Idrottsvärldens kultur
Utifrån självbiografierna så blir det tydligt att de tre svenska elitidrottare upplever att idrottsvärlden präglas av en viss kultur som kan bidra till en kamp mellan att vara sig själv och att passa in. Alla tre elitidrottare berättade om hur de upplevde att det fanns en viss jargong och kultur inom idrottsvärlden om hur man skulle vara och bete sig. Patrik Sjöberg beskriver att trots kulturen som existerade så bröt han mot normerna och körde sitt egna race och stred därmed mot det “normala”. Det skrevs om honom i media som “Rebellen Patrik Sjöberg” och många började diskutera hans handlingar och hans sätt att vara på. Martin Bengtsson beskriver det som att idrottskulturen krävde att han skulle anpassa sig eller sticka ut och om han stack ut fanns det en risk att han inte blev uttagen till matcher eller accepterad i laget. Därför anpassade sig Martin till vad som förväntades av honom och som han själv beskrev det utförde han ett “teaterspel”. Vidare berättar Martin också att han upplevde att han kände sig som en fånge i det som var menat att vara hans hem. Detta då han upplevde att han inte kunde vara sig själv.
”Jag hade börjat känna mig som en fånge i det som var menat att vara mitt hem” “Jag vägrade erkänna hur illa det var” (Martin Bengtsson, 2007:139).
Martin vägrade erkänna för sig själv hur idrottsvärlden och hans fotbollsspelande hade påverkat hans mående. Han berättar i hans självbiografi att han upplevde det som ett psykiskt krig i sitt huvud samtidigt som han inte ville erkänna för sig själv hur illa det var. Detta då han hade kompromissat med sig själv i hela hans liv, han hade format sig till en fotbollsspelare som var just sån som fotbollsvärlden ville ha, i hopp om att en dag ha makten att påverka, att en dag bli tagen på allvar.
Emmas upplevelse är liknande Martins. Hon berättar följande i sin självbiografi:
“Jag anpassade mig för att passa in. Jag var som en social kameleont som verkade passa in överallt men i själva verket inte passade in någonstans”
(Emma Igelström, 2012:37).
Emma berättar att hennes känsla av att inte passa in, inom ramen för vad som förväntas av en elitidrottare enligt idealbilden, var kopplat till ett lågt självförtroende som var väldigt påtagligt när hon inte presterade på topp. Detta kan förklaras som att tvivel inte får uttryckas eller visas, inom idealbilden av en elitidrottare. Åkesdotter & Kenttä skriver i sin artikel att elitidrottare ofta förknippas med att ha ett starkt psyke och att det finns höga förväntningar på att de ska klara av olika utmaningar kring den mentala biten. De menar att dessa förväntningar kan skapas av miljön och idrottskulturen och kan leda till mentala hälsoproblem för elitidrottare då bilden av en elitidrottare inte hör ihop med symptom som ångest, rädsla eller depression (JFR. Åkesdotter C & Kenttä G, 2016). Vidare kopplar vi Emmas och Martins berättelser som att deras jag blev motarbetat, det vill säga vem dem känner att dem är, blir motarbetade av vem dem förväntas vara (Goffman E, 2020).
Det som idrottspsykologerna skriver om gällande idrottskulturen går att koppla till
elitidrottarnas berättelser om upplevelser kring idrottskulturen som leder till en kamp mellan att vara sig själv och att passa in (Åkesdotter C & Kenttä G, 2016). Elitidrottarnas berättelser kan kopplas till att psykisk ohälsa är stigmatiserat och det blir då en utmaning för de
elitidrottare som mår dålig i en värld där samhället har en bild av en “normal” elitidrottare utan psykiska problem som istället förväntas vara lika stabil mentalt som fysiskt. Om en elitidrottare då skulle öppna upp sig om sina negativa känslor och om sitt mående så uppfylls inte samhällets idealbild av en elitidrottare. Utifrån Emmas och Martins berättelser så innebär det att de istället anpassar sig till vad som förväntas av dem och är ensamma i sina känslor som till sist lockar fram deras psykiska ohälsa (Pike E, 2019).
