Det är få elever på båda skolorna som tycker att det inte informeras alls om högskolan, majoriteten av eleverna på båda skolorna tycker att det i någon grad informeras om högskola. Båda skolorna arbetar på så vis att de informerar eleverna inledningsvis när de börjar på skolan om skolans omdömessystem, grundläggande behörighet och kvotgrupper till högskolan. På skola B uppmanar lärarna eleverna till att göra högskoleprovet, för att få tillgång till ytterligare en sökkvot. Detta görs inte på skola A, som däremot har en gemensam sökdag till högskolan, där man hjälps åt med ansökningarna. Bägge skolorna säger att deras praxis inte har förändrats sedan propositionen 2001/2002 kom till. På skola A uppger läraren att cirka 75 % av deras elever säger sig vilja söka vidare till högskola. På skola B uppges motsvarande siffra, men deras elever anger även, förutom högskola, vidare studier på Kvalificerad Yrkesutbildning och annan folkhögskola. Detta stämmer också med vad eleverna själva säger där 75 % av eleverna på skola A och 65 % på skola B tänker söka vidare till högskola. Båda lärarna betonar dock att de alltid har uppmuntrat elever att gå vidare till högre studier redan innan propositionen kom till, och att detta förhållningssätt inte har förändrats.
Ingen av skolorna har något egentligt samarbete med någon högskola men säger sig ha högskoleförberedande inslag i den ordinarie undervisningen. Detta nämner även Grundtvigrapporten som betonar vikten av att väva in högskoledrag i den ordinarie undervisningen. Exempel på detta är att eleverna vid uppsatsskrivande får klarhet i hur man får till ett mer vetenskapligt förhållningssätt. Båda skolorna berättar att detta är något de tillämpar i sin undervisning. Rapporten talar också om studentambassadörer som en bra användning för att eleverna ska få lite mer inblick i högskolevärlden, och även detta använder sig båda skolorna av. Skola A har även en collageutbildning som sägs vara högskoleförberedande och eleverna där får lite mer kött på benen inför fortsatta högskolestudier. Detta nämns även i Grundtvigrapporten vara ett bra sätt att
47
rekryterar studieovana elever från folkhögskola till högskola. Skola A har även en naturvetenskaplig inriktning, och läraren uppger att de elever som går den vanligtvis alltid har siktet inställt på att söka vidare. Till skillnad från skola A har Skola B valt att inte ha någon separat så kallad högskoleförberedande kurs. Anledningen till detta är att de inte vill nivågruppera mer än nödvändigt och skälet till det uppges vara den fördel skolan ser med blandade grupper. Detta visar tydligt på det förhållningssätt och syn på människan som folkhögskolans ideologi vilar på.
Båda lärarna betonar också vikten av bildningsperspektivet. De försöker att få eleverna att förstå att kunskap måste sättas in i ett sammanhang, och att man inte bara ska vara fokuserad på att få sina behörigheter och omdöme. Detta stämmer också med vad Gustavsson (2009) skriver om att vad som avgör folkhögskolornas förhållningssätt dels beror på ideologisk övertygelse och dels på utbildningsmarknaden. Han skriver också att folkhögskolan trots sin ideologiska övertygelse är en del utav utbildningsmarknaden som är beroende av deltagare för att överleva. Båda skolorna är medvetna om detta men säger att eftersom de alltid under sitt 25-åriga yrkesliv haft tillräckligt med sökande därför inte har känt något större behov av att förändra sig.
Större delen av eleverna på båda skolorna tycker att deras intresse för vidare studier på högskola har ändrats efter att de har börjat på folkhögskola. Den påverkansfaktor som uppges ha haft störst betydelse för det ändrade intresset är lärarna. Detta stämmer också med en undersökning som gjorts där eleverna anger att lärarna har haft stor inverkan på den ökade självkänslan och det höjda självförtroende som folkhögskoletiden bidrog till
(SOU 2004:30). Lärarnas arbete är inte begränsat till att enbart ge eleverna behörighetsgivande kunskaper, utan man strävar efter att de kunskaper och erfarenheter som eleverna har med sig ska lyftas fram. Gustavsson (2009) skriver att ”Betoningen
inom folkhögskolan är att det är en plats där tillit skapas och personlig utveckling växer ur samspelet mellan individ och grupp”. Som tidigare nämnt skiljer sig pedagogiken inom folkhögskolan avsevärt i förhållande till den traditionella skolan.
