Faktakunskaper och kronologisk översikt

Flera av böckerna visar uppenbar medvetenhet om betydelsen av att knyta studier av historien till samtiden och flera innehåller en framtidsdimension åtminstone vid något tillfälle. Renod- lad språkhistoriemedvetenhet är inte så vanlig, men baserat på böckernas beskrivningar av språkförändringar och deras ambitioner att visa på samband över tid kan man anta att det finns en hel del potential för sådant arbete. Åtminstone tills man kommer fram till faktorn om historiska faktakunskaper. Som poängterats flera gånger är detta en grundläggande faktor. Man måste veta något om historien för att ha något att bygga medvetenhet på. Majoriteten av böckerna kan inte sägas innehålla tillräckliga uppgifter och kunskaper om historien för att det skall gå att arbeta med språkhistoriemedvetande i någon större utsträckning. Undantaget är

Svenska timmar och Portal. Den sistnämnda innehåller visserligen nästan ingenting om språ-

kets grammatiska förändringar. Det är det endast Svenska timmar som gör. Svenska rum tar upp mycket lite om det, övriga böcker ingenting. I synnerhet i Svenska rum och Insikter i

svenska är det svårt att få en kronologisk överblick över språkhistorien. De använder heller

inga kronologiska kategorier, ingen indelning någon form av tidsepoker. Det finns en uppen- bar risk med kronologiska kategorier: risken att det framstår som att språkförändringar äger rum vid avgränsade tillfällen, att de sker som över en natt vid vissa tillfällen och att språket däremellan är stillastående. På ett sätt talar kronologiska indelningar emot den syn som en språkhistoriemedvetenhet förutsätter. Samtidigt är kronologisk indelning emellertid ofta ett måste för att man skall kunna överblicka historien och få sammanhang. En framställning utan ”kronologisk reda”, där stoffet exempelvis presenteras tematiskt och helt utifrån nutiden, talar också emot språkhistoriemedvetenhet. Samband som skapas helt på den ena partens (nutidens eller framtidens) villkor skapar inte äkta samband.94

6 Diskussion

Om sidutrymme för språkhistoria under perioden 1966/1972–2014 kan endast två saker sägas med (någorlunda) säkerhet. För det första: gymnasieläroböcker som tar upp språkhistoria in- nehåller normalt fler sidor om ämnet än grundskoleläroböcker (7–9). För det andra: det är en påtaglig, i det närmaste radikal, skillnad i utrymme mellan gymnasieböcker utgivna före gymnasiereformen 1970 och böcker utgivna den närmaste tiden efter densamma. Böckerna som vänder sig till den gamla gymnasieskolan, innehåller betydligt mer text (och betydligt mer avancerat stoff) än böcker som vänder sig till elever i det nya gymnasiet på 1970- och 1980-talet. Det kan inte enbart förklaras med de olika kursplanerna för tvååriga respektive tre- och fyraåriga linjer; den bok med minst antal och lägst andel sidor (12 s, 5 procent) i Lgy 70 är en bok som riktar sig till de tre- och fyraåriga linjerna.95 Dessutom är det angivna innehåll som rör just språkhistoria i Lgy 70 för alla årskurser detsamma som i Lgy 65.96

Vid genomgången av de 29 gymnasieläroböckerna blir snabbt en annan övergripande skillnad mellan ”äldre” och ”nyare” böcker tydlig. Medan böckerna i Lgy 65 genom hela framställningarna har ett mycket utpräglat dåtidsperspektiv, blir ju längre fram i tiden man kommer nutidsperspektivet allt mer genomgripande. Delvis kan detta förklaras med att böck- erna från 1960-talet är producerade för den gamla gymnasieskolans svenskundervisning (trots att det beskrivna innehållet i momentet ”Språkets liv och utveckling” för alla tre årskurser alltså är ordagrant detsamma i Lgy 70 som i Lgy 65). Kommande böcker (eller majoriteten av dem) är visserligen producerade för de teoretiska gymnasielinjerna/-programmen, vilka anses ha fört vidare traditionerna från det ”högre”, akademiska och bildningsinriktade svenskäm- net,97 men idéer om elevcentrerad undervisning var en pedagogisk trend under 70- och 80- talet och tycks ha satt sin prägel på läroböcker,98 _{vilka i allt högre grad försöker koppla stoffet} till eleven och utgå från det för eleven kända – till exempel den egna tiden. I 1960- talsböckerna är emellertid det historiska perspektivet också påtagligt närvarande i böckernas redogörelser för sådant som dialekter, riksspråk och nordiska språk, ämnen som i yngre böck- er normalt sett presenteras isolerat från språkhistorien. Detta kan inte enbart förklaras med

95 _{Bengt Nordling & Sven Östling (red), Allsvenska. Språk. För gymnasieskolans tre- och fyraåriga linjer, Stockholm 1975.} 96 _{Skolöverstyrelsen 1967; Skolöverstyrelsen 1970.}

