I detta avsnitt skall jag redogöra för likheter och skillnader mellan de nordiska länderna vad gäller huliganlandskapet.
Danmark
Fotbollsvåldet kom sent till Danmark.. Under 1980-talet, som räk- nas som fotbollens svarta årtionde i Europa, var det de så kallade ”Roligans” som karakteriserade dansk supporterkultur och det var denna grupp av landslagssupportrar som 1986 blev de första som bildade en officiell supporterförening, ”De Danske Roligans” (Pei- tersen & Skov 1991, Joern 2010:65). På senare år har flera danska forskare intresserat sig för huligankulturen. En av dessa är nämnda Lise Joern, vars avhandling Alle hader os. En analyse af de danske ´risikofans’ fokuserar den danska huliganismen (2010).
Det var först på 1990-talet som den danska supporterkulturen fick mera våldsamma inslag. Dessa var huvudsakligen koncentrerade till de fyra storklubbarna FC Köbenhavn (FCK), Bröndby IF, Aar- hus GF (AGF) och Aalborg BK (AaB). I samband med detta införde polisen begreppet riskmatcher. Dessutom började man att särskilja de olika supportergrupperna genom att ha olika in- och utsläpp för fansen och kroppsvisitation (Joern 2010:8). På klubbnivå blev AaB:s supporterförening ”AaB Support Club” den första suppor- terföreningen 1990. Denna följdes av Bröndby Support 1993. År 1992 skrev den danska tidningen Berlingske Tidende att Roliga-
från och med då har fenomenet huliganism varit ett flitigt åter- kommande tema för dansk press (Joern 2010).
I början av 1990-talet hade de tre klubbarna Frem, Bröndby IF och FC Köbenhavn problem med våldsbenägna supportrar. I Frem hade man en kärna på cirka 40 personer som hade en uttalad nynazistisk approach. Även andra supportersammanslutningar kom att följa Frems nynazistiska riktning. Medan man i Sverige kan datera den moderna huliganismens start till 1970 anser man i Danmark att den kan dateras dels till den 7 oktober 1992, dels till den 23 september 1994. 1992 brakade två konstellationer samman, Bröndbys South Side Brigade (senare South Side United) ihop med FC Köbenhavns Copenhagen Ultras (senare Copenhagen Causals), under och efter en match i Parken, Köpenhamn, med brutna näsor, inkastade före- mål och sönderbrända stolsitsar som resultat (Joern 2010:67). I samband med det ökade bråkandet började polisen och klubbarna att arbeta mer aktivt och preventivt med säkerhet och man införde begreppet ”risiko-kampe” (dvs. riskmatch). När det sen blev ett all- varligt bråk i september 1994, i det som senare har fått namnet ”Den sorte fredag”, mellan samma lags supportrar, valde några av bråkstakarna att gå ut offentligt och proklamera att de var ”huliga- ner”. Slagsmål mellan supportrar, mellan supportrar och polis, skadegörelse och bränder gjorde detta till en mycket uppmärksammad händelse och än idag räknas ”den sorte fredag” som den värsta våldsincidenten i dansk fotbollshistoria (Joern 2010).
Problemet växte under 1990-talet och i slutet på decenniet räknade polisen med att det fanns kring 200 organiserade ”huliganer” i Danmark varav cirka 60 ”risikofans” i South Side United, cirka 50 i Copenhagen Ultras medan White Pride och White Angel i Århus uppskattningsvis hade 30−40 medlemmar. Trots att antalet växte liksom bråken kring fotbollen avvisade danska justitieministern, Lene Espersen, år 2002 ett förslag om att införa ett ”huliganregis- ter” då hon menade att antalet ”fodboldböller” var för få för en så- dan åtgärd. Antalet låg då på 150−200 individer (Joern 2010:72).
Under 2010 blev 399 personer anhållna i samband med fotbolls- matcher i Danmark. Den absolut största majoriteten blev tagna för störande uppträdande och för innehav av pyroteknik. Endast 16 blev anhållna för våld (Joern 2010:183).
