Familjerättssekreterares identifierade behov av ytterligare resurser

kunna genomföra umgängesutredningar av ärendetypen våld i nära relation. Anita och Danielle identifierar behov av tydligare riktlinjer om hur familjerättssekreterarna ska gå tillväga i sitt arbete med utredningar, då de lagar och handböcker de utgår från, enligt dem, är otydliga, komplexa och motsägelsefulla. Lagarna och handböckerna beskrivs av Danielle och Eloise som komplexa då kriterierna för barnets bästa krockar med varandra. Danielle förklarar att hon förstår att lagrummet 6 kap. 2 a § FB består av tre ben vilka är barnets skydd, barnets rätt till båda sina föräldrar samt barnets vilja. Danielle beskriver vad som kan vara problematiskt med de tre benen i 6 kap. 2 a § FB:

“...barn vill ju oftast träffa båda sina föräldrar även när det inte är bra. Så det är ju därför de tre benen är så svåra, barn vill ofta ha kontakt med båda sina föräldrar och barn generellt mår bra av kontakt med båda sina föräldrar men barn får inte vara med om våld. De tre sakerna passar inte alltid ihop och de tre tillsammans är barnets bästa. Och det är ju det som är dilemmat.” - Danielle

Att Danielle och Anita upplever att riktlinjer, handböcker och lagar de utgår från är otydliga, bidrar till att deras handlingsutrymme innefattar en stor rörelsefrihet. Den stora rörelsefriheten lämnar i sin tur ett stort ansvar till varje enskild familjerättssekreterare att själva göra en bedömning utifrån sina erfarenheter och kunskaper, vilket gör arbetet komplext och svårt att

28 utföra. Tidigare forskning lyfter fram att de regler och lagar socialsekreterare måste följa ofta är otydliga vilket komplicerar arbetet då varje enskild socialarbetare får ett stort ansvar att själva avgöra hur de ska gå tillväga och hur de ska genomföra bedömningar (Evans & Harris, 2004; Liljegren & Parding, 2010). Riktlinjer, handböcker och lagar påverkar handlingsutrymmet (Dunér & Nordström, 2006; Johansson, 2013; Levin, 2013; Svensson, 2008) och bör därför vara tydliga för att familjerättssekreterarnas handlingsutrymme inte ska innefatta en alltför stor rörelsefrihet. En stor rörelsefrihet lämnar det största ansvaret till varje enskild familjerättssekreterare att tolka lagarna och riktlinjerna och handla efter den egna tolkningen. Familjerättssekreterarna skulle med andra ord kunna bli hjälpta av tydligare riktlinjer, då det skulle lätta på det enskilda ansvaret. Samtidigt kan alltför tydliga och välutvecklade riktlinjer leda till ett begränsat handlingsutrymme, som även det gör familjerättssekreterarnas uppdrag komplicerat då de kan riskera att bli osäkra i sitt handlande (Evans & Harris, 2004; Liljegren & Parding, 2010). Med andra ord kan familjerättssekreterarnas handlingsutrymme antingen begränsas eller vidgas beroende på hur tydliga och välutvecklade riktlinjer de utgår ifrån.

Danielle och Berit identifierar ytterligare en önskvärd resurs, vilken är att familjerätten ges möjlighet att samverka med psykolog och psykiatri, då det enligt dem skulle kunna generera mer kunskap, fler perspektiv och en djupare förståelse för föräldrarna och deras föräldraförmåga. Danielle och Berit reflekterar kring vad samverkan med psykiatri respektive psykolog skulle kunna bidra med:

“...det man oftast saknar är en psykiatrisk bedömning av föräldrars tillstånd. Alltså de kan ju anklaga varandra för att ha diverse olika personlighetsstörningar eller sjukdomar. Eller att de har uppgett till den andra att de har vissa sjukdomar men inte säger det till oss. Vi har ju inte tillgång till att uthämta föräldrarnas journaler, inte barnens heller utan föräldrarnas samtycke… Om en förälder exempelvis då har uppgett till oss att hen har legat inlagd på psykiatrin, så kan inte vi följa upp denna information och veta till vilken grad det har betydelse för exempelvis våld. Då våld, missbruk och psykisk ohälsa går hand i hand på olika sätt. Skulle vi kunna ta reda på mer om den vuxna, utreda den vuxna mer, så skulle man kunna känna sig mindre orolig för om man gör rätt bedömning eller inte. Dels har jag inte kompetensen att bedöma om en person har personlighetsstörning eller inte och det är inget man utreder på ett fåtal antal utredningssamtal utan det är ju en längre psykiatrisk bedömning. Så dels skulle jag ju ibland, när det är riktigt orosamt, önska att man kunde sända en förälder för en bedömning.” - Danielle

“… det jag vet, som finns i en del andra länder, det är ju att man kan koppla på en psykolog som också kan yttra sig i den här typen av ärenden … och så är det ju inte alltid i Sverige, utan vi jobbar ju väldigt fristående som familjerättssekreterare och gör våra bedömningar själva så att säga. Där kan man ju fundera över, behövs det någon ytterligare kompetens för att säkerställa det här med barnets bästa … Men det kan ändå vara ett intressant perspektiv att se skulle det göra någon ytterligare skillnad så att säga.” - Berit

Att familjerättssekreterarna inte har möjlighet till samverkan med psykolog och psykiatri indikerar att när det gäller samverkan föreligger ett begränsat handlingsutrymme. Ett hindrande av samverkan beror på den sekretess de skilda professionerna måste följa, vilket enligt Offentlighets- och sekretesslagen (2009:400) 8 kap. 1 och 2 § hindrar dem att rådfråga och ta hjälp av varandra om det inte föreligger samtycke från, vid ärenden inom familjerätten, vårdnadshavaren. Att sekretess, och därmed lagen, hindrar en samverkan leder i sin tur till ett begränsat handlingsutrymme. Dunér och Nordström (2006), Johansson (2013), Levin (2013) och Svensson (2008) lyfter fram att handlingsutrymmet påverkas av bland annat lagar. På

29 grund av det begränsade handlingsutrymmet möjliggörs inte ett utbyte av erfarenhetsbaserad kunskap de olika professionerna emellan. Att familjerättssekreterarna, utan samtycke från vårdnadshavaren, inte kan samverka med psykolog eller psykiatri leder till att de går miste om fler perspektiv och annan kunskap om sådant som kan påverka föräldraförmågan, såsom exempelvis föräldrarnas psykiska hälsa. Genom att dela erfarenheter och kunskaper med andra professioner, tvingas de olika professionerna reflektera kring den kunskap som är tyst och förgivettagen inom den egna professionen, eftersom de redogör för den kunskapen för den andra professionen. Avby (2018), Gustavsson (2002), Liljegren och Parding (2010) och Svensson et al. (2008) beskriver att den tysta kunskapen är en omedveten, outtalad samt oreflekterad kunskap. Samverkan med andra professioner såsom psykiatriker och psykologer skulle bidra med att de kan dela erfarenheter sinsemellan, vilket i sin tur kan leda till att tyst kunskap blir uttalad och reflekterad, varför en sådan samverkan behöver möjliggöras.