97 _{Malmgren 2011.}

98 _{Malmgren 2011 menar att Lgy 70 utgör ett brytningspunkt ”[…] och i läroplanen finns tydliga markeringar om att den} gamla katederundervisningen skall bytas ut mot moderna elevaktiva arbetsformer, betingstudier m.m.”, s. 102–103.

erfarenhetspedagogiska och ”elevcentristiska” trender; det vittnar om en förändrad syn på det historiska perspektivets roll i språkstudier samt vad som är språkhistoria. Det tydliga dåtids- fokuset i de äldre böckerna yttrar sig också genom att tonvikten i den kronologiska epokvisa redogörelsen – ty alla 60-talsböckerna har en sådan – ligger på de äldre språkperioderna. Fornsvenska och äldre nysvenska får det mesta av utrymmet, medan ingenting eller mycket litet sägs om svenskan efter 1700, och inga exempel ges på texter från yngre nysvensk tid. Någon fortsättning av den kronologiska redogörelsen in i samtiden sker så gott som aldrig. Både vad gäller stoffets innehåll och till största del vad gäller hur det framställs saknas alltså en koppling till läsarens samtid. Intrycket blir förstås lätt att språkhistoria och språklig föränd- ring hör det förflutna till – det mycket avlägsna förflutna dessutom.

I böckerna från 1970-talet är språkhistorien plötsligt radikalt torftigare. Både till utrymme och till innehåll har ämnet krympt och flera bokserier tar inte upp det alls. Detta kan med största sannolikhet knytas till den förändrade gymnasieskola som inträdde med Lgy 70. På 1960-talet var gymnasieskolan den högsta av tre skilda skolformer på sekundärnivå och jäm- fört med realskolan/fackskolan och yrkesskolan var dess undervisning mer bildnings- och akademiskt inriktad. När skolformerna slogs ihop till det nya gymnasiet 1970 skulle de tidi- gare skilda skolformerna i viss utsträckning motsvaras av de olika linjerna på gymnasiet. Malmgren konstaterar att det i praktiken uppstod tre olika svenskämnen: för de tre- och fyraå- riga linjerna ett avancerat, akademiskt, bildningsinriktat, som bevarade traditionerna från den gamla gymnasieskolans svenska; för de yrkesinriktade ett-åriga linjerna ett lägre färdighets- fixerat, utformat enligt idéer om att eleverna måste motiveras att vilja lära sig genom att inne- hållet anpassas för dem och görs roligt; för två-åriga linjer ”ett slags mellanting”, där färdig- hetsträning dominerar över traditionell bildning.99

Det är vanligt att böckerna använder den traditionella kronologiska indelningen och de etablerade s k språkperioderna. Majoriteten av böckerna nämner åtminstone runsvenska, forn- svenska och nysvenska. Att göra åtskillnad mellan klassisk och yngre fornsvenska tycks bli ovanligare över tid, i takt med att uppgifterna om och utrymmet för de äldre perioderna mins- kar. (När det gäller grundskoleböckerna verkar det bli något mindre vanligt över tid att språk- perioderna nämns.) I yngre böcker kan andra kategorier än de etablerade förekomma. Många av böckerna från 00-talet och framåt ordnar kronologin efter teman knutna till samhällshisto- rien i stort, efter samhälleliga, kommunikationstekniska eller kulturella trender. I de yngsta böckerna kan också kronologiska genomgångar saknas helt. Trenden verkar vara att de veder- tagna, traditionella benämningarna runsvenska, fornsvenska och nysvenska – som ju är kon-

struktioner – får mindre betydelse. Termen nusvenska blir vanligare under periodens senare del – och får också allt större del av utrymmet. I synnerhet från andra hälften av 00-talet läggs ett starkt fokus på denna period, dvs det samtida språket. Inte sällan presenteras den dock i ett eget avsnitt, skilt från de tidigare perioderna – ibland till och med i ett annat kapitel – något som skapar intrycket att den moderna svenskan inte riktigt hänger ihop med språkhistorien. Ibland finns ”nusvenska” med i avsnittet eller kapitlet om språkhistoria men efterföljs av ett särskilt kapitel om ”dagens svenska”, som är helt utan anknytning till språkhistorien.100

Grammatiska förändringar får över tid minskat utrymme i framställningarna. I böckerna från 60-talet ägnas många sidor åt både morfologiska, syntaktiska, lexikaliska och inte minst fonetiska aspekter. I 80-talsböckerna har fonetiken nästan fullständigt försvunnit och syntaxen och morfologin får betydligt mindre utrymme. Det framstår sedan som om denna utveckling stadigt fortsätter. Med undantag för lexikologi får formsidan av språket mycket lite uppmärk- samhet i de yngre böckerna. Trenden förefaller vara att allt mindre fokus läggs på språkets formsida – och mer i stället riktas mot språket som funktion och språksociologi.

6.1 Språkhistorisk litterär kanon 1960-tal–