Fallet Lotta

Den 4 juni 2016 avled Lotta Rudholm, mördad i sin lägenhet av sin dåvarande partner Martin Jonsson. Fallet blev väldigt uppmärksammat i media och förövaren dömdes till 18 års

fängelse i hovrätten. I en artikel från Aftonbladet, 2017-01-20, överklagar riksåklagaren domen till Högsta domstolen, där åklagaren vill att Jonsson ska dömas till livstids fängelse för mordet på Lotta Rudholm (Aftonbladet, 2017, s. 32).

Ett genomgående tema i det materialet av artiklar som samlats in och analyserats är teorierna nyhetsvärdering och dramaturgi, som ingår i den första forskningsfrågan. Även den andra forskningsfrågan som behandlar gestaltningsteorin, begreppet idealoffer och normer kommer att ses över. De är återkommande och kommer därför förklaras mer ingående med hjälp av en textanalys av artiklarna. Presentationsformerna, som ingår i forskningsfrågorna tre och fyra kommer också kopplas till fallet.

Bortser vi från Arbogafallet i den kvantitativa innehållsanalysen var det flest kvinnor som blev mördade i hemmet, i kategorin “plats för mordet” (Bilaga 1). Tidigare forskning i UN Womens granskning av våld mot kvinnor, framgick det att våldsbrott mot kvinnor används som ett verktyg i medier, med en av flera anledningar för att öka en lockelse för läsaren (Mujkić Jukić et al. 2016, s 18).

I det insamlade materialet finns citat som tydligt visar hur förekomsten av olika sociala presentationsformer framkommer. För att exemplifiera presenteras tre citat:

- “Den 115 kilo tunge Martin Jonsson hade då misshandlat den 59 kilo tunga Lotta Rudholm genom att slå henne med knytnävarna i ansiktet.”

- “Hon förtjänade det, jag har gjort det och jag står för det jag har gjort, sa Jonsson till poliserna.”

- “En av poliserna som kom till lägenheten beskrev det som “det värsta jag sett.”

Av de citat som presenteras i samband med mordet på Lotta kan vi konstatera att uttryck som “hon förtjänade det” eller “värsta jag sett” (om brottsplatsen), minst sagt är aggressivt och känslomässigt häpnadsväckande. Begreppet “polarisering” redogör för hur olika slags konflikter fångar läsarens uppmärksamhet, och känslor väcks till liv, vilket passar till materialet. Eftersom det insamlade materialet visar dramatiska citat, kan begreppet “intensifiering” också tillämpas på fallet, som handlar om hur dramatik gör en text mer spännande. “Tillspetsning” är ett ytterligare begrepp som innebär att starka uttryck används av journalisterna för att beskriva händelsen, något som exemplet med citatet från

polismannen visar. Slutligen beskrivs både offer och förövare noggrant (i och med att vikten nämns, och vad förövaren uttryckligen säger om offret) vilket gör att “personifiering” får en

drag, som gör att läsaren lättare kan måla upp en bild av individerna och händelseförloppet i huvudet (Nord och Strömbäck, 2004, s. 229-230).

Att gärningsmannen framställs utan ånger i ovanstående citat passar till teorin om dramaturgi, och den klassiska “konfliktvinkeln”. Vinkeln innebär att berättelsen, eller nyheten, stuvas om så att den blir mer intressant. Detta görs genom att presentera den onde mot den gode, eller “en enskild mot överheten”. I fallet Lotta blir det alltså förövaren mot offret, där förövaren är den onda överheten, och offret den enskilda godheten (Nord och Strömbäck, 2004, s.

256-257).

Att det insamlade materialet om fallet Lotta målat upp offret väldigt beskrivande (polisens syn och hennes vikt) och förövaren som manipulerande (“hon förtjänade det”), kan vara problematiskt av flera olika skäl. Läsaren skapar uppfattningar om vad som står i tidningarna utifrån framställningen av journalisterna. Det innebär också att teorin om gestaltning passar in på fallet Lotta, som beskriver hur medier ramar in en text i hopp om att påverka vilken uppfattning vi ska ha om det, men även att synsättet begränsas utefter detta (Nord och Strömbäck, 2004, s. 354). Eftersom vad läsaren får se är begränsat, lyser vissa delar med sin frånvaro. Det påverkar i sin tur läsarnas tolkningar till hur verkligheten ser ut (Nord och Strömbäck, 2004, s. 276-277).

Presentationsformen som råder kan också kopplas till tidigare forskning om tidningarnas historia. Där skriver Weibull, Nygren och Wadbring om häpnadsväckande rubriker och intresset som skapades gentemot kvällspressens framväxt. Att kvällspressen Aftonbladet skrivit ovanstående citat i sin rapportering kan vara ett försök till att locka till sig fler läsare (Weibull et al. 2018, s. 42) (Nygren och Wadbring, 2013, s. 147-150).

