Att hantera sina känslor istället för att berätta
Efter läsning av självbiografierna så kom vi fram till att ingen av elitidrottarna har sökt hjälp för sitt mående under idrottskarriären. De har inte heller haft tillgång till psykolog och därmed inte getts utrymme att prata om sina känslor eller sitt mående med en professionell psykolog.
Hur elitidrottarna istället hanterat sina känslor har vi analyserat utifrån självbiografierna. Det framgick att elitidrottarna fått professionell hjälp först när det var ”för sent”, när den psykiska ohälsan blivit värre och tagit över stora delar av deras liv. Möjliga förklaringar till varför elitidrottarna inte sökte hjälp för sitt mående kommer vi att analysera utifrån deras livsberättelser och upplevelser.
En möjlig förklaring till varför Patrik inte sökte hjälp, utifrån hans självbiografi, kan vara då han inte trodde på att hjälpen kunde hjälpa honom. Patrik berättar att han inte trodde på att han hade psykologiska besvär, han trodde inte heller psykologiskt “hokus pokus”.
“Jag har försökt visualisera ett höjdhopp men har aldrig fått till det. Det kommer bara in en massa konstiga saker i huvudet. Det kanske var min svaghet” (Patrik Sjöberg, 2011:161).
Hela Patriks idrottskarriär är baserad på ett tankesätt hos Patrik om att han inte behövde anpassa sig, han struntade i regler och var sig själv, berättar han. En analys av Patriks självbiografi i sin helhet kan vara att han i sitt destruktiva beteende, alkoholdrickandet, festandet och som avvikare från normen, kan tolkas som att han dolde sina känslor. Hans känslor om sina upplevelser från barndomen med Viljo, som utsatte honom för sexuella övergrepp. Att Patrik inte trodde på att han hade några psykologiska besvär kan bero på att han hanterade sina känslor som grundar sig i barndomen och de sexuella övergreppen. Detta vill vi tolka som att Patrik kontrollerade sina känslor som ett motstånd mot normen vilket aldrig hade gått om han inte var bäst då han fick en viss respekt för sina framgångar och resultat. Han var ju världsbäst, och då spelade det ingen roll vad han gjorde, han behövde inte anpassa sig eller bry sig om vad andra tyckte och tänkte.
Enligt Goffmans stigmatiseringsteori är Patriks sociala identitet hög då han har tagit världsrekord och vunnit många medaljer, han har en hög social status inom idrottsvärlden.
Den personliga identiteten handlar om hur en individ skiljer sig från någon annan, det gör Patrik igenom hans fysiska förutsättningar. Hans fysiska förutsättningar inom idrotten är att han kan hoppa högt, han har en kropp och en fysik som passar perfekt till höjdhopp.
Jagidentiteten handlar om Patriks egen känsla i situationen. Genom att studera Patriks prestationer och helheten i boken så kan det handla om att det finns en balans mellan social identitet, personlig identitet och jagidentiteten då han är en person som inte anpassar sig, han gör det han vill och han mår även bra när han presterar. Detta kan leda till en inre ro men genom att gå djupare i självbiografin och studera hans beteeden så går det att tolka som att det finns en obalans (Goffman E, 2020). Som tidigare nämnts så kan det vara så att Patrik
hanterade eller kontrollerade sina känslor som grundar sig i övergreppen som Viljo utsatte honom för som ung.
“Jag hade ingen lust att bli nerdragen i hans smuts. Vad skulle folk trott om mig? Varför kunde inte den tuffa hårdingen Patrik Sjöberg säga nej till en ful gubbe? Han kanske inte ville säga nej? Han kanske tyckte om det? Det kändes som att hela min identitet stod på spel. Men nu begravdes Viljo, och jag såg gärna att hans historia begravdes med honom” (Patrik Sjöberg, 2011:285-286).
