av ett bolags klimatrisker. Förvaltarna på företag B gör en jämförelse mellan de största riskerna som de själva identifierat och de största riskerna som bolaget rapporterat. På liknande vis berättar respondenten på företag E att det finns internt framtagna scorecards utifrån sektorbasis, vilka förvaltarna använder sig av när de väljer in bolag där de viktigaste ESG-faktorerna väljs ut och utgör en del i kreditbedömningen. Tidigare forskning lyfter vikten av att komplettera kreditbedömningen med ESG-betyget, då det inkluderar hållbarhet (Polbennikov et al., 2016). Respondent A berättar likt respondenterna B och E att hen använder sig av ett internt framtaget betygssystem på en skala från 1-5 för att värdera emittenten. Syftet med systemet är att rangordna hur bra bolaget är utifrån ESG i jämförelse med andra bolag i samma bransch alternativt utifrån geografiskt läge. I företag C och D följer förvaltarna förutbestämda riktlinjer när de väljer in bolag. Respondent C berättar att bolagen måste kvalificera sig inom en förutbestämd ring som fungerar som en vägvisare i

klimatriskarbetet. På företag D utgår förvaltaren från emittentens kreditbetyg och gör sedan en sortering utifrån ESG-faktorer.

Som en del i bedömningen av emittenten och den gröna obligationen lyfter tre av fem företag, C, D och E att emittentens gröna ramverk är en viktig del i att välja in bolag i arbetet med klimatrisker. I gemensam mening verkar betydelsen av ett grönt ramverk och speciellt det projekt som obligationslikviden är märkt till, spela en viktig roll vid bedömningen.

Respondent C lyfter att det är lika viktigt att det finns en extern värdering på ramverket.

På temat extern värdering uppvisar empirin enlighet i att någon form av extern värdering spelar mindre eller större roll vid bolagens bedömning av emittent och den gröna

obligationen. Anlitandet av ett externt värderingsbolag tolkas vara en del av bolagens egna bolags/hållbarhetsanalyser. I företag A lyfts tjänster från Sustainalytics som mer reaktiva än proaktiva former av påverkan. Värderingsbolaget bevakar portföljer och kontrollerar så att innehavet följer internationella normer, däremot påpekar respondent A brister i deras genomlysning av data. Företag B lyfter samma värderingsbolag som analyserar

investeringsobjektet men understryker att det fungerar mer som ett en check och att andra komponenter ger bättre inblick i bolaget. Företag C använder endast extern värdering i syftet att få ett andrahandsutlåtande på det gröna ramverket och till sist brukar företag D och E på liknande sätt värderingsbolaget Ciceros märkning av den gröna obligationen som light green, medium green eller dark green.

Ett tredje och sista steg i den kvalitativa klimatriskhanteringen har identifierats som påverkansarbete och förande av dialoger. Det finns ett mönster i att samtliga respondenter uttrycker att man på något sätt utför ett påverkansarbete alternativt för dialoger med bolag. I företag A går arbetet ut på att logga kommunikation och kontakttillfällen med bolagen i syfte att ha kontroll över dokumentationen, det är så klimatrisker identifieras och hanteras i

analysen. Företagets kvalitativa metoder går ut på att träffa bolag och samla in data genom frågor för att få en bild över bolaget. Respondent A lägger vikt vid att olika bolag inom olika branscher möter skilda klimatrisker och att det därför är viktigt med bolagsspecifika analyser.

Resonemanget är något respondent B uttrycker på ett liknande sätt, hen menar att det är viktigt att förstå sina bolag och därifrån utgå från det specifika bolagets risker. Arbetet med dialoger och påverkan i företag B beskrivs bestå av hållbarhetsmöten med bolagen, något som innebär att ställa krav, motivera och hjälpa dem i rätt riktning hållbarhetsmässigt. Övriga respondenter utsagor kring påverkansarbete och ägardialoger kan liknas vid varandra och omfattar aspekter nämnda av respondent A och B. Likt företag A består dialogarbetet i företag D av informationssamling och dokumentation i ett informationssystem, både för befintliga innehav men främst vid de tillfällen nya gröna obligationer introduceras på marknaden.

5.3.3.2 Kvantitativ klimatriskhantering

Den kvantitativa delen av en bolagsanalys frambringar svårigheter i att mäta vilka scenarier som kan inträffa med vilka konsekvenser samt sannolikheter (Schoenmaker & Schramade, 2019). Teorin uttrycker att formen av analys sällan görs i praktiken eftersom det krävs expertis för att bedöma hur väl företaget i fråga är beredda för olika scenarier samtidigt som det saknas objektiva mätvärden (Schoenmaker & Schramade, 2019). Insamlad empiri stödjer att det finns stora utmaningar, svårigheter och komplexitet i kvantifieringen av klimatrisk.

I gemensam mening menar respondenterna att det som i nuläget går att kvantifiera är den gröna obligationens och portföljens koldioxidavtryck, det är så klimatrisker kvantifieras och mäts. Respondent A framhäver att bristande data leder till mer kvalitativa former av

bedömning och menar i ett exempel att när de presenterar portföljens koldioxidavtryck markeras att man avsäger sig ansvaret från tillförlitligheten eftersom de är så osäkra på datan.

