Folkskollärarna kritiserar inspektionen

de sekundärkällor som vi utnyttjat ger framför allt en bild av den framväxande folkskollärarkårens uppfattningar om inspek- törerna. Som tidigare påpekats hade denna kår efter hand fått en allt starkare ställning. runt om i landet hade lärarna bildat folkskollärarföreningar, och 1880 slöt sig dessa samman i en riksomfattande organisation – Sveriges Allmänna Folkskol- lärareförening (SAF). den bild som folkskollärarna, i följande exempel, ger av de tidiga inspektörerna måste förstås mot denna bakgrund. det som folkskollärarna särskilt ifrågasatte var inspektörernas bristande insikt om verksamheten i skolan. i ett uttalande av Fridtjuv Berg (181–1916), som var folkskollärare, aktiv i SAF och liberal skolpolitiker, vid 1891 års riksdag var: ”de flesta strängt taget blott dilettanter på folkskolans område.” (ShF iii, s. 27).

en av deltagarna vid folkskollärarmötet 1893 gav i sitt anförande följande bild av hur inspektionen i allmänhet gick till ute på landsbygden:

Sedan inspektören anlänt till skolan, gör han sig vanligen underrättad om huru mycket som medhunnits under läsåret. därefter tillsäger han läraren att examinera i något av de genomgångna ämnena. det plötsliga uppträdandet av en främmande person i skolsalen, där barnen sällan se andra än läraren och varandra, hans myndiga och befallande ton m.m. framkalla hos barnen tank- spriddhet och förvirring. de avgivna svaren bliva därför virriga och osamman- hängande, och för att än mer öka oredan inkastar inspektören en eller annan fråga. efter att ha avhört en eller ett par lektioner begär inspektören uppgift å antal närvarande barn, antal gånger, som skolrådets ledamöter besökt skolan, etc., och så – reser han sin väg. inom en och annan månad erhåller skolrådets ordförande en promemoria, vari inspektören meddelar, att han fann barnens kunskaper mindre tillfredsställande, att skolan borde förses med ändamålsen- liga bänkar, att en rullgardin var söndrig och en annan snett upprullad o. s. v. Promemorian läses och lägges till handlingarna. (ShF iii, s. 22–23)

Men det var inte all inspektion som gick till som i detta exem- pel. det framgår av följande beskrivning.

inspektören inträder i skolan vänlig och gemytlig. han kommer sent på förmiddagen och vill endast höra, huru det är med färdigheten i innanläs- ning, finner den god, gör sig underrättad om huruvida läraren utfår sin lön ordentligt, huruvida han är belåten med bostaden o. s. v., gör en påhälsning i prästgården och finner skolväsendet i församlingen tillfredsställande. (ShF iii, s. 22–23)

en beskrivning av folkskoleinspektören Meijerberg i Stockholms stad ger ytterligare en bild – bilden av en ytterst nitisk utövare av inspektörsämbetet. Meijerbergs anteckningarna i skolans diarier visade att han vid sina besök iakttog varje detalj: ”ett märke efter en snöboll på skolväggen, en smutsig fönsterruta, ej avdammade dörrposter, en oanständig inskrift på vedlåren” (ShF iii, s. 7).

Motsättningarna mellan inspektör Meijerberg och lärarna blev också allt mer uttalade och fördes även offentligt i dagspressen. lärarnas motstånd kan ses som en strid mot den många gånger auktoritära styrningen av undervisningen liksom kontrollen av skolan och den verksamhet som bedrevs. deras motstånd var också riktad mot den formalism och extrema systematik som

39 föreskrevs för den grundläggande läsundervisningen och den mekanisering som kommit att karakterisera mycket av arbetet i Stockholms folkskolor under Meijerbergs ledarskap. exemplet visar att den fråga som även nutidens utvärderare ställs inför – kritiken från dem som granskas och ett ifrågasättande av den externe utvärderarens kännedom om lokala förhållanden, inga- lunda är nya frågor.