När Viljo dog så tolkar vi att Patrik kunde känna en lättnad, att det som Patrik varit rädd för skulle komma fram, nu hade tagit slut. Nu fanns det ingen som kunde avslöja det han hade gått igenom som ung. Det går även att förstå som att Patriks “jag” och hans identitet nu inte kunde bli avslöjad, det vill säga att han egentligen inte kände sig som en tuff hårding, vilket han visade utåt. Utifrån Goffmans teori om roller kan Patrik genom dramatiskt förverkligande visa att han hör hemma i sin roll samtidigt som han strävar efter att bli tagen på allvar, i sin roll. Nu kunde han spela sin roll trovärdigt och hans känsla av skam, i ett icke-trovärdigt rollspel, kunde släppas. Patrik kunde nu istället få bekräftelse i vem han är, i framträdandet av den roll han spelar, då han nu kan känna att rollen är genuin och inget kan avslöja honom (Goffman, 2014).
Enligt Goffmans stigmatiseringsteori och identitetsteori behöver social identitet, personlig identitet och jagidentitet gå ihop för att individen ska få en inre ro och må bra. En analys av Patriks beteende utifrån hans berättelse är att hans jagidentitet inte går ihop med de andra två och då uppstår det en obalans inom honom som istället togs ut genom ett utåtagerande beteende, som exempelvis aggressivitet och alkoholdrickande. Patriks beteede och hans känslor kan ha lett till en psykisk ohälsa som han antingen tryckte bort eller inte ville erkänna för sig själv att han hade (Goffman E, 2020).
I Emmas självbiografi framgår det att prestation var det som var förknippat med hennes psykiska ohälsa i form av prestationsångest. Emmas tankar om prestation är upprepande i hela boken. Hon skriver bland annat följande om sina tankar om prestation:
“Att leva efter sina prestationer blir ett levnadssätt som är svårt att förändra.
Hela min livsstil handlar om att prestera och det dåliga måendet som kom när jag inte levde upp till de krav jag ställde på mig själv” (Emma Igelström, 2012:24).
“Jag gav mig själv ett löfte: jag skulle vara den som steg högst upp på prispallen i Aten fyra år senare. Till vilket pris som helst…”. (Emma Igelström, 2012:28).
En analys av Emmas ständiga press på sig själv kopplat till prestation är att det inte gavs något utrymme till att söka hjälp för hennes prestationsångest och psykiska ohälsa. Emma ville bli bäst till vilket pris som helst, hon valde bort det sociala livet för att följa sin
träningsplan till punkt och prickar. Emmas höga krav blev ett inlärt beteede att leva efter, ett beteende som satte en ständig press på prestation som ledde till att hennes psykiska mående utmanades gång på gång för att hon ville bli bäst.
“Jag har varit en person som har haft otroligt lätt för att vara kritisk mot mig själv och gång på gång gett mig själv käftsmällar när jag inte lyckats. Det är ett utmärkt sätt att trycka ner sig själv. Det är ett beteende som gör att jag varken mår bra eller som hjälper mig underhålla min växande självkänsla”
(Emma Igelström, 2012:14).
Emmas tankar om prestation blev så starka att hon ständigt tryckte bort sina känslor. Inget skulle stå i vägen för att bli bäst. Emma stängde in sig i sin egen bubbla med endast tankar om att prestera. Hon var så fokuserad att hon tryckte bort sitt psykiska mående, eller förnekade det. Det fanns aldrig någon tanke för Emma att söka hjälp för hennes psykiska ohälsa då hon inte förstod, eller inte ville förstå, att hon mådde dåligt. Med hjälp av Goffmans
stigmatiseringsteori kan Emmas berättelse kopplas till den sociala identiteten, den personliga identiteten, som påverkas av samhällets normer och värderingar, och jagidentiteten som är individens självuppfattning. Goffman menar att om det inte finns balans mellan dessa så kan det påverka individens mående, det kan uppstå negativa känslor vilket i Emmas fall blev hennes prestationsångest. Emmas sociala status kan förklaras genom att hon tagit flera världsrekord, hon har “lyckats” som elitidrottare i omgivningens ögon. Hennes personliga status är främst hennes fysiska förutsättningar, det kroppsliga idealet för en elitidrottare.
Hennes jagidentitet är hennes egna känsla i situationen, vilket ofta förekommer i
självbiografin som att Emma aldrig var nöjd med sin prestation eller sina resultat på tävlingar.