Joern menar att man måste skilja på det reaktiva och det proaktiva
fotbollsvåldet. Det reaktiva våldet kännetecknas av spontanitet ut- ifrån konkreta händelser, såsom domslut, polisingripanden eller provokationer från andra fans. Joern exemplifierar med den man som sprang in på fotbollsplanen och överföll domaren i matchen mellan herrlandslagen Danmark och Sverige i Parken, Köpenhamn 2007. Då detta är en spontan reaktion på en konkret händelse ska den inte kategoriseras som huliganism menar Joern (Joern 2010:148).11 De proaktiva handlingarna, däremot, är planerade
och kan vara våld mot fans, polisen, kontrollörer, spelare, klubb- representanter, liksom skadegörelse och kastande av föremål. Kän- netecknande för dessa handlingar är just att de är planerade av supportrar som gör dem, enligt Joern, just for the fun of it eller som ett led i en maktdemonstration. De supportrar som ägnar sig åt detta gör det för kicken, spänningen och för att uppleva ”flow” (Joern, 2010:14).12
Sammanfattningsvis kan man konstatera att Danmark har och har haft problem med huliganism. Denna är huvudsakligen koncentre- rad till Köpenhamn, Aarhus och Aalborg
Norge
Norge har, jämfört med Sverige och Danmark, haft få problem med ordningsstörningar och våld i samband med idrott. Engelsk fotbollskultur har visserligen haft och har fortfarande en stor bety-
11 Det innebär att det som den svenska forskaren Tore Brännberg omnämner som resultatoriente- rad- respektive psykopathuliganism inte skall kategoriseras som huliganism enligt danska Joern. 12 Detta stämmer överens med tolkningen som den skotska forskaren Richard Giulianotti gör av de
delse för norsk fotbollskultur och norska supportrar, men detta har inte lett till något idrottsrelaterat våld som kan kopplas till Eng- land. Kanske just därför fokuserade antropologen Hans Kristian Hognestads avhandling Norway between Bergen and Middlesb- rough – Football Identities in Motion från 2004 på norska sup- portrar som följde engelska lag snarare än norska supportrar till norska lag (Hognestad 2004). Förutom Hognestads studie av ”långdistanssupportrar” har andra norska studier undersökt nors- ka supportrars förhållande till engelsk fotboll och engelska lag (Iost 2000; Hågenvik 2003), några har skrivit om engelska sup- portrar (Hognestad 1995; Åm 2003) och andra om engelskt infly- tande på norsk fotboll (Goksöyr & Hognestad 1999).
En som har studerat norsk supporterkultur är sociologen Arve Hjelseth som 2006 lade fram avhandlingen Mellom börs, katedral og karneval. Norske supporteres forhandlinger om kommersialise- ring av fotball (Hjelseth 2006). Hjelseth visar att huliganismen inte har varit en viktig fråga för norsk fotbollskultur. Även om huliga- nismen inte har påverkat norsk idrott i någon större utsträckning har det förekommit diverse oroligheter kring grupperingar som både genom media och i norsk offentlighet har gått under det eng- elska namnet ”causals”.
Förutom Hjelseths forskning kring norska supportrar har Halvdan Haugsbakken skrivit om norska ”causals” utifrån ett medieper- spektiv. Han fokuserar på medias rapportering av det som i Norge har fått namnet ”causalkulturen” (Haugsbakken 2011). Även om det reella fotbollsvåldet har varit nästan helt frånvarande i Norge har det varit en aktiv medierapportering som tog sin början år 2000. Så sent som i april 2000 börjar norsk media rapportera om den norska ”causalkulturen” och grunden för uppkomsten härleds till rivaliteten mellan Norges två största städer, Oslo och Bergen, och de två fotbollsklubbarna Vålerengen och Brann. Intressant att notera är att när den traditionella papperstidningen Bergens Ti- dende skriver om fenomenet första gången gör de det genom att uppmärksamma en websida som de menar ”sprider våld på nätet”
(Bergens Tidende 2000407; Haugsbakken 2011). Totalt rapporte- ras det om 268 incidenter i norsk media åren 2000−2009 med en tydlig ökning åren 2006−2009. Från och med 2004 börjar causal- kulturen ta större plats i norsk offentlighet och polisen börjar utta- la sig om fenomenet. Det sker en mera systematisk kartläggning av de olika grupperna samtidigt som polisen i Oslo och Bergen börjar samarbeta, använder sig av spanare samt etablerar egna arbets- grupper. Causals börjar omnämnas som ”höyrisikosupportere” (Haugsbakken 2011:9).