Företag B tolkas ha en mer utvecklad kvantitativ klimatriskhantering genom mått av koldioxidutsläpp och scenarioanalyser i enlighet med riktlinjer från TCFD. Respondent B exemplifierar utsläpp per producerad enhet som en parameter i bedömningen av tillverkande emittenter. Respondent C tolkas ha en likvärdig om än något mer utvecklas syn på vad som kvantifieras och berättar att alla typer av utsläpp, beroende av fossila bränslen och vatten, vatteneffektivitet samt mängden återvunnet material som används i produktionen är det som kan kvantifieras. Respondenten på företag C lyfter en önskan om att kunna modellera

exempelvis konsekvenserna på investeringarna i scenariot att vattennivån höjs med en meter, men menar att det inte är möjligt i dagsläget. Klimatriskhanteringen ur den kvantitativa synpunkten framhålls av respondenterna på företag D och E som komplex och är enliga med övriga respondenter i att det som kvantifieras är koldioxidavtrycket. Respondent D1 lyfter svårigheterna i att säkerställa data men respondent D2 framhäver bortsett ifrån att allting inte är kvantifierbart att man genom uppföljningsarbete av investerarrapporter kan se hur

projekten från den gröna obligationen utvecklas.

Författarna tolkar att respondenternas utsagor i högsta grad stödjer den teori som uttrycker att det inte är möjligt att beakta alla möjliga scenarier för klimatrisker samtidigt som faktorerna är svåra att sätta in i en matematisk formel (Schoenmaker & Schramade, 2019). Detta gör en kvantitativ investeringsstrategi utmanande. Respondenterna uttrycker som nämnt brister i kvantifieringen men ser positivt på och med förhoppningar om standardiserade metoder i framtiden. Respondent A hoppas på en allt mer kvantitativ analys i framtiden eftersom fler bolag kommer och förväntas rapportera mer och bättre data. Respondent B lyfter att det finns aktörer som tillhandahåller tjänster för ratings och mätning men att det just nu inte är det bästa sättet enligt företag B att jobba med hållbarhet. Likt respondent A menar respondent C att man ser positivt på kvantifierbara modellers framfart och uttrycker en önskan om en mer standardiserad och lättillgänglig marknad som underlättar investeringar i gröna obligationer.

Respondent E uttrycker att det inte finns stora pengar att tjäna på kvantifieringen och därför är bedömningen av klimatrisk en utmaning, hen tror att utvecklingen är beroende av att investerare ställer högre krav på emittenter.

5.3.3.3 Sammanfattning och tolkning av beräkningskultur

I en sammanfattning av företagens kvalitativa och kvantitativa klimatriskhanteringen samt en tolkning av företagens beräkningskultur uppfattas tydliga mönster. Det kan konstateras att företagens klimatriskhantering som en process i investeringen av gröna obligationer framhålls som både kvalitativ och kvantitativ men är till övervägande störst del kvalitativ. Exempelvis uttrycker respondent A att man i nuläget jobbar mer kvalitativt och respondent B framhåller att riskhanteringen är både kvalitativ och kvantitativ men att analyserna huvudsakligen är kvalitativa. Respondenten på företag C konstaterade att klimatriskhanteringen går från att ha varit väldigt kvalitativ till att bli mer kvantitativ. Gällande företag D och E tolkas liknande utsagor där den kvalitativa klimatriskhanteringen är mest framträdande.

Den samlade analysen av företagens kvalitativa och kvantitativa klimatriskhantering samt ledningens krav på dessa verkar tyda på att beräkningskulturen “Holistic ERM” vara den till övervägande del mest tydliga kultur som företagen präglas av. Tolkningen grundas i det att

företagens klimatriskhantering tydligt tar avstamp i en helhetssyn på klimatrisk som

inkluderar den icke-kvantifierbara riskerna (Mikes, 2009). Trots det att samtliga företag som deltog i studien tolkas ha den starkaste drivkraften i aktieägarvärdeimperativet verkar de till viss del enligt ledningens krav generellt inte förespråka kvantitativa riskhanteringsmetoder för klimatrisker. Det resulterar i att empirin skulle motsäga den teorin som ligger bakom beräkningsidealism, “ERM by numbers”. Företag A och D framhäver förvisso höga krav och en stark vilja i kvantifieringen men faktumet är att man inte kan göra det fullt ut. Samtidigt har skepticism, brister och lågt förtroende för den för närvarande möjliga kvantifieringen av klimatrisker uttryckts av flera respondenter. Detta kan tolkas vara i enlighet med Porters (1995) uttryck av kvantitativ skepticism och Mikes (2009) förlängning av det som

förespråkande för “Holistic ERM”. Vi tolkar en gemensam vilja i kvantifieringen men att praktiska och teoretiska begränsningar inte gör det möjligt. Analysen har sedan tidigare inte uteslutit en hög grad av internkontrollimperativet som underliggande drivkraft för “Holistic ERM” och därför kan vi landa i att samtliga företag präglas av den holistiska och kvalitativa beräkningskulturen. Beräkningskulturen “ERM by numbers” tolkas vara en vilja och inre drivkraft, vilket kan tolkas bero på att riskhanteringen inom finansbranschen är kvantitativt influerad (Mikes, 2009). Däremot i frågan hur klimatrisk faktiskt integreras tycks företagen präglas av den holistiska beräkningskulturen.