Reliabilitet innebär pålitlighet och validitet är ett annat ord för giltighet. För att säkerställa hög trovärdighet är det av värde att samma observation görs upprepade gånger, att andra forskare ska kunna göra samma sak och att de observationsinstrument som används är pålitliga. Tillförlitlighet handlar om ifall observationen visar oss världen som den är. En felkälla kan vara att observatören läser in sina förväntningar i observationerna eller inte uppmärksammar saker som sker (Hartman 2004 s. 147-148). För att garantera hög trovärdighet och tillförlitlighet presenterar jag i resultatdelen den empiri som samlats in, vilket senare i uppsatsen analyseras och diskuteras.
Forskarens egna åsikter och känslor har betydelse vid forskning, vilket även är fallet för mig i min studie. Eftersom forskning inte kan vara fri från värderingar är det viktigt att det garanteras att det inte sker någon okontrollerad värderingsinverkan i forskningen. Reflektion över hur olika faktorer kan påverka processen och resultatet bör därför äga rum (Bryman 2001 s.37-38). Under arbetets gång har jag reflekterat över hur mina egna värderingar och mitt personliga intresse för nycirkus kan ha påverkat innehållet i undervisningsförsöken och mitt sätt att lära ut. Vilka frågor jag ställer till ungdomarna samt mitt sätt att ge respons har också tagits i beaktande. I min studie har jag bedrivit öppna observationer, vilket innebär att deltagarna är medvetna om den forskning som pågår. Denna faktor, reaktivitet, riskerar att innebära att deltagarna agerar på ett sätt som de inte skulle ha gjort under vanliga omständigheter (Bryman 1997 s.134). I enighet med god forskningssed (Gustafsson, Hermerén & Pettersson 2011 s.42) har jag som forskare eftersträvat objektivitet och försökt att inte påverka skeenden eller försökspersoner. Att jag både undervisade eleverna i det upplägg jag har tagit fram och fungerade som moderator för fokusgruppen kan ha inverkat på min studie på så sätt att eleverna agerade eller svarade så som de antog att jag önskade. För att motverka sådan reaktivitet påminde jag eleverna om att jag inte var där för att betygsätta dem, utan för att genomföra min studie.
4 Resultat
4.1 Undervisningsförsöken
4.1.1 Undervisningsförsök 1
Det första undervisningsförsöket byggde på momenten jonglering, parakrobatik och samarbete (se bilaga 1). Efter presentation av mig fick eleverna berätta om de varit på cirkus och vad de i så fall minns från föreställningarna. De mindes hästar, elefanter och lindansare. Jag berättade att den största skillnaden mellan cirkus och nycirkus är avsaknaden av djur, och att det första undervisningsförsöket skulle fokusera på jonglering och parakrobatik. Tre av flickorna hade glömt idrottskläder, men deltog ändå i vissa moment. Uppvärmningen bestod av en lek där eleverna imiterade varandras rörelser. En elev kommenterade den traditionella cirkusmusik som spelades i högtalarna och menade att den var dålig. Eleverna samlades i ring och utifrån den placeringen delade jag in dem i par och tilldelade dem tändstickor för en samarbetsövning (se bilaga 1). Par slogs senare ihop till grupper om fyra, varav några flickor och pojkar protesterade mot att behöva arbeta tillsammans med vissa klasskamrater.
Jongleringsmomentet bestod i att de först fick varsin ärtpåse för att sedan få ytterligare en och två för progression. Då gruppen kändes livlig informerade jag dem om att var och en skulle ansvara för sina ärtpåsar och alltså inte kasta dem på någon annan. De flesta flickorna stod kvar i ringen där de tilldelats ärtpåsar och övade på jonglering utifrån de instruktioner jag givit. Pojkarna och några flickor spred ut sig i idrottshallen. Pojkarna kastade ärtpåsar tvärs över idrottshallen, på varandra och upp i
taket. Sex elever, varav en pojke, kastade ärtpåsar till varandra i grupper om tre personer.