2007 sker det ett trendbrott i causalkulturen i Norge då TV2 fil- mar ett slagsmål och har detta som nyhetsinslag. Detta gör att TV2 kritiseras av polisen för de menar att denna medieexponering ökar rekryteringen till causalmiljöerna. Då har det gått mer än sju år se- dan Bergens Tidende, april 2000, uppmärksammade fenomenet genom att hänvisa till en websida. I slutet av 2007 hade en strategi för hur man ska arbeta med problematiken utarbetats: Det ska jobbas förebyggande, polissamarbetet ska bättras, man ska göra en genomgång av Politidirektoratets roll och man skall utväxla erfa- renheter på europeisk och internationell nivå (Haugsbakken 2011:14). Utvecklingen under 2008 och 2009 gjorde att polisen ut- redde möjligheterna att införa reseförbud och anmälningsplikt och i slutet av säsongen 2009 använde sig polisen av det nya tilltaget ”besöksförbud” då en 19-åring förbjöds närma sig Vålerengens hemmaarena, Ullevål stadion, och hålla sig på 500 meters avstånd från olika bortaarenor då Vålerengen spelar. Totalt räknar man in 100−200 män i causalmiljön i Norge 2010 (Haugsbakken 2011). Att det finns 268 incidenter omskrivna i norska medier kan ju ge bilden av att huliganproblemen är stora i Norge, men jämför man till exempel med Sveriges mediala täckning av problemen kan en enskild händelse i Sverige ge flera artiklar än så. I artikel 2 visar jag hur en enskild händelse i Sverige renderar ett stort medieintresse (Radmann 2012c). Trots medierapporteringen kring de norska cau-
rott. Det finns få rapporter och knappt någon forskning alls kring problematiken och flera internationella forskare konstaterar att hu- liganismen är ett icke-problem i Norge (Frosdick & Marsh 2005).
Finland
Forskning kring idrottsrelaterat våld i Finland förekommer knappt. Det finns några studier kring allmänt supporterskap, men ingen som särskilt uppmärksammar våldsproblematiken, utan snarare supporterskapet generellt. I studierna Finnish Football Supporters away from Home: A Case Study of Finnish National Team Fans
och Alcohol and Transformation of Sport Spectating in Finland
konstaterar den finska sociologen Harri Heinonen att våldet inte är en fråga för den finska supporterkulturen samtidigt som han menar att den finska supporterkulturen har anammat en kontinental stil med mycket sång, flaggor och banners, och några enstaka Ultras- grupperingar (Heinonen 2002, 2005). De finska myndigheterna har haft strikta restriktioner för vad som tillåts på arenorna och det finns förbud mot stora flaggor och tifo-arrangemang på grund av brandrisken. De incidenter som har förekommit kring fotbollen och ishockeyn är alkoholrelaterade och det har varit vissa dispyter mellan supportrar och klubbarna när det gäller förbjudandet av tifo-arrangemang. Pressen verkar haft en tendens att överdriva problematiken även i Finland:
The tabloid press in particular has been keen to hype up a no- tion of Finnish hooliganism. However, the concept of hooligan- ism is clearly an inadequate conceptualization of Finnish audi- ences and emerging Finnish fandom. Indeed through their refer- ences to hooliganism the media have clearly exaggerated the phenomenon of fan disorder in Finland and in this way stirred up a climate of fear and apprehension (Heinonen 2002:7).
Heinonen lyfter problemen med att media skapar en moralisk pa- nik kring den förmodade huliganismen och att det i Finland pågår en symbolisk kamp mellan media, supportrar och myndigheter kring representation av identitet och supportrarnas beteende.