”Kännetecknande för folkbildningens pedagogik är betoningen av samtalet, mötet och dialogen mellan människor som tillsammans utvecklar kunskaper och färdigheter”
(SOU 2004:30, s. 217). Relationer mellan lärare och elev beskrivs som mer vågräta och synen på människan är av mer kollektivistisk karaktär där betoningen ligger på gruppen, och de sociala band som knyts mellan deltagarna anses starkare och socialare än inom övriga skolformer (Gustavsson, 2009). Vi kopplar också detta till kommunikationsteori, och skillnaden mellan envägs- och tvåvägskommunikation. ”Kommunikation innebär
48
alla de sätt varpå individer kommer i kontakt med varandra och överför budskap till varandra” (Karlsson, 2007, s.584). Kommunikation är ett samspel mellan två deltagare
där man både är sändare (den som berättar något) och mottagare (den som lyssnar). I kommunikation mellan två personer så har båda med sig mycket erfarenheter och förväntningar, detta formar samtalet dem emellan. ”Dialogen i klassrummet är
avgörande för framgång och prestationer i skolan, för jagbild och självförtroende, för kunskaper och färdigheter”(Nilsson, 1993, s. 83) . Detta är något som kännetecknar
inslagen i hur folkhögskolan förhåller sig till undervisning och lärande. Ericsson (2005) skriver att; ”på folkhögskolan är lärarnas och elevernas gemensamma reflektion över
lärprocessen viktig” (s. 118). Karlsson (2007) skriver också att det som påverkar
samtalet är den situation och omgivande miljö som samtalet utspelar sig i. Ambitionen på folkhögskolan är att skapa en miljö där lärarna utvecklar en process som leder till att eleverna får erfarenheter och utvecklar förmågan att känna lust inför att förstå och lära nytt (Ericsson, 2005). Lärarna inom folkhögskolan använder sig av tvåvägskommunikation vilket är det bästa för att försäkra sig om att eleverna har förstått och uppfattat budskapet rätt. Vilken kommunikation man väljer att använda sig av präglas också till viss del i grund och botten av vilken människosyn man har. (Karlsson, 2007). Båda lärarna nämner att motivation är en viktig faktor vid prioritering av vilka elever som ska antas. Dessutom är åldern en betydande faktor. Skola A prioriterar i första hand personer som är äldst med lägst utbildning, där efter antas de andra grupperna. Skola B säger också att de prioriterar äldre, men det verkar inte ha fullt så stor betydelse som hos skola A. Vi ser en tydlig skillnad mellan hur skolorna prioriterar vid antagning när det gäller personer med olika funktionshinder. Skola A är känd för att dels ha en bra dyslexiundervisning, dessutom har de allt fler personer som söker med Asperger syndrom. Skolan kan erbjuda bra stöd till dessa grupper i form av bland annat tillgång till elevassistent. Dock säger läraren att de inte kan anta allt för många deltagare med just Asperger syndrom, då skälet till att dessa personer söker till skolan är för att de vill integreras i den ordinarie undervisningen. Båda folkhögskolorna har deltagare med tidigare missbruksproblematik och av den anledningen har skola A som krav att man måste varit fri från missbruk minst ett år innan man får börja på skolan. Skola B uppger ingen tidsbestämd regel men säger att deltagarna inte får ha allt för ”färska” drogproblem när de börjar på skolan. Lärarna framhåller att en rätt stor grupp av deras elever har dåligt självförtroende i förhållande till studier och majoriteten av de tillfrågade eleverna uppger att de går på folkhögskola för att läsa in och få fullvärdig
49
gymnasiekompetens. Anledningen till att de inte har lyckats uppnå detta i tidigare skolgång kan ha att göra med dåliga erfarenheter. Detta kopplar vi till den kommunikationsteori som säger att dialogen i klassrummet är avgörande för elevers självförtroende och jagbild, framgång och prestationer i skolan och för kunskaper och färdigheter. Skolan är en värld av vuxna som genom sina reaktioner på eleven och vad eleven är och kan blir extra viktigt då detta bidrar till att forma elevens identitet på ett avgörande sätt. ”Det är där man lär sig sin kapacitet och vad man går för” (Nilsson, 1993, s. 83). Har man då fått dåliga erfarenheter från skolan genom att kanske inte bli bekräftad att man duger som man är kan detta i sin tur sätta djupa spår hos eleven och bidra till att eleven känner sig oduglig och okunnig. Vidare säger Nilsson
Det är viktigt att läraren organiserar det gemensamma samspelet till att handla om mer än faktakunskaper, dvs att sociala och relationsmässiga funktioner kommer till uttryck. I klassrummet måste det finnas en närhet mellan kunskap och handling, mellan tänkande och verklighet, där man får tillfälle att jämföra egna erfarenheter med teoretiska kunskaper (Nilsson, 1993, s. 84).
