som aktivitet i skolans undervisning i idrott och
hälsa?
Historiskt sett var kvinnorna inom den traditionella cirkusen genusöverskridande genom artisteri, val av aktivitet, klädsel och deltagande i publiken. Samtidigt hyllades de manliga luftakrobaterna för såväl deras djärvhet som deras graciösa lätthet som
förknippades med kvinnlighet (Tait 2005 s.9), och genom cirkus visades att genus var något flytande (Davis 2002 s.115). I studien framkommer att eleverna tycker att alla nycirkusaktiviteter passar för flickor, men att rockring och hopprep är typiska för flickor och att ingen av aktiviteterna är typisk för pojkar. Liksom Davis (2002 s.82-86) menar att cirkusen i slutet på 1800-talet blev ett alternativ för kvinnor att fjärma sig från rådande normer kan nycirkus idag möjliggöra ett utforskande och utmanande av rådande normer inom genusordningen, framför allt bland pojkar. Miranda i fokusgruppen säger angående att rocka rockring ”/…/ det är ju liksom mest en tjejgrej, men det är ju okej, alltså killar kan ju också, men de brukar ju inte tycka att det är så kul /…/”, vilket kan relateras till Lindqvists (2010 s.92, 127) resonemang om att feminint kodade rörelser undviks med hänsyn till pojkarna. En del av de danslärare som hon intervjuat hävdar att undervisningen bör drivas i ”pojkarnas anda” för att skapa intresse hos dem. Att fokusgruppdeltagarna tidigare aldrig har sett pojkar rocka rockring kan vara ett led i att de rockringar som finns i så gott som alla svenska idrottshallars förråd eventuellt sällan används till att rocka med, då det innebär feminint kodade rörelser, vilket skulle kunna riskera pojkarnas opposition.
Miranda invänder när klasskamraterna säger att pojkar inte kan rocka rockring genom att beskriva hur en pojke i klassen visst kunde rocka rockring och även hittade nya former att göra det på. Fokusgruppsdeltagarna är överens om att en pojke som rockar rockring ser komisk ut och tror att det beror på att de sällan eller aldrig ser pojkar bedriva den aktiviteten. Precis som Redelius (2002 s.21) skriver så lär sig flickor och pojkar inte enbart olika färdigheter inom idrottsverksamhet, utan också hur de ska vara som flickor och pojkar för att passa in och accepteras. Nycirkus handlar om att inte påverkas av vad som anses vara fel eller omöjligt, och heller inte fokusera på konsekvenserna av det som instinkterna sagt ja till (Björfors & Lind 2009 s.50). Det faktum att cirkusens underhållningssyfte innebär att avvikelser från det som anses vara normalt är tillåtet och ibland också krävs (Hedenborg & Pfister up s.7) gör att nycirkus kan fungera som genusöverskridare, likt en av flickornas utsagor i enkätundersökningen om att nycirkus är ”en allmän sport”.
I fokusgruppen framkommer åsikter om att flickor och pojkar är bra på olika saker. Deltagarna exemplifierar med att pojkar är bättre på att dra saker som är tunga och att de har mer kraft när de kastar, vilket deltagarna menar beror på att flickor är svaga. Dessa utsagor blir intressanta i relation till Youngs (2000 s.261-262) teori om att
att kvinnor enligt henne fokuserar på en enstaka kroppsdel istället för att kroppen gör en koordinerad och målinriktad rörelse. Young (2000 s.262) menar att kvinnor i högre utsträckning än män tvivlar på sin fysiska förmåga och därför ofta är ängsliga och oroliga när de ställs inför fysiskt krävande uppgifter, vilket kan ses som en anledning till att två av flickorna var rädda att skada sig och behövde mycket uppmuntran från mig för att göra de akrobatiska stödjeövningarna tillsammans. De två flickornas oro kan även relateras till Youngs (2000 s.268) teori om att kvinnor i större utsträckning än män oftare ser sig som rörelsens objekt än dess upphov, vilket kan innebära att de uppfattar att rörelserna iakttas och granskas. Det kan ha inneburit att flickorna var oroliga över att se löjliga eller alltför starka ut, vilket hämmar prestationen. Alla pojkar är inte duktiga och vältränade idrottsutövare, men Young (2000 s.262) menar att de oftare tror på sin egen förmåga och med större frihet och öppnare sinne ger sig in i en fysisk aktivitet, vilket kan ha tagit sig uttryck genom pojkarnas fäktande med innebandyklubbor uppe på bommen.