Vid parakrobatiken fick eleverna arbeta i samma par som vid tändsticksövningen, det vill säga ihopparade utifrån hur de stod i cirkeln, och tillsammans göra några olika akrobatiska stödjeövningar. Få opponerade sig mot denna gruppindelning. På grund av tidsbrist fick parakrobatikmomentet litet utrymme.
Under lektionens gång var jag vid upprepade tillfällen tvungen att säga åt några av eleverna för att de pratade, inte lyssnade, eller kastade ärtpåsar på varandra. Jag upplevde att jag ägnade mer tid och uppmärksamhet åt pojkarna än flickorna då några av pojkarna störde ordningen. Det gjorde att jag snabbare lärde mig pojkarnas namn. Jag upplevde att de tre flickorna som inte deltog på grund av glömda idrottskläder störde med prat, och jag sa även åt dem en gång. Min upplevelse av det första undervisningsförsöket var att det resulterade i lite undervisning och mycket kaos. Den avslutande samarbetsövningen Knuten (se bilaga 1) fungerade dåligt, trots två försök och samtal med gruppen om varför det inte fungerade. Några pojkar saboterade övningen genom att nypa, tafsa på och stänga ute klasskamrater. Efter två misslyckade försök övergick jag till den stödjeövning som involverade hela gruppen genom att varannan elev lutade inåt och varannan utåt. Det fungerade. Jag avslutade med att tacka för lektionen och påminna dem om att ta med vårdnadshavarnas underskrifter angående dokumentation av min studie.
På frågan ifall klassen alltid är så livlig svarade läraren att den ofta är det och att man måste säga åt några elever flera gånger.
4.1.2 Undervisningsförsök 2
Det andra undervisningsförsöket innehöll följande moment: gruppjonglering, balans, rockring och hopprep (se bilaga 2). Vid lektionens början var inte alla elever på plats, men läraren uppmanade mig att börja i alla fall. De elever som inte deltog skickades på mitt initiativ ut på promenad för att motverka en undervisningssituation med åskådare. Sammanlagt deltog tretton elever, varav sju flickor och sex pojkar. Jag upplevde att de elever som anlände några minuter efter lektionens början störde uppvärmningsövningen som pågick då gruppen slutade koncentrera sig och började prata.
Inför balans- och jongleringsmomenten valde jag att dela in eleverna i två mindre grupper, där den ordinarie läraren fick assistera vid balansstationen och jag instruerade jongleringen. Vid balansstationen fick eleverna välja mellan olika typer av balansträning, exempelvis gå på bom eller balansera en innebandyklubba på ett finger. Jag uppfattade i ögonvrån hur några pojkar spelade innebandy med en ärtpåse och några andra pojkar som fäktades med innebandyklubbor uppe på bommen. Jag valde att inte ingripa för att se hur deras aktivitet skulle utveckla sig.
När varje elev tilldelades en rockring använde de dem på olika sätt. Framför allt flickorna rockade ringarna runt sina kroppar medan de flesta pojkarna slängde rockringarna till varandra och på golvet. En pojke kastade sig igenom en rockring som rullade på golvet. Några flickor och pojkar snurrade rockringen på armen. Jag visade exempel på hur de kunde använda rockringarna, exempelvis att rocka på halsen, på knäna, hoppa igenom, snurra ringen på golvet och springa och byta plats med en klasskamrat innan hennes/hans ring låg platt på golvet. Att hoppa igenom rockringen samt att snurra och byta plats med en kompis testade flertalet av eleverna.
Flickorna och två pojkar tränade olika trick i korthopprep, som jag instruerade dem i. Två flickor hoppade tillsammans med ett rep på eget initiativ. Resterande pojkar sprang omkring och slog varandra med repen. En av pojkarna som sprang omkring och slogs med repet pratade jag med och sa att ”antingen slutar du springa omkring och slåss med repet och deltar eller så är du inte med. Jag vill att du ska vara med”. Då tränade han hopprep en kort stund och jag tittade på och berömde. Några av pojkarna gick och satte sig när eleverna skulle hoppa långrep flera personer samtidigt. Jag uppmanade dem att de skulle komma, vilket två av dem också gjorde. Resterande elever tvingades då invänta dem innan de kunde börja hoppa. De andra pojkarna förblev sittandes och efter ytterligare uppmaning utan resultat valde jag att ignorera dem och låta de andra börja hoppa. Under hopprepsmomentet återvände de icke deltagande eleverna från promenaden till idrottshallen.