Enligt lärarna på båda skolor var det av stor vikt att grupperna i klassen var blandade då de ansåg att man har mycket att lära av varandras erfarenheter. Dessutom, likt vad som nämns ovan, berättar lärarna att äldre personer prioriteras framför yngre vid antagning och båda skolorna nämner också att de har en del elever med tidigare missbruksproblematik. Båda lärarna uppger att en hel del av deras elever säger sig vilja gå vidare till högre studier men att skolans förhållningssätt i förhållande till att uppmuntra eleverna till det inte har ändrats sedan propositionen 2001/02:15 kom till. Båda lärarna framhåller vikten av blandade grupper där individer som befinner sig på olika nivå tillsammans lär av varandra. Dessutom framhålls, som tidigare nämnt, vikten av bildningsperspektivet och att kunskapen måste sättas i ett sammanhang. Detta för att eleverna inte ska bli så fokuserade på behörigheter och omdömen att de glömmer bort vad kunskapen egentligen har för betydelse i ett större perspektiv. Utifrån vad som står skrivet i propositionen ”den öppna högskolan” beskrivs en välutbildad befolkning vara grundförutsättningen för att tillväxt och välfärd ska skapas samt att demokratin i samhället ska utvecklas. Om vi kopplar detta till vårt resultat visar det på att 75 % av eleverna på skola A och 65 % på att skola B uppger att de planerar att söka till högskolan. Dessutom är det 75 % respektive 70 % som uppger att deras intresse för högskolestudier har ändrats sedan de började på folkhögskola. Folkhögskolans pedagogik och syn på individen präglas av att personlig utveckling växer fram ur samspelet mellan individ och grupp och att det är i mötet mellan människor, i dialogen,
50
som man tillsammans utvecklar kunskaper och färdigheter. Tillit nämns som en bidragande faktor i denna utveckling (Gustavsson, 2009). Om en individ har dåliga erfarenheter av tidigare studier är det troligt att det leder till att individen får dåligt självförtroende inom det området. Har eleven tidigare erfarenheter av lärande och kunskapsinhämtning som är relaterat till lärare som bedrivit undervisning genom envägs kommunikation innebär antagligen upptäckten av folkhögskolans syn på lärande en ny och positiv upplevelse för individen. Folkhögskolans roll, som tidigare nämnt, är inte enbart begränsad till att ge behörighetsgivande kunskaper utan handlar även om att individen ska bli erkänd och bekräftad för de kunskaper som denne har med sig. Att individens bakgrund och erfarenheter kan användas till att utveckla ett mer lustfyllt förhållningssätt till lärande. Om detta görs bidrar det antagligen till att individen utvecklar en mer positiv syn på kunskap då det går att relatera till sig själv och den situation man befinner sig i. Att sammanhang framhålls dit kunskapen kan relateras har också betydelse för att ett nytt förhållande till kunskap utvecklas hos eleven. Det är just detta som lärarna vi intervjuat framhåller som betydelsefullt sett utifrån bildningsperspektivet. Med bildningsperspektiv menas i denna situation alltså att kunskapen sätts i ett sammanhang. Detta pedagogiska förhållningssätt i kombination med tillitsfulla relationer till lärarna där undervisningssituationen