Från de artiklar som analyserats beskrivs offret, Lotta Rudholm, oftast efter komponenter som passar in till hur det ideala offret brukar beskrivas enligt Geer et al. (2004). Begreppet idealoffer, ger exempel på hur dessa offer uppfattas som sårbara, försvarslösa, oskyldiga och värda sympati och medkänsla av allmänheten. Exempelvis är hon försvarslös i den mån att hennes förövare beskrivs vara nästan dubbelt så tung, och sårbar i den mening att hon blivit misshandlad till döds. Dessutom beskriver Geer et al. att det ideala offret är äldre kvinnor och

barn. Lotta Rudholm var 41 år när hon blev misshandlad till döds av sin partner. Eftersom offret beskrivs utefter vad som är ett “perfekt offer”, får fallet mycket uppmärksamhet i media, som också innebär att sorg och medkänsla försöker skapas i läsarens ögon. Att förövaren dessutom uttalar sig utan ånger, får offret att framstå som desto mer sårbar. Sårbarheten kan likväl kopplas till att en av poliserna som var på plats beskrev det som “det värsta jag sett” (Geer, 2004; Peelo, 2006; Smolej, 2010).

Våld i hemmet begås oftast av män mot kvinnor i nära relationer enligt UN womens

undersökning gällande könsbaserat våld, vilket överensstämmer med uppsatsens kvantitativa resultat (Bilaga 1) (Mujkić Jukić et al. 2016, s. 5). “Fallet Lotta” stämmer därmed överens med hur mordfall “brukar se ut” och följer normen utan avvikelse. En norm är något som anses vara “normalt”, eller “hur något bör vara”. Om mördaren däremot hade varit en kvinna hade fallet möjligtvis blivit avvikande, eftersom normen enligt tidigare forskning, och vårt kvantitativa resultat, säger att mannen vanligtvis är förövaren (Jewkes, 2015, s. 133). Det går även att applicera på den rådande könsordningen enligt Connells begrepp “genusordning”. Samhället beskrivs vara uppbyggt utifrån den manliga normen i så pass stor utsträckning att det manliga könet är rådande. Skillnaden mellan att vara kvinna och man gör att vi håller oss till de könsrollerna vi blivit tilldelade. Om kvinnan gör ett avvikande i sitt förväntade

beteende, exempelvis vara förövare istället för offer, anses det vara normbrytande (Connell, 2009, s. 17-22).

5.2.2 Arbogafallet

Det fall som tagit upp mest uppmärksamhet under den valda perioden är otvivelaktigt

Arbogafallet, som bara i sig kan anses vara ett ytterst ovanligt fall. Förövaren i fråga, Johanna Möller, blev åtalad för att ha mördat sin tidigare make, samt mördat sin pappa och försök till mord på sin mamma (Aftonbladet, 2017-06-22, s. 10). Rapporteringen fick stort medialt utrymme och från Aftonbladet kunde 15 artiklar om Arbogafallet, under varannan vecka år 2017, plockas ut. Inget annat mordfall fick så mycket utrymme i tidningen. Dagens Nyheter skrev fyra gånger om mordfallet.

forskningsfrågan kommer se över hur fallet presenteras i rapporteringen, där begrepp som normer, genusordningen och “framing” kommer behandlas. I forskningsfrågorna tre och fyra ser vi sedan över den journalistiska gestaltningen och varför fallet i fråga fått sådan

uppmärksamhet. Med det sagt kommer det här fallet skilja sig från de andra två, i den mening att fokuset kommer ligga på förövaren.

Artikeln med rubriken “SPYDIGA SVARET - I RÄTTEN” publicerades den 10 maj 2017 i Aftonbladet. Innehållet i artikeln tycks lägga stor vikt i att framställa hur förövaren är som person. Artikeln beskriver hur hon är en dålig mamma, livnärt sig på pengar från hennes pappa och tar dessutom upp hennes tidigare yrke, som påvisar att hon var prostituerad under en tid i hennes liv (Aftonbladet, 2017, s. 10-11). Exempel på hur detta görs i texten ser vi i följande citat:

- “Bland annat beskyllde hon sina barn för att ha stulit över 100 000 kronor.”

- “Jag har varit ensamstående med tre tonårsbarn, jag hade en lön från socialtjänsten, klarade mig inte på det. (...) Min pappa gav mig pengar, säger hon.”

