• No results found

Finns det brister i visstidsdirektivets implementering i Sverige?

7. EU-rätten

7.2. Finns det brister i visstidsdirektivets implementering i Sverige?

Svensk lagstiftning har ändrats på vissa punkter med anledning av visstidsdirektivet men en återkommande fråga har samtidigt varit om svensk rätt har hindrat missbruk av visstidsanställ-ningar. När direktivet genomfördes i svensk rätt ansåg regeringen att det inte behövdes några lagändringar med anledning av klausul 5 i ramavtalet. Bestämmelserna om tidsbegränsade an-ställningar var annorlunda på den tiden. De fick endast träffas tidsbegränsade anan-ställningar i särskilda fall och som undantag kunde arbetsgivaren och arbetstagaren avtala om överenskom-men visstidsanställning som inte förutsatte några skäl för anställningen.178

I departementspromemoria (DS) från 2001 framhölls det att genomföra lagstiftningsåtgärder i anställningsskyddslagen, åtgärderna genomfördes för att anställningsskyddslagen skulle stå i

171 A.a, p. 108.

172 A.a., p. 140.

173 A.a., p. 142, 146.

174 A.a., p. 178.

175 Klausul 5.1 i visstidsdirektivet.

176 Mål C-53/04 Cristiano Marrosu och Gianluca Sardino mot Azienda Ospedaliera Ospedale San Martino di Ge-nova e Cliniche Universitarie Convenzionate.

177 Mål C-53/04.

178 Anställningsskydd: en lagkommentar, Lunning & Toijer.

harmoni med visstidsdirektivet. Det nya lagförslag som lades fram var lag om förbud mot dis-kriminering av deltidsarbetande och visstidsanställda, förslaget skulle vara tvingande till ar-betstagarens förmån.179 Dock förelåg omständigheter som talar för att den svenska regeringen har åsidosatt sina skyldigheter gällande LAS. Tjänstemännens Centralorganisation (TCO) an-mälde Sverige 2007 till Europeiska kommissionen för att ha försummat de uppställda klausu-lerna i Direktiv 1999/70/EG om ramavtalet om visstidsarbete undertecknat av EFS, UNICE och CEEP. Enligt TCO åsidosatte Sverige klausul 5 och klausul 8.3 i ramavtalet.

Enligt kommissionen var det huvudsakligen två punkter som brast i den svenska lagstiftningen.

För det första saknades det en tydlig övre tidsgräns för på varandra följande visstidsanställ-ningar för allmänna visstidsanställvisstidsanställ-ningar och vikariat. För det andra fanns det en avsaknad av reglering av åtgärder för att förhindra missbruk av på varandra följande visstidsanställningar vad gäller säsongsarbete och för arbetstagare som fyllt 67 år.180

Kommissionen ansåg visserligen att det fanns en övre tidsgräns för arbetad tid men möjligheten att kombinera olika former av tidsbegränsade anställningar innebar att det kunde ta längre tid innan den tidsgränsen var nådd. Kommissionen menade att det hade varit mer effektivt om det funnits en möjlighet att räkna ihop de båda tvåårsperioderna för allmän visstidsanställning och vikariat. Däremot menade kommissionen att det inte hade befogenheten att ställa krav på flera kombinerade åtgärder då visstidsdirektivet endast ålägger medlemsstaterna att införa en eller flera åtgärder enligt klausul 5.181

Angående avsaknaden av regler för att förhindra missbruk av säsongsarbete eller för arbetsta-gare som fyllt 67 år menade kommissionen att den nya lagstiftningen endast innehöll åtgärder för att motverka missbruk av på varandra följande visstidsanställningar vad gäller allmän viss-tidsanställning och vikariat. Reglering av missbruk vad gäller säsongsarbete eller för arbetsta-gare som fyllt 67 år var enligt kommissionen helt obefintlig. Det saknades både en definition och en begränsning av visstidsanställningar för säsongsarbete och för arbetstagare som fyllt 67 år. Därmed ansåg inte kommissionen att den svenska lagstiftningen uppfyllde de krav som klau-sul 5.1 a kräver.182

