2.4. Lagstiftning och censur
2.4.2. Fallet Sylvenius 1801
Skillingtrycksproducenternas situation under det tidiga 1800-talets ”järnår”
kan illustreras av bataljen mellan å ena sidan boktryckeriombudsmannen
127 Bring 1943, s. 49; Åhlén 1986, s. 174.
128 Åhlén 1986, s. 53.
129 Åhlén 1986, s. 79–80.
130 Åhlén 1986, s. 74f.
131 Klemming & Nordin 1883, s. 309f.
132 Klemming & Nordin 1883, s. 314.
133 Klemming & Nordin 1883, s. 317–322, 327ff.
134 Klemming & Nordin 1883, s. 331–335.
Johan Samuel Ekmansson med hovkansler Zibet och kungamakten i ryg-gen, och å den andra boktryckaren Andreas J. Sylvenius och tidens politiska avantgarde. Ekmansson drev under åren 1796–1799 själv boktryckeri i Stock-holm,135 en position som han lyckats få trots boktryckerisocietetens skarpa motstånd. Societeten menade i en skrivelse i ärendet att Ekmansson uppgivit oriktiga uppgifter i sin ansökan om tryckeriprivilegium, och att han falskeli-gen framhävde sig själv på kollegornas bekostnad. Avslutningsvis framförde man sin önskan att slippa se Ekmansson som boktryckare och medlem av boktryckerisocieteten.136
Hos makthavarna däremot var Ekmansson populär. Den 24 november 1801 utnämndes han till ”bokhandels- och boktryckeriombudsman”, ett nytt ämbete som skapats för att skärpa övervakningen av tryckbranschen. Ek-mansson visade sig extremt nitisk i ämbetet. Minsta förseelse från boktryck-arnas sida resulterade i åtal och böter (varav för övrigt två tredjedelar tillföll Ekmansson).137
Andreas Sylvenius drev tryckeri i Stockholm. Han hörde till de boktryck-are som gjorde gemensam sak med politikens radikala falang. De radikala behövde tryckfrihet för att föra ut sitt budskap och den var dessutom en viktig beståndsdel i deras politiska samhällsideal. För boktryckaren handlade om levebrödet.
År 1801 tryckte Sylvenius upp Fyra oförgripeliga erinringar vid den i Läsning i blandade ämnen, förekommande afhandlingen om svenska adelns bestämmelse.
Skriften var författad av pseudomymen ”WälMent”, som poserade som yt-terst konservativ. Den mångordige ”WälMent” attackerade avhandlingen i
”Läsning i blandade ämnen” bland annat för att den hävdat ”att de styrande, att Domstolar och Embetsmän böra vara underkastade ansvarighet inför fol-ket”.138 Hävda ”tryckfrihetens nytta för Staten: gör publiciteten till ett värn för den enskilda Statsborgarens välfärd, och säg att dess sjelfsvåldiga bruk är ett nyttigt band på magtägaren” – galenskaper, tyckte WälMent.139
Skriften ska antagligen ses som en satir. ”WälMent” identifieras av
cen-135 Klemming & Nordin 1883, s. 248.
136 Lirberg & Skoglund 2002, s. 48f.
137 Klemming & Nordin 1883, s. 331ff; Åhlén 1986, s. 172; Bring 1943, s. 77, 89.
138 Fyra oförgripeliga erinringar 1801, s. 10.
139 Fyra oförgripeliga erinringar 1801, s. 11.
surhistorikern Bengt Åhlén som Georg Adlersparre, en av de opinionsbildare och militärer som förberedde statskuppen 1809.140 Uppsala universitetsbib-liotek har istället tillskrivit Thomas Thorild författarskapet. Även han hörde till tryckfrihetens tillskyndare och kan med visst skäl räknas till de politiskt radikala även efter år 1800.
Skrifter som denna kunde naturligtvis inte gå ostraffade. Ekmansson sökte i sällskap med en polisgevaldiger upp Sylvenius i hans tryckeri den 18 januari 1802.141 Boktryckeriombudsmannen krävde i hotfulla ordalag att få veta namnet på författaren till Fyra oförgripeliga erinringar. Sylvenius vägrade uppge författarnamnet och skrev istället och klagade till hovkanslern.142
Ekmansson kontrade med att skicka in ett antal av Sylvenius’ skillingtryck tillsammans med ett brev där han benämnde dem ”bokpressens missfoster”.
