Vid läsning och analys av data kunde faktorer ses som inte var kopplade till de specifika fallen. Vissa informanter gav vid intervjuerna svar utifrån ett generellt perspektiv med hänvisning till den sekretess de besitter och den etiska aspekten.
33
Psykologen på habiliteringen som intervjuades i fall 3 kunde inte bidra med information gällande Charlies fall men berättade om vikten att utgå från barnet som individ och dess behov vid en placering i sexårsverksamhet. Hen menade att det behövs kompetens, förmåga, vilja hos personal och ledning och resurser för att tillgodose barnets behov. Psykologen beskrev att särskolan har kunskap och kompetens om barnen med IF och menar att då “...är ju särskolan lite mer beredda på vad dom kommer att kunna möta…”
För att barnet ska få en bra start i den nya verksamheten så krävs det enligt psykologen samarbete inför själva övergången mellan förskolan, föräldrar, habilitering och mottagande verksamhet. Då det inte finns en självklar väg för barn med IF att gå blir det ofta ett svårt beslut för vårdnadshavare. Samordnaren beskrev den process som är inför placering som lång och svår och att hen har en lagstiftning att förhålla sig till. Att placera en sexåring med IF i grundsärskolan är ett myndighetsbeslut och då menar samordnaren att det är extremt noga med utredningarna, att det är tydliga diagnoser och att det inte finns några tveksamheter.
Informanter från både fall 1 och 2 uttryckte en frustration över att grundsärskolan kan ha fullt och därmed inte kan ta emot elever som är sex år, när ett stort arbete har lagts ner på att komma fram till att det är den bästa lösningen för individen. “...inte helt självklart idag att börja som sexåring i en grundsärskola eftersom det inte finns någon förskoleklass…” som samordnaren uttryckte det. Samtidigt beskrev hen att det i kommunen som Robin och Charlie bor i, alltid finns plats i grundsärskolan.
Om barnet får börja i den ordinarie förskoleklassen för att föräldrarna väljer det så uttrycker flera av informanterna att det finns en problematik i detta. De beskriver det som att det skapas och bryts relationer för individen och att det läggs ner både resurser och stort engagemang för att skapa så bra förutsättningar som möjligt, kanske bara för ett år. En av anledningarna till att barn med IF avstår den ordinarie förskoleklassen är att vårdnadshavarna inte vill att deras barn ska göra flera övergångar menade samordnaren. Barnperspektivet måste hållas i första hand vilket gör att placeringarna ser olika ut för barn med IF beskrev psykologen på habiliteringen.
Det var ingen som tänkte på de här barnen liksom plötsligt när dom gjorde förskoleklassen obligatorisk så är det ju...och i praktiken innebär det ju att just nu att dom här barnen kan få ett år mindre skola, mindre än grundskolan och det är ju bakvänt (psykologen på habiliteringen).
Specialpedagogen på habiliteringen ansåg att om inte de praktiska sakerna blir lösta på ett tillfredsställande sätt så att föräldrarna känner att det blir bra för både dem som familj och för deras barn så finns det en risk att föräldrarna istället väljer att placera sina barn i den närmast
34
belägna skolan, alltså i den ordinarie förskoleklassen, trots att det inte anses vara det lämpligaste alternativet.
Resultatsammanfattning
Nedan följer en sammanfattning av studiens resultat. Sammanfattningen tar utgångspunkt i studiens syfte, att få mer kunskap om vad som ligger till grund för placering i sexårsverksamhet av de tre barn som ingick i studien. De valda teorierna har varit ett stöd för att analysera och sammanfatta resultatet.