När Sverige lämnade svar på kommissionens underrättelse angav regeringen att de inte delade kommissionens uppfattning om att Sverige underlåtit sig att uppfylla visstidsdirektivet.183 Till sitt försvar anförde den svenska regeringen att genomförandet av visstidsdirektivet stod i har-moni med det då gällande regelverket och därav uppfyllde visstidsdirektivets krav gällande skydd mot visstidsanställningar, men samtidigt åberopade regeringen om översyn på regelver-ket till följd av den expanderande, faktiska arbetsmarknaden då antal visstidsanställda ökat un-der den perioden.184

Regeringen menade på att missbruk redan förhindras av huvudregeln i 4 § om att anställnings-avtal gäller tills vidare och att anställnings-avtal om tidsbegränsad anställning bara får träffas i särskilt an-givna undantagsfall. För samtliga anställningsformer förutom allmän visstidsanställning krävs dessutom objektiva skäl för anställningen vilket även begärs inför varje nytt avtal.185

179 TCO:s skrivelse till Lagrådet daterat den 19 mars 2007. Dokumenten finns tillgängliga på TCO:s webbplats.

180 Kommissionens formella underrättelse, 2007/4835, K (2010) 1434.

181 Kommissionens formella underrättelse, 2007/4835, K (2010) 1434, s, 4.

182 A.a., s. 5.

183 Sveriges svar på formell underrättelse, s. 1.

184 Anställningsskydd: en lagkommentar, Lunning & Toijer.

185 Sveriges svar på formell underrättelse, s. 6 f.

Regeringen delade inte heller kommissionens uppfattning om att Sverige helt saknade åtgärder för att förhindra missbruk av säsongsarbete och för arbetstagare som fyllt 67 år. Som kommiss-ionen noterade fanns det ingen definition av begreppet säsongsarbete i LAS däremot framgår det av förarbetet till 1974 års anställningsskyddslag att säsongsarbete avses arbete som på grund av naturens växlingar inte kan bedrivas under mer än viss del av året. Regeringen ansåg med den bakgrunden att kravet på objektiv grund tillsammans med övrig reglering i LAS är minst lika effektiva åtgärder för att förhindra missbruk av säsongsarbete som de i klausul 5 i visstids-direktivet.186

Regeringen avslutade med att påpeka att det inte finns någonting i den svenska lagstiftningen som hindrar arbetsmarknadens parter från att genom kollektivavtal vidta andra åtgärder för att förhindra missbruk.187

I ett kompletterande yttrande godtog kommissionen den svenska regeringens argument om ob-jektiva grunder. Däremot menade kommissionen att det kvarstod problem som var oförenlig med visstidsdirektivet gällande allmän visstidsanställning.188 För allmän visstidsanställning finns det en tidsgräns på två år inom en femårsperiod, dock anser kommissionen att den tids-gränsen inte kan beaktas som en åtgärd som fastställer ”övre sammanlagd tidsgräns” för flera på varandra följande visstidsanställningar enligt klausul 5.1 b i visstidsdirektivet.189 Kommiss-ionen framförde att enligt visstidsdirektivet krävs att det finns en övre sammanlagd tidsgräns.

Det faktum att det enligt LAS är tillåtet att stapla olika anställningsformer utan tidsgräns inne-bär att alternativ b i klausul 5 om övre sammanlagd tidsgräns inte kan anses ha införlivats på ett effektivt sätt.190

Regeringen stod fast vid sitt beslut om att ingen lagändring behövdes göra med hänvisning till att det skulle försämra läget på arbetsmarknaden och många jobb skulle riskeras. Senare efter regeringsskiftet aviserades det att ”missbruk av visstidsanställningar måste stoppas” och genom Ds. 2015:29 lades det fram ett förslag som senare ledde till nuvarande bestämmelse, nämligen 5 a § LAS.191 Enligt 5 a § kan en visstidsanställning övergå till en tillsvidareanställning genom att arbetstagaren varit visstidsanställd i sammanlagt mer än två år under en femårs-period. Det nya som infördes och som behandlats tidigare är att en allmän visstidsanställning övergår till en tillsvidareanställning om den sammanlagda tiden är två år under en icke tidsangiven period, dock under förutsättningen att anställningen förnyas inom sex månader från den senaste anställ-ningens slutdatum.

186 A.a., s. 10 f.

187 A.a., s. 9.

188 Kommissionens kompletterande motiverade yttrande mot Sverige, s. 3.

189 Kommissionens kompletterande motiverade yttrande mot Sverige, s. 5.

190 A.a., s. 6.

191 Glavå & Hansson, ss. 199–200.

Related documents