Var fick man texterna från?

Hur fick då skillingtrycksproducenterna tag på texterna de tryckte? Åtmins-tone under tryckåret 1851 verkar det vanligaste ha varit att boktryckaren

37 Lagerqvist 2011, s. 136.

38 Lagerqvist 2011, s. 138.

0 2 4 6 8 10 12 14 16 18

J.P. Lundström, Jönköping Chr. Törnequist, Norrköping Lundberg & C:o, sedermera J.W.Lundberg, Stockholm P. Elias Norman, Kristinehamn C.F. Ridderstad, Linköping P. Larsson, sedermera LarssonskaBoktryckeriet, Eskilstuna C.J. Forssell, Skara C.G. Rydin, Borås Huldbergska Boktryckeriet, Falun O. & A. Westin, Kalmar P.A. Huldbergs Boktryckeri,Stockholm J.F. Åkerbloms Boktryckeri, Falun P. Hanselli, Uppsala C.O. Ekblad & Comp., Västervik A.P. Landin, Gävle J.A. Dahlström, Stockholm N. Marcus, Stockholm L. Blomdahls Boktryckeri, Sundsvall S. Falk, Örebro A. Nilsson, Eksjö R. Wall, Stockholm J. Hamberg, Söderhamn

plockade ur tidigare tryck: skillingtrycksbranschen var en vanemässig asä-tare. Gamla diktsamlingar och antologier liksom nyutkomna tidningar och kalendrar plundrades på texter. Risken att bli lagförd var år 1851 obefintlig;

införandet av modern upphovsrätt låg ännu långt fram i tiden.

Bland de populäraste källorna till skillingtryckstexter fanns gamla Bellman utgåvor. Ofta anlitade var även Geijers och Afzelius samling Svens-ka folkvisor från forntiden (1814–16) och A.I. Arvidssons Svenska fornsånger (1834–1842). Flera av Geijers och Afzelius visor var för övrigt tagna från äldre skillingtryck; i detta fall var beroendet mellan trycktyperna ömsesidigt. Bland visorna i 1851 års skillingtryck återfinns fyra stycken i Svenska folkvisor. Äldre skillingtryck fungerade också som förlagor: branschen var inte bara asätare utan även kannibal.

Den publik man sålde till hade sannolikt sällan tillgång till förstahands-publikationerna texterna togs ur. Den arbetande landsortspubliken hade av många skäl svårt att hålla sig uppdaterad och hänga med i litterära moden.

Vid 1800-talets mitt kunde därför dikter från tidigt 1800-tal, ja till och med 1700-talsdikter, saluföras under rubriken ”nya visor”. Bland de populäraste författarna i 1800-talets skillingtryck fanns Franzén, Kullberg och Lenngren, samt naturligtvis Bellman, som under 1800-talet blivit kult i borgerliga herr-kretsar.³⁹ Teman som övergivits av tidens nya diktare fortsatte att gå ut i skil-lingtryck – förnöjsamhetsdiktningen från 1700-talet⁴⁰ bibehölls till exempel långt in på 1800-talet.

En stor mängd skillingtryckstexter härrörde alltså från tidigare tryck. En annan kategori är sådana texter som genererades i eller kring tryckeriet. Här är författarskapet svårt att spåra – det krävs riktiga djupdykningar i arkiven.

Jørn Piøs granskning av den danske ”skillingsvisekongen” Strandberg visar att denne hade ett antal skribenter knutna till sin officin och dessutom för-fattade själv.⁴¹ Bröderna Chronwall, som studerats av Eva Danielson, skrev också egna visor.⁴²

Både Strandberg och Chronwalls var verksamma under skillingtryckets sista decennier kring år 1900, och de var specialiserade på skillingtryck.

Un-39 Stenström 2009.

