Fotbollspublikens ändrade uppförande under 1960-talet påkallade akademikernas intresse och man började beforska detta kring 1965. Parallellt med att huliganismen spred sig runt om i Europa började engelska forskare att analysera fotbollspubliken med ut- gångspunkt i psykologiska, antropologiska och sociologiska för- klaringsmodeller. I fokus stod supportrarnas beteende och i några fall även media. I fråga om social kontroll och polisiära insatser be- traktades fotbollsvåldet som ett allmänt ordningsproblem och inte något som skulle behandlas i särskild ordning och så såg man på fenomenet fram till mitten på 1980-talet (Tsoukala 2009:14). Under perioden 1985−1997 kom huliganproblematiken att bli ett internationellt erkänt samhällsproblem som erfordrade särskilda lagar och förordningar och specifika polisstrategier. Den händelse som satte fart på denna utveckling var som nämndes i inledningen ”Heyseltragedin”. I Europacupfinalen mellan Liverpool och Juven-
tus den 29 maj 1985 på Heysel-stadion i Bryssel dog 39 människor och över 600 skadades. Bråket initierades av Liverpoolfans som ja- gade Juventusfans och i den kalabalik som uppstod kollapsade en vägg och människor krossades och trampades ihjäl. Efter detta blev engelska klubbar bannlysta och fick inte spela internationell fotboll på fem år. Tragedin gjorde att allt flera forskare från olika länder och discipliner började beforska området. Problemet var att de fles- ta enbart fokuserade på huliganerna som ett isolerat, fristående fe- nomen, bortkopplat från övriga aktörer och annan sociopolitisk kontext. Därtill lades allt för mycket energi på att ifrågasätta andras forskningsresultat, eller som Frosdick och Marsh samman- fattade det brittiska forskningsläget:
More time (was) devoted to demolishing the views of other ”experts” than to developing alternative explanations (Frosdick & Marsh 2005:78).
Eftersom forskarna inte kunde enas kring definitioner av proble- matiken överlämnades en stor del av tolkningsföreträdet till andra aktörer såsom polis, rättsväsende, media och privata vaktbolag. Med Heysel-tragedin i fokus för det vidare arbetet kännetecknades perioden fram tills 1990 därför av hårda repressiva åtgärder. England har en särställning både när det kommer till att förklara huliganismens uppkomst och att föreslå lösningar på problematiken kring fenomenet. Dessa åtgärdsförslag har haft internationella ring- verkningar på den europeiska diskussionen kring huliganism. Inte minst har den så kallade Taylor-rapporten från januari 1990 spelat en avgörande roll både för den engelska och internationella läktar- kulturen. Lord Taylor la fram rapporten Hillsborough Stadium Disaster Inquiry report – benämnt Taylor-rapporten – efter Hillsbo- roughkatastrofen i Sheffield 1989 då 96 Liverpoolsupportrar miste livet i samband med en fotbollsmatch (Lord Taylor´s report on the Hillsborough Stadium Disaster 1990). Rapportens uppgift var att
till olyckan var polisens misslyckade insatser. Taylor-rapporten blev en milstolpe i förändringen av den engelska läktarkulturen. De eng- elska klubbarna i de två högsta ligorna blev ålagda att följa många av de rekommendationer som skrevs fram i rapporten. Några av de viktigaste åtgärderna var att införa enbart sittplatser, ta bort stake- ten mellan åskådarna och planen och att införa säkerhetskameror, så kallade CCTV-kameror. En nationell säkerhetsstyrka för fotboll upprättades − National Football Intelligence Unit – och alla arenor ålades att moderniseras. Vidare skrev Taylor att man skulle efter- sträva en ökad dialog mellan klubbar, supportrar och polisen och just samverkan samt kontinuitet i det vidare arbetet kring läktarkul- turen lyftes fram som något nödvändigt:
I hope /…/ I have made it clear that the years of patching up grounds, of having periodic disasters and narrowly avoiding many others by muddling through on a wing and a prayer must be over. A totally new approach across the whole field of foot- ball requires higher standards both in bricks and mortar and in human relationships (Taylor-rapporten 1990:23).
Även om Lord Taylor skrev att det var polisens fel så anklagades Liverpoolsupportrarna för tragedin. Bland annat skrev tabloiden
The Sun att Liverpoolfansen, då tragedin inträffade, var fulla, att de rånade offren, att de urinerade på polisen som försökte hjälpa till och att de misshandlade sjukvådspersonal. Denna misskredite- ring lyfts fram i en ny rapport som publicerades 12 september 2012. Dokumentet skrevs av en oberoende panel, tillsatt av den engelska regeringen. Rapporten bygger på en genomgång av 450 000 sidor med uppgifter som är relaterade till olyckan. Där slås fast att alla Liverpool-fans var oskyldiga. Dessutom under- stryks det att polis och myndigheter har försökt att mörklägga sina misstag under de 23 år som har gått mellan 1989 och 2012 (hills- borough.independent.gov.uk).
Den engelska premiärministern David Cameron uttryckte regering- ens ursäkt till de drabbade familjerna vid en presskonferens 12 sep- tember 2012, dagen den nya rapporten offentliggjordes:
With the weight of the new evidence in the report it's right for me today as prime minister to make a proper apology to the families of the 96 /…/ On behalf of the government, and indeed of our country, I am profoundly sorry that this double injustice has been left uncorrected for so long
(http://www.guardian.co.uk/football/2012/sep/12/hillsborough- disaster-david-cameron-apologises?fb=optOut).
Det stora och flervetenskapliga intresset för att studera huliganis- men avtog i slutet av 1990-talet. Jämförelsevis få studier genom- fördes och de som publicerades byggde framförallt på tidigare forskning och etablerade teorier. En anledning till detta kan vara att England efter hand fick bukt med huliganismen på läktarna i de högsta serierna efter att ha följt Taylor-rapportens rekommenda- tioner vilket gjorde att forskningsintresset dalade (Tsoukala 2009). Men vad har då varit i fokus för de olika disciplinerna? Låt oss börja med de psykologiska studierna.