Utmaningen kring idrottskulturen samt den stigmatiserade bilden av psykisk ohälsa inom idrottsvärlden kan leda till att elitidrottare känner ett behov av att anpassa sig eller att sticka ut. Vad elitidrotterna berättar om deras upplevelser kring att behöva anpassa sig kan förklaras med Goffmans teori om roller. Enligt Goffmans teori om roller så beskrivs människors agerande och beteende som en teater där individer spelar olika roller i samspel med varandra.
Fasaden kan delas in i två delar, menar Goffman: inramningen och den personliga fasaden.
För en elitidrottare är inramningen idrottsmiljön och idrottskulturen som inte går att påverka och den personliga fasaden är de egenskaper som förknippas med en elitidrottare såsom att man ska bete sig på ett visst sätt och vara på ett visst sätt. När elitidrottarna anpassar sig så intar de en roll genom att bete sig så som det förväntas (personliga fasaden) inom
idrottsmiljön och idrottskulturen (inramningen). Enligt Goffmans teori om roller så påverkas rollen av samhället och den miljön som individen befinner sig i. Martin och Emma kan förstås som att de identifierar sig med rollen, som elitidrottare, och agerar utifrån vad som förväntas av rollen. De antar rollen och anpassar sin personliga fasad efter omgivningens förväntningar.
Detta då det är tabu att uppvisa sårbarhet som kopplas ihop med svaghet och tvivel på sig själv som kopplas ihop med misslyckande. Patrik berättar att han uppfattat att det finns vissa förväntningar på hur man ska bete sig som elitidrottare men skillnaden mellan Martin och Emmas berättelser och Patriks är att han inte anpassade sig till idrottskulturen och
förväntningarna. Goffman menar att processen som han beskriver med hjälp av sin teori om roller ständigt sker i samhället och i olika möten mellan individer. Att elitidrottarna har olika
upplevelser om hur miljön påverkar deras beteende och agerande är därför naturligt då det kan variera från olika sociala interaktioner (Goffman E, 2014).
Rädsla för att sticka ut
Ett tema som uppkommit utifrån de tre självbiografierna är en rädsla för att sticka ut. Patrik Sjöberg berättar att han inte upplevde någon en rädsla för att sticka ut, snarare brydde han sig inte om att sticka ut. Detta kan bero på att hans rädsla var riktad åt annat håll, såsom att han var rädd för att hans bakgrund skulle komma fram, att omgivningen skulle få reda på vad styvpappan Viljo, som även var hans tränare, hade utsatt honom för som ung. Det som
framkommer av Emma Igelströms och Martin Bengtssons berättelser rör främst förväntningar kring hur de skulle bete sig enligt normer som verkar inom idrotten. De berättar även att de upplevde en rädsla för vad andra ska tycka om dem och hur de förhåller sig och agerar utifrån normer istället, vilket kan vara en utmaning.
Emma berättar i sin självbiografi att hon upplevde en rädsla som baseras på att hon brydde sig mycket om vad andra skulle tycka och tänka om henne.
“Den rädslan har varit så stark för mig att jag många gånger fattat beslut utifrån denna istället för vad jag själv velat” (Emma Igelström, 2012:8).
Martin berättar att han upplevde att de fotbollsspelarna som hade en åsikt om laguppställning, matchupplägg eller den egna insatsen med mera blev utfrysta av tränarna och fick inte vara med på matcher. Han berättar att det handlade om vett och etikett i pojklandslaget och det var fokus på hur man ska bete sig som elitspelare. Martin berättar också att han upplevde att tränare struntade i att alla är individer och olika.
”Jag höll mig innanför ramarna och visade för förbundskaptenen att jag var en spelare att lita på” (Martin Bengtsson, 2007:62).
För att inte sticka ut så höll Martin sig innanför ramarna för vad som förväntas av honom. Det går att förstå som att det fanns en rädsla för att sticka ut som gjorde att Martin anpassade sig till hur en fotbollsspelare förväntas bete sig i den miljön att befann sig. Elizabeth Pike, professor i olika områden inom sport, menar att ett sådant agerande kan leda till att det uppstår en klyfta mellan vad som förväntas av elitidrottaren och det faktiska mående samt vem elitidrottaren är. Detta kan även kopplas till att elitidrottarens identitet och mående utmanas genom idrottsnormen då överanpassning till idrottsnormen är tillåten medan underanpassning är skambeläggande (Pike E, 2019).
”Jag spelade grabbigt med…” (Martin Bengtsson, 2007:130).