40 Ang. denna typ av dikt, se Helenius-Öberg 2003.

41 Piø 1994.

42 Danielson 1979; Danielson 1981.

der tidigare decennier var det vanligare att tryckeriernas huvuduppgift var att trycka en tidning. I de fall då tryckeriägaren själv drev tidningen kunde han maximera inkomsterna av en dikt genom att trycka den både i tidningen och i skillingtryck. Hela den vida krets som tidningsmännen hade kontakt med – publicisterna, poeterna, brödskrivarna, studenterna och överliggarna, litteratörerna, teaterfolket, de anonymt författande fruarna och mamsellerna, och så vidare – hade på så sätt en dörr ständigt öppen ut till skillingtrycks-marknaden.

Det är möjligt att också en del översättningar såg dagens ljus i skärningen mellan tidningsproduktion och skillingtrycksproduktion. Att kunna över-sätta utländska notiser var något av ett måste för tidningsmännen. Kunde de inte själva översätta försökte de knyta till sig någon som kunde, och denna expertis kunde naturligtvis även användas för att översätta utländsk poesi till svenska skillingtrycksrim.

Skillingtryckstexter kunde även författas av tryckeriernas lärlingar, gesäl-ler, illustratörer eller korrekturläsare; antingen på uppmaning av tryckeriäga-ren eller som ett sätt att tjäna lite extra egna pengar. Danielson och Ramsten berättar att poeten C.V. Böttiger kom över visan ”Klockarens sång” (”Klocka-refar, han skall allting bestyra”) på detta sätt. Böttiger fick ögonen på visan då den låg framme på ett tryckeri. Författare visade sig vara en anställd vid tryckeriet, John Vilhelm Bäckström. Böttiger köpte visan av honom och an-vände den i sitt sångspel En majdag i Värend, som skrevs för Karl Johans 25-årsjubileum som regent. Visan kom sedan ut i ett antal skillingtryck.⁴³

En rättsprocess från år 1828 ger ett annat exempel på att tryckeriarbetarna kunde producera egna tryck. Den tidigare nämnda S.J. Jonsson, som drev tryckeri under sin make A.F. Raams sjukdom och efter hans död, gav sina lärgossar tillstånd att trycka en nyårshälsning att dela ut för att förtjäna lite drickspengar. Men skriften var inte försedd med tryckår och Jonsson blev åtalad.⁴⁴

Tryckarna kunde även ha författare som inneboende, åtminstone i början av 1800-talet: i en studie av danska skillingtryck under perioden 1770–1821

43 Danielson & Ramsten 2001, s. 104.

44 Klemming & Nordin 1883, s. 497.

menar Piø att tryckarna ofta anlitade studenter som skillingtrycksförfattare.

Mot kost och logi försedde dessa tryckeriet med lämpliga texter.⁴⁵ Jag vågar gissa att även boktryckarnas anförvanter låg bakom en del skillingtryckstexter.

Boktryckarhustrur och -döttrar kan mycket väl ha författat för husets behov.

Men det var inte bara boktryckaren själv eller hans närmaste krets som gav upphov till skillingtryck. Det hände även att personer som hade lösare anknytning till tryckaren – eller ingen anknytning alls – initierade tryckning-en. Under skillingtryckens sista storhetstid i Sverige, på 1910-talet, finns det dokumenterat att gatumusikanter kunde författa visor och låta Chronwall trycka upp dem.⁴⁶ Många tryckerier producerade även så kallade blindvisor:

texter som synskadade eller personer i deras närhet författat, och som såldes för att bidra till den drabbades försörjning.⁴⁷

En annan typ av initiativtagare till skillingtryck var den som ville få en visa tryckt av sociala skäl. Till tryckaren Julius Strandberg i Köpenhamn kom under 1860-, 70- och 80-talen olyckliga älskande och önskade få visor tryckta om den de blivit övergivna av. I vissa fall hade beställaren med sig en visa eller åtminstone ett utkast som de själva satt ihop; ibland skrev Strandberg åt dem.⁴⁸

Vi kan alltså se att tryckerierna fyllde sina skillingtryck med material från andra trycksaker; att de tryckte egenproducerade texter; och att de tryckte på beställning. Men därtill fanns ännu en rik källa på texter som kunde omvand-las till skillingtryck, nämligen teatern.

