• Rädsla för att misslyckas En kamp mellan att vara sig själv och att
passa in
• Idrottsvärldens kultur
• Rädsla för att sticka ut
Sökande efter hjälp i det tysta • Att hantera sina känslor istället för att berätta
• Att söka hjälp är tecken på svaghet
Fokus på prestation
Kampen inifrån och pressen utifrån
“Eftersom jag ofta överträffade mig själv och genomförde prestation efter prestation behövde jag aldrig tänka på vem jag var om jag inte skulle prestera. Att prestera blev min identitet” (Emma Igelström, 2012:24).
Fokus på prestation var ett genomgående tema i de tre självbiografierna på olika sätt. Kampen inifrån och pressen utifrån var en utmaning för de tre svenska elitidrottarna. De beskrev kampen inifrån som en kamp mellan vad som förväntas av dem och vem de upplever att de själva är, som dels kan ha påverkats av pressen utifrån. Pressen utifrån kom från omgivningen och handlade dels om hur de skulle se ut, bete sig och vara men även att de förväntades prestera på träningar, tävlingar och mästerskap. Elitidrottarnas berättelser speglas av en medvetenhet kring att man som elitidrottare behöver hålla sig inom ramarna och visa för tränare, förbundskaptener att man är någon att lita på. Har man en gång tagit ett världsrekord så finns det förväntningar på att man kan göra det igen. Om man blir erbjuden provträning i en storklubb så finns det förväntningar på att man ska prestera på plan. I elitidrottarnas självbiografier är det genomgående att en av utmaningarna som de haft med sin psykiska ohälsa är just fokus på prestation som kommer från pressen utifrån och påverkar deras kamp med sig själv, inifrån.
Emma berättar att prestationsångest var en känsla som ständigt följde med henne. Emma berättar om ett exempel när hon tar världsrekord och det första hon tänkte när hon såg
resultatet var att den ena vändningen inte satt perfekt. Vi har uppfattat Emmas berättelse som att hon hade en ständig press på sig själv om att vara “perfekt” och att hela tiden bli bättre
vilket ledde till hennes prestationsångest. Patrik uttryckte sig på ett liknande sätt på en tävling då han tog världsrekord men ändå visste han att han hade en större kapacitet än vad han visade med det resultatet. Martins utmaning med kampen inifrån, det vill säga hans självuppfattning och pressen utifrån, det vill säga andras definition av förväntningar på
individen, ledde till en obalans som innebar att han aldrig kände någon inre ro. Martin berättar att han upplevde en ständig kamp med tankar om vem han var. Under Martins utomlands år som fotbollsspelare ställde han ständigt frågan till sig själv: vem är jag? Lynette Hughes och Gerard Leaveys skriver i sin artikel om elitidrottares psykiska mående. De menar att den miljön som elitidrottare lever i inte lämnar något utrymme till att reflektera över sin egen personlighet vilket kan leda till en stark idrottsidentitet. Denna idrottsidentitet kan bli så stark att en elitidrottare uppfattar sig själv som enbart en idrottare (JFR. Hughes L. & Leavey G, 2012).
En analys av ovanstående upplevelser av elitidrottarna om fokus på prestation och kampen inifrån kan göras med hjälp av Goffmans identitetsteori och stigmatiseringsteori för att beskriva hur elitidrottarnas process av att identifiera sig som enbart en elitidrottare skapas.
Goffman menar att varje individ skapar en egen självuppfattning, jagidentitet, som handlar om ens egen känsla i en situation och denna känsla kan skapas från andras definition och förväntningar på en individ, social och personlig identitet. Om elitidrottarna identifierar sig som enbart en elitidrottare kan det förklaras som deras jagidentitet, som har skapats av miljön och omgivningen för en elitidrottare. Miljön och omgivningen ställer vissa krav på
förväntningar, såsom prestationskrav och att behöva bete sig på ett visst sätt, som påverkar elitidrottarnas jagidentitet (Goffman E, 2011). För Emma innebar denna process att hon förknippat sin jagidentitet, självuppfattning, med prestation. Utifrån hennes berättelse har denna jagidentitet inneburit att hon ständigt satte press på sig själv att prestera vilket även ledde till hennes prestationsångest och hennes psykiska ohälsa. Martin berättar i sin
självbiografi att han under sina utomlands år kände att han inte passade in vilket ledde till att han kämpade inifrån med tankar om vem han var. Att Martin kämpade med detta var det som ledde till hans ångest och hans självmordsförsök. För att känna en känsla av tillhörighet så anpassade Martin sig till vad omgivningen förväntar sig av honom, pressen utifrån, men detta kom även till att bli hans utmaning med den psykiska ohälsan.
“Att jag å ena sidan omhuldade den romantiska drömmen om proffslivet jag haft som liten å andra sidan började finna mitt rätta jag”. ”Konfrontationen mellan drömmen och verkligheten skulle komma att bli dramatisk” (Martin Bengtsson, 2007:125).
