3. Uppsala universitets- universitets-biblioteks skillingtryck
3.4. Folkliga skillingtryck?
Vi har nu granskat innehållet i skillingtrycken från 1800-talets mitt ur ett antal olika vinklar, och vi börjar närma oss den fråga som togs upp i bokens inledning: frågan angående skillingtryckens eventuella folklighet.
Den arbetande befolkningen köpte och sjöng visor, därom är ingen tve-kan. Men om vi ser till visornas texter, som ju står i fokus här, är frågan mer komplicerad.
För uppfattningen att skillingtryckens texter kan ses som ett språkrör för de anonyma massorna, dessa vars åsikter är så svåra att spåra i det historiska källmaterialet, finns två olika argument. Det ena är att skillingtryckens kö-pare kan antas ha påverkat skillingtryckens innehåll genom konsumentmakt:
man tänker sig att marknadskrafterna såg till att det som såldes var det folk ville ha. Vi kan kalla tanken för kundinflytandeteorin. Det andra argumen-tet utgår från antagandet att vissa eller rent av många skillingtrycksförfattare själva tillhörde samhällets lägre klasser.
3.4.1. Kundinflytandeteorin
Tanken att skillingtrycksproducenterna anpassade sig efter köparnas smak har visst fog för sig. Många källor berättar att kringvandrande försäljare själva tog initiativ till tryckning av visor som de visste gick att sälja. Den danske skillingtrycksproducenten Strandbergs noteringar från sekelskiftet 1900 av-slöjar att mannen försökte anpassa sig till vad folk ville ha när han författade sina vistexter.117
Ju längre bakåt i tiden vi går desto försiktigare måste vi emellertid vara med antagandet att tryckens innehåll styrdes av marknadskrafter. En första faktor att räkna med är att myndigheterna periodvis hade ett ganska hårt grepp om tryckerierna, och de tvekade inte att använda billighetstrycket för att propagera för sina ståndpunkter. Madeline Sutherland hävdar att kyrkans män var viktiga bidragsgivare till 1600- och 1700-talens spanska så kallade blindromanser, och Cheesman betonar jesuiternas och fransiskanernas roll som författare av sedelärande visor i motreformationens Österrike.118
117 Piø 1994.
118 Sutherland 1991, s. 6; Cheesman 1994, s. 12.
Man kan misstänka att män i kyrka och stat låg bakom flera äldre vistexter även i Sverige. Historikern Anna Maria Forssberg menar i en studie av svens-ka visor om segern vid Narva år 1700 att dessa inte bör betraktas som folkliga utan som propaganda.119 En av de oftast publicerade texterna i skillingtryck,
”Sinclairsvisan”, vet vi författades av Anders Odel: prästson, uppsalastudent och blivande ämbetsman i staten.120
Trycket blev så småningom svårare för överheten att kontrollera, men makthavarna fortsatte ändå länge att ha ett finger med i spelet. Det förekom ännu vid 1700-talets slut att myndighetspersoner författade eller lät författa motskrifter i syfte att neutralisera misshagliga visor. I Trondheim, till exem-pel, försökte rektorn Laurids Smith 1785 sprida en sång bland allmogen som motvikt till Johan Nordahl Bruns ”For Norge, kiæmpers fødeland”: ”en ny Sang med samme Stavelsemaal og modsatte Ideer”.121 I svenska arkiv finns typiska propagandavisor bevarade från de svenska militära kampanjerna 1813 och 1814.122
Under 1800-talets lopp försvagades successivt överhetens kontroll över bil-lighetstrycket. Marknaden befriades från det mesta av den formella övervak-ningen och samtidigt växte tryckkvantiteterna explosionsartat. Det är därför rimligt att tänka sig att kundinflytandeteorins giltighet ökar ju yngre tryck det är vi granskar.
Trots detta finns det även när det gäller 1800-talets tryck mycket som ty-der på att marknadskrafterna inte opererade obehindrat. Jag ber här att få återknyta till Hildegard Beyers resonemang kring riddarromaner i billighets-tryck. Beyer menar att det uteslutande var bristen på konkurrens som gjorde att dessa fortsatte att säljas. Så fort en sektor av kundkretsen erbjöds alterna-tiv övergavs de så kallade folkböckerna – först av männen inom samhällets övre klasser, sedan av kvinnorna efter en fallande socioekonomisk skala, och allra sist av barnen. Producentledet verkar alltså ha släpat efter: efterfrågan på underhållningslitteratur fanns, men det dröjde innan författarna började skriva för befolkningens lägre skikt. Under mellantiden köpte läsarna vad som fanns även om produkterna inte var exakt vad de önskade.
119 Forssberg 2000.
120 Se Hörnström 1943; Jersild 2002.
121 Berulfsen 1965, s. 12.
122 Tre Nya Krigs-Wisor 1813; En Ny Krigs-Sång 1813; Sång af Kongl. Jönköpings Regimente 1814.
Det finns tecken på att 1800-talets svenska billighetstryck led av en lik-nande diskrepans mellan efterfrågan och utbud. Den svenska skillingtrycks-marknadens kronologi visar att mediet redan var på plats då befolkningsma-joriteten lärde sig läsa obehindrat vid 1800-talets slut. Detta resulterade i en skillingtrycksboom som varade några decennier, innan nya medier tog över marknaden. Skillingtryckens storhetstid skulle alltså kunna vara en följd av fördröjningen mellan läskunnighetens genomslag och tillgången på under-hållningsläsning för den nya stora publiken.
Tom Cheesman har en annan och kanske allvarligare invändning mot kun-dinflytandeteorin. Hans jämförelser mellan å ena sidan tryckt material och å den andra etnografiska uppteckningar och handskrivna visböcker visar att för-säljarna av billighetstryck inte alltid sålde det folk uppskattade.123 ”Det visar sig att visförsäljare envetet (i några fall från 1500-talet och ända fram till 1900-talet) bjöd ut en del typer av berättelser som aldrig fick fäste som folkvisor”.124
När det gäller visor om brott och vedergällning, vilka Cheesman särskilt studerat, är hans slutsats att ”man måste vara försiktig med att sätta likhets-tecken mellan en kommersiell författares uppfattning om folklig rättvisa och majoritetsbefolkningens levda kultur”. Han vill istället se den sedelärande visan i tryck som författarens försök att skapa ”en fiktiv moralisk gemen-skap”.125 Marknadskrafternas förmodade förmåga att förse människor med det de vill ha ska alltså ha saboterats av att skillingtrycksproducenterna tog på sig rollen som folkuppfostrare.
Söker man visor som speglar folkliga föreställningar bör man därmed en-ligt Cheesman välja texter som bevisligen varit populära även i handskrivna visböcker och muntlig tradition. Ration mellan å ena sidan tryckt och å an-dra sidan muntligt eller handskrivet material kan vara avslöjande.126 Kund-inflytandeteorin måste användas med största urskiljning – vi kan inte lita på att marknadskrafterna fungerade på det sätt som de borde enligt dagens marknadsliberala tänkare.
123 Cheesman 1991, s. 89.
124 ”What emerges is that street ballad sellers consistently (in some cases, from the 16th through to the 20th century) hawked some narrative formulas which never caught on as folksongs”.
Cheesman 1991, s. 90.
125 ”one must be wary of equating a commercial writer’s notion of popular justice with the lived culture of the population at large”; ”an imaginary moral community”. Cheesman 1991, s. 23.
126 Cheesman 1991, s. 104.