De var enligt honom ”uppfyllda med den plumpaste, liderligaste och skam-lösaste osedlighet” och visade ”vad seder, vitterhet och smak kunna vidare förvänta av ett boktryckeri, som haft det missöde att falla i en Sylvenii hän-der.”143
En läsning av de tryck som finns bevarade bekräftar att flera av visorna verkligen var pornografiska, men den uppretade ombudsmannen lade dess-utom till ytterligare anklagelsepunkter: Sylvenius hade givit ut teologiska skrifter utan förhandsgranskning, han hade tryckt fångvisor i trots mot 1749 års förbud och han hade olagligen utelämnat författarnamn på sina tryck.144
I Bengt Åhléns skildring av kontroversen framstår Ekmanssons ilska som en smula oprovocerad. Så var emellertid inte fallet. År 1801 hade Sylvenius nämligen tryckt ett skillingtryck med titeln Wisa, Om Smilhans; En mycket nitisk tjänare som tog lofwen af sine medtjänare för at winna sin Husbondes förtroende (se s. 42–45). Visan var ett synnerligen kränkande personangrepp riktat mot en figur som torde kunna identifieras som boktryckeriombuds-mannen Ekmansson. ”Smilhans” tillskrevs inte bara illistighet, falskhet, stöld och fjäsk; dessutom insinuerades att han utnyttjade prostituerade.
140 Åhlén 1986, s. 175.
141 Handlingar rörande den rättegång 1802, s. 3.
142 Åhlén 1986, s. 172.
143 Åhlén 1986, s. 172ff. Åhléns uppgifter kommer från Handlingar rörande den rättegång 1802.
144 Åhlén 1986, s. 174.
I kontrahenternas brev till hovkanslern 1802 nämndes dock inte visan om Smilhans. I Sylvenius’ omfångsrika försvarsskrift mot Ekmanssons anklagel-ser – av stilen att döma kanske författad av samma person som låg bakom
”WälMent” – påpekades att den gamla lagen från 1749 var obsolet. Fångvisor och visor utan författare hade cirkulerat i årtionden, och Sylvenius visor var inte värre än några andra varken när det gällde sedlighet eller litterär kvalitet.145
Samma år (antagligen till och med samma vår) tryckte Sylvenius dess-utom ett genmäle till ”WälMent”, där den politiska liberalismen trädde fram utan satirens slöja. Genmälet varnade för despotism och hyllade den lagliga makten: ”Den låter Er och mig skrifva, efter vi lärt oss det, och efter det icke ges något rimligt skäl at förbjuda det: den låter Boktryckaren trycka, efter det är hans lofliga näring, hvilken det vore olagligt at fråntaga honom”.146
Hovkanslern köpte emellertid Ekmanssons anklagelser med hull och hår och dömde Sylvenius till 100 riksdaler i böter samt förlust av sitt boktryck-arprivilegium. Domen föll den 9 juni 1802.147 På hösten samma år återfick Sylvenius på nåder rätten att utöva sitt yrke. Beslutet motiverades med hän-visning till omsorgen för Sylvenius’ hustru och barn. Tryckeriverksamheten sattes dock under direkt övervakning av kungliga bibliotekarien Malmström, en annan av kungamaktens handgångne män.148
Fejdens efterspel utspelade sig i boktryckerisocieteten, som nu tagits över av maktens intressen och förestods av Malmström. När Sylvenius kallades till boktryckerisocietetens möte den 1 december 1802 – han hade ju återfått sitt boktryckarprivilegium – skrev han på kallelsen att han inte tänkte komma.
Vid det föregående mötet hade han varit frånvarande såsom varande ovär-dig och nu hade han annat att göra, menade han. Ekmansson, som förutom ombudsmannaskapet även var ledamot i societeten, anmälde omedelbart det
”otillbörliga” svaret till hovkanslern. Denne svarade omgående att Sylvenius måste sättas på plats.149 Han kallades inför den samlade societeten och fick läsa upp en offentlig avbön. Dokumentet avslutades med att Sylvenius fick betyga
145 Åhlén 1986, s. 174f.
146 Til Herr WälMent 1802, s. 14.
147 Åhlén 1986, s. 176.
148 Åhlén 1986, s. 417.
149 Klemming & Nordin 1883, s. 620.
det jag berörda mitt näsvisa förhållande uppriktigt ångrar och afbeder, samt derjemte ödmjukast anhåller att derföre erhålla högädle herr kongl. bibliotekariens och societens gunstiga och benägna tillgift och förlåtelse, hvilka jag genom framdeles hörsamhet och anständighet skall efter yttersta förmåga bemöda mig att förtjena.150