Kringresande teatersällskap hade en mycket viktig roll när det gällde att sprida nya texter och melodier. I södra Sverige kunde man redan på 1830-talet njuta av den danske dramatikern Johan Ludvig Heibergs populära vaudevil-ler, uppförda av danska skådespelartrupper.⁴⁹ I Stockholm hämmades scen-konsten i någon mån av att det rådde kungligt teatermonopol fram till år 1842, åtminstone på pappret – i praktiken var det svårt att upprätthålla en gräns mellan offentlig teater och uppsättningar av enskilda teatersällskap för en mer eller mindre exklusiv publik.⁵⁰

45 Piø 1969, s. 22.

46 Danielson 1981, s. 116; se även Danielson 1990, s. 68.

47 Strand 2012a, s. 104f, samt pågående forskning.

48 Piø 1994, s. 72f.

49 Hallgren 2000, s. 251.

50 Hallgren 2000, s. 32.

1842 kunde emellertid Anders Lindeberg med lagen i ryggen inrätta en helt ny, fristående teater: den så kallade Mindre teatern. Etableringen förde med sig ett tydligt uppsving inom dramatiken. De personer som var anknut-na till Mindre teatern fick dock finanknut-na sig i att stämplas som upprorsmän, åtminstone enligt publicisten och sedermera politikern August Blanche. I sin dödsruna över teaterns orkesteranförare Ahlström 1857 skrev han att denne inte accepterades av etablissemanget förrän han låg på dödsbädden. ”Orsaken dertill ansågs länge vara den, att Ahlström, såsom orkesteranförare vid Linde-bergs teater, hvilken utgjorde ett slags opposition mot den kungliga, på sätt och vis räknades bland de så kallade rabulisterna”.⁵¹

Karin Hallgren har i sin avhandling i ämnet kunnat konstatera att alla samhällsklasser gick på teater. Även Kungliga teatern hade billiga biljetter som lät lärpojkar, tjänsteflickor och gardister ta del av spektaklet från femte raden.⁵² En hel del av teatrarnas repertoar var därför anpassad för att passa en majoritet av stadens invånare. Särskilt Mindre teatern lanserade under 1840-talet en mängd pjäser där sånginslag var en integrerad del. De var ofta skrivna till tidigare kända melodier och de var inte alltför vidlyftiga till for-matet.⁵³ De passade med andra ord perfekt för skillingtrycksmediet.

Att ge ut teatermusik i tryck verkar dessutom ha varit en biinkomst för teatern. Hallgren återger en annons från år 1856, där Kungliga teatern lät förkunna att man förbehöll sig rätten att låta ”trycka och försälja orden till de sångstycken, som förekomma i till spelning antagna pjeser”. Hallgren föreslår att kungörelsen kan ha gällt publikationer av teatermusik för den borgerliga hemmamusikanten.⁵⁴ Med tanke på att det specifikt var orden till musiken man talade om tror jag dock snarare att utspelet riktade sig mot de boktryckare som gjorde sig en hacka på att publicera sångtexterna i form av skillingtryck.

Oavsett om det var teatrarna och teatermännen själva eller pirattryckare som låg bakom var scenkonsten en viktig källa till nya texter att fylla skil-lingtrycken med – och inte bara i Stockholm. Som Hallgren visat fördes den stockholmska teatermusiken ut i landet av resande teatersällskap och via

51 Illustrerad Tidning 1857, citerad ur Hallgren 2000, s. 88.

52 Hallgren 2000, s. 120, 124.

53 Hallgren 2000, s. 272.

54 Hallgren 2000, s. 257.

landsortsteatrarna, som kunde spela en repertoar som sedan länge försvunnit från stockholmsscenen.⁵⁵