Lektionen avslutades genom att eleverna fick hjälpa till att plocka ihop allt material. När jag uppmanade dem att plocka undan de sista grejerna var jag noga med att uppmana både flickor och pojkar. Tanken var att eleverna i en slutövning skulle få säga ett eller några ord om den gångna lektionen. Den övningen glömdes bort.
4.1.3 Undervisningsförsök 3
Det tredje undervisningsförsöket byggdes upp utifrån fem stationer med följande aktiviteter som eleverna fick träna fritt: hopprep, parakrobatik, balans, rockring och jonglering (se bilaga 3). Innan lektionen började använde två flickor materialet som jag hade lagt fram. Lektionen inleddes med samma uppvärmning som vid det första undervisningsförsöket. Fjorton elever, varav tio flickor och fyra pojkar, deltog vid det tredje undervisningsförsöket. Jag ville att de elever som inte deltog skulle skickas ut på promenad, men när läraren frågade dem om de ville det svarade de nej. De fick då sitta kvar och titta på. En stund in på lektionen hjälpte de till att snurra repen i hopprep och provade även att hoppa dubbelhopprep. På frågan ifall eleverna vanligtvis sällan deltar svarade läraren att han upplever att det emellanåt är få antal deltagande elever, på grund av glömda idrottskläder eller lappar från vårdnadshavarna om att de av olika anledningar är befriade från undervisningen.
Majoriteten av eleverna besökte alla stationer och prövade således alla olika aktiviteter, och de flesta fördjupade sig i framför allt akrobatik och hopprep. Några av flickorna ägnade sig enbart åt akrobatik. Ingen pojke arbetade dock vid akrobatikstationen. Utifrån instruktioner på olika lappar gjorde flickorna stödjeövningar och sex av dem bad mig om hjälp i byggandet av en mänsklig pyramid, som de sedan bad mig fotografera. Två av flickorna ville inte göra två akrobatiska övningar då de var oroliga att göra illa sig själva eller kamraten. Jag uppmuntrade dem och efter att en av dem prövat övningen med mig gjorde de den tillsammans. Jag upplevde att dessa flickor tidigare inte visat särskilt mycket intresse för nycirkusundervisningen, men nu verkade väldigt angelägna om att lära sig nya övningar inom akrobatik. Under de tidigare undervisningsförsöken hade eleverna inte prövat dubbelhopprep, vilket de nu gjorde på egen hand vid hopprepsstationen. Två av flickorna instruerade några flickor och pojkar i när de skulle hoppa in. Två av klassens pojkar frågade om de fick låna en fotboll och trixa med ”för det är ju också cirkus”. Utifrån förutsättningarna att de lovade att trixa och inte spela med den samt att visa upp tricken för mig bejakade jag förslaget. De övade att kicka på knän och fötter, fånga på nacken och nicka. Jag uppmuntrade dem att lägga ihop de tricken med till exempel rockring, varpå en av dem rockade och den andra kastade så att han nickade bollen samtidigt. Förutom att fördjupa sig i fotbollstricks prövade dessa två pojkar jonglering, balans och rockring. De elever som tränade
jonglering gjorde det en väldigt kort stund. Endast en pojke behärskade grunderna i jonglering med tre ärtpåsar. Flickorna ägnade sig åt rockring en längre stund än vad pojkarna gjorde.