Då det tydligt finns en obalans mellan den sociala, personliga identitet och hennes jagidentitet så kan Emmas jagidentitet, självuppfattning, tolkas som att den är i obalans med de resterande två, vilket kan förklara hur hennes prestationsångest skapats (Goffman E, 2020).
En analys av både Patriks och Emmas hantering av känslor och psykisk ohälsa har gjorts.
Deras berättelser har kopplats till Goffmans stigmatiseringsteori och vi har funnit olikheter i deras hantering av känslor och beteende. I Patriks fall agerade han utåt på grund av ett förnekande av sina känslor från barndomen, enligt vår analys. I Emmas fall vände hon sina känslor inåt och kopplade sina känslor till prestation, vilket kan ha lett till hennes
prestationsångest.
I Martins självbiografi berättar han att han inte ville ge upp sin pojkdröm som fotbollsproffs som han hade haft sedan han var liten. Han var rädd att bli “påkommen” med sin psykiska ohälsa vilket ledde till att han medveten dolde sina känslor och sin psykiska ohälsa . Han anpassade sig till vad omgivningen förväntade sig av honom, vilket inte omfattar några psykiska besvär. Martin berättar att han hittade olika sätt att hantera sin ångest istället för att söka hjälp, som att spela gitarr och att hålla sig för sig själv. Trots det så tog det sig uttryck i aggressivitet på och utanför fotbollsplanen samt hans familj och flickvän började märka att han inte mådde bra.
“Han (landslagspsykologen) ville prata om en situation i matchen då jag blivit stämplad över knät och reagerat så kraftigt att landslagsledningen bad mig lugna mig. Han hade aldrig sett den sidan hos mig förut, förklarade han.
Den där aggressiviteten” (Martin Bengtsson, 2007:144).
“Jag ryckte på axlarna. Jag sa att det inte var något konstigt. Att man lär sig vässa armbågarna där ute i Europa” (Martin Bengtsson, 2007:144).
Martins aggressivitet syntes tydligt på fotbollsplanen men när landslagspsykologen ifrågasatte hans beteende så pratade Martin bara bort det. Varför Martin hittade olika sätt att hantera sin ångest på kan dels bero på att han inte ville ge upp sin pojkdröm som han haft sedan han var liten, vilket han berättar om, men även på att han upplevde att han befann sig i en situation där det inte gick att få någon hjälp då han blivit en “robot” som förnekat sin drivkraft att skapa och uttrycka sig. Enligt Goffman kan känslor av skam uppkomma när en individ avviker från samhällets normer, pekas ut som avvikare och förknippas med negativa stereotyper (Goffman E, 2020). Att psykisk ohälsa är stigmatiserat i samhället reflekteras även inom elitidrotten där det kan vara extra påtagligt då idrottsvärlden präglas av att elitidrottare ska vara mentalt osårbara och vinnarskallar vilket inte stämmer överens med symptom som ångest, rädsla eller depression (Åkesdotter C & Kenttä G, 2016). Enligt stigmatiseringsteorin kan Martin ha använt skam för att hantera sin identitet som anses vara avvikande i samhället, att han hade psykisk ohälsa, hans ångest. Martins sätt att hantera sin ångest, kan därför förklaras genom att han medvetet anpassat sig för att inte bli påkommen med sin psykiska ohälsa. För att inte
framstå som en avvikare, en elitidrottare med psykisk ohälsa, så undvek Martin att öppna upp sig och söka hjälp och hanterade sitt avvikande inifrån, genom känslor av skam, och hittade olika sätt att hantera sin ångest (Goffman E, 2020).
