Farligt vid inandning

R 36 Irriterar ögonen

R 43 Kan ge allergi vid hudkontakt

R 50 Mycket giftigt för vattenlevande organismer

Resultat/diskussion; halter i miljön från screening;

Halter av diklofluanid i miljön uppmätta i Naturvårdsverkets screeningprovtagningar

Av 66 prover som undersöktes beträffande diklofluanid kunde ämnet inte alls påvisas, i varken mark, sediment, slam eller vatten (tabell 7:4 a).

Mark provtogs utan halt av diklofluanid invid 3 bakgrundssjöar och vid 3 punkt-

källor.

Sediment provtogs utan närvaro av ämnet i 3 prov från bakgrundssjöar, 10 från

punktkällor (färgfabrik/trälager) och 1 från diffust påverkad miljö.

I slam från 4 reningsverk och 1 färgfabrik sågs ingen närvaro av diklofluanid. I vatten kunde ingen halt av diklofluanid påvisas i 41 prover; ytvattenprov taget kring punktkälla (28), från bakgrundssjö (1), ytvatten från diffust påverkad miljö (3) samt ingående (2) och utgående (7) vatten från avloppsreningsverk.

Tabell 7:4 a Detektion av Diklofluanid i prover från Naturvårdsverkets screeningverksamhet

av farliga ämnen år 2000-2013 (Utfall: 2007-2008)

Matris Antal prov Antal fynd Halter Enhet

Alla 66 0 Mark 6 0 Sediment 14 0 Slam 5 0 Vatten 41 0 Ekotoxikologiska effektnivåer

Den akuta toxiciteten för diklofluanid på akvatiska organismer är relativt hög för fisk och kräftdjur med LC/EC50 mellan 10-420 µg/l men låg för alger (tabell 7:4 b). Kroniska värden för ej observerad skadeeffekt av diklofluanid, NOEC, är lika- ledes låga för fisk och kräftdjur med värden mellan 2,65-4,55 µg/l (tabell 7:4 b) men på 1,0 mg/l för alger. Lägsta NOEC på 2,65 µg/l är observerad hos hinnkräfta (Daphnia magna). Med tillämpning av en säkerhetsfaktor på 10 för sötvatten före- slås ett gränsvärde (GV) för PNECSÖTVATTEN på 0,26 µg/l.

51

Tabell 7:4 b Urval av ekotoxikologiska effektnivåer för Diklofluanid

Ändpunkt Organism Latinskt namn Halt Enhet

Sötvatten akut

EC50-72h-tillväxt Mikroalg Scenedesmus subspicatus 15 mg/l

EC50-48h-immob Hinnkräfta Daphnia magna 420 µg /l

LC50-96h-mortalitet Fisk Oncorhynchus mykiss 10 µg /l

Sötvatten kroniskt

NOEC-96h-tillväxt Mikroalg Scenedesmus subspicatus 1 mg/l

NOEC-21d-reprod Hinnkräfta Daphnia magna 2,65 µg /l

NOEC-21d-mortalitet Fisk Oncorhynchus mykiss 4,55 µg/l

Gränsvärden

PNECSÖTVATTEN 0,26 µg/l

Data från: EC AR Dichlofluanid, 2006

Hälsorisker

Diklofluanid har låg akut toxicitet vid oralt och dermalt intag men är farligt vid inandning.

Ämnet är också irriterande för ögonen och kan ge viss irritation i andningsvägarna. Diklofluanid kan ge allergi vid hudkontakt.

En metabolit vid degradering av diklofluanid, N,N-dimetylsulfamid (DMS), kan vid närvaro av ozon som ofta används vid dricksvattensrening omvandlas till

N-nitrosodimetylamin (NDMA) som är skadlig för hälsan (EG 2007/322).NDMA är genotoxiskt och mutagent och klassificeras i EU som cancerframkallande ämne 1B "förmodat cancerframkallande för människor" (EC AR tolylfluanid, 2009).

Ackumulerbarhet och nedbrytning - p b T -

Vid eventuell direkt spridning till luft förväntas diklofluanid existera i både gasfas och partikulär fas i atmosfären. I gasfas degraderas diklofluanid av fotokemiskt producerade hydroxylradikaler med en halveringstid på ca 1 dag. Partikulärt bunden diklofluanid i luft kan utfalla som deposition.

Volatilisering av Diklofluanid från jord och vatten förväntas försumbar med beaktande av ämnets låga ångtryck och Henrys lags konstant (HSDB- Dichlofluanid, 2003).