Vårdnadshavarna har haft barnets bästa i fokus. I de fall där barnet stannat på förskolan ett extra år har trygghet, både för barnet och vårdnadshavare varit en avgörande faktor. I det fall där barnet började i grundsärskolan som sexåring ansåg vårdnadshavaren att han behövde en annan sorts stöd och att förskolans aktiviteter inte var anpassade efter hans behov. De intervjuade förskollärarna hade barnens bästa i fokus utifrån de behov som barnen hade, både kunskapsmässiga, motoriska och sociala. De såg en större bild och beskrev det som att barnen växte ur förskolan och behövde en annan kompetens och lärmiljö för att utvecklas, något som förskolan inte kunde tillhandahålla i något av fallen. Specialpedagogerna och samordnaren hade insikten om att det inte var självklart att det fanns plats för barnen i grundsärskolan och resonerade kring praktiska aspekter som lokaler, fritids och skolskjuts. Flera informanter, bland annat förskolechef och specialpedagog, sa att det i den ordinarie förskoleklassen inte fanns rätt förutsättningar för att lyckas för de här barnen och menade att verksamheten inte är anpassad för att ta emot dem. För stora grupper och för stora sammanhang var några argument som nämndes för att inte placera barnen med IF i ordinarie förskoleklass. Rektorn nämnde ekonomiska aspekter som ett dilemma med att låta barnet gå kvar ett år extra på förskolan. Hen menade att det är resurskrävande och kostsamt. Professionerna på exonivå; specialpedagoger, personal på habiliteringen, samordnare och rektor nämnde själva skolsystemet som en påverkansfaktor i beslutsfattandet. En av de aspekter som de tog upp var avsaknaden av grundsärskola i en mindre kommun och svårigheten det innebar att söka plats redan som sexåring när man bor i en annan kommun. I en större kommun finns flera alternativ/valmöjligheter att ta hänsyn till.
35
Diskussion
Nedan följer ett avsnitt där studiens metoder och resultat diskuteras. Avslutningsvis ges förslag till fortsatt forskning.
Metoddiskussion
För studien valdes en kvalitativ ansats med fallstudier och intervjuer som datainsamlingsmetod. Utifrån vårt syfte valde vi att göra intervjuer med personer som varit involverade i arbetet kring tre barn som alla hade en intellektuell funktionsnedsättning och som har gjort någon form av övergång från förskola till sexårsverksamhet. Intentionen var att få med tre fall där alla hade gått olika vägar. Det vill säga, ett fall där barnet har börjat i grundsärskolan som sexåring, ett fall där barnet har varit kvar i förskolan ett år extra och ett fall där barnet har gått i den ordinarie förskoleklassen innan hen började i grundsärskolan. Då vi inte kände till något fall där barnet hade gått i den ordinarie förskoleklassen så tog vi hjälp av en specialpedagog på habiliteringen i en av de kommuner där vi sökte efter fall. Hen hjälpte oss att skicka vårt missivbrev till de vårdnadshavare hen kände till som passade vårt urval. Då vi inte fick någon respons på detta utskick korrigerades vårt urval och vi tog med ytterligare ett fall där barnet hade varit kvar i förskolan. Detta gjorde att endast information om en övergång finns med i studiens resultat, vilket påverkar underlaget till svaret på vår frågeställning angående vilka möjligheter och hinder man har tagit hänsyn till vid en övergång till en ny verksamhet. I denna fråga kan det inte göras jämförelser mellan kommuner. Det drog ut lite på tiden med att hitta det tredje fallet och intervjun med samordnaren i fall tre blev på grund av tidsbrist ett telefonsamtal som ej spelades in och transkriberades utan istället sammanfattades av intervjuaren. På grund av oklarhet kring ett par frågor togs ytterligare kontakt för att få ett förtydligande. Vi är medvetna om att viktiga detaljer i samordnarens svar kan ha missats men då det var den sista intervjun som gjordes så hoppas vi ändå att vår tidigare erfarenhet av intervjuerna gjorde att det viktigaste kom med i sammanfattningen.
I ett av fallen där barnet hade varit kvar på förskolan ett år extra gjordes en intervju med mottagande lärare i grundsärskolan, resultatet från denna intervju har fått strykas då innehållet inte var relevant för studien. Innehållet gick inte att använda för att besvara studiens syfte eller frågeställningar.