Elizabeth Pike menar att elitidrottares identitet och mående utmanas genom idrottsnormen då överanpassning till idrottsnormen är tillåten medan underanpassning till densamma är
skambeläggande (Pike E, 2019). Genomgående i de tre självbiografierna är att elitidrottarna spelar olika roller, på olika sätt, under deras idrottskarriärer. Det framgår sammanfattningsvis att de till exempel spelar en roll på prispallen, en roll under tävlingar, en roll hemma med familjen och en roll framför tränaren. Detta kopplar vi till att de hanterade sina känslor på olika sätt. Martins upplevelse av fotbollsvärlden beskrivs som ett teaterspel där man antingen anpassar sig och spelar med eller blir utanför:
“Mina svar hade ofta varit anpassade lögner. Anpassade efter den ekvation som många förknippar med fotbollsvärldens finrum” (Martin Bengtsson, 2007:158).
Emma beskriver sin upplevelse som att hon anpassade sig så det framstod som att hon passade in överallt men i själva verkat passade hon inte in någonstans:
“Jag anpassade mig för att passa in. Jag var som en social kameleont som verkade passa in överallt men i själva verket inte passade in någonstans”
(Emma Igelström, 2012:37).
För Patriks del så handlar det om att han i sin bok hade ett fartfyllt liv med både med och motgångar. Det framgår att Patrik hade ett, i andras ögon, kaxigt beteende och att han inte anpassade sig till vad andra förväntar sig av honom. Detta är en skillnad från Emmas och Martins berättelser.
Elitidrottandet överlag, utifrån självbiografierna, kan beskrivas med hjälp av Erving Goffmans dramaturgiska perspektiv och hans teori om roller som beskriver social interaktion som ett strategiskt rollspel. Det handlar om att individer spelar olika roller i samspel med andra människor och dessa roller är självrepresentationer inför en publik.
Martin berättar om hur han anpassade sig till omgivningen för att inte uppleva utanförskap.
Att han anpassade sig kan tolkas som att han spelade en roll inför publik enligt Goffmans teori om roller. Det kan förklaras genom att Martin upprätthöll en fasad inför publiken (i samspel med andra människor) som handlar om hur han agerade och uppförde sig när han befann sig inom syn för publiken. Goffman menar alltså att det är viktigt att upprätthålla en viss fasad i den främre regionen för att bli omtyckt och accepterad, vilket blir tydligt att Martin gör för att inte uppleva utanförskap (Goffman E, 2014). Martins fasad i den främre regionen kan förstår genom att överanpassning till idrottsnormen är tillåten medan underanpassning är
skambeläggande (Pike E, 2019). Däremot i den bakre regionen, bakom kulisserna, finns det plats för individer att lägga sin fasad åt sidan. Martin berättar i sin självbiografi att han
pratade med sin flickvän Emilia och sin familj om hur han verkligen mådde, vilket kan förstås som den bakre regionen där han kunde lägga sin fasad åt sidan, vara sig själv och kliva ur sin roll som “fotbollsspelare utan känslor” (Goffman E, 2014).
Emmas berättelse kan förstås på liknande sätt som Martin, då hon anpassade sig och verkade passa in överallt men i själva verket inte passade in någonstans. Goffman menar att i
framträdandet av rollen kan två utfall av känslor uppstå: bekräftelse eller skam. Om individen
är trovärdig i sin roll så uppstår bekräftelse, individen känner sig som ett med rollen. Om individen är icke-trovärdig i sin roll så uppstår skam. Emma kände sig inte som ett med rollen, rollen var inte genuin. Att hon upplevde känslor av skam kan kopplas till att hon upplevde att hon i själva verket inte passade in någonstans, i framförandet av rollen som eltiidrottare (Goffman E, 2014).
Patriks berättelse som skiljer sig en del från de andra två elitidrottarnas berättelser kan även förstås med Goffmans teori om roller. Goffman förespråkar nämligen en cynisk syn på
människor vilket innebär att människor ofta försöker att hitta fel på varandra i skapandet av en avvikare. Att omgivningen såg på Patrik som “rebell Patrik” medan Patrik uppfattar sitt
betteende som att han bara inte brydde sig om att anpassa sig kan förstår genom att människor hade en cynisk syn på Patriks beteende. De letade fel. Dock så framgår det att Patrik inte brydde sig vilket kan förklaras som att han blev bekräftad i sin roll som “rebell”. Han var trovärdig i sin roll och kände sig som ett med rollen, vilket innebar att han fortsatte spela den rollen (Goffman E, 2014).