Ovanstående citat är av Martin då han började finna sitt rätta jag, utan fotbollsskor på fötterna, under en period med skada då han var hemma i Sverige med flickvännen och familjen. Hans kamp inifrån går att beskriva som en kamp mellan att vara sig själv i en fotbollsvärld där han inte gavs utrymme att vara sig själv, på grund av pressen utifrån. Detta kan med Goffmans stigmatiseringsteori tolkas som att han kämpade med sin jagidentitet, självuppfattning, i omgivningen han befann sig i (Goffman E, 2011).
Patrik pratade inte utåt om sina känslor, han nämner i sin självbiografi att han inte trodde på det psykologiska, men något som var genomgående under hans karriär var att han hade ett utåtagerande sätt att vara på. Han drack mer alkohol än andra elitidrottare, han kunde ofta stå upp mot omgivningen, speciellt de som hade “högre makt” och han hade lätt för att säga ifrån och kunde ofta bli arg. Kanske var det Patriks sätt att få ut sina känslor eller att hantera sina känslor. Istället för att reflektera över sina egna känslor inifrån så var han mer utåtagerande
sättet. Patriks berättelse kan också förstås som ett dilemma, en komplexitet, som han brottades med inifrån. Kanske betedde sig Patrik som han gjorde för att omedvetet eller medvetet
kontrollera sina känslor, “demonerna” från övergreppen från styvpappan och hans närvaro, genom att vara utåtagerande.
Samtidigt som elitidrottare har en kamp med sina egna känslor inifrån så finns det även förväntningar och kontroll från omgivningen på hur en elitidrottare ska vara samt att de ska prestera. DeLenardo & Terrion skriver i sin intervjustudie att idrottare lär sig redan som unga att bygga upp en “stark mental hälsa” genom att visa på att man är stark och inte gnäller.
Detta eftersom det är vad som ofta förväntas av en idrottare (DeLenardo S, & Terrion J-L, 2014). Redan som unga lär sig elitidrottare att de ska vara starka och bete sig på ett visst sätt, vilket kan sätta spår i hur elitidrottare agerar när de hamnar i utmanande situationer. Om de öppnar upp sig eller om de hanterar sina känslor inifrån kan spela roll i hur deras psykiska hälsa påverkas.
Amelia Gulliver m.fl. förklara i sin artikel att det finns en stigmatiserad bild kring psykisk ohälsa i samhället och att denna bild blir mer påtaglig i en idrottsmiljö då elitidrottare känner en press kring att presentera och att bete sig på ett visst sätt (Gulliver A, m.fl. 2012). Pressen utifrån kan även förklaras med hjälp av Goffmans stigmatiseringsteori. Den press som
elitidrottarna berättar om kan kopplas till social identitet som kan delas in i virtuell social identitet och faktisk social identitet. Den virtuella sociala identiteten är de förväntningar om hur en individ bör vara, som kan kopplas till de förväntningar som omgivningen har på en elitidrottare. Exempelvis så kan det finnas förväntningar på de elitidrottare som en gång har tagit guld eller ett världsrekord att dem ska göra det igen. Det finns förväntningar på att de ska prestera på topp. För att sedan koppla detta till den faktiska sociala identiteten, som handlar om de egenskaper som en individ verkligen uppvisar, så kan det förstås genom hur en
elitidrottare verkligen mår i en situation där det finns en ständig press från omgivningen (JFR.
Goffman E, 2011).
Rädsla för att misslyckas
“Tankarna och frågorna malde i mitt huvud: “Hur ska jag kunna överträffa det här?” “Hur ska jag kunna bli bättre?” Min glädje i att lyckas hade gått över i en brutal rädsla att misslyckas” (Emma Igelström, 2012:31).
Utifrån självbiografierna så upplever de tre svenska elitidrottarna att det finns en rädsla och oro för att misslyckas som kan bero både på kampen inifrån och pressen utifrån. Vår tolkning är att kombination av för mycket av båda, press inifrån och utifrån, kan innebära en rädsla för att misslyckas som leder till utmaningar med den psykiska ohälsan. Enligt elitidrottarnas berättelser kunde det handla om att de från början upplevde en glädje i att lyckas som sedan gått över till en rädsla för att misslyckas på tävlingar och att inte uppnå sina mål men även att inte leva upp till omgivningens förväntningar. Att försöka balansera detta är något som kan leda till att den psykiska ohälsan utmanas.
I intervjustudien av Melissa Coyle m.fl. uppger elitidrottare vad som ger dem lycka och glädje kopplat till deras idrottande. Många av de intervjuade elitidrottarna berättade att deras lycka är kopplat till att uppnå mål som är satta i relation till resultat, det vill säga att lyckas. Detta kan förklaras genom att elitidrottare får bekräftelse och lycka när de uppnår sina mål. Det finns dock en risk att om resultaten inte uppnås så innebär det att elitidrottaren mår dåligt (Coyle M, m-fl, 2016). Martin berättar att hans upplevelser av idrotten på elitnivå är att det
präglas av mycket känslor: förväntansfull, taggad, lycklig, nöjd, motiverad, nervös, stressad, nedbruten, misslyckad. Han menar även att dessa känslor är utfall av när det går bra kontra när det går dåligt. Det går att förstå som att en elitidrottare hamnar i ett dilemma i relation till prestation där elitidrottaren antingen lyckas eller misslyckas. Det finns alltså inget däremellan.