inte enbart avgränsas till klassrummet utan även sträcker sig till andra sammanhang där eleven befinner sig, bidrar till ökad lust och motivation (Ericsson, 2005). Detta har med största sannolikhet positiv inverkan på eleven och för dennes självförtroende, vilket i sin tur kan leda till ökad motivation och intresse i förhållande till fortsatt kunskapsinhämtning och lärande. En lärandesituation som består av dialog, gemensam reflektion och där eleven känner sig delaktig och sedd bidrar med största sannolikhet till att ett nytt förhållande till kunskap och allmänbildning utvecklas hos individen. Att i samtal med andra utveckla kunskaper och färdigheter bidrar till ökad förståelse och acceptans och utvecklar en ökad medvetenhet hos individen. Betydelsen av bildningsperspektivet och att kunna applicera kunskapen till ett större sammanhang bidrar också till ökad förståelse och ett vidgat perspektiv i relation till omvärlden. Detta bidrar i sin tur till att syftet med propositionen 2001/02:15, gällande ökad sammanhållning och utvecklad demokrati i samhället, får större möjlighet att kunna uppnås. Om folkhögskolan lyckas med att lägga den grunden hos sina elever kan det med stor sannolikhet bidra till ett ökat intresse för att läsa vidare på högskolan uppstår. Det bidrar i sin tur till en välutbildad befolkning, och en välutbildad befolkning är också något som beskrivs i propositionen
51
som en förutsättning för att skapa tillväxt och välfärd. Om man ska se till vad folkhögskolan bidrar med för att målet om en välutbildad befolkning ska uppnås kan man konstatera att om lika många som uppger att de tänker söka vidare, verkligen gör det, då uppnås målet tämligen väl. På skola A var det 75 % och på skola B 65 % som uppgav att de skulle söka till högskolan. Sätter man detta i relation till regeringens så kallade femtioprocentsmål, lyckas folkhögskolans elever med råge att uppnå detta mål. Som tidigare nämnt står folkhögskolan inför utmaningen att lyckas förena samhällets uppsatta mål utan att behöva göra allt för mycket avkall på det traditionella arbetssättet. Det handlar om för folkhögskolan att kunna fungera som en väg till högskolan utan att behöva förändra och avvika allt för mycket ifrån sin ideologiska ståndpunkt. Båda lärarna på de intervjuade folkhögskolorna uppger att de inte känt något behov eller påtryckning av att behöva förändra eller anpassa sig, vare sig från samhällets uppsatta mål eller elevernas efterfrågan. Detta tyder på att utifrån det förhållningssätt som båda folkhögskolorna idag har gentemot eleverna, i förhållande till begreppet högskola, är det mer än tillräckligt många elever i vår enkät som uppger att det planerar söka till högskolan för att femtioprocentsmålet ska uppnås. Uppenbarligen finns det något i folkhögskolans pedagogik och lärandeform som bidrar till och motiverar eleverna att läsa vidare. Utifrån vad som togs upp i litteraturgenomgången beskriver Gustavsson (2009) fyra olika vägar som ska symbolisera folkhögskolan och dess förhållningssätt och eventuella samarbete med högskolan. Utifrån dessa liknelser anses den väg som bäst stämmer in på våra skolor vara en kombination av Landsvägen och Länsvägen.