Att ingen av pojkarna arbetade vid akrobatikstationen vid det tredje undervisnings- försöket skulle kunna förklaras med flickan som i enkätundersökningen menar att akrobatik är mer typiskt för flickor därför att pojkar enligt henne tar avstånd från närkontakt. Frågan är dock om det är så eller om genusordningen innebär en bild av pojkar som rädda för närkontakt. En åsikt som framkommer vid fokusgruppsmötet är att pojkarna har bredare axlar och därför behöver mer utrymme. I mötet med eleverna var pojkarnas axelbredd inget som jag la märke till, utan tyckte att de fjortonåriga pojkarna och flickorna var ungefär lika stora. Det är uppseendeväckande att flickorna tycker att pojkarna behöver mer utrymme för att de är fysiskt större när de inte är det. Det kan relateras till de flickor i Lundvalls (2005 s.267) pilotstudie som har krav på mindre utrymme och talar om sig själva som sämre och långsammare än pojkarna, med vilkas fysiska och idrottsliga förmåga de placerar sig i relation till.
Pojken som tyckte att man inte lär sig någonting av nycirkus och att det är slöseri med lektioner kan tolkas utifrån Bourdieus tankar kring en persons habitus som formas främst under barndomen och genom erfarenheter lär personen ifråga vad som är exempelvis bra eller fint (Larsson & Fagrell 2010 s.161-162). Hur meningsfull en aktivitet anses vara beror på vilken typ av inlärning och aktivitet som personen ifråga har ägnat sig åt tidigare i livet (Engström 2010 s.77). Att pojken spelar fotboll på sin fritid och anser att undervisningen i idrott och hälsa är dålig eftersom de aldrig får spela fotboll innebär sannolikt att han anser fotboll vara mer meningsfullt än vad han tycker
att nycirkus är. Flickorna i fokusgruppen beskriver att flickorna hellre vill spela eller leka för skojs skull i idrottsundervisningen medan pojkarna vill tävla och visa vem som är bäst. Precis som den fotbollsintresserade pojkens åsikter styrs av hans habitus, har de erfarenheter flickorna fått i aktiviteter och olika situationer genom livet format deras habitus, vilket kan betyda att de inte finner någon vidare meningsfullhet i själva tävlandet. Flickornas och pojkens uttalanden bekräftar den bild som enligt Larsson (2007 s.237) figurerar: flickor tar ofta avstånd från tävlingsmoment samtidigt som pojkar gärna tävlar och sysslar med bollspel.
En pojke förklarar att pojkar har sina intressen och flickor har andra. En flicka menar att det egentligen är normalt för pojkar att rocka rockring och hoppa hopprep, men att man aldrig ser pojkar göra det. Deras utsagor visar på den genusordning som råder, och att flickor och pojkar ofta delas in i två homogena grupper, fastän det råder större skillnad inom könen än mellan (Larsson 2007 s.237). Fastän genusordningen inte alltid är något som vi uppfattar som påtvingat utan något som vi faktiskt använder oss av i konstruerandet av oss som feminina eller maskulina (Connell 2002 s.15), så påvisar ovanstående elevers uttalanden att det som egentligen skulle kunna vara normalt ändå är uppseendeväckande. Det visar att det kan innebära svårigheter att bryta emot rådande genusordning och gå utanför föreställningarna om vad det anses innebära att vara flicka eller pojke. Ett av nycirkusens syften är att förändra världen (Björfors & Lind 2009 s.38) och genom att erbjuda elever nycirkus som aktivitet i skolans undervisning i idrott och hälsa kan rådande genussystem utmanas. Nycirkus i undervisningen i idrott och hälsa kan på så sätt fungera som ett verktyg för skolan att verkställa läroplanens intentioner (Lgr 11 2011 s.8) om att ge eleverna möjlighet att pröva aktiviteter och utveckla förmågor och intressen oberoende av könstillhörighet.