vid tiden kring sekelskiftet 1900 började folkskollärarna också att inta rollen som det moderna samhällets kulturarbetare med ett uttalat intresse för vetenskap och lyhördhet för de borgerliga uppfostringsideal som formulerades av ledande kulturradikaler som ellen key, författare till essäsamlingen ”Barnets århund- rade” som utkom år 1900. den nya tidens ideal började så småningom sätta sina spår i den pedagogiska praktiken samti- digt som denna praktik blev allt mer reglerad och centralstyrd. efter mångårig dragkamp mellan kyrkan och staten inrättades slutligen ett centralt ämbetsverk med benämningen – kungl. öfverstyrelsen för rikets Allmänna läroverk år 190. år 1914 fick även folkskoleväsendet en egen överstyrelse – kungl. Folkskolöverstyrelsen.

inspektörerna fortsatte att göra skolbesök och skriva berättelser om skolornas tillstånd i sina inspektörsområden. Som framgått grundade sig deras bedömningar av tillståndet i skolorna i hög grad på deras egna personliga uppfattningar. Med tiden torde de också ha tillägnat sig egen erfarenhetsbaserad norm för bedöm- ning – en kvalitetsnorm byggd på jämförelser mellan olika skolor inom inspektionsområdet och en kategorisering efter kvalitetsmått som bra, medelmåttiga eller icke tillfredsställande. Som metod för bedömning av skolhusets och undervisningsma- terielens standard kunde inspektionen kanske accepteras, men för en bedömning av genomförda undervisningsinsatser kunde den med rätta ifrågasättas, vilket också framgår av citaten från folkskollärarmötet 1893. vetenskapliga metoder började nu också allt mer att utprövas för bedömning av enskilda individers mentala förmågor och utvärdering av genomförda undervis- ningsinsatser, och dessa metoder intresserade även lärarkåren.

3 undervisning som vetenskap

under slutet av 1800-talet utvecklades vetenskaper som psyko- logi och barnpsykologi som en gren av densamma, och under 1900-talets första årtionde inrättades pedagogik som akademisk disciplin. liksom 1700-talets svenska naturvetenskapliga forsk- ning fick internationell spridning och akademiskt erkännande, så fick den framväxande svenska forskningen i psykologi och peda- gogik en internationell orientering och akademisk behörighet under början av 1900-talet. naturvetenskapernas metodregler och kunskapskrav framstod vid denna tid som ideal, vilket för- enklat kan beskrivas så att metoderna skulle ge tillförlitlig kun- skap som gick att pröva empiriskt och bedömningar skulle ersät- tas med mätningar. Förklaringar skulle anges i termer av orsak – verkan, och kunskap uttryckas i lagbundenheter. Forskaren skulle vara objektiv och således inte låta sig styras av utomveten- skapliga värderingar (Wallén 1993).

3.1 Professorer i pedagogik inrättas

tilltron till vetenskaplig rationalitet och uppfostran grundad på positivt given och empiriskt prövad kunskap, dominerade den inomvetenskapliga utvecklingen. den tidigare nämnde skolpo- litikern Fritjuv Berg lade vid riksdagen 190, tillsammans med redaktören emil hammarlund, fram en motion om professurer i pedagogik. en första sådan inrättades i uppsala, där Bertil hammer (1877–1929) tillträdde som professor år 1910. två år senare blev Axel herrlin (1870–1937) professor i lund, och år 1919 tillsattes gustav Jaederholm (1882–1936) som profes- sor i göteborg. Bertil hammer efterträddes år 1931 av rudolf Anderberg (1892–19), och sex år senare utsågs david katz (1884–193) till professor i Stockholm (dahllöf 2002). den första generationen av professorer ansvarade för såväl pedagogik som psykologi då det sistnämnda ämnet saknades vid universiteten.denna omständighet liksom professorernas