Att söka hjälp är tecken på svaghet
Att söka hjälp för sitt psykiska mående är något som både forskare och de tre svenska elitidrottare tagit upp som en utmaning inom elitidrotten. Erving Goffmans teori om stigma, sammanfattar hur individer hanterar eller styr sin identitet som anses vara avvikande. Att det råder stigmatisering kring psykisk ohälsa i samhället är något som bland annat David Carless
& Kitrina Douglas, professorer inom idrott och fysisk aktivitet, skriver i sin studie. I studien framgår det att stigmatisering är det största problemet för personer diagnostiserade med psykisk ohälsa i allmänhet. Carless & Douglas menar att en utmaning med stigmatiseringen för personer med psykisk ohälsa inom elitidrotten skapas av andra idrottare och
funktionärernas negativa attityder, fördomar och beteenden vilket kan vara en större utmaning än själva sjukdomen i sig (Carless D, & Douglas K, 2019). Vi kommer att analysera
elitidrottarnas upplevelser av hur den stigmatiserade bilden av psykisk ohälsa samt av elitidrottare försvårar möjligheterna att söka hjälp. Detta med hjälp av Goffmans teori om stigma. Goffman förklarar att stigma antingen kan vara synligt eller osynligt. Ett osynligt stigma är ett stigma som går att dölja såsom psykisk ohälsa. Det osynliga stigmat är mer dolt vilket ledet till att individer med ett osynligt stigma inte blir konfronterade i vardagen men när det “avslöjas” så kan det blir desto mer plågsamt. En sådan situation förklarar Goffman med hjälp av begreppet misskreditabel situation (Goffman E, 2020).
Prestation var något som gick över till att bli något ohanterbart för Emma. Emma hade under tonåren haft ätstörningar och detta kom tillbaka när prestationsångesten blev för hög. Emma blev allt sämre och det var inget hon ville acceptera. Pressen blev så hård att hon åkte in till sjukhuset efter en panikångestattack som hon till en början trodde var en hjärtattack.
“Han (läkaren) förklarade att det inte var något som helst fel på mitt hjärta utan att jag hade drabbats av en panikångestattack. Han förklarade även att mina blodvärden var dåliga och frågade snabbt hur det var med mitt födointag, om jag åt som jag borde? Jag vet inte ens vilken av mina många lögner jag drog om maten. Det var så många och ständiga att jag ibland inte kunde hålla isär sanning och lögn” (Emma Igelström, 2012:32)
Emma ville inte acceptera att hon må och att hon inte hade gjort det under en lång tid. Hon hade länge pressat både sin kropp och sitt psykiska mående till det yttersta. Emma kunde inte förstå att hon hade drabbats av en panikångestattack.
“Det var sådant som drabbade andra. Inte mig. Jag tyckte att panikångest drabbade andra svaga personer. Jag var ju stark” (Emma Igelström, 2012:32)
Både Emma och Martin hade liknande upplevelser vad gäller att det var skambelagt att söka hjälp för sin psykiska ohälsa. Detta då de ingen av dem ville framstå som svag eller
misslyckad:
“Jag var ju tjejen som hade allt. Framgångar, medaljer och rekord” (Emma Igelström 2012:31).
”Att leva med bilden av sig själv som misslyckad hemvändare framstod som värre än att vara död” (Martin Bengtsson, 2007:150).
Utifrån tidigare forskning och Amelie Gulliver m.fls. studie så framgår det att elitidrottare inte söker hjälp för sitt mående då de inte förstår att de har problem. Det förekommer, likt Emmas berättelse, att man tränar på som vanligt utan att vara medveten om vad som händer med sin mentala hälsa. De berättar även att en anledning till att man inte söker hjälp är för att man
Utifrån tidigare forskning och Amelie Gulliver m.fls. studie så framgår det att elitidrottare inte söker hjälp för sitt mående då de inte förstår att de har problem. Det förekommer, likt Emmas berättelse, att man tränar på som vanligt utan att vara medveten om vad som händer med sin mentala hälsa. De berättar även att en anledning till att man inte söker hjälp är för att man