Fallstudier som metod passade bra då vi har fått ta del av tankar från personer som har olika roller och olika faktorer att beakta och precis som Kvale och Brinkmann (2014) beskriver så
36
har vi använt fallstudien som metod för att kartlägga en specifik situation. Metoden har hjälpt oss att få en helhetsbild av grunden till de olika placeringarna och vi har fått ta del av hur resonemang förs på olika nivåer i systemet. Genom denna metod har vi lyckats uppfylla studiens syfte och fått svar på frågeställningarna samtidigt som det är värdefull kunskap för oss i vårt kommande yrkesliv som speciallärare. Vi anser att studien har hög trovärdighet och tillförlitlighet i den bemärkelsen att det våra informanter berättar är den sanning som vi får förhålla oss till samt att vi har fått en samstämmig bild från flera informanter. Skulle studien upprepas på samma sätt skulle svaren kunna bli som i vår studie. Vi har varit noggranna i varje steg och utgått från vad Kvale och Brinkmann (2014) beskriver om tillförlitlighet att beakta i en studie. I det första fallet fick vi möjlighet att intervjua fem personer, i den andra fallet tre personer och i det tredje fallet fyra personer. Skillnaden i antal informanter hade att göra med hur många som har samverkat kring beslutet/deltagit i processen. I resultatredovisningen står informanter från fall 1 för övervägande del av citaten, speciellt specialpedagogen från habiliteringen. En möjlig orsak till detta skulle kunna vara att vi som intervjuare har skilt oss åt i intervjuteknik. En annan möjlig orsak skulle kunna vara att informanterna i fall 1 är verksamma i en liten kommun, där vi kan tänka oss att arbetet kring enskilda elever blir närmre och därmed har de också större kännedom om barnen.
Valet av våra informanter kan betraktas som ett typ av bekvämlighetsurval då kännedom fanns om fallen. Vi tror och hoppas att detta inte ska ha påverkat informanternas svar i intervjuerna, då vi har försökt att inta ett neutralt förhållningssätt och inte medvetet påverkat informanternas svar i någon riktning. Vårt val att göra detta bekvämlighetsurval kan ha positiv betydelse för oss i våra yrkesroller då fallen är valda i de kommuner där vi är yrkesverksamma. Studien ger oss viktig kunskap som vi kan ha användning av i vår kommande yrkesroll när vi träffar vårdnadshavare och olika professioner som arbetar kring de elever vi träffar.
Då denna studie är liten i sin omfattning så är resultatet från den inte generaliserbart för en större grupp. Kvale och Brinkmann (2014) hänvisar till Stake som beskriver att man också kan se på generalisering i fallstudier som kunskap som kan överföras till andra relevanta situationer. Vi tror att resultatet i denna studie kan ge värdefull kunskap till personer som på olika sätt är involverade i dessa övergångar.
Arbetsfördelningen i detta arbete har varit jämn. Vi har haft kontinuerlig kontakt genom både telefonsamtal och fysiska möten där arbetet skett tillsammans och fördelats jämnt mellan oss. Den tidigare forskningen tog Maria det största ansvaret över, vi hjälptes från början åt att söka
37
artiklar och Maria har sedan sammanställt dessa och vi har tillsammans arbetat med texten. Metodkapitlet och resultatredovisningen har Anna haft det största ansvaret över, vi har sedan gått igenom och arbetat med även dessa delar tillsammans. Vi känner oss båda fullständigt delaktiga i arbetets alla delar. Att vara två skribenter som har samarbetat har hjälpt oss att hålla en neutral ton och att hålla borta våra egna fördomar.
Resultatdiskussion
Med detta arbete ville vi få mer kunskap om vad som ligger till grund för placering av barn med IF i sexårsverksamhet. Vi upplever ett dilemma kring att det inte finns en naturlig väg att gå från förskolan till grundsärskolan. I resultatdiskussionen som följer diskuteras studiens resultat i relation till den tidigare forskningen som presenterats samt till de teoretiska utgångspunkter som valts för att analysera resultatet. Den systemteoretiska modellen används för att göra en jämförelse mellan förutsättningarna i de två kommuner som studien har gjorts i.