- “La ut bilder (...) Tidigare har hon uppgett att hon tjänat pengar som prostituerad.” Att skriva dramatiskt om Johanna Möller får henne att framstå på ett visst sätt. Exempelvis som första citatet indikerar, en dålig mamma. Meningsuppbyggnaderna som förekommer stämmer överens med teorin dramaturgi, som är ett effektfullt sätt att berätta en text. Och ju mer spänning som finns i rubrikerna eller texterna, desto mer uppmärksamhet genereras. En rubrik kan innehålla en så kallad “intensifiering”, ett begrepp som syftar till att dramatik skapar levande och spännande texter. Vad som också händer när förövaren målas upp efter en sådan stark, berättande och beskrivande bild, är att läsarens uppfattning om denne som person dramatiseras och kanske rent utav förändras (Nord, Strömbäck, 2004, s. 229-230).

Dessa citat kan också tolkas visa förtvivlan, i den mening att rapporteringen visar hur

kvinnan i fråga inte kunde försörja sig eller sina barn rent ekonomiskt, och därför fick ta hjälp av sin pappa. Att artikeln nämner problematiken om pengar är nödvändig i den mån att en stor anledning till att mordet begåtts beskrivs ha haft med brist på pengar att göra. Att däremot skriva om den åtalades tidigare yrke, som händelsevis visade sig vara prostitution, kan återigen tolkas passa in till teorin dramaturgi. Hennes tidigare yrke har egentligen inget

med mordfallet att göra, men hjälper möjligen till att dramatisera fallet och på så vis locka läsaren till att läsa mer (Nord och Strömbäck, 2004, s. 259). Dessutom hävdar forskaren Jenny Yourstone att komponenten sex och våld är ett försäljningsknep, som genererar i mycket försäljningssiffror och ligger därför bakom hur journalister väljer att måla upp sin rapportering. En intressant jämförelse vore att se om ett annat yrke, som exempelvis butiksbiträde, hade platsat i artikeln. Dessutom visar den kvantitativa innehållsanalysen att det är fåtal mordfall, oavsett en manlig eller kvinnlig förövare, där det ens framkommer av artikeln vilket yrke personen i fråga besitter (Bilaga 1).

Likaså benämns hon upprepade gånger utifrån att vara en “mamma”, något som inte framgått om förövaren har varit av manligt kön i det kvantitativa materialet, om inte mordet begåtts på sina egna barn, eller offer som är under 18 år (Bilaga 1). Att artiklarna om Arbogafallet beskriver förövaren som en “mamma” passar också in med begreppet “personifiering” som ingår i teorin nyhetsvärdering. Personifiering beskrivs som att intresset till att följa individer ökar om personen i fråga lyfts fram med sina specifika personligheter. Om förövaren då associeras till ett sammanhang, som exempelvis att vara mamma, skapas troligen mer känslor och intresse till att fortsätta läsa (Nord, Strömbäck, 2004, s. 229-230).

Arbogafallet skapade rubriker under en längre period med stort fokus på förövaren. Uppmärksamheten var så pass återkommande att förövaren blev tilldelad smeknamnet “Arbogakvinnan” och framstod därför nästintill som en “kändis”. Nord och Strömbäck (2004) redogör för teorin om nyhetsvärdering i fyra ståndpunkter, där bland annat

beskrivningen av dessa återkommande “kändisar” är en av dem. En annan ståndpunkt som passar till Arbogafallet är “sensationalism” som berör hur brott rapporterar om att vara lagbrytande och normkritiska. Eftersom Johanna Möller inte bara gjort ett brott mot lagen, utan även normen (genom att vara en kvinnlig förövare) kan detta appliceras på ståndpunkten “sensationalism”. Dessa ståndpunkter har en betydande roll för hur Arbogafallet blev en följetong i Aftonbladet och Dagens Nyheter. Författarna Nord och Strömbäck beskriver att dessa ovan nämnda karaktärsdrag bidrar till att läsaren känner lockelse till att läsa mer, vilket i sin tur leder till att värdet av nyheten ökar och blir till en följetong (Nord, Strömbäck, 2004, s. 225-226, 257).

För att med andra ord förklara hur Arbogafallet sammanställts i de insamlade artiklarna, kommer de frågor som ställs för en kvalitativ textanalys i Metodpraktikan att tillämpas på undersökningen. Esaiasson hänvisar i frågorna till “XX”, men byter vi ut “XX” till