Allt står på spel.
Coyle m.fl. skriver även att elitidrottares upplevelser om skador kan leda till stress och påverka deras psykiska hälsa. Rädslan för att bli skadad grundar sig i en rädsla för att de inte blir uttagna på tävlingar och att det finns en risk att de då inte når sina mål (Coyle M, m.fl, 2016). Patrik Sjöberg hade mycket problem med skador under sin idrottskarriär. Han hade ett antal tävlingar som blev inställda på grund av skador och operationer som han till en början inte hade några problem med. Efter ett antal operationer och flera timmars rehabträning så började han tappa motivationen.
“Men tredje gången kände sjukgymnastiken mer som en belastningen än en sporre och fjärde gången började jag sucka åt träningsprogrammet jag hade framför mig och femte gången började jag bli sur” (Patrik Sjöberg,
2011:229).
Patrik berättar att han började tappa motivationen, han började slarva, vilket gjorde att han inte kunde komma tillbaka till friidrotten eller nå samma mål som han tidigare hade haft.
“När ingenting flyter och när man hela tiden kämpar i uppförsbacke, då försvinner glädjen, även när jag hade lyckats göra ett bra träningspass så fick jag flera negativa än positiva tankar” (Patrik Sjöberg, 2011:277)
“Det värsta var att om man inte skulle kunna klara av att träna som man hade tänkt sig då visste man i längde att det inte skulle fungera alls, och då kom ångesten, ska det sluta såhär” (Patrik Sjöberg, 2011:277).
I likhet med Patrik så gick Martin Bengtsson igenom flera skador under sin karriär och han beskriver sin upplevelse av skadeperioderna som en tid med ändrade rutiner, utanförskap och ensamhet. Martin berättar att det var i dessa stunder som han fick mörka tankar och som han började reflektera över vem han egentligen är.
”Men en månad skadad är lång tid i fotbollsvärlden, och en känsla, en ovän som jag hoppats gjort mig av med, passade åter på att besöka mig. Min ångest” (Martin Bengtsson, 2007:117).
Ovanstående citat är från Martins sista och tuffaste skadeperiod som innebar en utmaning för Martin då det bidrog till att hans ångest och psykiska ohälsa kom tillbaka, vilket kan förklara varför Martin upplevde en månad som en lång tid borta från fotbollen. Under tiden som skadad, när rutiner förändrades, så förändrades även den romantiska drömmen om proffslivet som Martin haft som liten då han började finna sitt rätta jag och gavs utrymme att reflektera över vem han egentligen är. Utifrån Martins berättelse så kan inte skadan förklaras som den enda primära anledningen till att hans psykiska ohälsa utmanades. Hans psykiska ohälsa lockades fram under skadeperioden men det berodde även på att hans rutiner förändrades, hans ensamhet och att han gavs utrymme till att reflektera över vem han är.
Elitidrottarnas upplevelse om en rädsla för att misslyckas kan förklaras med hjälp av Howard Beckers stämplingsteori som är en teori om avvikande beteende. Att elitidrottarna dels
upplevde en kamp inifrån vid skador och en kamp utifrån kring pressen om att inte få vara med kan förklaras av stämplingsteorin genom att elitidrottaren upplever sig som en avvikare från normen. Patriks och Martins upplevelser av skador i deras idrottskarriärer kan kopplas med Beckers två begrepp: primär avvikelse och sekundär avvikelse, som beskriver hur stämplingsprocessen kan gå till enligt stämplingsteorin. Till en början, när den första skadan uppstår så kan det kopplas till den primära avvikelsen, skadan (det avvikande beteendet) som då är socialt accepterat av elitidrottarna och omgivningen. Efter flera skador och omgångar av rehabilitering så kan skadan kopplas till en sekundär avvikelse. En sekundär avvikelse är när handlingen eller händelser inte längre är normaliserade, elitidrotten själv ser sig som en avvikare från omgivningen och det sker en självstämpling, där elitidrottaren identifierar sig med det avvikandet beteendet, som i detta fallet handlar om skador. Patrik tappade
motivationen, Martin började reflektera mer och mer, och de båda börjar tappa hoppet om att komma tillbaka till sitt idrottande (Becker H, 2006).
En analys av självbiografierna med hjälp av Beckers stämplingsteori är att elitidrottare förväntas vara mentalt osårbara och vinnarskallar vilket inte hör ihop med begreppet psykisk ohälsa. Att det är naturligt att individers mående varierar genom livet kan tolkas som en primär avvikelse (SISU, 2020). En elitidrottare med psykisk ohälsa kan emellertid ses som en sekundär avvikare då elitidrottaren bryter mot normer och värderingar som andra har kring hur en elitidrottare ska vara, bete sig eller må (Åkesdotter C, & Kenttä G, 2016). Vidare kan det förklaras som att elitidrottare som har psykisk ohälsa eller som berättar om sin psykiska ohälsa antar en avvikarroll och utvecklar en sekundär avvikelse enligt stämplingsteorin - blir därmed stämplad av andra som en avvikare. (Becker H, 2006).