Att Martin anpassar sig kan dels förklaras som att det inom idrottskulturen är tillåtet med överanpassning till idrottsnormen medan underanpassning är skambeläggande. För att undvika känslor av skam så anpassar Martin sig, genom att grabbigt spela med. Han själv beskriver att han anpassade sig för att han aktivt sökt en känsla av tillhörighet för att inte fastna i de mörka tankarna som han hade haft tidigare.
Kopplat till psykisk ohälsa kan Emmas och Martins anpassade beteende förklaras genom att elitidrottare socialiseras in i en kultur där psykisk ohälsa inte är accepterat och där det framstår som tecken på svaghet, menar Pike. Detta kan innebära att elitidrottaren som inte mår bra håller sina känslor inom sig samtidigt som elitidrottaren visar upp en förväntad bild
av sig själv. Vidare kan detta leda till att elitidrottaren hamnar i en obalans mellan sitt inre mående och vad som visas utåt (Pike E, 2019).
Emmas och Martins agerande kan ses som att de anpassade sig till både normer inom elitidrotten och samhällets normer om elitidrottaren. En analys av detta kan göras med hjälp av Beckers stämplingsteori. Becker resonerar kring att avvikandet ytterst handlar om
tillämpning av regler och han menar att samhällets värderingar och normer avgör vilka handlingar som stämplas som avvikande. Han menar att den som inte lever efter gruppens regler upplevs som en avvikare. Emmas och Martins agerande kan enligt Beckers teori om avvikande beteende, stämplingsteorin, ses som att de undviker att sticka ut och undviker att bli skapade som avvikare av omgivningen. Detta för att inte bli ställda utanför gruppen (idrottskulturen) och uteslutna i en extrem “antingen eller” idrottskultur (Becker H, 2006).
Patrik Sjöberg berättar i sin självbiografi att han bröt mot de normer som fanns och brydde sig inte om vad andra skulle tycka eller tänka om honom. Ett exempel är när Viljo bad honom ta på sig ett landslagsställ när han skulle ta emot ett OS-brons.
“Och så gick jag ut på arena och tog emot min bronsmedalj i jeans och cowboyboots” (Patrik Sjöberg, 2011:179)
Patrik hade överlag en kaxig attityd och inställning:
“Jag var rejält packad bara två dagar innan finalen. Vad fan, det spelade väl ingen roll, tänkte jag. I det här sällskapet skulle jag vinna ändå” (Patrik Sjöberg, 2011:90)
Enligt stämplingsteorin kan Patrik ses som en avvikare som uppstått i samspel mellan avvikare och icke-avvikare. Detta då han inte anpassade sig till vad som förväntades av honom utan han körde istället sitt race och brydde sig inte om vad andra skulle tycka och tänka. Hans psykiska hälsa utmanades istället främst av en press från sig själv, han ställde höga krav på sig själv i form av prestationskrav och berättar att han därför inte hade tid att bry sig om vad andra tyckte och tänkte. Enligt stämplingsteorin kan därför Patriks beteende förklaras som avvikande från normen. Omgivningens reaktioner har betydelse för skapandet av avvikaren vilket blir tydligt då Patrik bryter mot normer och inte anpassar sig. Becker menar att den som inte lever efter gruppens regler pekas ut som en avvikare, vilket är fallet för Patrik. Vi vill lyfta fram att Patriks beteende även kan tolkas som en styrka, då han stod emot normen och inte brydde sig om vad andra skulle tycka eller tänka. Han hade både mod och vilja att göra motstånd mot normen. Att andra pekar ut honom som en avvikare kan därför förklaras genom att de känner sig hotade, av hans styrka och mod, och vill behålla sin makt och Patriks motstånd mot normen ses som ett hot mot normen. För att behålla makten krävs det att de andra pekar ut avvikaren (Patrik) då avvikare uppstår i samspelet mellan avvikare och icke-avvikare (Becker H, 2006). Vidare kan Patriks mod, motstånd och vilja att gå emot normen bero på att han kanske ville vara en rebell och visa att ingen kunde styra över honom, såsom Viljo gjorde när Patrik var ung. Det kan även förklaras genom att Patrik identifierade sig som världsbäst och kände att han därför kunde stå emot normen. Han var ju bäst, och då spelade det ingen roll vad han gjorde, han behövde inte anpassa sig.