“förövaren” kan frågorna, som finns tillgängliga i metodkapitlet, användas på Arbogafallet. Den första frågan, som handlar om vad som anses vara “normalt” beteende eller utseende för en förövare, visar i det kvantitativa resultatet att män under variabeln “kön gärningsman” dominerar (Bilaga 1, figur 4). Detta gör att mannen anses vara den normala förövaren, vilket i sin tur gör att förövaren inte överhuvudtaget förväntas vara av kvinnligt kön. Detta är även något sociologen Connell nämner i begreppet “genusordning”. Begreppet innefattar att män och kvinnor är tilldelade olika könsroller som råder i samhället, och som de således bör förhålla sig till. Om könsordningen ifrågasätts, som exempelvis när en förövare är av kvinnligt kön, anses det vara ett normbrytande beteende (Connell, 2009, s. 17-22). Fråga två kan kopplas till Jewkes uttalande om att våld och brott förknippas med

maskulinitet. Kvinnliga förövare rapporteras därför missvisande och måste appliceras med egenskaper som förklarar deras avvikande handling (Jewkes, 2015, s 136-137). Detta gör att logiken till varför beteendet blir “förväntat” kan tillämpas till egenskaper som hon beskrivs utefter (frustrerad, sinnesförtvivlad och rasande) (Bilaga 1). Det stödjer också NCKs

avhandling, som beskriver hur en kvinnlig förövare skildras i media utifrån liknande typer av formuleringar (Dahlgren, 2014, s. 8).

För att besvara fråga tre och fyra i Metodpraktikan, som handlar om vad som är avvikande för förövaren, varför beteendet är opassande och hur det presenteras, kan enligt normen igen tyda på att förövaren är en kvinna. Arbogafallet omfattar dessutom känsliga punkter, såsom partner, släkt och pengar, vilket gör att “Arbogakvinnan” inte bara bryter mot lagen, utan även normen. Analyseras frågan om hur normen förmedlas vara, och vad som är avvikande med det, kan en slutsats dras för att hänvisa till ett citat ur artikeln; “Bland annat beskyllde hon sina barn för att ha stulit över 100 000 kronor”. När förövaren i det här fallet inte bara avvikande nog är en kvinna, utan därtill även en mamma som beskyller sina egna barn för stöld, blir uppmärksamheten mer riktad på hennes beteende än de utförda morden (Nord och Strömbäck, 2004, s. 225-226).

Att medierapporteringen av kvinnliga mördare tycks få stort medialt utrymme är något vi fått bekräftat efter den kvantitativa innehållsanalysen. Vissa fall vi djupdykt i visar följetonger, detaljrika beskrivningar och rubriker som tidigare nämnt anses vara till för att locka läsaren. Exempel på rubriker från Aftonbladet gällande fallet i Arboga skulle kunna vara “SPYDIGA SVARET - I RÄTTEN”, “Alibit: Jag sålde sex”, och “Kvinnans barn dras in i fallet”.

Även utdrag från Dagens Nyheter visar att olika presentationsformer används för att beskriva förövarens egenskaper:

- "En manipulativ, bestämd och kall person. Så ser polisens bild ut av den 42-åriga kvinna som nu åtalas för bland annat två mord…”

- "I dag har hon flera barn med olika män - trots att hon uttalat ett starkt förakt för män.”

- “Avtrubbad, frånvarande, nästan ointresserad. När rättegången mot den 42-åring som misstänks ha mördat sin exman, senare även sin far, inleddes var det en till synes oberörd kvinna som fördes in i rättssalen.”

Hon förklaras som avtrubbad, oberörd och manipulativ. Att hon har barn med olika män trots att hon enligt citatet “uttalat ett starkt förakt för män” visar också att förövaren tycks upprepa sina tidigare mönster och porträtteras därför som motsägelsefull. Inget av citaten ovan

implicerar att hennes beteende, med spydiga svar och manipulativa uppförande, kommer förändras. De sista frågorna från Metodpraktikan om hur ett normbrytande beteende skapar reaktioner kommer besvaras med hjälp av citaten ovan.

När en så pass stor tidning som Dagens Nyheter uttrycker sig på följande sätt; “manipulativ, bestämd och kall person”, när de beskriver Johanna Möller, får det i sin tur läsaren att bilda uppfattningar. I det här fallet är det därför mediernas rapportering som får ett inflytande på allmänheten. Nord och Strömbäck skriver att medierna inte uttryckligen säger vad vi ska tycka om något, men använder sig av presentationsformer som kan skapa åsikter, vilket också är något som går under begreppet “framing” (Nord, Strömbäck, 2004, s. 329).

Med utgångspunkt i uppsatsens två sista forskningsfrågor finns tydliga exempel på rubriker som uppdagats kring Johanna Möller. Det här fallet särskiljer sig av flera skäl från andra mordfall från uppsatsens insamlade data. Vad som givit det mycket medialt utrymme grundar bland annat som sagt i att förövaren är en kvinna, att hon dömts för mordet på sin exman och sin pappa och beskrivs enligt media ha en avvikande attityd. Den journalistiska gestaltningen har ramat in hur allmänheten ser på förövaren. I de andra fallen vi undersöker lägger istället journalister inramningen på hur offret ska porträtteras.