Landsvägen beskrivs som en smal, slingrande grusväg där det handlar om att njuta av
naturen under tiden man går den, men samtidigt skymtar högskolan hela tiden mellan träden och det är av betydelse att folkhögskolan kan ge eleverna de behörigheter de efterfrågar. Länsvägen beskrivs ha en tydligare koppling där vägen mellan folkhögskola och högskola är tydligt skyltad. Dit räknas de folkhögskolor som valt att ha så kallade högskoleförberedande linjer, profiler eller basår på allmän linje men utan att för den skull ha något samarbete med någon högskola (Gustavsson, 2009). Skola A erbjuder sina sistaårs elever ett så kallat collegeår som skolan uppger vara högskoleförberedande. Skola B säger sig inte ha någon separat kurs utan väver in högskoleförberedande drag i den ordinarie undervisningen. Båda skolorna uppger dock att de uppmuntrar sina elever att gå vidare till högre studier. Utifrån de resultat som vi fått får Skola A anses tillhöra
Länsvägen och skola B Landsvägen. Utifrån vårt resultat visar det på att båda skolorna i
52
erbjuder tillgång till studentambassadörer, även om skola A inte gjort det senaste året, och båda skolorna säger sig uppmuntra eleverna att gå vidare till högre studier. Båda skolorna har också möjlighet att utfärda behörigheter på högre nivå i naturvetenskapliga ämnen. Skillnaden ligger i att skola B inte erbjuder någon separat högskoleförberedande kurs. Däremot uppmuntrar de eleverna att göra högskoleprovet, något som skola A inte nämnde i intervjun. Av den anledningen får skola B anses ligga mitt emellan Landsväg och Länsväg. Den slutsats som Gustavsson (2009) drar utifrån vad det är som avgör vilken väg de olika folkhögskolorna väljer att ansluta sig till, beror på dels på ideologisk övertygelse och dels på utbildningsmarknaden. Gustavsson (2009) skriver att anledningen till att en folkhögskola väljer att satsa på en högskoleförberedande kurs kan ha ideologiska skäl. Drivkraften kan ligga i att stärka de svaga och ge alla samma rätt till lika utbildning. Både skola A och B uppger att de prioriterar äldre personer vid antagning. På skola A blir det extra tydligt då läraren betonar att äldst med lägst utbildning har förtur. Dessutom uppger skola A även till viss del prioritera personer som är vad de kallar för ömmande fall. Med detta menas personer med tidigare missbruk, personer som har dyslexi, ADHD, Aspergers syndrom eller hjärnskada i vuxen ålder. Skola B nämner att gruppen med tidigare missbruk ges ett visst utrymme när de prioriterar, men nämner inget om de andra grupperna. Dock uppger båda skolorna att även så kallat ”vanliga” elever utan några särskilda kriterier också ges utrymme vid antagningen. Utifrån det faktum att båda skolorna uppger att ålder har en stor betydelse vid antagning och att framförallt skola A nämner de så kallat ömmande fallen kan man anta att båda skolorna har en ideologisk övertygelse om att stärka de svaga och ge alla samma rätt till lika utbildning, detta likt vad Gustavsson (2009) beskriver. Dessutom med tanke på att det är en relativt stor andel elever, 50 % på skola A respektive 30 % på skola B, med icke akademisk bakgrund som uppger att de ska söka till högskolan kan man fundera på hur väl folkhögskolan lyckats med att agera kompensatoriskt för dessa elever. Hur stor andel av dessa som folkhögskolan lyckats fylla en kompensatorisk roll för vet vi inte. Vi vet inte heller om anledningen till att fler elever på skola A uppger att de planerar att söka till högskolan har att göra med att skola A erbjuder college som är en högskoleförberedande kurs. Om så är fallet kan man anta att folkhögskolan lyckats fylla en kompensatorisk roll för dessa elever med tanke på att det dessutom är färre elever med akademikerbakgrund på skola A. Vad vi vet är att 75 % respektive 65 % på de två skolorna uppger att de planerar att söka till högskolan och 75 % respektive 70 % uppger att de fått ett ändrat intresse för att läsa vidare sedan de börjat på folkhögskola.
53
Utifrån detta resultat kan man ana att folkhögskolan lyckas bra med att tillgodose propositionens mål, även om båda skolorna uppger att deras förhållningssätt och praxis inte förändrats sedan propositionen kom till. Utav den anledningen, att skolorna inte behövt förändra sig sedan propositionen kom till, kan man anta att skolorna inte heller behövt göra avkall på sin ideologiska övertygelse i någon större utsträckning.
5.3. Styrdokument
Det var stor skillnad gällande vad lärarna kände till om skolans styrdokument. På skola A var läraren väl insatt i en mängd olika styrdokument som gällde för skolan. Läraren på skola B var påtagligt mindre insatt i frågor rörande detta. Båda skolorna har tillstånd att utfärda behörigheter i olika naturvetenskapliga ämnen, även på B nivå. Detta är något som inte folkhögskolan har någon skyldighet att göra. Båda lärarna uppger också att det största ekonomiska bidraget till skolorna kommer ifrån stadsbidrag.