Min upplevelse av det tredje undervisningsförsöket var att det kändes lugnare i idrottshallen i jämförelse med de tidigare undervisningsförsöken. De flesta eleverna arbetade i informella smågrupper. En pojke och en flicka arbetade på egen hand. De två eleverna besökte alla stationer en längre tid istället för att fördjupa sig i någon station på det sätt som de andra eleverna gjorde. Ungefär halvvägs in i lektionen frågade flickan mig vad mer hon kunde göra, varpå jag föreslog balans och hjälpte henne på balansstationen, genom att kasta och fånga en ärtpåse till henne när hon balanserade på en upp-och-ner-vänd bänk. Jag uppmuntrade alla elever att pröva de olika stationerna, och fanns till förfogande och gav förslag på nya sätt att arbeta med materialet. Trots att enbart fjorton elever deltog kändes det trångt om utrymmet i idrottshallen.
4.2 Enkätundersökningen
Tjugoen elever, varav tretton flickor och åtta pojkar, besvarade enkätundersökningen (se bilaga 4). Tre av dem svarar att de tidigare prövat på nycirkus. Fyra elever svarar att de inte vet och resterande att de inte prövat nycirkus förut. På frågan om vad eleverna tycker om den ordinarie undervisningen i idrott och hälsa svarar nio flickor att den är bra och rolig. Vid utveckling av svaret nämner flera flickor att de får pröva olika aktiviteter och en flicka menar att det är bra att läraren är rättvis. En flicka tycker att de bör få göra fler annorlunda saker som exempelvis nycirkus. Två av flickorna beskriver idrottsundervisningen som ”helt okej”, en flicka besvarar inte frågan och ytterligare en menar att det ibland kan vara rätt tråkigt. En flicka menar att det är mindre roligt att spela fotboll. Basket, gymnastik och simning utgör exempel på uppskattade aktiviteter. Av de åtta pojkarna är sex stycken positivt inställda till skolidrottsundervisningen och menar att man där lär sig mycket, att det är det roligaste ämnet i skolan och att det är bra att röra på sig. En pojke besvarar inte frågan och en annan svarar att undervisningen i idrott och hälsa är dålig eftersom de aldrig spelar fotboll, vilket han gör på sin fritid. Samma pojke menar att han inte tyckte om nycirkusundervisning då han anser det vara
slöseri med lektioner. Fyra pojkar svarar att de tyckte att det var roligt och intressant med nycirkus för att de fick pröva på något nytt. Två pojkar svarar ”sådär” och menar att det var för svårt och att det växlade mellan att vara roligt och tråkigt. En pojke tycker att nycirkusundervisningen var tråkig efter en stund då han inte ansåg den vara särskilt ansträngande och ganska enkel. Alla tretton flickor svarar att de tyckte att det var kul, roligt och jättebra samt jätteroligt. Återkommande utveckling av svaret var att det var roligt att pröva på något nytt och lära sig det. Två flickor skriver att det var synd att de inte kunde delta vid alla tre tillfällen. En flicka menar att ”man borde göra det fler gånger” och en annan att nycirkus var jätteroligt då de fick göra övningar som involverade hela gruppen. En flicka svarar ”jag tyckte det var spännande, roligt, intressant och nytänkande”. Alla flickor anser att undervisningsförsöken i nycirkus var annorlunda i jämförelse med vanliga idrottslektioner. Skillnader som nämns är att nycirkusundervisningen innebar nya saker som de fick lära sig, att de övade mycket mer på balans och koordination och att det var mer samarbete. Den flicka som ansåg att den ordinarie undervisningen i idrott och hälsa ibland var tråkig besvarar frågan om skillnader mellan undervisningsförsöken och den ordinarie undervisningen på följande sätt: ”ja, för vi hade kul och det var ’nya’ saker som vi fick lära oss”. Två andra flickor svarar också att det var roligt. En flicka menar att de i den vanliga idrottsundervisningen inte har jonglering utan ska springa hela tiden. En annan respondent svarar att skillnaden handlade om att de i undervisningsförsöken fick jonglera, hoppa hopprep och träna balans: ”man använde ej bollar eller någon annan aktivitet”. En flicka beskriver skillnaderna på följande sätt: ”För på nycirkus var det mer tjejsaker. På vanlig gympa är det mer fotboll osv.”. En pojke svarar att han inte vet ifall det var någon skillnad på undervisningen, men att en skillnad skulle kunna vara att det inte var några fotbollar. Resterande pojkar menar att det som gjorde undervisningsförsöken annorlunda var att de i den ordinarie idrottsundervisningen inte har nycirkus och att det inte var lika ansträngande. En pojke svarar att ”vi hade roligare på cirkusen”.