Grund för placering
Studiens resultat visar att valet av plats i sexårsverksamhet är ett beslut som ofta tas av vårdnadshavare. Informanterna gav en samstämmig bild av att det är upp till vårdnadshavarna att välja var deras barn ska gå. Samverkan mellan vårdnadshavare, förskola och andra instanser skedde i olika grad i de olika fallen. I fall 1 fanns en samverkan mellan flera aktörer för att få en samlad bild av Kims behov, till skillnad från fall 2 och 3 där vårdnadshavarna uttryckte att det var de som tog beslutet utan vidare samverkan. Den tidigare forskningen (Ackesjö, 2015; Lillkvist & Wilder, 2017; Dockett & Perry, 2004; Andersson, 2008; Fabian & Dunlop, 2002) visar att för att genomföra en så positiv övergång som möjligt så bör det ske en samverkan mellan hem, förskola och skola och att man måste ta hänsyn till faktorer på flera nivåer i systemet. Att denna samverkan inte kom till stånd i fall 2 och 3 tror vi bland annat kan ha orsakats av att det inte finns någon vägledning i styrdokumenten för hur detta ska gå till. Studiens resultat tyder på att konsekvensen av att denna samverkan inte sker, blir att barnen riskerar att gå sitt förskoleklassår i en verksamhet som inte är anpassad efter alla deras behov, då vårdnadshavarnas beslut styrs av framförallt behovet av trygghet. Vad som är det viktigaste för varje enskilt barn kan vi inte genom denna studie uttala oss om men vi drar slutsatsen att en samverkan där barnets alla behov presenteras och ligger till grund för placeringen, gynnar barnets fortsatta utveckling.
38
Om man ser på beslutet om placering ur ett vidare perspektiv så har vi genom denna studie fått kännedom om att beslutet, som kan upplevas vara vårdnadshavarnas att fatta, i själva verket styrs av faktorer på högre nivåer i systemet. De högre nivåerna kalibrerar de lägre och denna studie visar att de viktiga kopplingarna till viss del saknas mellan nivåerna, vilket Öquist (2008) beskriver är ett vanligt problem. Flera professioner uttryckte i intervjuerna att beslutet kan komma att styras av ekonomi och tillgången på plats i grundsärskolan, trots att man redan kommit överens med vårdnadshavare om att en plats i grundsärskolan är den mest lämpliga. Specialpedagogen på habiliteringen i fall 1 beskrev sin roll som en spindel i nätet när det gällde att få det så bra som möjligt för barnen och familjerna utifrån de förutsättningar som finns på de högre nivåerna och det stärker vår tro om att det saknas kopplingar mellan nivåerna.
I den mindre kommunen som Kim bor i finns inte en grundsärskola i hemkommunen och platserna för sexåringar i grundsärskolan i grannkommunen går i första hand till barn som bor där. I fall 2 och 3 där det finns flera grundsärskolor i kommunen verkar detta inte vara ett lika stort bekymmer, samordnaren uttryckte att det alltid finns plats, även om informanter också där uttryckte att det inte är självklart att barn kan få en plats i grundsärskolan som sexåring. Vi drar slutsatsen att tillgången på platser kan möta efterfrågan i den större kommunen men inte i den mindre, vilket gör att det finns skillnader i förutsättningar beroende på var i landet man bor.
Genom studien har vi fått en ökad kunskap om vilket komplext arbete det är att placera barn med IF i sexårsverksamhet. Vi kan se en skillnad mellan våra tre fall. I fall 1 där samverkan har skett i större utsträckning kan vi se att de involverade tillsammans gjorde bedömningen utifrån ett relationellt perspektiv. Det framkom en helhetsbild av Kims behov och placeringen grundades på både individ- och miljöfaktorer. Specialpedagogen på habiliteringen gav också uttryck för ett sociokulturellt synsätt då hen bland annat tog hänsyn till att Kim skulle få ingå i ett sammanhang där de andra barnen befann sig på en mer liknande nivå. Hen såg det som en möjlighet för Kim att kunna få vänner. I fall 2 och 3 där samverkan inte var lika omfattande uppfattar vi att det var ett mer kategoriskt synsätt som dominerade i besluten. Vårdnadshavarna i båda fallen pratade om barnen behövde mogna och i fall 3 lyftes även Charlies adaptiva förmågor fram som anledningar till att stanna kvar i förskolan. Däremot gav förskollärarna i de båda fallen uttryck för ett relationellt synsätt när de beskrev barnens behov. Detta kan tyda på att man som vårdnadshavare inte har alla fakta/kunskaper som behövs för att ta ett rättvist och noggrant övervägt beslut, då man inte har inblick i de olika verksamheterna.
