Utifrån observationerna och intervjuerna kunde man se både likheter och skillnader i hur klasslärare och speciallärare använder för arbetssätt och metoder. De vanligaste arbetssätteten med att låta eleverna arbeta med enskild färdighetsträning samt en-till-en undervisning var något som både klasslärare och speciallärare använde sig av, dock i varierande omfattning. Det var vanligare att klasslärare använde sig av enskild färdighetsträning under längre pass än speciallärare och då oftast i form av enskilt arbete i matteböcker, med arbetsblad eller med digitala program som Bingel eller Vektor. Hos både Lena och Klara kom eleverna fram till lärarna för att få hjälp medan Sanna, Sofie och Mia gick runt i klassrummen under tiden som eleverna arbetade och hjälpte de elever som räckte upp handen eller som de såg behövde hjälp. Oavsett hur eleverna gjorde för att påkalla hjälp så gav det en kortare stunds en-till-en undervisning.
Klassläraren Sofie, som var under utbildning till speciallärare, uppgav att hon hade ambitionen att hinna ta ut 4-5 elever till ett grupprum för att kunna diskutera olika matematiska strategier men inte kommit dit än. Sofie var också den som i början av lektionen tog fram elevernas ”mattehjärnor”. Hon var även mån om att eleverna skulle känna ett självförtroende gällande den egna matematiska förmågan och ändra ett negativt synsätt om att de inte kan till att se det positiva i vad de kan. Detta tog hon med sig i sin en-till-en undervisning där hon ofta fokuserade på vad eleven redan kan och hur de kan använda den kunskapen för att komma vidare och därmed ”modellera elevernas framgångar”. Detta hade hon märkt att det hade gett effekt på elevernas vilja att arbeta i matteboken.
Speciallärare använde sig också av enskild färdighetsträning men med mer sociala inslag. Amanda lade exempelvis upp undervisningen med att låta eleverna räkna olika saker under dagen som bland att hur många personer som var närvarande på morgonsamlingen.
Intervjuaren: Sen läste jag lite i särskolans läroplan, som träningsskolan är en del av, och då står det ”kan använda sig av matematiskt tänkande i vardagslivet”. Du har nämnt att stapeldiagram står där…
Amanda: Hur många är vi? Hur många koppar behöver vi duka eller glas? Hur många…
Intervjuaren: Är det det ni pratar också när ni dukar upp till mellanmålet? Amanda: Ja det är ju matte i allting. Hur många skor behöver vi ha? Eller hur många ben har du? Hur många armar? Hur många ögon? […] Men det är ju den här upprepningen hela tiden att någon gång kanske vi kommer fram.
Genom att arbeta på det här viset fick eleverna också tillgång till konkreta saker när de räknade, vilket inte alltid vad fallet hos klasslärarna. Den andra specialläraren Anna hade två elever på var sin sida om sig under observationerna. Detta var för att hon lättare skulle kunna hjälpa dem. På frågan om vilka fördelas som fanns med att eleverna kom till henne svarade hon:
Intervjuaren: Du är ingen klasslärare utan du går runt lite nu, så vad är fördelarna med att eleverna kommer till dig? För elevernas skull.
Anna: Det är att de får mycket lärartid. Att de verkligen får uppmärksamheten under den stunden, att man… Sen också att man får… man behöver inte spela någon roll om man säger, man kan ställa lite dumma frågor och man.. kan visa att man inte förstår. För om man tänker på de [eleverna] som jag hade där inne nu, där kan det komma väldigt mycket för de har svårt med förståelsen båda två men… då kan de börja resonera lite grann med sig själva på något vis och sen kan det komma helt plötsligt ”ah men nu förstår jag”.
Dessa elever arbetade inte i lika stor utsträckning med enskild färdighetsträning som i de flesta klassrummen utan det skapades fördjupande resonemang eller diskussioner utifrån de uppgifter de gjorde exempelvis från hundrabrädan. När de väl arbetade självständigt i matteböckerna hade de mer tillgång lärarstöd från Anna än vad de hade haft i klassrummet. Anna använder också spel i sin undervisning ”för att lura dem till att räkna” och att det är bra tillfällen för att kunna diskutera matematik.
Under tiden som klasslärarna använder en-till-en undervisning blev det många tillfällen som de lät eleverna tänka högt inför dem. Det var något som både klasslärare och speciallärare gjorde. Klasslärarna Lena och Klara använde det för att få veta vad eleverna tänkte och behövde hjälp med. Sanna var också inne på det, men även det att hon tror på eleverna då också kommer att befästa kunskapen mer. Specialläraren Anna var inne på liknande tankar som Sanna i att få eleverna använda språket för att befästa kunskap. Det syntes i när hon frågade eleverna ”har ni något knep för att veta vad som är före och efter?”. Hon menade att de elever som har läs-och skrivsvårigheter också ofta har problem med språket vilket gör att man behöver träna mycket med dem om begrepp och dess innebörder genom att sätta ord på sina tankar. Amanda lät eleverna tänka högt inför henne när de räknade och kan på så vis veta hur eleverna tänkte och kunde då stötta upp när det behövdes.