Följande färdigheter tycker flickorna att man lär sig i nycirkus: balans på olika sätt, att samarbeta och uthållighet samt koncentration. Vidare anser de att man lär sig vighet, att jonglera och andra aktiviteter. En flicka menar att hon inte lärde sig så mycket eftersom hon redan kunde det de fick prova på, men att det ändå var roligt. Enligt pojkarna lär man sig koncentration, koordination och olika sätt att balansera samt hoppa hopprep och kontroll. En pojke menar att ”man förstärker vissa saker som man inte hade innan som till exempel kasta, koncentrationen och bollkontrollen”. En pojke tycker inte
att man lär sig något och att det är slöseri på lektioner. En annan pojke tycker att man lär sig ”allt + man har kul”.
På frågan om det finns någon av grejerna som de har prövat på under nycirkuslektionerna som är mer typiska för tjejer eller killar och vilka i så fall svarar fyra av pojkarna ”nej”. Två stycken uppger att de inte vet. De resterande två svarar att hopprep och rockring är för tjejer och fotboll för killar. På frågan varför de tror att det är så svarar en av dem ”för vi har våra intressen och dom sina”. Fem av flickorna svarar nej och en flicka besvarar inte frågan. En flicka skriver att hon inte tror att det finns någon skillnad och att ”cirkus är en allmän sport”. En flicka svarar ”Ja, gruppjongleringen osv.” och en annan att ”det är jonglering och hoppa hopprep på olika sätt”, men det framgår inte ifall de anser det vara aktiviteter mer typiska för flickor eller pojkar. En flicka som svarar att rockring passar mer till tjejer och att det nog inte finns någonting som inte passar killar förutom rockring menar att hon inte vet vad det beror på, men att det kanske är för att ”killar inte riktigt kan till exempel snurra rockringen runt kroppen”. Hopprep är en aktivitet som är lite mer för tjejer menar en flicka, eftersom fler tjejer hoppar rep. En flicka anser att akrobatikövningarna är mer typiska för flickor ”för att tjejer är oftast mer bekväma med sån närkontakt än killar är”. En flicka svarar följande: ”rockring och hopprep om man ser det från den sidan men det är egentligen helt normalt för pojkar att göra det”. På frågan varför hon tror att det är så svarar hon ”ingen aning, man är ju så van vid att tjejer gör de sakerna, och att till exempel fotboll är för killar”.
4.3 Fokusgruppsmötet
De tre fokusgruppsdeltagarna Fatima, Miranda och Danina prövade på alla stationer under det tredje undervisningsförsöket. Fatima fördjupade sig i balansstationen för att hon tyckte att det var intressant att pröva olika sätt att balansera på. Miranda och Danina spenderade större delen av tiden vid akrobatikstationen för att de tyckte att det var roligt och för att de kunde vara flera personer som samarbetade. Att själv välja och hitta på vad man ska göra är något som eleverna inte verkar ha någon särskilt uttalad åsikt om och Miranda menar att ”jag vet inte, det är väl bra”. Fatima instämmer och menar att det är bra att pröva på allt och sedan bestämma vad man vill fördjupa sig i.
Fokusgruppsdeltagarna menar att alla nycirkusaktiviteter som de har prövat på passar flickor, men att inget är typiskt för pojkar. Rockring är en aktivitet typisk för flickor, anser de. Danina menar att pojkar inte kan rocka rockring och Fatima instämmer och menar att de inte kan göra rörelser med höften. Miranda invänder att pojkar visst kan rocka rockring och säger ”nä men typ, till exempel Ludvig, han gjorde ju med armarna istället. På armarna och halsen och lite sånt”. Ingen av deltagarna har innan nycirkuslektionerna sett pojkar rocka rockring. På frågan hur det är när man ser en pojke rocka rockring svarar en av deltagarna att det ser komiskt ut. Hon utvecklar sitt