Diklofluanid har med ett högt både log KOW ochKOC en låg rörlighet i jord och

adsorberar till organiskt material och partiklar (HSDB-Dichlofluanid, 2003). Diklofluanid fotodegraderas inte. Ämnet hydrolyseras dock snabbt i jord och biodegraderas även snabbt till DMSA (N,N-dimetyl-N’-fenylsulfamid), med en halveringstid för diklofluanid i jord <1 dag (EC AR Dichlofluanid, 2006).

Ämnet hydrolyseras mycket snabbt i vatten med en halveringstid på ca 15 d vid pH 4 (22 °C), 26 h vid pH 7 (20 °C) och snabbare än mätbart vid pH 9. Diklofluanid degraderas även snabbt i sediment.

Diklofluanid kan inte betraktas som persistent (kriterium P: t1/2 >120 dagar i jord,

52

BCF för diklofluanid i fisk (Lepomis macrochirus) har observerats till 72 l/kg (EC AR Diklofluanid, 2006) varför substansen inte kan betraktas som

bioackumulerande (kriterium B: BCF >2 000 l/kg; ECHA-REACH, 2012). Diklofluanid är att betrakta som toxiskt: De kroniska NOEC-värdena (för ingen påvisad kronisk effekt) för ämnets påverkan av akvatiska organismer är låga, med det lägsta värdet uppmätt för kräftdjur (Daphnia magna) på 2,65 µg/l vilket är under tröskelvärdet för toxicitet (kriterium T: <0,01 mg/l; ECHA/REACH, 2012).

Baserat på hög akut toxicitet, med lägst uppmätta EC50-värdet för fisk (Oncorhynchus mykiss) på 10 µg/l (LC/EC50 ≤1 mg/l; EC-SANCO, 2002) riskklassas diklofluanid som R50; mycket giftigt för vattenlevande organismer Metaboliter

Den primära metaboliten till diklofluanid N,N-dimetyl-N’-fenylsulfamid (DMSA), är mycket rörlig i jord, är stabilare än moderföreningen diklofluanid men befaras inte bioackumulera. DMSA har låg både akut och kronisk toxicitet och halterna befaras främst kunna bli oroande vid punktkällor som

träimpregneringsanläggningar. I likhet med den snarlika föreningen tolylfluanid (se ovan; 7:28) bryts DMSA med tiden ned ytterligare till N,N-dimetylsulfamid (DMS) som påvisats kunna bilda skadliga nitrosaminer vid kontakt med ozon.

DMS är mycket hydrofilt och binder inte till jord, partiklar och sediment, och är svårt att avlägsna vid rening av avloppsvatten. DMS är också mycket persistent med en halveringstid i vatten >1000 dagar. En studie av grundvatten i 23 länder i Europa visade på DMS som en av de vanligast detekterade substanserna med halter som översteg den europeiska grundvatten-kvalitetsstandarden på 100 ng/l. Halterna översteg standarden i 8 av 23 prover med ett medelvärde på 332 ng/l och en maximal koncentration på 52 000 ng/l. I en studie över tyska grundvatten, råvatten, ytvatten och dricksvatten detekterades DMS i 65 % av 600 prover vid

koncentrationer upp till 63 000 ng/L [Ovanstående stycke från; NIVA, 2012].

Utsläpp till miljön/spridningsvägar

Diklofluanid sprids i miljön vid punktkällor vid tillverkning i färgindustri samt diffust vid dess användning i färger, trävaruimpregnering och från behandlade båtbottnar.

Ämnets rörlighet är liten i mark, varför risken för kontaminering av dricksvatten är låg, och ämnet degraderas snabbt. Diklofluanids metaboliter DMSA och DMS är dock lättrörliga och kan förväntas spridas till ytvatten och grundvatten, framförallt DMS som är mycket persistent.

Sammanfattning

Av 66 prover som undersöktes beträffande diklofluanid kunde ämnet inte påvisas i någon matris, i varken mark, sediment, slam eller vatten med ursprung i både punktkällor, diffust påverkad miljö och bakgrundsmiljö.

En anledning till detta torde vara ämnets mycket snabba nedbrytning till framförallt DMSA som med tiden bryts ned vidare till den persistenta DMS.

53

Slutsatser

 Diklofluanid återfanns inte i något prov, högst troligen beroende av ämnets snabba hydrolys.

 Diklofluanid-metaboliten N,N-dimetylsulfamid (DMS) har påvisats kunna bilda cancerogena nitrosaminer och har återfunnits i ytvatten och grundvat- ten i bl.a. Tyskland.