39 Relationer
I studien framkom att barnen i de tre fallen saknade vänner på förskolan, vilket vi kan anta var orsak till att ingen hänsyn togs till kamratrelationer i beslutet om placering i sexårsverksamhet. Informanter i alla tre fallen beskrev att intresset för andra barn fanns men den sociala förmågan och kompetens till att ta kontakt var starkt nedsatt. Det ser vi är en likhet med vad internationell forskning (Ozkubat & Ozdemir, 2014) visar, att barn med IF har en nedsatt förmåga i sociala färdigheter. I fall 1 där barnet kom till en verksamhet där likvärdighet fanns och barnen var på samma nivå så skapades möjligheter till att träna social interaktion och barnet utvecklade en vänskapsrelation. Den forskning som vi har tagit del av och som visar hur betydelsefulla kamratrelationer är i övergångar (Ackesjö & Persson, 2014; Lofors-Nyblom, 2009; Szönyi & Söderqvist Dunkers, 2012) stämmer inte överens med vad våra informanter gav för bild av vad som var viktigt vid placering i och övergången till sexårsverksamhet. Det framkom inte i något av fallen att hänsyn tagits till kamratrelationer. Det skulle bland annat kunna bero på att barn med IF, precis som Lai och Gill (2019) har kommit fram till, inte tar egna initiativ till socialt samspel i inkluderande miljöer och därmed saknar vänner. En viktig kunskap som vi tar med oss i vårt kommande yrkesliv är att arbeta för att ge barnen med IF rätt förutsättningar för att skapa fungerande kamratrelationer som ger en känsla av samhörighet och trygghet. Vi tror att det också leder till ökat lärande och trivsel.
Övergångar
Tidigare forskning har gett oss inblick i hur barn ofta reagerar vid övergångar mellan olika verksamheter och vikten av att förbereda barnen och att samarbeta för att göra övergångarna så bra som möjligt (Strnadová m.fl., 2016; Lillkvist & Wilder, 2017; O´Farrelly & Hennessy, 2014). Kienig (2002) har kommit fram till att sexåringar ofta initialt har svårt att anpassa sig i en ny verksamhet. Normalbegåvade sexåringar som går från förskoleklassen till årskurs 1 har oftast en intakt kamratgrupp och därmed en i stort sett oförändrad social miljö med undantag för läraren. Ett barn som ska gå i grundsärskolan i årskurs 1 får göra två byten av både social och fysisk miljö om de ska få ta del av förskoleklassverksamheten vilket vi anser att alla barn borde har rätt till med tanke på att den är obligatorisk och skolförberedande. Resultatet i den här studien visar att förskoleklass inte var ett alternativ som var aktuellt för de barn som ingick i studien på grund av att de dels skulle behöva göra flera övergångar och dels att verksamheten inte var anpassad efter deras behov. Ackesjös (2010) och Mayfields (2003) forskning stärker argumentet att inte låta barnen göra flera övergångar. De menar att övergångarna kan försvåras
40
om det saknas kontakt och kopplingar mellan de olika verksamheterna. Dessa barn gick alltså miste om bryggan mellan förskolan och skolan som Ackesjö och Persson (2010) menar att förskoleklassen ska utgöra. Denna studie ger oss inte svar på vad konsekvenserna kan bli för barnen som missar ett års skolgång och direkt börjar i årskurs 1 men vi kan med hjälp av studien konstatera att alla barn inte får samma förutsättningar för sitt lärande. Miljön i förskoleklass och skolan skiljer sig åt från miljön i förskolan på så sätt att det blir mindre och mindre plats för lek och mer plats för lärande (Ackesjö, 2014; Chan, 2012; Lago, 2014). När barn går vägen genom förskoleklass till skolan så sker denna förändring successivt. Specialpedagogen på habiliteringen som intervjuades i fall 1 beskrev det här dilemmat då Kim som började i grundsärskolan som sexåring missade vad hen kallade prova-på-skola året med lek och skola