Laborativt och åskådligt material var något som de allra flesta lärare och speciallärare använde i undervisningen. I de allra flesta klassrum var den typen av material undanstoppat i skåp och eleverna fick be lärare och speciallärare om att ta fram det. Mia och Sanna hade arrangerat så eleverna hade eget plockmaterial i sina bänkar hela tiden medan elever hos Klara, Lena och Sofie fick be om att få ta plockmaterial om de behövde. Hos Sofie var det en elev som alltid använde en kulram som låg i dennes bänk. Under observationerna hos speciallärarna Amanda och Anna var det mer arrangerat i hur de skulle använda laborativt och/eller åskådligt material för dagens undervisning. Hos Amanda användes det bilder på siffror och antal för att stötta eleverna i räkningen. Anna använde hundrarutor för att stötta eleverna i att se talen och det var framme när eleverna kom till henne.
Olika språkliga anpassningar är något som både lärare och speciallärare gör. Båda klasslärare och speciallärare lyfte fram matematiska begrepp inom det aktuella matematiska område de arbetade med. I observationerna var det främst i stunden som matematiska begrepp lyftes fram och inte senare under lektionerna. Många klasslärare läste också högt upp uppgifterna för eleverna. Detta är något som de allra flesta ansåg är för att inte läsandet i sig som ska testas utan det är det matematiska tänkandet som ska tränas. Amanda lyfte fram under morgonsamlingen att det var en till som satt med och frågade eleven hur många det då var och eleven fick räkna på nytt. Hon var också den enda specialläraren, och av lärarna, som själv försökte sig på att använda elevernas modersmål i sin undervisning för att ”det är ju deras
språk” samt att försöka nå ut till alla elever på ett annat språk än sitt eget i att använda TAKK, som är tecken som alternativ kompletterande kommunikation. Anna lät eleverna få prata en stund in på lektionen om vad de känner för och där det passar frågar hon matematikrelaterade frågor som hur många, före, vilka månader finns det och få in det mer i vardagspratet. Hon satte också in begreppet i ett annat sammanhang genom att låta eleverna illustrera det med sina egna kroppar.
Fysiska anpassningar förekom inte i sådan stor utsträckning. I klassrummen var det några få elever som hade annat läromedel än resterande klassen. De elever som kom till Anna fick också medvetet sitta på varsin sida om henne för att hon skulle kunna hjälpa dem på bästa sätt. Amanda använde sig av multisensoriskt lärande och få känna taktilt, vilket är något hon strävar mot att eleverna ska få använda. Klara är inne på samma spår med att hon tror på att elever lär sig bättre om de får klämma och känna, däremot vill hon använda det mer än vad hon gör nu i undervisningen.
När det kommer till det kooperativa lärandet skedde det mest i klassrummen och då främst i form av lärpar där det var Mia, Sanna och Sofie som använde det. Mia tyckte det är bra eftersom eleverna behövde stötta varandra i det och måste prata matte där också starkare elever stöttade svagare elever. Detta ansåg hon har gjort skillnad för elever med lässvårigheter i matematikinlärningen. Sanna var inne på samma spår med att eleverna behövde kommunicera med varandra med matematiska språk. Sofie försökte också hon få in att eleverna arbetar i lärpar efter att nyss ha börjat som klasslärare för klassen. Vilka elever som var i lärparen var ett medvetet val från Sofies sida. Det förekom inget kooperativt lärande i form av lärpar eller grupper hos de andra speciallärarna.
Personliga anpassningar syntes lite mer hos klasslärarna i det att de ger egna exempel på sammanhang eller ord som eleverna kan relatera till själva och fördjupa förståelse för matematiska begrepp. I det att Anna lät eleverna prata på i början av lektionerna medförde det, enligt henne, att eleverna blev tryggare i att prata med varandra och därmed kunde prata mer matematik med eleverna. I detta menade hon också på att eleverna tränade på att utrycka sig i både svenskan och matematiken.
Både lärare och speciallärare använde sig av olika typer av grafiskt material i sin undervisning. Klara och Mia tittade på inledande bilder inför nya kapitel i matteboken för att skapa en förståelse hos eleverna både av räknesätt och för att bygga på ordförrådet. Hos Lena var det ett arbetssätt som de gjorde inom alla ämnen. Både Mia och Sofie använde dessutom rörliga bilder, videos, i sin undervisning. Mia uppgav att hon brukar visa Livet i mattelandet och Spagetti makaroner, hundra miljoner för eleverna för att få dem att ”få olika sätt att se på det”. Sofie använde videos för att variera för eleverna än att de bara skulle lyssna på henne som lärare. Däremot såg jag ingen av de andra speciallärarna använda sig av rörliga bilder. Amanda använde däremot många olika varianter av grafiskt material. Redan på morgonsamlingen fick eleven som gör dagen fortsätta på ett stapeldiagram om vädret för dagen med bilder, som de sedan använde för att räkna på. I räknandet använde de bilder på både siffror och antal för att räkna rätt antal objekt.
Sammanfattningsvis kan man se att det fanns både likheter och skillnader i vilka arbetssätt och metoder som klasslärare och speciallärare använde. De likheter som fanns var att både klasslärare och speciallärare använde sig av enskild färdighetsträning, en-till-en undervisning, lät eleverna tänka högt inför dem, att laborativt och åskådligt material fanns tillgängligt samt att de lyfte fram olika matematiska begrepp för eleverna. Däremot var det olika
förutsättningar för att kunna stötta upp eleverna i en-till-en undervisning vilket Anna uppgav som en fördel för eleverna att komma till henne då de där får mer lärartid. Det var inte många stora skillnader där man antingen använde ett arbetssätt eller inte utan många av skillnaderna bestod mest i en variation av omfattningen av användandet av de olika arbetssätten och metoderna. Den största skillnaden var dock att det bara var klasslärare som arbetade med kooperativt lärande.