 Det rekommenderas därför undersökning för att se om DMS förekommer även i svenska miljöer, i matriser som grundvatten och ytvatten kring punktkällor som färgfabriker, trävarulager och båthamnar.

Referenser

EC AR Dichlofluanid, 2009. Directive 98/8/EC concerning the placing of biocidal products on the market. Inclusion of active substances in annex I to directive 98/8/EC.

Assessment report, Dichlofluanid, PT8, November 2006. URL: (sidan besökt 2014-03- 12)

http://esis.jrc.ec.europa.eu/doc/biocides/annex_I/assessment_reports/AnnexI_AR_1085- 98-9_PT08_en.pdf

HSDB-Dichlofluanid, 2003. Hazardous Substances Data Bank, Dichlofluanid, uppdaterad 2003-02-14. URL: (sidan besökt 2014-03-12) http://toxnet.nlm.nih.gov/cgi-

bin/sis/search/f?./temp/~fhTnyh:1

NIVA, 2012. Screening of selected alkylphenolic compounds, biocides, rodenticides and current use pesticides. Statlig program for forurensningsovervåking, rapportnr. 1116/2012, TA 2899, 2012, NIVA, Oslo, April 2012. URL: (sidan läst 2014-10-12) http://www.miljodirektoratet.no/old/klif/publikasjoner/2899/ta2899.pdf

54

7.5 Diuron

Fysikaliska egenskaper

C

9

H

10

C

l2

N

2

O

CAS#: 330-54-1 MW: 233,09

Synonym: DCMU, (ingår i Karmex 80)

IUPAC: 3-(3,4-Dichlorophenyl)-1,1-dimethylurea. Smältpunkt: 156 °C (1013 hPa) Kokpunkt: 355-357 °C (1013 hPa) Vattenlöslighet: 28,8 mg/l (20 °C) Ångtryck: 7,6 x10-7 _{Pa (20 °C)} Log KOW: 2,89 (20 °C, pH 7,01) KOC: 224-879 ml/g

Henrys lags KH: 2.03 x 10 -6 Pa m3 mol-1 (20 °C) - extremt non-volatil

pKa: -

Data från: HSDB-Diuron, 2011; ECHA REACH database, 2013 Ämnesbeskrivning

Fast ämne, vitt/gulvitt kristallint pulver, svag doft. Herbicid och algicid.

Svagt lösligt i vatten, mycket löslig i organiska lösningsmedel.

Bakgrund/användning

Diuron verkar genom att hämma fotosyntesen genom blockad av Fotosystem II: s elektrontransport till plastoquinon.

Diuron användes tidigare som ett viktigt ogräsbekämpningsmedel på banvallar, grusgångar, gårdsplaner, industritomter, vägar/dikesrenar och på upplagsplatser. I Sverige är diuron förbjudet som växtskyddsmedel sedan 1993. Diuron har också använts som träskyddsmedel samt som komponent i limmer, färg och lacker inom verkstadsindustrin. Fram till år 2008 användes diuron även vid bottenmålning av båtar som ersättning för de förbjudna organiska tennföreningarna.

I Kemikalieinspektionens produktregister för år 2011 finns 21,4 ton diuron regi- strerat i 129 produkter. Denna mängd av diuron har ursprung i dess användning som konservering i ytbeläggningar/färg samt byggnadssten.

Regler/förbud

EU:s biocidförordning PT = Produkttyp definierad i förordningen

Förbud PT

(år 2008) 21 Antifoulingprodukter

(år 2009) 6 Konserveringsmedel för burkförpackade produkter

Review

pågår 7 Konserveringsmedel för ytbeläggningar (jan 2013) 10 Konserveringsmedel för byggnadssten

Diuron är förbjudet i Sverige sedan 1993 som växtskyddsmedel, är en prioriterad substans i EU:s vattendirektiv (WFD, 2000/60/EG). Europeiska Kommissionen

55

beslöt år 2007 att inte godkänna ämnet som växtskyddsmedel men beslöt år 2008 att tillåta en begränsad användning av ämnet (EC SANCO/2184/2008). Som bio- cidprodukt är diuron förbjudet som antifouling-medel från år 2008 samt som kon- serveringsmedel i burkförpackningar från år 2009. Substansens användning som konserveringsmedel för ytbeläggningar och byggnadssten utreds f.n.

Diuron klassificeras i EU med riskfraserna:

In document Biociders spridning i miljön och deras hälso- och miljörisker Screening år 2000-2013 (Page 52-57)